AD 1999 nr 10

Parter:

Svenska Livsmedelsarbetareförbundet; Livsmedelsbranschens Arbetsgivareförbund; Scan Farmek Ekonomisk förening

Nr 10

Svenska Livsmedelsarbetareförbundet

mot

Livsmedelsbranschens Arbetsgivareförbund och Scan Farmek Ekonomisk förening i Visby.

Mellan Livsmedelsbranschens Arbetsgivareförbund och Svenska Livsmedels- arbetareförbundet (förbundet) gäller varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal, Riksavtalet för Slakteri- och charkuteribranschen.

Scan Farmek ekonomisk förening (Farmek) är medlem i Livsmedelsbranschens Arbetsgivareförbund och är därigenom bundet av riksavtalet. Farmek bedriver verksamhet i hela landet och har i Visby en anläggning huvudsakligen för slakt och styckning.

Förbundets medlem G.F. anställdes år 1979 som reparatör vid Farmeks anläggning i Visby. På grund av en knäskada var G.F. sjukskriven eller ledig för studier i stort sett hela perioden sommaren 1993 -juni 1997. Han skulle ha återgått i arbete den 9 juni 1997, men så kom inte att ske. Efter förhandlingar vid flera tillfällen såväl lokalt som centralt sade Farmek den 9 december 1997 upp G.F. av personliga skäl. Farmek har inte betalat ut lön till G.F. från den 9 juni 1997.

Mellan parterna har uppkommit tvist rörande såväl uppsägningen som G.F.s rätt till lön efter den 9 juni 1997. Parterna har tvisteförhandlat såväl lokalt som centralt utan att kunna enas.

Förbundet har väckt talan vid Arbetsdomstolen mot arbetsgivarparterna och har därvid yrkat att Arbetsdomstolen skall dels ogiltigförklara uppsägningen av G.F. dels förplikta Farmek att till G.F. betala lön med tillhopa 281 526 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 14 318 kr från den 25 juni 1997, på 19 090 kr från den 25:e i varje månad under perioden juli 1997 - mars 1998, på 20 084 kr från den 25:e i varje månad under perioden april - juli 1998 och på 15 063 kr från den 25 augusti 1998, dels förplikta Farmek att till G.F. betala allmänt skadestånd med 120 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 18 mars 1998 (dagen för delgivning av stämning), dels förplikta Farmek att till förbundet betala allmänt skadestånd med 30 000 kr jämte motsvarande ränta som nyss sagts. Förbundet har vidare förbehållit sig rätten att, i mån av fullmakt, föra talan om ekonomiskt skadestånd för G.F. för tiden efter huvudförhandlingen.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena. Löneanspråket och ränteyrkandena har dock vitsordats i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört huvudsakligen följande.

Livsmedelsarbetareförbundet

G.F. är gymnasieingenjör. År 1979 kompletterade han sin utbildning med en kurs i produktionsteknik. Samma år anställdes han på teknikavdelningen vid Farmeks anläggning i Visby för att sköta pannrummet och reningsverket. Senare fick han även i uppgift att starta upp anläggningen om morgnarna. Därutöver har han haft beredskapstjänst och även underhållit och reparerat brunnar, pumpar och ventilationsanordningar. Samtliga dessa arbetsuppgifter förutsätter att G.F. kan gå runt i anläggningen och mellan byggnaderna och även vid reparationer klättra och arbeta i obekväma ställningar. Arbetet innefattar även en del tunga lyft, bl.a. i trappor.

Efter en skada i höger knä kunde G.F. inte längre röra sig på det sätt som hans arbetsuppgifter krävde. Efter en operation i januari 1993 fick han i november 1993 en halvplastik och i februari 1995 en helplastik, dvs. hela knäleden ersattes med protes. På grund av knäskadan och operationerna var G.F. sjukskriven - eller ledig för studier - i stort sett hela perioden sommaren 1993 - den 6 juni 1997. G.F. skulle ha återgått i arbete den 9 juni 1997, men så skedde inte eftersom företaget inte erbjöd några anpassade arbetsuppgifter som han kunde utföra. Förhandlingar har förevarit mellan parterna vid flera tillfällen efter den 9 juni 1997 utan att någon lösning kommit till stånd. G.F. sades upp den 9 december 1997 utan att saklig grund fanns för uppsägningen.

Farmek har inte gjort vad som kunnat krävas av företaget vare sig i form av anpassning av G.F.s arbetsuppgifter eller i form av åtgärder för att rehabilitera eller omplacera G.F.. Från Livsmedelsbranschens Arbetsgivareförbund har getts ut en skrift om lokala rutiner för arbetsskador, arbetsanpassning och rehabilitering där man särskilt framhåller arbetsgivarens skyldigheter i dessa avseenden. Dessa anvisningar har Farmek inte följt.

Någon rehabiliteringsutredning har inte genomförts. Redan under år 1993 väcktes från försäkringskassans sida frågan om en sådan utredning. Frågan har även tagits upp i rehabiliteringsgruppen vid företaget. Flera gånger har Farmek uppmanats av fackklubben och försäkringskassan att genomföra en sådan utredning. Ingen som helst utredning har emellertid kommit till stånd.

I rehabiliteringsgruppen har G.F.s fall behandlats utan att detta har föranlett några åtgärder. Skälet härtill är att gruppen saknar mandat och resurser för att besluta om erforderliga insatser. Vidare har man diskuterat tekniska åtgärder och hjälpmedel. Vid rehabiliteringsgruppens möte den 23 februari 1994 framfördes från Farmeks sida att en del av problemen för G.F. att förflytta sig inom anläggningen borde kunna avhjälpas genom t.ex. en sparkcykel. Bl.a. vid det tillfället framfördes också att en skyddsingenjör skulle kunna kontaktas för att klarlägga behovet av ytterligare insatser. Några åtgärder av det nämnda slaget har emellertid inte vidtagits.

Det har även talats om anpassade arbetsuppgifter. Till försäkringskassan hade redan år 1994 från företagets sida nämnts att G.F. kunde få andra arbetsuppgifter vid företaget, bl.a. dataarbete. Vid ett möte den 15 juni 1995 mellan G.F. och företrädare för företaget, facket och försäkringskassan planerades bl.a. att G.F. skulle få arbeta bredvid den på företaget dataansvarige. Några försök med sådant arbete har aldrig kommit till stånd.

Till försäkringskassan hade G.F. framfört tankar om omskolning till lärare. Detta togs upp även vid mötet den 15 juni 1995. Detta ledde sedermera fram till att G.F. under läsåret 1996/97 deltog i en av försäkringskassan bekostad ettårig praktisk pedagogisk utbildning med inriktning mot industri och hantverk. Denna lärarutbildning har emellertid inte lett fram till något arbete för G.F..

G.F. hade redan under våren 1995 skriftligen begärt besked från Farmek om vilka arbetsuppgifter som i det skedet hade planerats för honom och om vilka åtgärder som då vidtagits. Farmek svarade över huvud taget inte på framställningen.

Under våren 1997 besökte G.F. anläggningen i Visby vid flera tillfällen för att höra sig för om vilka åtgärder som planerades för honom med anledning av hans förestående återgång i arbete i juni samma år. Vid rehabiliteringsgruppens möte den 17 april 1997 tog även klubbordföranden, G.C., upp frågan. Svaret från Farmek blev den gången att det enda som fanns var G.F.s ordinarie arbetsuppgifter samt arbete inom själva produktionen, alltså i båda fallen sådana arbetsuppgifter som G.F. på grund av sin skada inte kunde utföra. Personalchefen sade till G.F. något av innebörden att han lika gärna kunde sluta på företaget om han inte ville utföra dessa arbetsuppgifter.

G.F. skulle alltså efter avslutad sjukskrivningsperiod ha återgått i arbete hos Farmek den 9 juni 1997. Mot bakgrund av de besked som han fått under våren 1997 inställde han sig emellertid inte på arbetsplatsen. I syfte att få hjälp kontaktade han i stället förbundets lokala avdelning, i vars lokaler han vistades under delar av den vecka då han skulle återgått i tjänst.

Lokal tvisteförhandling ägde på avdelningens initiativ rum den 19 juni 1997. Avdelningen framhöll att G.F. alltjämt var anställd hos Farmek och att företaget var skyldigt att betala lön till G.F. eftersom han stod till företagets förfogande. Vidare fördes diskussioner om att hans anställning skulle kunna avslutas genom en överenskommelse om avgångsvederlag, men utan resultat.

Vid en central förhandling den 11 september 1997 kom parterna överens om att företaget vid nästa sammanträde med rehabiliteringsgruppen skulle precisera omplaceringsalternativ för G.F..

Vid rehabiliteringsgruppen nästföljande möte den 17 september 1997 anfördes emellertid återigen från Farmeks sida, att man inte kunde erbjuda G.F. annat än hans ordinarie arbetsuppgifter eller arbete i produktionen. Från arbetstagarpartens sida efterlystes då arbetsuppgifter som var anpassade till G.F.s svårigheter att röra sig, t.ex. i verkstad med databaserat underhållssystem. Företaget sade sig emellertid inte kunna erbjuda något sådant anpassat arbete och menade att G.F. för övrigt själv kände till vilka arbetsuppgifter som fanns.

Den 2 och 5 december 1997 hölls nya lokala förhandlingar. Vid dessa vidhöll parterna sina uppfattningar i fråga om arbetsuppgifter för G.F.. Farmek kunde endast anvisa ordinarie arbete eller arbete i produktion. Arbetstagarparten hävdade att det borde gå att erbjuda någon form av anpassat arbete, såsom arbete på laboratorium eller med data. Någon enighet kunde inte nås.

Den 9 december 1997 sade Farmek upp G.F..

Dagen därpå ogiltigförklarade fackklubben uppsägningen och vidhöll att G.F. inte blivit erbjuden lämpligt arbete.

Därefter ägde sedvanliga tvisteförhandlingar rum på lokal och central nivå.

Enligt förbundets mening har Farmek inte utrett vilka arbetsuppgifter som finns för G.F. inom ramen för den befintliga verksamheten vid anläggningen i Visby. Det görs gällande att det där finns ett flertal arbetsuppgifter, som G.F. skulle kunna utföra. Möjligtvis skulle detta kräva en viss omorganisation, men någon utvidgning av verksamheten skulle det inte vara fråga om. Att en sådan ändring av organisationen kan krävas framhålls bl.a. i Livsmedelsbranschens Arbetsgivareförbunds tidigare nämnda anvisningar om lokala rutiner vid arbetskador m.m.

Inom Farmeks verksamhet i Visby används flyttbara verktyg och utrustningar som behöver service. Denna service skulle kunna utföras av G.F.. Vid slaktavdelningen finns vågar och skrivare och mindre mobila verktyg, eftersom en särskild utrustning för klassificering av köttkvalitet, vilken erfordrar regelbunden kalibrering m.m. Vid styckavdelningen finns liknande utrustning, som erfordrar underhåll och reparationer. Vid avdelningarna för chark/färdiglagad mat, storhushåll och centrallager finns datorutrustning, såsom bildskärmar och tangentbord, som behöver underhåll och reparation. Även vid flera andra avdelningar finns kontorsutrustning och annat som G.F. skulle kunna sköta om på motsvarande sätt. Detta arbete skulle G.F. även med sin skada kunna utföra om han fick hjälp med att ta ned sakerna till verkstaden. En del av detta arbete utförs idag av extern personal. Så är även fallet med vissa elarbeten. Även sådana arbeten borde G.F. i viss utsträckning kunna utföra. Vidare har G.F. genom lärarutbildningen tillgodogjort sig nya kunskaper, rörande bl.a. utvärderingsmetoder, som borde kunna tas tillvara vid företaget. G.F. har även på egen hand skaffat sig kunskaper om datorer och nätverk, som borde kunna komma till användning. Man kan vidare tänka sig en kombination av nämnda arbetsuppgifter, eventuellt i förening med G.F.s ordinarie arbetsuppgifter i form av uppstart av anläggningen om morgonen. Med utredning, planering och god vilja borde Farmek kunnat bereda G.F. fortsatt arbete.

När det gäller frågan om löneanspråket gör förbundet gällande följande. G.F. har stått till arbetsgivarens förfogande under den omtvistade perioden. Detta måste redan från början ha stått klart för Farmek genom de kontakter som G.F. hade med företaget under våren 1997, ävensom genom det som framfördes från klubbens sida vid rehabiliteringsmötet den 17 april 1997. Att G.F. inte infann sig på arbetsplatsen redan den 9 juni 1997 kan inte läggas honom till last mot bakgrund av de besked han fått under våren om att företaget inte tänkte erbjuda honom anpassade arbetsuppgifter. Frågan om lön togs också upp vid den lokala förhandlingen den 19 juni 1997, varvid man från arbetstagarsidan framhöll att G.F. fortfarande var anställd och hade anspråk på lön. Saken berördes också i den centrala förhandlingen i september månad. Företaget har emellertid inte betalat ut någon lön. Den utbildning som G.F. genomgick under åren 1996-97 har inte lett fram till något lärarjobb. Under sommaren och delar av hösten 1997 fick G.F. för att tillfälligt klara uppehället i stället leva på återbetalningspliktigt socialbidrag. Underlåtenheten att betala ut lön utgör brott mot kollektivavtalet, vars § 7 föreskriver att arbetsgivaren har att utbetala respektive månadslön minst en gång per kalendermånad på fastställd dag. Lokalt har den 25:e i varje månad fastställts som utbetalningsdag.

Sammanfattningsvis gör förbundet gällande följande.

Farmek har den 9 december 1997 sagt upp G.F. utan att saklig grund för uppsägning förelegat. Uppsägningen skall därför förklaras ogiltig och genom sin åtgärd har Farmek ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till G.F..

G.F. har visserligen av hälsoskäl nedsatt arbetsförmåga för vissa arbeten inom Farmek. Det är emellertid inte utrett att han inte skulle kunna utföra arbete av någon betydelse inom företaget.

G.F. har förmåga att utföra visst arbete hos Farmek. Farmek har inte uppfyllt de krav som kunnat ställas på företaget för att söka åstadkomma att G.F. kunde behålla sin anställning. Farmek har inte gjort några försök alls när det gäller anpassning, rehabilitering och omplacering.

Genom att inte betala lön till G.F. från den 9 juni 1997 har Farmek brutit mot anställningsavtalet och kollektivavtalet. Vidare har Farmek genom underlåtenheten att betala ut lön ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot G.F. och förbundet för brott mot kollektivavtalet och gentemot G.F. också för åsidosättande av lagen om anställningsskydd.

Arbetsgivarparterna

Scan Farmek Ekonomisk förening har i Sverige totalt ca 3 800 anställda. Farmeks centrala organisation är belägen i Skara. Anläggningen i Visby, vars huvudsakliga verksamhet är slakt och styckning, är organiserad i ett antal affärsområden: producenttjänster, slakt, styckning, chark/färdiglagad mat, detalj/grossist, storhushåll, teknik, administration, ekonomi och personal. Till dessa affärsområden finns vissa gemensamma funktioner: laboratorium, kök, expedition, tvätt och centrallager. Hos Farmek i Visby sysselsätts ca 195 årsanställda, men något färre fast anställda. Inom huvudnäringarna slakt och styckning sysselsätts 130-140 personer. Inom teknik och verkstad sysselsätts totalt 10-12 personer. Under de senaste tio åren har verksamheten krympts, både inom kärnområdena slakt och styckning och inom övriga funktioner, däribland den tekniska sidan. Framtiden kommer att innebära ytterligare nedskärningar.

Vid Farmek bedrivs ett aktivt arbete med arbetsmiljöfrågor. Arbetet som utgår från lagstiftningen på området bedrivs enligt riktlinjer som utarbetats centralt vid företaget. Verksamheten utvärderas och revideras kontinuerligt, så även i Visby. På grund av verksamhetens art förekommer många rehabiliteringsfall, som man arbetar aktivt med inom rehabiliteringsgruppen. De flesta arbetsuppgifter som finns vid företaget är fysiskt tunga och slitsamma. De få lätta arbetsuppgifter som finns är i dag besatta med personal som av någon anledning inte kan vara verksam inom de huvudsakliga områdena slakt och styckning. För rehabiliteringsgruppens arbete finns medel inom den allmänna budgeten.

G.F. tillhörde affärsområdet teknik. I hans arbetsuppgifter ingick service avseende kyla, värme och ventilation, ävensom service och drift av reningsverket. I arbetet ingår åtskilliga moment som innebär belastning på knä och rygg. De momenten är så pass frekventa att det inte har varit möjligt att med enkla åtgärder låta G.F. slippa de belastande momenten. De tunga momenten ingår alltså i arbetet på sådant sätt att G.F. på grund av sin skada inte har kunnat utföra sina ordinarie arbetsuppgifter.

Några tekniska hjälpmedel har inte stått till buds. Företaget övervägde i ett tidigt skede att tillhandahålla en sparkcykel, men till ett sådant hjälpmedel ställde sig G.F. inte positiv.

G.F. har varit sjukskriven eller ledig i följd av knäskadan under större delen av perioden 1993-1997. Under den tiden har hans fall behandlats vid rehabiliteringsmöten. Företaget har kontinuerligt övervägt vilka möjligheter som har funnits.

G.F. uttryckte i ett relativt tidigt skede själv tankar om att han inte önskade arbeta kvar vid företaget. Så skedde vid ett möte den 15 juni 1995 mellan arbetsgivare, fack och försäkringskassa. I augusti 1995 fick G.F. genomgå en arbetsträning varvid han fick utföra de arbetsuppgifter som han själv ansåg sig klara av, men det visade sig snart att han i praktiken inte kunde utföra några egentliga arbetsuppgifter, varför arbetsträningen avbröts av honom själv.

I början av sjukskrivningen fanns förhoppningar om att G.F. skulle kunna återgå i ordinarie arbetsuppgifter. Han genomgick under sjukskrivningsperioden flera operativa ingrepp och det medicinska läget framstod länge som oklart. Det gjorde att det i det inledande skedet fram till år 1996 inte fanns något egentligt skäl för Farmek att utföra några skriftliga utredningar. Från i vart fall år 1997 har det rått enighet om att G.F. inte har kunnat återgå i ordinarie arbetsuppgifter.

Frågan om vilka åtgärder som kunnat vidtas har dock hela tiden kontinuerligt övervägts av företaget, vilket bl.a. kontakterna med försäkringskassan, försöket med arbetsträning och diskussionerna om hjälpmedel i form av sparkcykel visar. Att dessa åtgärder från företagets sida inte dokumenterats skriftligen är en annan sak, som inte kan vara avgörande för frågan om företaget vidtagit erforderliga åtgärder.

Försäkringskassan har för G.F. bekostat studier, som pågick under delar av 1996 och 1997. Utbildningen syftade till att G.F. skulle få ett nytt arbete som lärare utanför Farmek. Under den tid som utbildningen pågick fanns det inte något skäl för arbetsgivaren att föranstalta om rehabiliteringsåtgärder eller i övrigt planera för G.F.s återgång.

I slutet av utbildningsperioden uppkom ånyo frågan om G.F.s arbetsuppgifter vid företaget. Vid dessa diskussioner under våren 1997 uppfattade personalchefen Torbjörn Spång saken så att det gällde arbetsuppgifter endast under sommaren, då inga lärartjänster fanns. Man konstaterade från företagets sida att det fanns arbetsuppgifter som kunde erbjudas, men det stod också klart att G.F. inte ville ha dessa arbetsuppgifter. De uppgifter som det här var fråga om var sådana som G.F. anställts för eller sådana som fanns inom produktionen. Några andra mindre fysiskt ansträngande arbetsuppgifter fanns inte.

Enligt arbetsgivarparternas mening gäller kärnfrågan i målet huruvida det har krävts av företaget att det skulle specialinrätta en tjänst för att G.F. skulle få behålla sin anställning. Det kan inte krävas att arbetsgivaren skall plocka ihop skilda uppgifter för att skapa en sådan särskild tjänst. Enligt arbetsgivarparterna skulle ett sådant krav innebära ett allvarligt ingrepp i arbetsgivarens rätt att organisera arbetet.

När det gäller dataarbete vid anläggningen i Visby finns det egentligen endast en sådan tjänst, och den är redan besatt. För den tjänsten krävs specialkunskaper om bl.a. nätverksteknik, som G.F. inte har. I den tjänsten ingår för övrigt ledningsdragning vilket G.F. inte torde kunna klara av rent fysiskt. Vidare förekommer visst arbete med datorer på ekonomiavdelningen, men det handlar om samordningsansvar beträffande projekt, inköp av datormaterial m.m. Man har vid företaget infört ett system som innebär att ordinarie personal så långt som möjligt skall kunna sköta sina datorer själva. Det finns inte underlag för att inrätta en ytterligare tjänst för arbete med datorer.

När det gäller mer mekaniska arbeten finns det en rad tjänster där respektive innehavare besitter särskild kompetens inom sitt område, såsom plåtarbete, el-arbete och VVS-arbete. Någon ytterligare sådan tjänst finns inte.

Inte heller finns möjlighet att bereda G.F. arbete med elektricitet eller inom laboratoriet eftersom även dessa arbeten kräver en särskild kompetens som G.F. inte har.

Det finns även vid Farmek en del externt uppköpta tjänster, dels från andra delar av företaget, dels från helt utomstående, såsom leverantörer av vissa system där man från Farmek har köpt hela paket, inkluderande service av systemen. Detta gäller t.ex. beträffande vågar. Man har gjort den bedömningen att det därvid rör sig om sådan specialkompetens som man från företaget bör köpa upp utifrån.

Det finns även en strävan inom företaget att lyfta ut den lättare delen av service och underhåll av utrustning till den operatör som använder utrustningen. Detta kommer på sikt leda till att den på tekniksidan specialanställda personalen kommer att minska ytterligare.

De mer finmekaniska arbetena är fördelade mellan de 10-12 personer som arbetar inom teknikavdelningen. Någon särskild tjänst för sådana finmekaniska arbeten finns inte. Det kan inte rimligen krävas att de uppgifter som finns skall omfördelas eller brytas ut till en konstgjord, tillskapad tjänst.

När det gäller dessa mindre fysiskt krävande arbetsuppgifter bör vidare beaktas att de till stor del är besatta med personer som själva har blivit föremål för rehabiliteringsåtgärder och som inte kan arbeta med de huvudsakliga, tyngre uppgifterna vid företaget. Det kan inte krävas att denna personal skulle få ge vika för att G.F. skulle få behålla sin anställning.

I praktiken fanns för G.F.s del endast sådana mer fysiskt ansträngande arbetsuppgifter som han tidigare hade eller sådant tyngre arbete inom produktionen, som G.F. inte heller kunde klara av.

När G.F. skulle ha återgått i arbete den 9 juni 1997 inställde han sig inte vid företaget.

Senare hölls förhandlingar. Vid den lokala förhandlingen den 19 juni 1997 talades från arbetstagarsidan om uppsägning på grund av arbetsbrist. Företaget bedömde dock att man inte kunde göra på det sättet eftersom det inte förelåg arbetsbrist; arbete fanns ju inom produktionen. Vad det i stället handlade om var att G.F. till följd av sin skada inte kunde utföra något arbete. Vid förhandlingen stod det klart för företaget att G.F. inte ville återgå i ordinarie arbete. Enligt företaget stod han därmed inte till arbetsgivarens förfogande, varför lön inte kunde utgå.

Vid den centrala förhandlingen den 11 september 1997 diskuterades frågorna ånyo. Företaget åtog sig att presentera preciserade omplaceringsalternativ. Från Farmeks sida kunde därefter på nytt konstateras att det inte fanns något annat än ordinarie arbetsuppgifter, vilket framfördes till G.F. vid rehabiliteringsmötet den 17 september 1997. Man föreslog vid det mötet att G.F. skulle kunna arbeta inom paketering, vilket han inte ville.

Vid den lokala förhandlingen den 2 december 1997 framfördes från företaget förslag på andra arbetsuppgifter inom produktionen t.ex. arbete inom stallet, med slakt och med skinning, men G.F. tackade nej även till sådant arbete.

Företaget kom i beråd om vad som skulle göras. Företaget bad att få återkomma efter helgen. Situationen var problematisk inte minst för G.F. själv som inte kunde få lön, eftersom han inte stod till arbetsgivarens förfogande, och inte heller arbetslöshetsersättning, eftersom han alltjämt innehade en anställning. Efter att ha funderat över hur man skulle göra återkom företaget den 5 december 1997 med besked om att man avsåg säga upp G.F.. Detta beslut fattades alltså av hänsyn bl.a. till G.F.s eget bästa.

Genom uppsägningen den 9 december 1997 gjorde Farmek det enda som återstod när G.F. inte ville ha ordinarie arbete och när företaget inte hade någon specialanpassad tjänst att erbjuda.

G.F. har inte stått till arbetsgivarens förfogande från den 9 juni 1997. Företaget har inte agerat på något sätt som skulle kunna ge G.F. fog att tro att företaget avstått från kravet på att han skulle utföra arbete. På grund härav har G.F. inte rätt till lön under den omtvistade perioden.

Arbetsgivarparterna gör sammanfattningsvis gällande följande.

Saklig grund för uppsägning har förelegat eftersom G.F. inte har kunnat utföra något arbete av betydelse för företaget. Det faktum att han inte inställde sig den 9 juni 1997 skall vägas in vid bedömningen av huruvida han har medverkat i företagets rehabiliteringsansträngningar; det förhållandet utgör också ett indicium på att han själv var medveten om att det vid företaget inte fanns några arbetsuppgifter för honom. I och med att G.F. inte stått till arbetsgivarens förfogande från den 9 juni 1997 har han inte rätt till lön från den tidpunkten.

Domskäl

G.F. anställdes år 1979 som reparatör hos Farmek i Visby. På grund av en knäskada blev han vid början av 1990-talet förhindrad att utföra sina arbetsuppgifter. Han var sjukskriven eller ledig för studier i stort sett hela perioden sommaren 1993 - juni 1997. Under sjukskrivningsperioden genomgick han flera operationer. I februari 1995 byttes hans knäled ut mot en protes. Under sjukskrivningen var försäkringskassan inkopplad. G.F.s fall togs också upp flera gånger i rehabiliteringsgruppen vid företaget. Under delar av åren 1996 och 1997 deltog G.F. i en av försäkringskassan bekostad lärarutbildning. Under våren 1997 kontaktade G.F. företaget, som gav det beskedet att han endast kunde anvisas tidigare arbetsuppgifter eller arbete i produktionen. G.F. inställde sig inte på arbetsplatsen i samband med att hans sjukskrivning upphörde den 9 juni 1997, utan kontaktade i stället förbundets lokala avdelning. Förhandlingar om G.F.s situation ägde rum lokalt den 19 juni 1997 och därefter vid ytterligare tillfällen på lokal och central nivå. Farmek sade upp G.F. den 9 december 1997.

Tvisten i målet gäller dels om det förelåg saklig grund för uppsägningen och dels om G.F. har rätt till lön under tiden från den 9 juni 1997.

Utredningen

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På G.F.s begäran har hållits förhör med honom själv under sanningsförsäkran samt vittnesförhör med klubbordföranden G.C. och företagsläkaren vid Bohushälsan Ellen Andolf- Steinwall. På arbetsgivarparternas begäran har hållits vittnesförhör med personalchefen Torbjörn Spång och förhör upplysningsvis med platschefen Kurt Hallbom. I målet har lagts fram viss skriftlig bevisning.

Rättsliga utgångspunkter i uppsägningsfrågan

Att en arbetstagare har varaktigt nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom eller skada är enligt fast praxis som regel inte saklig grund för uppsägning såvida inte nedsättningen är så väsentlig att arbetstagaren inte längre kan utföra arbete av någon betydelse för arbetsgivaren. Av stor praktisk betydelse är att saklig grund för uppsägningen inte föreligger om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. Hithörande frågor har visst samband med en arbetsgivares skyldigheter enligt arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring att medverka till rehabilitering och arbetsanpassning (se domarna 1993 nr 42, 1993 nr 96, 1996 nr 109 och 115, 1997 nr 39, 52, 73, 115 och 145 samt 1998 nr 13, 20, 57 och 67). I motiven till 1991 års ändringar av de angivna lagarna har markerats vikten av att arbetsgivaren gör allt som är möjligt för att anställningen skall bestå och överväger alla möjligheter att flytta arbetstagaren till någon annan uppgift inom företaget (jfr prop. 1990/91:140 s. 51 f och prop. 1990/91:141 s. 42 f).

Den närmare omfattningen av arbetsgivarens nu angivna skyldigheter är beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Viss omorganisation av arbetsplatsen kan krävas, men här kan en rad faktorer påverka bedömningen, bl.a. arbetsplatsens storlek (jfr domen 1993 nr 42). Av betydelse för bedömningen är vidare huruvida arbetstagaren själv har medverkat i ansträngningarna att finna en lösning (se bl.a. domarna 1993 nr 96, 1997 nr 39 samt 1998 nr 20 och 67). I enlighet med fast praxis åligger det arbetsgivaren att under alla förhållanden göra en noggrann utredning i omplaceringsfrågan och därvid ta till vara föreliggande möjligheter att ordna en omplacering. På motsvarande sätt förhåller det sig när det gäller utredning av rehabiliterings- och anpassningsåtgärder. Om det är oklart huruvida arbetsgivaren har fullgjort sina skyldigheter går detta ut över arbetsgivaren (se t.ex. domarna 1997 nr 73 och 1998 nr 13, 20 och 57).

Arbetsgivarens närmare skyldigheter när det gäller själva rehabiliteringsutredningen framgår av bestämmelserna i 22 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Där anges att arbetsgivaren, om det inte är obehövligt, skall påbörja en rehabiliteringsutredning bl.a. när den försäkrade till följd av sjukdom har varit helt eller delvis frånvarande från sitt arbete under längre tid än fyra veckor i följd. I ett sådant fall skall rehabiliteringsutredningen tillställas försäkringskassan inom åtta veckor från dagen för anmälan om sjukdomsfallet.

Vilka åtgärder för G.F.s rehabilitering har Farmek vidtagit?

Förbundet har hävdat att Farmek i stort sett inte vidtagit några åtgärder rörande omplacering, rehabilitering eller arbetsanpassning avseende G.F.. Arbetsgivarparterna har bestritt detta och gjort gällande att man gjort vad som kunde krävas i detta avseende.

Det kan inledningsvis allmänt konstateras att Farmek inte har upprättat några utredningar i skriftlig form avseende rehabiliteringen av G.F. eller avseende möjligheterna att bereda honom fortsatt arbete vid företaget. Enligt förbundets uppfattning ger detta belägg för att någon egentlig utredning över huvud inte inte har kommit till stånd. Från arbetsgivarparternas sida har framhållits att frånvaron av skriftliga utredningar inte i sig kan vara avgörande för frågan om utredningsskyldigheten är fullgjord.

Det står enligt domstolens mening klart att arbetsgivarens skyldigheter enligt lagen om allmän försäkring innefattar ett åliggande att inom viss tid tillställa försäkringskassan en skriftlig utredning rörande arbetstagarens behov av rehabilitering och de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering. En arbetsgivare som underlåter detta åsidosätter alltså sina skyldigheter i detta hänseende. Detta utesluter givetvis inte att en arbetsgivare faktiskt kan vidta olika utredningsåtgärder i syfte att klarlägga frågorna och främja arbetstagarens rehabilitering. Det måste dock framhållas att skyldigheten att upprätta en skriftlig rehabiliteringsutredning inte bara är en formalitet. Det är nämligen tydligt att rehabiliteringsutredningen under tillsyn av försäkringskassan normalt knappast kan bedrivas på ett effektivt sätt om det inte förekommer någon form av skriftlig redovisning från arbetsgivarens sida.

Med detta konstaterande övergår domstolen till att granska vad som faktiskt har gjorts från Farmeks sida i form av utredningar och åtgärder i övrigt rörande arbetsanpassning, rehabilitering och omplacering av G.F..

Av i målet företedda journalanteckningar från försäkringskassan framgår att Farmek vid flera tillfällen under år 1993 uppmanades att tillställa försäkringskassan en rehabiliteringsutredning. Detta kom dock inte att ske. Olika kontakter mellan Farmek och försäkringskassan förekom under åren 1993 och 1994 utan att det då ledde till några konkreta åtgärder från Farmeks sida. Ett försök med arbetsträning gjordes vid ett tillfälle sommaren 1995. Försöket avbröts dock och det berodde enligt vad som framkommit på att G.F. fysiskt inte klarade att arbeta. Av journalerna från försäkringskassan får anses framgå att personalchefen Torbjörn Spång - som dock själv under förhöret med honom sagt sig inte ha något minne därav - föreslagit bl.a. att G.F. skulle få gå bredvid den arbetstagare som på företaget var dataansvarig. Något sådant försök kom dock inte till stånd. Att man på annat sätt skulle ha undersökt möjligheterna till arbetsanpassning har inte framgått. Frånsett ett förslag om sparkcykel förefaller det som om man inte undersökte möjligheterna att avhjälpa G.F.s svårigheter att utföra sina arbetsuppgifter genom tekniska hjälpmedel.

Sammanfattningsvis framgår det av utredningen att man från Farmeks sida under åren 1993 till 1996 frånsett ett försök med arbetsprövning inte vidtog några konkreta åtgärder för att rehabilitera eller omplacera G.F. eller för att anpassa hans arbetsuppgifter.

Enligt Arbetsdomstolens mening är det emellertid oklart vilken betydelse som Farmeks passivitet faktiskt hade för rehabiliteringen av G.F.. Av utredningen framgår nämligen att G.F. under den nu behandlade tidsperioden genomgick flera operationer. Den sista operationen företogs i februari 1995 och innebar att knäleden byttes mot en hel protes. Enligt domstolens mening synes det från medicinska utgångspunkter länge ha framstått som ovisst huruvida operationerna skulle leda fram till att G.F. kunde återgå i arbete.

En ny situation uppkom sedan försäkringskassan under våren 1996 såg till att G.F. fick genomgå en ettårig lärarutbildning. Med hänsyn till att utbildningen syftade till att G.F. skulle få arbete utanför Farmek är det naturligt att Farmek under utbildningstiden inte vidtog några särskilda åtgärder avseende rehabiliteringen.

Av större betydelse för bedömningen av uppsägningsfrågan är i stället hur Farmek förhöll sig när G.F., efter att under våren 1997 ha avslutat lärarutbildningen, på nytt kontaktade Farmek i syfte att återgå i arbetet där. Det är ostridigt i målet att G.F. då kontaktade Torbjörn Spång för att diskutera möjligheterna till anpassade arbetsuppgifter hos företaget. Enligt G.C. aktualiserades frågan även vid ett rehabiliteringsmöte den 17 april 1997. Det är ostridigt att G.F. från företaget redan under våren 1997 fick det beskedet att några anpassade arbetsuppgifter inte fanns och att detta har varit Farmeks inställning ända sedan den tidpunkten fram till uppsägningen i december 1997 och även därefter.

Arbetsgivarparterna har gjort gällande att Torbjörn Spång inledningsvis uppfattade situationen så att G.F. vid kontakterna under våren 1997 begärde anpassade arbetsuppgifter endast för sommaren i avvaktan på en lärartjänst till hösten. Enligt domstolens mening kan det inte uteslutas att han först uppfattade saken så. Det måste dock relativt tidigt ha stått klart för företaget att G.F. mera permanent ville återgå i arbetet med uppgifter som var anpassade på sådant sätt att han rent fysiskt kunde utföra dem. Att så var fallet klargjordes i varje fall vid den lokala förhandlingen den 19 juni 1997.

Från arbetsgivarparternas sida har hävdats att man på Farmeks sida därefter kontinuerligt övervägde situationen utan att finna någon lösning. Detta vinner visst stöd av vad Torbjörn Spång och Kurt Hallbom har berättat. Vilka mera konkreta överväganden som gjordes från företagets sida har emellertid inte belysts eller klargjorts vare sig genom förhören eller utredningen i övrigt. Det intryck Arbetsdomstolen fått av utredningen är i stället att man från Farmeks sida under våren 1997 hade bestämt sig för den linje som man sedermera kom att driva, nämligen att det enda arbete som fanns för G.F. var hans tidigare arbetsuppgifter eller arbete inom produktionen.

Vid denna tidpunkt, alltså under sommaren 1997, synes det ha stått klart för alla berörda parter att G.F.s situation i medicinskt avseende hade blivit stationärt. Frågan blev då om det fanns några arbetsuppgifter hos Farmek som han kunde utföra, eventuellt efter viss anpassning till hans förutsättningar. Enligt domstolens mening är svaret på den frågan av avgörande betydelse för bedömningen av Farmeks uppsägning av G.F..

Fanns det arbetsuppgifter för G.F. hos Farmek?

I målet är ostridigt att G.F. på grund av sin knäskada inte kunde utföra sina tidigare arbetsuppgifter eller arbetsuppgifter inom produktionen, främst slakt och styckning, eller andra uppgifter i anslutning därtill som man föreslagit från Farmeks sida under tvisteförhandlingarna. Vad frågan gäller är i stället om det fanns några andra arbetsuppgifter som var mindre fysiskt ansträngande och som även i övrigt var av sådan karaktär att G.F. skulle kunnat utföra dem.

Arbetsgivarparterna har gjort gällande att det inte fanns några tjänster med sådant arbetsinnehåll och att det därför inte längre fanns arbetsuppgifter för G.F. hos Farmek, i varje fall inte utan att företaget skulle behövt utvidga verksamheten på ett sätt som Farmek bedömt som olämpligt. Arbetsgivarparterna har med hänvisning härtill hävdat att G.F. inte längre kunde utföra arbete av någon betydelse för företaget. Förbundet har bestritt detta och pekat på en rad uppgifter som det menar att G.F. kunnat utföra utan att företaget för den sakens skull behövt utvidga verksamheten.

De arbetsuppgifter som förbundet har pekat på är främst arbeten av finmekanisk natur, närmare bestämt underhåll och reparationer av verktyg och annan utrustning, som skulle kunna flyttas till en verkstad där G.F. skulle kunna arbeta med dem utan att belasta sitt skadade knä. Vidare har omnämnts arbetsuppgifter med datorer, arbete på laboratoriet och arbete med elektriska installationer. Vidare har hävdats att G.F. skulle kunna beredas arbete genom en kombination av sådana uppgifter, eventuellt i förening med de tidigare arbetsuppgifter han hade avseende igångsättning av anläggningen på morgonen.

När det gäller arbete på laboratoriet och arbete med elektricitet har arbetsgivarparterna invänt att G.F. inte har kompetens eller behörighet att utföra sådana arbetsuppgifter. G.F. har visserligen hävdat att han har elkunskap men han har inte påstått att han har någon behörighet för sådant arbete. När det gäller arbete i laboratorium har inte framgått att G.F. har den utbildning som Farmek kräver för sådant arbete. Enligt domstolens mening får arbetsgivarparternas inställning godtas i denna del. Det har alltså inte kunnat krävas att Farmek skulle bereda G.F. arbete med el eller arbete inom laboratoriet.

När det gäller arbete med datorer uppfattar domstolen förbundets inställning så att G.F. skulle kunna utföra rent tekniskt arbete med datorer, såsom reparationer och underhåll av tillhörande utrustning, och inte med programmering och annan hantering av datorer. Arbetsgivarparterna har på ett relativt utförligt sätt förklarat hur man vid företaget lagt upp och organiserat arbetet med datorer och att man vid Farmek i princip har en dataansvarig och att det inte finns underlag för ytterligare någon sådan tjänst. Vad som i övrigt kommit fram i detta avseende är främst vad Ellen Andolf-Steinwall har anfört om att arbete med data förekom inom bl.a. administration, produktion och underhåll. Enligt hennes uppfattning skulle Farmek med god planering och inventering av arbetsuppgifter ha kunnat anvisa sådan arbetsuppgifter. Från arbetsgivarparterna har invänts att Ellen Andolf-Steinwall inte närmare har undersökt dessa förhållanden. Enligt domstolens mening är det dock inte klarlagt att det helt saknades möjligheter att anvisa vissa arbetsuppgifter till G.F..

När det gäller de av förbundet föreslagna arbetsuppgifterna av mer finmekanisk natur, såsom underhåll och reparationer av verktyg och annan utrustning, inklusive datorutrustning, har G.F. på ett utförligt sätt beskrivit vilket arbete som han menar fanns. Hans uppgifter därvidlag vinner visst stöd av det som G.C. uppgett inför domstolen. Någon bevisning som motsäger dessa uppgifter har inte lagts fram i målet, och arbetsgivarparterna har som domstolen uppfattat saken inte bestritt att sådant arbete i och för sig fanns. Arbetsgivarparterna har gjort gällande att det inte fanns underlag för någon ytterligare tjänst och att det inte heller skäligen kan krävas att Farmek skulle behövt utöka verksamheten i detta avseende för att bereda G.F. fortsatt arbete.

Enligt Arbetsdomstolens mening är det inte uteslutet att det förhöll sig på det sätt som arbetsgivarsidan har gjort gällande, dvs. att fortsatt arbete inte kunde beredas G.F. utan att företaget utvidgade verksamheten. Utredningen i målet beträffande förekomsten och organisationen av de arbetsuppgifter som behandlats senast tillåter emellertid ingen bestämd slutsats om detta. Det måste därför konstateras att det inte är klarlagt i målet att det fullständigt har saknats arbetsuppgifter för G.F. hos Farmek inom ramen för den verksamhet som bedrevs. En annan sak är att det sannolikt förhåller sig så att det för att sysselsätta honom hade krävts en viss omorganisation där för honom passande arbetsuppgifter samlades från olika håll. Arbetsdomstolen har fått intrycket att Farmek inte har sett som sin skyldighet och i varje fall inte har gjort några egentliga ansträngningar i syfte att åstadkomma en lösning av detta slag.

Arbetsdomstolens slutsats av det anförda är att det inte är visat i målet att Farmek har fullgjort sin skyldighet att utreda möjligheterna till fortsatt anställning för G.F. innan man vidtog åtgärden att säga upp honom.

Sammanfattande bedömning i uppsägningsfrågan m.m.

Mot bakgrund av vad domstolen kommit fram till i det föregående finner domstolen att det inte har förelegat saklig grund för uppsägningen av G.F.. Uppsägningen skall därför förklaras ogiltig.

Rättsliga utgångspunkter i frågan om G.F.s rätt till lön

Om inte annat följer av avtal, är arbetstagarens rätt till lön under bestående anställning beroende av att arbetstagaren ställer sin arbetskraft till arbetsgivarens förfogande. Detta innebär att arbetstagaren kan ha rätt till lön trots att arbete inte utförts, om detta beror på omständigheter hänförliga till arbetsgivaren. Om arbetstagaren däremot på grund av omständigheter hänförliga till denne själv inte vill eller kan utföra något arbete, t.ex. på grund av sjukdom eller skada, har arbetstagaren inte rätt till lön (jfr domen 1982 nr 55).

På motsvarande sätt förhåller det sig med lön under uppsägningstid. Om tvist uppkommer om uppsägningen har arbetstagaren dessutom i princip rätt till lön fram till dess att tvisten slutligt avgjorts (se 34 och 12-14 §§anställningsskyddslagen). Även rätten till lön efter uppsägning förutsätter att arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande (jfr prop. 1973:129 s. 138 f och domen 1996 nr 125).

Stod G.F. till Farmeks förfogande?

Förbundet har gjort gällande att G.F. stod till arbetsgivarens förfogande från den 9 juni 1997 och att han därför har rätt till lön från den tidpunkten fram till den tidpunkt då han sjukskrevs i augusti 1998 samt att Farmeks underlåtenhet att betala ut lön utgör brott mot kollektivavtalet och lagen om anställningsskydd. Arbetsgivarparterna har hävdat att G.F. inte stod till arbetsgivarens förfogande från den 9 juni 1997.

Arbetsdomstolen uppfattar arbetsgivarparternas talan på så sätt att den inrymmer två påståenden, nämligen att G.F. över huvud taget inte inställt sig vid arbetsplatsen den 9 juni 1997 - vilket är ostridigt i målet - och att han under alla omständigheter inte varit villig att utföra anvisat arbete. G.F.s inställning är den att han varit villig att utföra arbete men endast sådant som varit anpassat till hans fysiska förutsättningar.

Domstolen har i ett föregående avsnitt funnit att det i varje fall från den 19 juni 1997, när den lokala förhandlingen ägde rum där bl.a. G.F.s anställning behandlades, måste ha stått klart för Farmek att G.F. i princip var villig att utföra arbete för företaget. Med hänsyn härtill och till domstolens bedömningar i samband med prövningen av uppsägningsfrågan bör G.F. anses ha stått till Farmeks förfogande från den 19 juni 1997. Ansvaret för att han från den tidpunkten faktiskt inte utförde något arbete får med de bedömningar domstolen har gjort i det föregående anses vila på Farmek. Det nu anförda gäller på samma sätt i fråga om tiden före uppsägningen och i fråga om kravet på uppsägningslön.

När det gäller perioden den 9 - den 19 juni 1997 kan det emellertid inte på motsvarande anses klarlagt att arbetsgivaren bort förstå att G.F. var villig att utföra för honom anpassade arbetsuppgifter. Av utredningen framgår att G.F. under den perioden uteblev från arbetsplatsen utan att ens ha underrättat Farmek om att han var villig att arbete. Under den perioden kan han inte anses ha stått till arbetsgivarens förfogande. Lönekravet i den delen skall därför avslås.

Det anförda innebär att förbundets talan i denna del bör bifallas på det sättet att lön skall utgå för tidsperioden den 19 juni 1997 - den 26 augusti 1998. Lönebeloppet avseende den lönegrundande tiden i juni 1997 kan beräknas till 7 810 kr. Om övriga lönebelopp och om räntan på dessa råder inte tvist.

Allmänna skadestånd

På grund av den oriktiga uppsägningen skall G.F. tillerkännas allmänt skadestånd som domstolen bestämmer till 50 000 kr. För underlåtenheten att betala ut lön i strid med kollektivavtalet och lagen om anställningsskydd skall Farmek vidare utge allmänt skadestånd med 30 000 kr till G.F.. För kollektivavtalsbrottet skall Farmek dessutom utge allmänt skadestånd till förbundet. Även detta skadestånd bör bestämmas till 30 000 kr. Om räntan på de allmänna skadestånden råder inte tvist.

Rättegångskostnader

Arbetsgivarparterna har i allt väsentligt förlorat målet och skall därför ersätta förbundets rättegångskostnader. Förbundet har - efter rättelse av felräkning - begärt ersättning med 160 560 kr, varav bl.a. 111 215 kr för ombudsarvode och 25 000 kr för arvode till Ellen Andolf- Steinwall avseende 20 timmars arbete i samband med inställelsen i Arbetsdomstolen. Arbetsgivarparterna har överlämnat till domstolen att bedöma förbundets kostnadsanspråk.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning. Med hänsyn till målets omfattning bör förbundet inte tillerkännas ersättning för ombudsarvode med mer än 85 000 kr. Ersättningen avseende Ellen Andolf-Steinwalls inställelse bör bestämmas till 10 000 kr inklusive mervärdesskatt. Förbundets ersättningsanspråk i övrigt framstår som skäliga.