AD 2001 nr 1

Parter:

SIF; Sveriges Verkstadsförening; Ericsson Utvecklings Aktiebolag

Nr 1

SIF

mot

Sveriges Verkstadsförening och Ericsson Utvecklings Aktiebolag i Älvsjö.

Bakgrund

P.S. är ingenjör och anställd som konstruktör hos Ericsson Utvecklings Aktiebolag (bolaget). Han anställdes i bolaget, som då hette ELLEMTEL Utvecklings Aktiebolag, år 1977. Bolaget hade år 1999 ca 1 600 anställda, varav 1 300 i bolagets lokaler i Älvsjö. Som konstruktör har P.S. huvudsakligen arbetat med s.k. ASIC-konstruktioner, vilket bl.a. innebär arbete med integrerade kretsar. I januari 1990 sjukskrevs P.S. Vid denna tid sjukskrevs sammanlagt ett trettiotal anställda inom det verksamhetsområde där P.S. tjänstgjorde. För P.S:s vidkommande - han var den värst drabbade - yttrade sig besvären i form av stickningar och sveda i huden, hörselnedsättning, illamående och yrselattacker. Med hänsyn till att så många sjukskrevs samtidigt och att problemen kunde relateras till elektrisk utrustning inledde bolaget ett projekt för att kartlägga sambandet mellan sådan utrustning och hälsoproblem samt att finna metoder och åtgärder för att avhjälpa sådana besvär. De övriga som sjukskrevs är alla numera i stort sett besvärsfria.

Som ett led i rehabiliteringen av P.S. fick denne år 1990 ett elsanerat rum på sin arbetsplats vid Armborstvägen i Älvsjö. Även vissa kringutrymmen anpassades på samma sätt. Bolaget elsanerade också ett arbetsrum och ett sovrum i P.S:s dåvarande bostad i Vällingby.

P.S. återgick i tjänst i september 1990 och de beskrivna åtgärderna gjorde att han successivt kunde trappa upp tjänstgöringen, så att han i slutet av år 1992 återigen arbetade heltid. Med arbetsgivarens goda minne arbetade P.S. mestadels hemifrån. Han åkte till Älvsjö i samband med möten och redovisningar. I övrigt skedde kontakterna med arbetsplatsen genom telefon och telefax. Senare användes även e-post. Genom en s.k. RASP-uppkoppling hade P.S. hemifrån tillträde till bolagets datasystem och interna databaser. I genomsnitt vistades P.S. en till två dagar i veckan på arbetsplatsen i Älvsjö och arbetade övrig tid från hemmet. P.S. arbetade på detta sätt fram till år 1997.

Under år 1997 kom P.S. att arbeta mer och mer från bostaden. Hans möjligheter till utevistelse försvårades genom den kraftiga utbyggnaden av mobiltelefonnätet. Eftersom P.S. till följd härav inte längre kunde resa till och från arbetsplatsen i Älvsjö, övergick han hösten 1997 till att enbart arbeta från bostaden. P.S:s situation försvårades ytterligare vid årsskiftet 1998/99 då en mobitelefonmast togs i bruk i närheten av hans bostad i Vällingby. P.S. flyttade då ut på Lovön och bosatte sig i en husvagn. Genom en överenskommelse med ägaren till en närbelägen gård fick P.S. disponera ett utrymme i ett uthus på gården, varifrån P.S. fortsatte sitt arbete. Lokalen var emellertid inte alls avpassad för arbetet. Under våren 1999 besökte A.W. och B.T. från bolaget vid två tillfällen P.S. på Lovön. Samtliga var överens om att arbetslokalen var helt otillfredsställande ur arbetsmiljösynpunkt. Vid besöket den 27 maj 1999 sade bolaget även upp det muntliga distansarbetsavtal, som eventuellt kunde anses föreligga. Vid det sistnämnda besöket var förutom nyss angivna personer även SIF-klubbens ordförande L-E.S. närvarande.

Den 1 juli 1999 flyttade P.S. till sin nuvarande bostad utanför Hallstavik. Där har han på egen bekostnad iordningställt och elsanerat ett arbetsrum i en separat byggnad. För att möjliggöra uppkoppling till bolagets datasystem har han installerat den sedan tidigare anpassade utrustningen, dvs. telefon och dator med RASP-uppkoppling. Kort efter inflyttningen fick P.S. e-post från en av sina chefer. Denne anvisade P.S. ett nytt arbetsrum i bolagets lokaler vid Götalandsvägen i Älvsjö. Detta rum är inte elsanerat på samma sätt som rummet vid Armborstvägen. Den 4 augusti 1999 fick P.S. ett nytt e-meddelande, denna gång från sin närmaste chef P.A. Denne uppmanade P.S. att inställa sig på arbetsplatsen i Älvsjö efter semestern.

Under de efterföljande kontakterna med SIF-klubben meddelade bolaget att det inte längre accepterade att P.S. uteslutande arbetade hemifrån, varför han måste infinna sig på arbetsplatsen efter semesterperioden. Såvida inte P.S. blev sjukskriven skulle en eventuell frånvaro betraktas som olovlig. Huvudskyddsombudet förbjöd genom ett s.k. skyddsombudsstopp den 6 september 1999 bolaget att låta P.S. arbeta i den nya arbetslokalen i Älvsjö. Beslutet fastställdes av Yrkesinspektionen.

Den 24 oktober 1999 stängde bolaget av den s.k. RASP-uppkoppling som möjliggjorde för P.S. att komma åt bolagets interna datasystem. Dessutom avstängdes P.S:s möjligheter att skicka e-post. Dagen efter, den 25 oktober, underrättades P.S. om uppsägning av personliga skäl. Efter varselöverläggning sades P.S. upp från sin anställning den 22 november 1999.

Parterna i målet är ense om att det i P.S:s fall inte finns någon medicinsk behandling eller rehabiliteringsåtgärd som kan sättas in och leda till att han blir kvitt de besvär som är aktuella i målet.

Yrkanden m.m.

SIF har yrkat att Arbetsdomstolen skall ogiltigförklara bolagets uppsägning av P.S. Vidare har SIF yrkat att bolaget skall förpliktas att till P.S. betala dels allmänt skadestånd med 125 000 kr för brott mot 7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd, dels allmänt skadestånd med 40 000 kr för brott mot 34 § andra stycket samma lag, allt jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 9 februari 2000 till dess full betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt samtliga yrkanden. Något skadeståndsbelopp har inte vitsordas som skäligt i och för sig. Däremot har arbetsgivarparterna vitsordat sättet att beräkna ränta. För den händelse Arbetsdomstolen skulle finna att bolaget är skadeståndsskyldigt bör skadeståndet enligt arbetsgivarparterna jämkas till noll kr.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utvecklande av talan har parterna i huvudsak anfört följande.

SIF

När P.S. och ett stort antal kollegor till honom drabbades av elöverkänslighet år 1989 agerade bolaget på ett föredömligt sätt och tog dessa problem på allvar. De totala kostnaderna för elsanering och rehabilitering uppgick till 16 miljoner kr, varav 9 miljoner kr erhölls som bidrag från Arbetslivsfonden. Sammanlagt fick 49 arbetstagare hjälp med att ändra sin arbetsmiljö.

P.S. blev inte kvitt sina besvär och problemen kom att förvärras under 1990-talet. Han har dock arbetat heltid sedan år 1992 även om arbetet på senare tid uteslutande utförts från bostaden. Här skall påpekas att P.S. aldrig bedrivit ensamarbete. P.S. har alltid ingått i olika team och projektgrupper där han och övriga medlemmar hållit kontakt via telefon, e-post och fax. Den nya tekniken ger ännu större möjligheter till sådana kommunikationssätt, bl.a. kan s.k. webbkameror installeras vid olika sammankomster. Dessa gör att mötesdeltagarna kan se varandra utan att sitta i samma rum. Den nya tekniken ger också ökade möjligheter att delta i kurser och annan vidareutbildning utan att vara bunden till en viss plats.

I juni 1999 fick P.S. kännedom om en skyddsdräkt som tagits fram i USA. Dräkten, som vanligtvis används av servicepersonal vid arbete med telekommunikationsutrustning, har visat sig ha bra skyddsegenskaper. När P.S. tog upp dräkten med arbetsgivaren vägrade bolaget att köpa in den. Det är möjligt att bolaget vid uppsägningstillfället i november 1999 inte kände till att P.S. inskaffat dräkten. Bolaget har under alla omständigheter inte därefter visat något intresse för att undersöka P.S:s möjligheter att med hjälp av dräkten resa till och arbeta i Älvsjö. - Det har visat sig att dräkten har positiva egenskaper ur strålningssynpunkt. Uppskattningsvis kan P.S. därför vara på sin arbetsplats en kortare stund vid ett eller två tillfällen per vecka på årsbasis. Detta är betydligt mer än den tidigare uppskattningen om en till två gånger per månad. Med hänsyn till att dräkten är mycket tät och att P.S:s totala restid till och från arbetet uppgår till ca två timmar kan han under nuvarande förhållanden bara vara någon timme åt gången på arbetsplatsen. En förutsättning för att P.S. skulle kunna vistas längre i sitt tjänsterum är att han inte behöver ha dräkten på sig inomhus. För att P.S. skall kunna vistas i tjänsterummet utan dräkt krävs några smärre kompletterande elsaneringsåtgärder. Det är två områden som skall förbättras, nämligen fönstret och dörren, allt för att minimera utifrån kommande strålning. Ett lämpligt skyddsmaterial för att täcka in fönstret är det specialtyg som P.S:s dräkt är gjord av. Att på detta sätt åtgärda fönstret skulle kosta omkring 50 000 kr. Försäkringskassan kan bistå med bidrag till viss del. Kostnaden för en slussanordning vid dörren skulle också bli förhållandevis låg.

Bolaget hävdar att det har gjorts en ordentlig omplaceringsutredning. Varken SIF eller P.S. har fått medverka i den utredningen. Det kan ifrågasättas om utredningen verkligen varit tillräckligt noggrann.

Att det fanns ett behov av P.S:s arbete framgår av att han i maj 1999 av arbetsgivaren erbjöds att utföra arbete som konsult.

Sammanfattningsvis anser SIF att det inte har förelegat saklig grund för bolagets uppsägning av P.S. Bolaget har inte vidtagit de åtgärder som den tekniska utvecklingen borde ha föranlett. Bolaget har inte fullföljt den skyldighet i arbetsanpassnings- rehabiliteringshänseende som arbetsmiljölagen (1977:1160) och lagen (1962:381) om allmän försäkring föreskriver. Bolaget bör vara skyldigt att tillåta P.S. att distansarbeta på det sätt han gjort tidigare. P.S. har utfört sina arbetsuppgifter väl och det har inte funnits några sakliga skäl att inskränka den möjligheten. Bolaget har inte gjort någon riktig omplaceringsutredning.

Genom att den 24 oktober 1999 stänga av RASP-uppkopplingen samt e-postfunktionen har bolaget på ett icke tillåtet sätt avstängt P.S. från arbetet.

Arbetsgivarparterna

När ett stort antal arbetstagare på kort tid i slutet av 1980-talet fick likartade symtom och problemen kunde kopplas till arbetsmiljön gjorde bolaget en stor satsning för att åtgärda detta. Satsningen var lyckad i så måtto att samtliga drabbade, utom P.S., har återgått till arbetet. Nästan alla övriga berörda är numera besvärsfria.

Arbetsgivarparterna ifrågasätter inte att P.S. har de besvär han anger. Vad dessa besvär orsakas av är emellertid oklart, eftersom det på vetenskapens nuvarande ståndpunkt inte är möjligt att påvisa sambandet med elektriska fält. Orsakssambandet har heller inte haft någon betydelse för uppsägningen av P.S.

Frågan om uppsägningen är sakligt grundad skall göras med hänsyn till omständigheterna vid uppsägningstillfället. P.S. uppgav själv vid samtal den 12 oktober 1999 att han räknade med att arbeta på distans från bostaden och kunna delta i möten på arbetsplatsen cirka två gånger i månaden. Vidare uppgav han att han måste bära skyddsdräkten såväl under resan till och från arbetsplatsen som i det iordningsställda rummet, att vistelsen på arbetsplatsen kunde bli högst en timme samt att arbetskamraterna inte kan använda mobiltelefon eller annan elektronisk utrustning i hans närhet.

Bolaget har konstaterat att P.S. enligt egna uppgifter inte kan vistas i bolagets lokaler annat än - med hänsyn till restider till och från arbetet - mycket korta stunder. Bolaget har agerat utifrån detta förhållande och konstaterat att P.S. av sjukdomsliknande skäl inte kan vistas på arbetsplatsen.

P.S:s bostad, som bolaget elsanerade i början på 1990-talet, och husvagnen var tänkta att fungera som temporära arbetsplatser. Bolaget har aldrig gått med på att P.S:s arbete i hemmet skulle permanentas. Tvärtom ställer bolagets organisation numera större krav på dagliga kontakter mellan medarbetarna. Arbetet bedrivs nästan uteslutande i projektform där hastigt påkomna möten och liknande sammankomster kräver ökad kontakt mellan deltagarna i projektet. Likaså måste kunder och leverantörer besökas regelbundet. Över huvud taget krävs numera en stor flexibilitet av arbetstagarna. Dessa ökade krav har medfört att P.S:s arbete från bostaden inte har fungerat tillfredsställande. - En effekt av den snabba utvecklingen inom bolagets verksamhetsområde är också att det ställs stora krav på personalens kompetensutveckling. Den sker framförallt genom seminarier och konferenser som vanligtvis anordnas utomlands. P.S. har ingen möjlighet att delta i sådana vidareutbildningar.

SIF benämner P.S:s arbete distansarbete. Det är inte en korrekt benämning utifrån bolagets perspektiv. Inom bolaget finns personal som distansarbetar. Dessa personer arbetar dock inte uteslutande från bostaden utan besöker med jämna mellanrum sin arbetsplats och är dessutom skyldiga att infinna sig där med kort varsel. Vissa perioder kan de också tillbringa flera månader i sträck på arbetsplatsen. Det finns ingen förutom P.S. som enbart arbetar från bostaden. Uppsägningen av det muntliga distansarbetsavtalet skall ses mot den bakgrunden att parterna hade skilda uppfattningar om det verkligen förelåg ett distansarbetsavtal. Bolaget tog det säkra för det osäkra och frånträdde den påstådda överenskommelsen i syfte att markera sin ståndpunkt.

När det gäller SIF:s krav på ytterligare elsanering i rummet vid Armborstvägen vill arbetsgivarparterna framhålla att det inte är rimligt att kräva detta. För det första skulle de redan mycket låga strålningsvärdena inte kunna förbättras annat än marginellt. Det är därför inte ekonomiskt försvarbart att starta ett sådant saneringsprojekt. För det andra skulle det ändå inte innebära att P.S. kan delta i möten och sammankomster på arbetsplatsen, eftersom han inte kan lämna rummet. De som besöker honom får heller inte medföra elektronisk utrustning in i P.S:s rum, något som framstår som omöjligt med dagens arbetsmetoder där bärbara datorer och mobiltelefoner hela tiden utnyttjas som arbetsredskap.

Det går heller inte att bortse från bolagets interna säkerhetsföreskrifter angående hantering av datautrustning. För att skydda utrustningen och den känsliga informationen som finns i bolagets databaser krävs larmanordningar och låssystem. Sådan elektronisk apparatur skulle inte kunna installeras i P.S:s bostad, eftersom den skulle framkalla hans besvär. Skulle P.S. tillåtas att permanent arbeta från hemmet blir hans bostad dessutom att betrakta som ett eget driftställe, vilket innebär att bolaget får ett fullständigt arbetsmiljöansvar för denna arbetsplats. Det föreligger ingen skyldighet för arbetsgivaren att inrätta ett särskilt driftställe.

SIF:s påstående att bolaget inte tillräckligt har försökt att omplacera P.S. tillbakavisas. Personalavdelningen gjorde våren 1999 en förfrågan hos olika chefer om det fanns arbetsuppgifter både på heltid respektive halvtid eller om det kunde "skrapas ihop" lämpliga sysslor för en person som i stort sett bara arbetade från bostaden. P.S. nämndes inte med namn i enkäten. Svaren blev enbart negativa.

Det konsultuppdrag som förts på tal för P.S:s räkning syftade till att nå en lösning som innefattade att hans anställning upphörde. Några krav på att arbete skulle utföras skulle inte ställas utan det var närmast fråga om att erbjuda ett avgångsvederlag.

Sammanfattningsvis anser arbetsgivarparterna att uppsägningen av P.S. är sakligt grundad. P.S. kan på grund av sina besvär inte utföra arbete av någon betydelse för bolaget. Han har trots stora rehabiliterings- och anpassningsåtgärder inte kunnat återgå till sitt arbete på ett för bolaget relevant sätt. Ytterligare insatser kommer inte nämnvärt att förändra bilden. Bolaget har dessutom uttömt möjligheterna till omplacering.

P.S. har inte av bolaget utestängts från arbetsplatsen. RASP- uppkopplingen stängdes av när det arbete som krävde sådan uppkoppling avslutades. Bolaget måste av bl.a. säkerhetsskäl ha rätt att göra så. E-postfunktionen avstängdes av misstag. Han kan inte anses som avstängd från sitt arbete.

Domskäl

Den huvudsakliga tvistefrågan i målet rör bolagets uppsägning av P.S. SIF har gjort gällande att uppsägningen inte är sakligt grundad och yrkat att den skall ogiltigförklaras och att bolaget skall förpliktas utge allmänt skadestånd för brott mot 7 § anställningsskyddslagen till P.S. Bolaget har gjort gällande att uppsägningen är sakligt grundad och bestritt dessa yrkanden. Tvistigt är också om bolaget i strid mot 34 § anställningsskyddslagen avstängt P.S. från arbetet.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På SIF:s begäran har P.S. hörts under sanningsförsäkran. SIF har även åberopat vittnesförhör med P.S:s sambo I.S. samt L-E.S. och A.M. från SIF-klubben vid bolaget. Vidare har bolagets tidigare anställda I.K., K.P. och D.B. hörts som vittnen på SIF:s begäran. Även SIF-klubbens tidigare ordförande A.N.L. och P.S:s tidigare chef A.F. har åberopats som vittnen av SIF. Forskaren M.A. har på SIF:s begäran hörts upplysningsvis. På arbetsgivarparternas begäran har skyddsingenjören S.S. samt P.A. och B.T. från bolaget hörts som vittnen. Bolagets verkställande direktör A.W. har hörts under sanningsförsäkran på begäran av arbetsgivarparterna. De tidigare upptagna vittnesförhören med jur. kand. A.N. samt T.W. från bolaget har förebringats genom banduppspelning på arbetsgivarparternas begäran. Parterna har även åberopat skriftlig bevisning.

Saklig grund för uppsägning ?

Arbetsgivarparternas inställning är att P.S. på grund av sina besvär inte kan utföra arbete av någon betydelse för bolaget samt att bolaget fullgjort sina skyldigheter i fråga om rehabiliterings- och anpassningsåtgärder och även i omplaceringshänseende. SIF:s inställning är att P.S. kan utföra arbete av betydelse för bolaget samt att bolaget inte fullgjort sina skyldigheter i fråga om anpassning av arbetsförhållandena med hänsyn till P.S:s särskilda förutsättningar för arbetet. Enligt SIF borde bolaget ha vidtagit ytterligare åtgärder på arbetsplatsen och tillåtit P.S. att arbeta på distans.

Enligt Arbetsdomstolens mening finns det goda skäl för att i detta mål - där det är ostridigt mellan parterna att P.S. har de besvär han själv beskrivit - tillämpa de principer som i lagförarbeten och praxis utstakats när det gäller uppsägningar på grund av sjukdom, vilket parterna i målet också velat göra. Av förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag (prop. 1973:129 s. 126), som alltjämt är vägledande, framgår bl.a. att ålder, sjukdom och dylikt i princip inte godtas som saklig grund för uppsägning. Att en arbetstagare har varaktigt nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom eller skada är enligt fast praxis som regel inte saklig grund för uppsägning såvida inte nedsättningen är så väsentlig att arbetstagaren inte längre kan utföra arbete av någon betydelse för arbetsgivaren. Saklig grund för uppsägning anses inte föreligga om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. Som Arbetsdomstolen framhållit (AD 1999 nr 10 och där anförda rättsfall) finns det ett visst samband mellan dessa frågor och arbetsgivarens skyldigheter enligt arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring att medverka till rehabilitering och arbetsanpassning.

Bakgrunden till uppsägningen av P.S. hösten 1999 var sammanfattningsvis följande. Sedan omkring år 1990 besvärades han av vad som brukar kallas elöverkänslighet. Efter en sjukskrivningsperiod kunde han år 1992 återgå i arbete på heltid. Han kom med arbetsgivarens goda minne att med hjälp av bl.a. uppkoppling till bolagets datasystem arbeta mestadels hemifrån men vistades på arbetsplatsen en till två dagar per vecka. Sedan hösten 1997 har han enbart arbetat från sitt dåvarande hem i Vällingby, senare en gård på Lovön och slutligen sitt nuvarande hem utanför Hallstavik. Anledningen till detta är P.S:s elöverkänslighet.

Enligt P.S. tog sig besvären från början uttryck i stickningar och sveda i huden, hörselnedsättning, illamående och yrselattacker. I januari 1999 beskrev P.S. enligt ett intyg som åberopats i målet för en läkare att han vid vistelser utanför det elsanerade rummet i bostaden alltför långa stunder brukar drabbas av kraftig hörselnedsättning, tunnelseende, skakningar/darrighet, svårigheter att tala, särskilt att säga längre ord, svaghet och orkeslöshet. Efter att P.S. vistats ungefär fem minuter utanför det elsanerade rummet noterade läkaren att P.S. befann sig i ett tillstånd med klart sänkt medvetande och påtaglig påverkan på det centrala nervsystemet samt att det till en början var svårt att avgöra om han andades eller inte.

P.S. uppgav till en företrädare för bolaget vid tiden för uppsägningen att han räknade med att arbeta på distans från bostaden och kunna med hjälp av sin skyddsdräkt ta sig till arbetsplatsen och under högst en timme delta i möten cirka två gånger per månad. Han uppgav vidare att arbetskamraterna inte kunde använda mobiltelefon eller annan elektronisk utrustning i hans närhet. SIF har i målet gjort gällande att P.S. enligt senare uppskattningar med hjälp av dräkten kan vara på arbetsplatsen i Älvsjö en kort stund vid ett eller två tillfällen per vecka på årsbasis.

Arbetsgivarparternas uppfattning är att de begränsningar i möjligheterna att arbeta som P.S. själv redovisat inte kan förenas med de krav som arbetet hos bolaget ställer.

Av utredningen, främst P.A:s och A.W:s vittnesmål, framgår bl.a. följande om hur sådant konstruktionsarbete som P.S. deltagit i bedrivs hos bolaget. Arbetet utförs i projektform av lag av konstruktörer. Normalt ingår fem till tio konstruktörer i ett sådant lag men det förekommer att det är betydligt fler. Även inlånade experter och leverantörer kan ingå och samarbeta med konstruktörerna. En vanlig arbetsdag träffas konstruktörerna och för diskussioner varvid grupper bildas och den tekniskt ansvarige fördelar arbetsuppgifterna. Även under dagen förekommer möten mellan konstruktörerna. Det är vanligt att arbete utförs hos leverantörer. Samarbete förekommer också med andra enheter inom koncernen och med utomstående strategiska partners. Vid de dagliga mötena används datorer, mobiltelefoner, projektorer och trådlösa nätverk, som betraktas som nödvändiga hjälpmedel. Utvecklingen av ASIC- kretsar har gått allt snabbare vilket ställer stora krav på medarbetarna. Fortlöpande kompetensutveckling är nödvändig och ges främst genom utbildning i USA.

Enligt Arbetsdomstolens mening framgår det klart av den utredning som förebringats om hur arbetet i fråga bedrivs och om vilka begränsningar som föreligger i P.S:s förmåga att arbeta att han inte kan delta arbetet i bolagets lokaler på det sätt som detta bedrivs. Detta gäller även för det fall att P.S., som SIF efter uppsägningen gjort gällande, kan inställa sig kortare stunder en till två gånger per vecka på årsbasis. Han kan uppenbarligen inte heller delta i arbeten hos andra företag eller i utbildning som är förlagd till annan ort.

SIF har emellertid också gjort gällande att bolaget inte vidtagit de åtgärder som kan krävas för att P.S. skall kunna fortsätta att arbeta åt bolaget. Här skall inskjutas att parterna är ense om att det inte finns några kända rehabiliteringsåtgärder som skulle kunna sättas in för att förbättra P.S:s tillstånd. Vad som kan komma i fråga är alltså endast att anpassa arbetsförhållandena till hans tillstånd.

SIF har hävdat att bolaget borde ha vidtagit ytterligare åtgärder i det rum som tidigare elsanerats. Sådana åtgärder skulle enligt SIF kunna leda till att P.S. åtminstone skulle kunna arbeta där utan att bära sin skyddsdräkt. Arbetsgivarparterna har framhållit bl.a. att det är mycket osäkert om ytterligare saneringsåtgärder i rummet, där de uppmätta fältstyrkorna redan är mycket låga, skulle ha mer än möjligen marginell effekt samt att P.S. ändå inte skulle kunna delta i möten utanför rummet och att andra medarbetare inte skulle kunna föra in nödvändig utrustning till möten med P.S. i det elsanerade rummet.

Enligt Arbetsdomstolen framstår det av de skäl som arbetsgivarsidan framfört som klart att ytterligare åtgärder för elsanering av rummet i fråga, även om de skulle ha viss effekt, inte på något avgörande sätt kan förbättra P.S:s möjligheter att delta i arbetet sådant det bedrivs hos bolaget.

SIF har också hävdat att bolaget bör vara skyldigt att låta P.S. arbeta på distans på det sätt han gjort under senare år. SIF har även framfört att ny teknik, s.k. webbkameror, gör det möjligt att hålla möten utan att mötesdeltagarna finns i samma rum och ökar möjligheterna att bedriva arbetet på distans. Arbetsgivarparterna har gjort gällande bl.a. att sådant distansarbete innebär att ett särskilt driftställe inrättas och att det inte finns någon skyldighet att göra det. Arbetsgivarparterna har även invänt att det finns ett behov av att skydda utrustningen och den känsliga informationen i bolagets databaser mot obehöriga intrång, att larmanordningar och låssystem därför måste installeras samt att sådan elektronisk utrustning inte kan installeras hos P.S., eftersom den skulle framkalla hans besvär. SIF har inte bestritt att bolaget har ett befogat intresse av att på detta sätt skydda sig mot obehöriga intrång i databaser och har inte heller gjort några invändningar mot bolagets påstående att den skyddsutrustning som krävs för detta skulle framkalla besvär hos P.S.

Arbetsdomstolen - som konstaterar att ett företag med sådan verksamhet som bolagets har ett befogat intresse av att skydda sig mot obehöriga intrång i databaser - finner mot bakgrund av vad sålunda framkommit att P.S:s besvär utgör ett hinder mot att erforderlig utrustning installeras hos honom. Arbetsdomstolen har därför inte anledning att närmare gå in på vilka skyldigheter en arbetsgivare rättsligt sett kan ha i detta avseende.

Slutsatsen av det hittills anförda är att det inte framkommit att bolaget genom några anpassningsåtgärder skulle kunnat göra det möjligt för P.S. att arbeta vidare som ASIC-konstruktör hos bolaget. SIF har dock även gjort gällande att bolaget inte fullgjort sina skyldigheter i omplaceringshänseende, vilket arbetsgivarparterna däremot hävdat att bolaget gjort.

Av utredningen framgår främst av A.N:s vittnesmål att man inom bolaget varit väl medveten om sina skyldigheter i omplaceringshänseende och främst av B.T:s vittnesmål att en omplaceringsutredning gjorts. Utredningen gjordes genom en förfrågan hos berörda chefer om det fanns arbetsuppgifter för en icke namngiven person som i stort sett arbetade enbart från bostaden. Förfrågan gick inte bara ut på att undersöka om det fanns hel- eller deltidsarbete åt P.S. Man undersökte även om det kunde, som det uttryckts i målet, skrapas ihop arbetsuppgifter från olika håll för att skapa sysselsättning åt honom. Utredningen ledde inte till att man fann några arbetsuppgifter som kunde utföras av P.S.

Enligt Arbetsdomstolens mening får bolaget anses ha gjort vad som skäligen kan krävas för att försöka omplacera P.S. Bolaget har således fullgjort sin skyldighet härvidlag.

Med hänsyn till det anförda finner Arbetsdomstolen att uppsägningen av P.S. är sakligt grundad. SIF:s yrkanden om ogiltigförklaring av uppsägningen och allmänt skadestånd för brott mot 7 § anställningsskyddslagen skall därför avslås.

Avstängning?

När det gäller yrkandet om allmänt skadestånd för brott mot 34 § andra stycket anställningsskyddslagen konstaterar Arbetsdomstolen att P.S. kallats till arbetsplatsen i Älvsjö men inte kunnat inställa sig där av skäl som är hänförliga till honom själv. Mot den bakgrunden ter det sig enligt Arbetsdomstolens mening som främmande att beteckna åtgärden att stänga av RASP-uppkopplingen som en avstängning i anställningsskyddslagens mening. Även yrkandet om allmänt skadestånd i denna del skall därför avslås.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Det ovan anförda innebär att SIF:s talan skall avslås i sin helhet. Vid denna utgång skall SIF ersätta arbetsgivarparterna för deras rättegångskostnader i Arbetsdomstolen. SIF har vitsordat skäligheten i arbetsgivarparternas kostnadsyrkande.