AD 2001 nr 3

Parter:

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund; Stiftelsen KFUM Söder Fryshuset

Nr 3

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund

mot

Stiftelsen KFUM Söder Fryshuset i Stockholm.

Mellan Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund (SKTF) och Stiftelsen KFUM Söder Fryshuset (Fryshuset) gäller inte kollektivavtal, men G.F., som är medlem i SKTF och berörs av tvisten, har sysselsatts i arbete som avses med ett kollektivavtal som Fryshuset är bundet av.

G.F. tillsvidareanställdes av Fryshuset i december 1997 och arbetade som s.k. skolvärd vid Botvidsgymnasiet i Botkyrka kommun inom ramen för Fryshusets projekt "Lugna gatan". Våren 1999 uppmanade Fryshuset G.F. att lämna urinprov för kontroll av att han inte brukade narkotika. Då G.F. vägrade efterfölja uppmaningen sades han upp från sin anställning av personliga skäl. Tvist har uppstått mellan parterna i frågan om uppsägningen var sakligt grundad. De har fört tvisteförhandlingar utan att komma överens.

SKTF har i Arbetsdomstolen väckt talan mot Fryshuset under påstående bl.a. att G.F. sagts upp från sin anställning utan saklig grund och, som talan slutligt bestämts, yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. förplikta Fryshuset att till G.F. betala allmänt skadestånd med 80 000 kr för brott mot 7 § anställningsskyddslagen, 10 000 kr för brott mot 8 § andra stycket samma lag och 5 000 kr för brott mot 30 § första stycket samma lag, jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 28 januari 2000) tills betalning sker,

2. förplikta Fryshuset att till G.F. betala ekonomiskt skadestånd med 187 063 kr för brott mot 7 § anställningsskyddslagen jämte ränta på närmare angivet sätt,

3. förplikta Fryshuset att till SKTF betala allmänt skadestånd med 5 000 kr för brott mot 30 § första stycket anställningsskyddslagen jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning tills betalning sker, samt

4. förbehålla SKTF rätten att i mån av befogenhet i ny rättegång föra talan om ekonomiskt skadestånd för G.F. avseende tiden efter huvudförhandlingen i målet (den 14 och 15 november 2000).

Fryshuset har bestritt yrkandena under påstående bl.a. att uppsägningen av G.F:s anställning varit sakligt grundad, men Fryshuset har vitsordat det yrkade ekonomiska skadeståndet och den yrkade räntan som skälig i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SKTF

G.F., som är född år 1950, var under lång tid kriminell narkoman, men lämnade det livet bakom sig i och med att han avtjänade ett fängelsestraff på kriminalvårdsanstalten Österåker under åren 1990-1992. G.F. ingick i det s.k. Österåkerprojektet, som är ett drogfrihetsprogram. Programmet innebar bl.a. att G.F. genomgick regelbundna drogtester. G.F. har efter frigivningen levt ett socialt anpassat liv helt fritt från droger och kriminalitet. Han har skaffat sig viss utbildning och bildat en ny familj.

G.F. anställdes av Fryshuset den 15 december 1997. Hans bakgrund med droger och kriminalitet var då känd för Fryshuset och hade betydelse för att han erhöll anställningen. G.F. anställdes som s.k. skolvärd inom ramen för projektet Lugna gatan, som består av ett skolvärdsprojekt och ett tunnelbanevärdsprojekt. Arbetet innebar att G.F. tillsammans med några andra skolvärdar skulle finnas på skolan dagligen som ett komplement till lärarna och fungera socialt med eleverna utanför klassrummen. Syftet med skolvärdsprojektet var att minska användningen av droger och komma till rätta med våld och annan kriminalitet som förekom på skolor.

G.F. placerades på Botvidsgymnasiet i Botkyrka kommun, där han arbetade tillsammans med fyra andra skolvärdar. G.F. var alltså anställd av Fryshuset men arbetade under terminerna vid Botvidsgymnasiet. I början stod Fryshuset för arbetsledningen genom en person vid namn K.L., men sedan tog skolan över arbetsledningsansvaret genom rektorn H.L. och projektledaren I.N. G.F:s profil avvek något från den normala för skolvärdar. Det normala var att skolvärdarna var i 20-25 årsåldern. G.F. var alltså betydligt äldre och hade en annan erfarenhet.

G.F. lyckades bra som skolvärd. Han hade emellertid en relativt stor ströfrånvaro. Frånvaron var i och för sig lovlig, men den utgjorde ett problem som G.F. själv var uppmärksam på. Frånvaron sammanhängde med hans bakgrund, hälsa och familjesituation.

G.F. hade vissa problem i sin familj, vilket ledde till att han vid två tillfällen flyttade hemifrån. Första gången bodde han under cirka tre månader i en av sina vuxna döttrars lägenhet. Dottern bodde under tiden hos sin pojkvän. G.F. hade regelbundet kontakt med sin familj hela den tiden. Han bad Fryshuset om hjälp, men fick inget gehör därifrån. Andra gången hade han inte möjlighet att bo i sin dotters lägenhet, utan flyttade i stället hem till en god vän, S.L. Denne har av Fryshuset helt ogrundat utpekats som en känd narkoman.

Av det förhållandet att G.F. hade flyttat hem till S.L. tycks Fryshuset ha dragit slutsatsen att G.F. hade blivit narkoman på nytt. Fryshuset krävde att han skulle genomgå ett drogtest. Vägrade G.F. att drogtesta sig hade han att välja mellan att säga upp sig själv eller bli uppsagd av Fryshuset. Fryshuset har sedermera, under detta måls handläggning, pekat på andra omständigheter som påstås ha gett fog för dess misstankar om att G.F. återfallit i narkomani. Fryshuset har således gjort gällande att G.F:s ströfrånvaro utgjorde en sådan omständighet. Ströfrånvaron är emellertid förklarlig med hänsyn till G.F:s bakgrund och familjesituation och Fryshuset har aldrig diskuterat frånvaron med G.F. Frånvaron hade haft samma omfattning över tiden, dvs. den hade inte ökat i omfattning när frågan om drogtest aktualiserades. Fryshuset har även påstått att företrädare för Botvidsgymnasiet skulle ha framfört misstankar om att G.F. hade narkotikaproblem, men det påståendet har återtagits. Vidare har Fryshuset påstått att G.F. blev hemskickad från skolan vid två tillfällen för att han luktade alkohol. Det är riktigt att G.F. kom till skolan en luciamorgon efter ett luciafirande och luktade alkohol, men det var han själv som tillsammans med arbetskamraterna kom fram till att han borde gå hem. Det var naturligtvis olämpligt att G.F. kom till skolan och luktade alkohol, men denna händelse föranledde ingen misstanke om att han skulle ha återfallit i narkotikamissbruk. Sammanfattningsvis menar SKTF att Fryshusets misstankar mot G.F. varit helt ogrundade och obefogade.

Fryshusets krav på drogtest föregicks inte av någon kontakt med G.F. från Fryshusets sida för att höra hans uppfattning om saken. Fryshuset tog heller inte kontakt med arbetsledningen på skolan, de andra skolvärdarna eller övrig personal för att höra sig för om saken. Det hade också varit möjligt att ta kontakt med G.F:s hustru. J.A., som var den på Fryshuset som tog initiativet till att G.F. anställdes, var en gammal barndomskamrat till G.F. och kände även G.F:s hustru.

G.F. upplevde kravet på drogtest som helt orimligt med hänsyn till att det inte fanns något fog för misstankarna mot honom. G.F. hade börjat ett nytt liv och lämnat drogerna bakom sig. G.F. ansåg inte att han skulle behöva bevisa sin drogfrihet genom att lämna urinprov.

G.F. sades skriftligen upp från sin anställning den 31 maj 1999 och anställningen upphörde en månad senare. I uppsägningshandlingen anges som skäl för uppsägningen att han den 25, 30 och 31 mars samt 4 och 27 maj 1999 hade vägrat lämna urinprov, som syftade till att bevisa drogfrihet, allt i enlighet med Fryshusets och Lugna gatans drogpolicy. Vidare anges att G.F. informerades om drogpolicyn vid sin anställning och att han hade upplysts om

eventuella konsekvenser av vägran att lämna urinprov. Uppsägningshandlingen saknade fullföljdshänvisning. Fryshuset lämnade heller ingen underrättelse till G.F. och inget varsel till SKTF enligt 30 § anställningsskyddslagen.

Det är inte korrekt att G.F. informerades om någon drogpolicy i samband med anställningen. I det skriftliga anställningsbevis, som G.F. erhöll när han anställdes, står inget om drogtester. G.F. har aldrig tagit del av vare sig någon skriftlig eller muntlig policy om drogtest. Efter att G.F. slutade sin anställning har Fryshuset skrivit in en slags drogpolicy i en befattningsbeskrivning för Lugna gatans skolvärdar. G.F. kände över huvud taget inte till att det förekom drogtester förrän han avkrävdes drogtest. Det har möjligen förekommit mer eller mindre godtycklig drogtestning av tunnelbaneprojektets personal, men det har inte förekommit bland skolvärdar. Enligt en faktura som Fryshuset åberopat i målet har drogtester av tunnelbanevärdar förekommit i mindre omfattning under år 1998. De anställda har inte känt till när tester sker, hur testerna går till, vilka som skall testas, vilka preparat som testerna avser, vilket laboratorium som undersöker proverna, hur hanteringen går till, frågor om sekretess osv. Det har också varit okänt för personalen vad som gällt i fråga om arbetsanpassning och rehabilitering för det fall någon skulle visa sig ha drogproblem. I den mån Fryshuset kan sägas ha haft någon drogpolicy har den varit oacceptabelt undermålig och inte alls levt upp till de krav som enligt gängse uppfattning på arbetsmarknaden bör ställas på en drogpolicy.

Sammanfattningsvis gör SKTF till grund för talan gällande följande.

Fryshuset har inte genom kollektivavtal eller enskilt anställningsavtal någon överenskommen rätt att genomföra drogtester av personalen. Då Fryshuset beordrat G.F. att medverka till provtagning har det skett med stöd av arbetsledningsrätten. Den rätten får inte utövas på ett godtyckligt eller kränkande sätt eller på ett sätt som strider mot lag eller god sed på arbetsmarknaden. Provtagning får heller inte ske under sådana omständigheter att den strider mot artikel 8 punkt 1 i Europakonventionen. SKTF menar att Fryshuset missbrukat sin arbetsledningsrätt i förevarande fall med hänsyn till följande omständigheter:

1. Fryshuset bedriver inte en sådan farlig och riskabel verksamhet som enligt vad Arbetsdomstolen tidigare uttalat medför att de anställda kan ha en skyldighet att underkasta sig drogtester.

2. Den sammansättning som Fryshuset har av personalstyrkan måste rimligen borga tillräckligt för att ett aktivt narkotikamissbruk hos anställda kan uppdagas och förebyggas på andra och mindre integritetskränkande sätt än urinprovstagning.

3. Fryshuset har inte haft någon dokumenterad Alna-verksamhet eller annan motsvarande verksamhet som åsyftas i exempelvis Arbetarskyddsstyrelsens anvisningar. Inte heller har Fryshuset haft någon policy som tillkännager vad som skall gälla i dessa frågor eller en fast och inom organisationen känd praxis för hantering av drogtester och därmed sammanhängande frågor. Vad Fryshuset har haft för rutiner rörande drogtestning, dvs. hur testerna skall genomföras, provtagningsrutiner, sekretess etc., har varit fullständigt okänt för G.F., SKTF och även HTF, som Fryshuset har kollektivavtal med.

4. Fryshusets krav på drogtest grundade sig på lösa och obefogade misstankar om att G.F. hade återfallit i narkotikamissbruk. Någon objektivt rimlig anledning eller godtagbart skäl att drogtesta G.F. har inte förelegat.

Kravet på att G.F. skulle underkasta sig drogtest måste mot denna bakgrund ses som en sådan kränkning av den personliga integriteten som han inte var skyldig att tåla. I vart fall måste detta gälla när Fryshuset inte angav något skäl till varför G.F. skulle medverka i provtagning eller ens ställde frågan om han återfallit i missbruk och inte heller diskuterade lämpliga åtgärder för den händelse han hade behövt stöd. Fryshuset har således överskridit gränsen för hur arbetsledningsrätten får utövas. Detta medför att G.F. inte varit skyldig att medverka i provtagningen. Redan på grund härav har saklig grund för uppsägningen inte förelegat, men SKTF gör gällande att saklig grund inte förelegat även om G.F. skulle anses ha varit skyldig att underkasta sig drogtest, eftersom hans vägran med hänsyn till omständigheterna varit försvarlig.

Genom uppsägningen utan saklig grund har Fryshuset ådragit sig skyldighet att utge allmänt och ekonomiskt skadestånd till G.F. Fryshuset har även genom att åsidosätta reglerna i 8 § andra stycket anställningsskyddslagen och 30 § första stycket samma lag ådragit sig skadeståndskyldighet mot G.F. och SKTF.

Fryshuset

Fryshuset bildades på så sätt att man bröt ut den ungdomssociala delen från KFUM Söders verksamhet och bildade en särskild stiftelse för den verksamheten. Stiftelsen skall enligt stadgarna driva ett "aktivitetshus" där ungdomar kan utöva olika aktiviteter och erhålla viss utbildning. Fryshuset bedriver projektverksamhet inom olika områden.

Fryshusets projekt Lugna gatan startades år 1995. Projektet avser att förbättra förutsättningarna för ungdomar som befinner sig i riskzonen för kriminalitet och drogmissbruk. I dag arbetar ca 80 personer inom Lugna gatan, som är uppdelat i två underprojekt: tunnelbaneprojektet och skolvärdsprojektet. Skolvärdsprojektet kan beskrivas som ett brottspreventivt socialt arbete. Projektet sponsras av bl.a. skolfastighetsbolag, kommuner och Storstockholms Lokaltrafik. Fryshuset tar betalt för de tjänster som utförs inom projektet.

Att arbeta som skolvärd innebär i korthet att föregå som gott exempel och vara ett kamratligt, klokt och förnuftigt stöd för elever i riskzonen. Skolvärden skall genom sin erfarenhet och klokhet bl.a. överbrygga klyftor och känslor av främlingsskap hos invandrarelever. Hela verksamheten syftar till att motverka brott. Det ligger därför i sakens natur och är en förutsättning för hela verksamheten att den personal som skall fungera som goda exempel för ungdomarna och vinna deras förtroende själva måste vara helt fria från droger och annan kriminalitet. Det skulle inte vara möjligt att bedriva verksamheten om det fanns misstankar om att det förekom narkotika bland Fryshusets egen personal. Denna inställning har delats av den anställda personalen så länge som verksamheten bedrivits.

Redan tidigt i projektet Lugna gatan antogs muntligen en drogpolicy som innebär att Fryshuset kan drogtesta personalen stickprovsvis eller vid misstanke. Detta är ett krav från Lugna gatans uppdragsgivare och nödvändigt för att verksamheten skall vara trovärdig gentemot allmänheten och - framför allt - de ungdomar som verksamheten avser. Såväl Fryshusets ledning som dess personal är helt på det klara med att alla som arbetar i Lugna gatan måste kunna bevisa sin drogfrihet genom att lämna urinprov stickprovsvis eller vid minsta misstanke. Denna policy har varit känd inom Lugna gatan långt innan G.F. anställdes. Personalen har fått del av drogpolicyn redan i samband med anställningsintervjun. En arbetssökande måste nämligen acceptera drogtestning för att få anställning.

Fryshuset har haft särskilt anlitad expertis för att genomföra drogtesterna. Sedan början av år 1999 utförs testningen av J.S. J.S. har hittills utfört ca 200 drogtester inom Lugna gatan. Drogtestningen sker under största möjliga sekretess och sker genom urinprov. Urinprov undersöks med stickor som utvisar spår av narkotika. Har urinen spår av narkotika, dvs. är drogtestet positivt, görs ett nytt test för att säkerställa resultatet. Vid behov, eller om den som lämnat provet inte accepterar resultatet, skickas provet för analys i laboratorium. Vid positivt testresultat erbjuds alltid den anställde rehabilitering på Fryshusets bekostnad. Det skulle vara helt främmande för Fryshuset att säga upp någon p.g.a. att personen i fråga lämnat ett positivt testresultat. Detta är allmänt känt bland Fryshusets personal.

G.F:s bakgrund som kriminell narkoman och samtidigt utbildad behandlingsassistent gjorde honom särskilt lämplig för arbetet vid Botvidsgymnasiet. G.F:s ålder var också en fördel, eftersom skolan framfört önskemål om att få en äldre skolvärd som komplement till de yngre personer som ingick i teamet. G.F. rekommenderades till Fryshuset av J.A., som tillhör ledningen för Lugna gatan och som känt G.F. i många år.

G.F:s anställningsintervju hölls av K.L., som då var ledare för skolvärdsprojektet. I samband med intervjun informerades G.F. om Fryshusets drogpolicy innebärande att man måste låta sig drogtestas vid misstanke eller i samband med stickprovskontroller. K.L. förklarade för G.F. att det var en förutsättning för anställningen att han accepterade detta. Behovet av drogtester har också vid flera tillfällen tagits upp på personalmöten som G.F. varit med på. G.F. har alltså inte bara i samband med att han anställdes fått vetskap om att anställningen förutsatte att han underkastade sig drogtester om ledningen ansåg det, utan han måste även under anställningens gång ha förstått att detta var ett villkor för anställningen.

Det var ett risktagande att anställa G.F., eftersom Fryshuset kände till att han varit narkoman i 25 år och att det alltid finns risk för återfall.

G.F:s bakgrund och det förhållandet att han kommit ur missbruket gjorde emellertid honom samtidigt lämplig för anställningen. G.F. utgjorde ett exempel på att det fanns en väg ut ur drogmissbruket.

Under hösten 1998 och våren 1999 framkom ett antal omständigheter som sammantagna ledde till att G.F:s arbetsledning kände stor tveksamhet i fråga om han fortfarande var fri från narkotika. En av de omständigheter som gav anledning till tveksamheten var att G.F. började få omfattande ströfrånvaro, som innebar att han sjukskrev sig måndagar och tisdagar i ganska hög utsträckning. Dessutom hade G.F. visat ovanligt dåligt omdöme genom att vid två tillfällen komma till skolan och lukta alkohol, något som är förödande för arbetet med skolungdomarna. Till detta kom att G.F. på grund av problem i familjen hade flyttat hem till S.L., som av Fryshuset uppfattades vara narkoman. Med kännedom om G.F:s bakgrund och riskerna för återfall beslutade arbetsledningen i detta läge att G.F. skulle drogtestas. Fryshuset hade för avsikt att försöka hålla saken inom en så liten krets som möjligt för att inte kompromettera G.F.

G.F. ombads första gången att inställa sig för drogtest den 25 mars 1999. G.F. vägrade med hänvisning till sin personliga integritet. Han uppmanades på nytt den 30 mars och den 31 mars 1999. Under tiden förekom det flera ingående samtal med G.F. om skälen för drogtestet och vikten av att han var beredd att visa att han var drogfri. Det var dels J.S., dels M.Ö., vilken hade övertagit projektledningen efter K.L., som förde dessa samtal med G.F. G.F. måste därför ha förstått att drogtestet var helt nödvändigt. G.F. uppmanades på nytt den 30 april 1999 i ett brev från M.Ö. att inställa sig till provtagning den 4 maj 1999. I brevet erinrades G.F. bl.a. om att vägran att lämna urinprov kunde vara orsak till uppsägning. Den 27 maj 1999, dvs. mer än två månader efter den första uppmaningen, uppmanades G.F. en sista gång att drogtesta sig. Eftersom han även då vägrade att visa sin drogfrihet sades han upp från sin anställning den 31 maj 1999. Det skall noteras att G.F. i uppsägningshandlingen rekommenderades att ta kontakt med sin fackliga organisation för rådgivning och eventuella åtgärder.

En kopia av M.Ö:s brev från den 30 april 1999 skickades för kännedom till SKTF. I en bifogad skrivelse informerades SKTF närmare om omständigheterna. G.F. hade vid denna tidpunkt kontakt med SKTF men han ville inte för Fryshuset uppge vem hans kontaktperson var. SKTF meddelade inte Fryshuset att man hade någon avvikande uppfattning beträffande kravet på att G.F. skulle drogtesta sig. Fryshuset uppfattade därför att SKTF hade samma inställning som Fryshuset, dvs. att G.F. var skyldig att lämna urinprov.

Sammanfattningsvis gör Fryshuset till grund för sin inställning gällande följande.

Genom att ta anställning hos Fryshuset inom verksamheten i Lugna gatan har G.F. insett eller i vart fall bort inse att det var en förutsättning för anställningen och dess fortbestånd att han ställde sig till förfogande för drogtestning i den omfattning som krävdes, i synnerhet som misstanke eller tveksamhet uppstod om hans drogfrihet. Det har ålegat G.F. enligt anställningsavtalet att medverka i provtagningen.

Drogtestningen har en naturlig anknytning till Fryshusets verksamhet som kräver allmänhetens, kundernas och ungdomarnas förtroende i drogfrihetsfrågan. Därför har det varit tillåtet för Fryshuset att kräva drogtestning av G.F. som ett led i Fryshusets arbetsledningsrätt. Härvid måste hänsyn tas till att verksamheten är ideell och samhällsnyttig med ett specifikt mål, nämligen att motverka kriminalitet och droger. Verksamheten i Lugna gatan är inte ofarlig. Skolvärdarna kan hamna i situationer som är hotfulla och pressande. Det krävs ofta snabba beslut. Fryshuset menar också att arbetsmiljölagen kräver att personalen inom Lugna gatan medverkar i arbetet med att göra arbetsplatsen till en drogfri miljö och som ett led i detta medverka i drogtester. Droger bland skolvärdarna skulle kunna leda till allvarliga konsekvenser för ungdomarna. Det är fråga om ungdomar som ofta är svikna av vuxenvärlden och som känner sig osäkra inför vad de skall välja och på vad som är rätt och fel. Fryshuset har därför ett synnerligen stort intresse av att verka för och i en drogfri miljö och att visa att sådan kriminalitet inte finns inom Fryshusets väggar. Detta intresse väger betydligt tyngre än G.F:s intresse av skydd för sin personliga integritet.

Fryshuset har en drogpolicy, innebärande att inget som helst bruk av narkotika är tillåtet. Drogtester med urinprov är Fryshusets enda möjliga sätt att spåra förekomst av missbruk. Misstankarna mot G.F. och tveksamheten om hans drogfrihet var befogade. Provtagningen har inte i något avseende varit integritetskränkande eller förnedrande för G.F. Dessutom har G.F. haft skäligt rådrum för sina överväganden. Han har fått tillräcklig information om skälen för arbetsledningens beslut och han har haft tillgång till rådgivning av sin fackliga organisation i stort sett hela den tvåmånadersperiod under vilken han ombads testa sig.

Domskäl

Inledning

Fryshuset, som bildades år 1984, bedriver verksamhet i ett s.k. aktivitetshus, där ungdomar kan erhålla utbildning och syssla med olika slags aktiviteter, bl.a. idrott och musik. Fryshuset bedriver även projektverksamhet inom olika sociala områden. Sedan år 1995 har Fryshuset bedrivit projektet Lugna gatan. Lugna gatan syftar bl.a. till att förebygga våld och kriminalitet bland ungdomar. I detta projekt arbetar personer som värdar på tunnelbanan och på skolor i Stockholmsområdet som har särskilda problem med ordningen bland eleverna. Värdarna vistas på skolorna varje dag under skolterminerna och skall försöka vinna elevernas förtroende och bl.a. påverka dem så att de avhåller sig från droger och annan kriminalitet. Skolvärdarna skall även ansvara för viss utbildning av såväl lärare som elever. Fryshuset rekryterar gärna personer till Lugna gatan som har egen erfarenhet av droger och kriminalitet under förutsättning att de definitivt tagit avstånd från sådana företeelser. Tanken är att sådana personer ofta har särskilt goda förutsättningar att vinna förtroende och påverka elever som befinner sig i riskzonen.

G.F. var tidigare narkoman och avtjänade i början av 1990-talet ett längre fängelsestraff för narkotikabrott. I december 1997 tillsvidareanställdes han av Fryshuset som skolvärd inom ramen för projektet Lugna gatan. Tillsammans med några andra skolvärdar placerades G.F. på Botvidsgymnasiet i Botkyrka kommun. Under vintern-våren 1999 kände ledningen för projektet en viss oro för att G.F. hade återfallit i narkotikamissbruk. G.F. uppmanades därför att avlämna urinprov för kontroll av hans drogfrihet. G.F. vägrade emellertid att låta sig drogtestas med hänvisning till sin personliga integritet. Då han vidhöll sin ståndpunkt trots flera uppmaningar blev han uppsagd av Fryshuset.

Tvistefrågan i målet är om G.F:s vägran att låta sig drogtestas utgjort saklig grund för uppsägning.

Fryshusets ståndpunkt kan sammanfattas på följande sätt. G.F. informerades vid anställningsintervjun om att Fryshuset utförde drogtester på personalen och att det var en förutsättning för anställningen att han accepterade detta. I och med att G.F. accepterade anställningen har det därför ålegat honom enligt ett villkor i hans personliga anställningsavtal att låta sig drogtestas. I vart fall har Fryshuset med hänsyn till den verksamhet som bedrivits haft ett mycket starkt intresse av att kontrollera G.F:s drogfrihet. Detta intresse har vägt betydligt tyngre än G.F:s intresse av att värna om sin personliga integritet. Fryshuset har därför med stöd av sin arbetsledningsrätt kunnat kräva att G.F. drogtestade sig. Då G.F. vägrat drogtesta sig, trots flera uppmaningar och erinran om att vägran kan leda till uppsägning, har Fryshuset haft saklig grund för att säga upp hans anställning.

SKTF:s ståndpunkt kan sammanfattas på följande sätt. G.F. informerades inte vid anställningsintervjun om att Fryshuset utförde drogtester på personalen. Att detta förekom uppdagades för G.F. först i samband med att han själv uppmanades att avlämna urinprov i mars 1999. Det har därför inte utgjort något villkor i G.F:s anställningsavtal att han skulle underkasta sig drogtest. Fryshuset har genom att kräva att G.F. skulle drogtesta sig överskridit gränserna för sin arbetsledningsrätt av följande skäl:

1. Fryshuset bedriver inte någon sådan riskfylld verksamhet som enligt Arbetsdomstolens praxis kan medföra skyldighet för anställda att underkasta sig drogtest.

2. Ett eventuellt narkotikamissbruk hos G.F. hade, med hänsyn till Fryshusets särskilda sammansättning av personalstyrkan, kunnat uppdagas på andra, mindre integritetskränkande sätt än genom urinprovstagning,

3. Fryshuset har inte haft någon ordentlig drogpolicy som varit känd bland personalen.

4. Fryshusets misstankar om att G.F. hade återfallit i narkotikamissbruk var helt obefogade.

Eftersom Fryshuset missbrukat sin arbetsledningsrätt i detta fall har G.F. inte varit skyldig att medverka i drogtest. Uppsägningen har därför inte varit sakligt grundad. Även om G.F. skulle anses ha varit skyldig att låta sig drogtestas har hans vägran inte utgjort saklig grund för uppsägning, eftersom hans vägran varit försvarlig.

Något om den rättsliga bakgrunden

I Sverige finns inte någon lagstiftning som direkt tar sikte på frågan om rätten för arbetsgivare att mot arbetstagares vilja genomföra drogtest. Frågan behandlades av utredningen om medicinska undersökningar i arbetslivet (SOU 1996:63), men utredningen fann inte skäl att föreslå lagstiftning på detta område utan ansåg att frågan om narkotikatester borde lösas av arbetsmarknadens parter. Regeringen har i september 1999 gett i uppdrag åt en särskild utredare att se över behovet av lagstiftning eller andra åtgärder för att stärka skyddet av den enskildes personliga integritet i arbetslivet (dir. 1999:73). I översynen skall bl.a. ingå frågan om användning av drogtester.

I Arbetsdomstolens praxis finns frågan om drogtester behandlad främst i AD 1991 nr 45 och AD 1998 nr 97. Av vad som där uttalas om rätten att genomföra drogtester kan följande framhållas.

Drogtestning kan generellt sett inte anses stå i strid med artikel 8 punkten 1 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Sådan testning kan dock under särskilda omständigheter vara konventionsstridig och därmed stridande mot svensk lag. Av betydelse är under vilka omständigheter testningen sker.

Parter kan genom kollektivavtal, enskilt anställningsavtal eller i annan form överenskomma om rätt för arbetsgivare att genomföra drogtester och ett avtal härom har i princip giltig verkan. Detta innebär bl.a. att en arbetstagares vägran att underkasta sig provtagning i enlighet med det avtalade åtagandet kan utgöra ett avtalsbrott och saklig grund för uppsägning.

Har någon uttrycklig överenskommelse inte träffats i saken, vare sig som kollektivavtal eller enskilt anställningsavtal, kan arbetsgivaren ändå ha rätt att kräva att arbetstagaren underkastar sig drogtest som en följd av arbetsgivarens arbetsledningsrätt. En sådan rätt förutsätter att arbetsgivaren inte överskrider gränserna för sin arbetsledningsrätt genom att utöva den i strid mot lag eller god sed på arbetsmarknaden. Vid bedömningen av om arbetsgivarens beslut om drogtest strider mot god sed har i praxis gjorts en avvägning mellan arbetsgivarens intresse av att drogtesta arbetstagaren och arbetstagarens intresse av att värna om sin personliga integritet. Intrånget i arbetstagarens personliga integritet måste stå i rimlig proportion till det intresse arbetsgivaren vill tillgodose. Om det efter en sådan intresseavvägning kan konstateras att arbetstagaren varit skyldig att medverka i drogtestet kan hans vägran att drogtesta sig utgöra saklig grund för uppsägning.

Utredningen i målet

På SKTF:s begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med G.F. samt vittnesförhör med H.L. och I.N., båda från Botvidsgymnasiet, och S.L. På Fryshusets begäran har hållits vittnesförhör med A.C., M.Ö., K.L., J.A. och J.S., samtliga från Fryshuset. På båda parters begäran har vittnesförhör även hållits med C.S., skolvärd på Botvidsgymnasiet. Parterna har vidare åberopat skriftlig bevisning.

Har G.F. varit skyldig att medverka i provtagningen enligt ett villkor i hans personliga anställningsavtal?

Fryshuset har gjort gällande att G.F. informerades vid anställningsintervjun om att Fryshuset utförde drogtester på personalen och att G.F. genom att ta anställningen accepterade detta som ett anställningsvillkor. SKTF har bestritt detta.

Anställningsintervjun med G.F. gjordes av K.L., som då var projektledare för Lugna gatan. K.L. har uppgett att han under intervjun informerade G.F. om att Fryshuset hade en drogpolicy, innebärande att personalen kunde drogtestas stickprovsvis eller vid misstanke, och att det var en förutsättning för anställning hos Fryshuset att man accepterade detta villkor. G.F. har förnekat att det under intervjun talades om någon drogpolicy eller några drogtester av personalen.

K.L. ord står således mot G.F:s när det gäller vad som sades under anställningsintervjun. Den ene har inte framstått som mer trovärdig än den andre. Det är upplyst att G.F. erhöll ett anställningsbevis i vilket det inte står något om drogtester. Det har å andra sidan genom förhören med flera av de övriga förhörspersonerna framkommit uppgifter som ger stöd åt K.L. uppgifter. Arbetsdomstolen anser sig dock inte, av skäl som framgår i det följande, behöva ta ställning till denna tvistefråga.

Fryshusets intresse av att utföra drogtest

Fryshuset har utfört drogtester av personalen inom Lugna gatan sedan några år tillbaka. Den i målet framlagda utredningen ger emellertid inga exakta uppgifter om sedan hur länge drogtester utförts, inom vilka verksamhetsgrenar drogtester utförts och omfattningen av testerna. Det har emellertid framkommit att Fryshuset under år 1998 utförde ett antal drogtester av personal som arbetade i tunnelbaneprojektet. J.S., som sedan början av år 1999 varit den som ansvarat för drogtesterna, har uppgett att han hittills utfört ca 200 tester.

I de tidigare fall då frågan om tillåtligheten av drogtester varit föremål för Arbetsdomstolens bedömning (AD 1991 nr 45 och AD 1998 nr 97) har det varit fråga om sådana verksamheter - montage av byggnadsställningar respektive utvinning av kärnkraft - i vilka arbetsgivarens krav på drogtest av personalen burits upp av ett starkt säkerhets- och skyddsintresse. Arbetsdomstolen har därvid tagit hänsyn till arbetsmiljölagens bestämmelser om ansvaret för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet.

I förevarande fall står det klart, att det intresse som ligger bakom Fryshusets drogtester av personalen är av annat slag än i de två tidigare rättsfallen. Intresset är här i högre grad knutet till ändamålet med den verksamhet som Fryshuset bedriver i projektet Lugna gatan. Lugna gatan, som tycks ha haft sin upprinnelse i projektet "Non fighting generation", startades år 1995 som ett initiativ för att förebygga våld och annan kriminalitet i Stockholmsområdet. I verksamheten försöker Fryshuset fånga upp unga människor, som av olika skäl kan anses befinna sig i farozonen för narkotikamissbruk och annan kriminalitet eller som riskerar att övergå till tyngre missbruk och kriminalitet, och påverka dem att välja en annan väg. Lugna gatans personal skall fungera som stöd och förebilder för ungdomar i allmänhet och verka för att de avhåller sig från droger och annan kriminalitet. Personalen skall genom sina personliga egenskaper och sin bakgrund kunna vinna ungdomars förtroende. Därigenom skall personalen ha bättre förutsättningar att påverka ungdomarnas beteende. Fryshuset rekryterar därför gärna till Lugna gatan personer som har egen erfarenhet av droger och kriminalitet, men som definitivt tagit avstånd från sådana företeelser. Det är mycket väsentligt för Fryshuset, att den som arbetar i Lugna gatan själv verkligen tar avstånd från droger och annan kriminalitet.

Fryshusets verksamhet med skolvärdar vid Botvidsgymnasiet i Botkyrka tillkom med anledning av att skolan hade stora problem på grund av att elever gång på gång anlade bränder på skolan och att narkotika förekom bland eleverna. A.C. har betecknat Botkyrka som ett narkotikacentrum i Stockholmsområdet och har uppgett att Fryshuset, genom att gå in på skolan med skolvärdar, bl.a. försökte motverka att skolan blev en marknadsplats för narkotika. Det tycks emellertid som om verksamheten inte endast varit inriktad på att förebygga kriminalitet bland eleverna. Verksamheten har även haft det mera övergripande syftet att genom olika åtgärder hjälpa skolledningen att upprätthålla ordningen och skapa en trygg och trivsam miljö för eleverna.

Det är en självklarhet att det måste vara omöjligt för Fryshuset att ha skolvärdar som missbrukar narkotika. Enligt Arbetsdomstolens uppfattning är det emellertid också uppenbart att en fungerande verksamhet kräver att varken elever eller skolledning ges anledning att misstänka att det finns skolvärdar som missbrukar narkotika. Sådana misstankar skulle givetvis avsevärt försvåra arbetet med att få ungdomarna att ta avstånd från droger. Kommuner torde vidare vara obenägna att anlita Fryshusets tjänster om det fanns misstankar om att droger förekom bland Lugna gatans egen personal. Sådana misstankar skulle lätt kunna uppstå med hänsyn till att Fryshuset i sin verksamhet även engagerar personer som själva har en bakgrund som missbrukare.

Det står mot bakgrund av det nu anförda klart att Fryshuset har ett mycket starkt allmänt intresse av att utföra drogtester på sin personal för att undanröja alla eventuella misstankar och att utåt kunna garantera att dess verksamhet är helt fri från narkotika.

Beslutet att drogtesta G.F. fattades av Lugna gatans ledningsgrupp, i vilken bl.a. A.C. och J.A. ingick. A.C. och J.A. kände en viss oro för att G.F. hade återfallit i narkotikamissbruk. Oron föranleddes främst av att G.F. hade en relativt hög ströfrånvaro från arbetet samt att han hade problem i sin familj och vid två tillfällen flyttat hemifrån. SKTF får anses ha visat att dessa förhållanden kan förklaras av andra faktorer än att G.F. återfallit i narkotikamissbruk, och det kan konstateras att det i målet inte framkommit något som talar för att G.F. faktiskt hade återfallit i sådant missbruk när frågan om drogtest aktualiserades. Det måste emellertid beaktas att A.C. och J.A. kände till G.F:s bakgrund som narkotikamissbrukare. De var väl medvetna om den latenta risk för återfall som finns för en f.d. narkoman med mångårigt missbruk bakom sig. De visste också att redan en viss oordning i hemförhållandena kan räcka som en utlösande faktor. Det kan därför inte sägas att deras oro för att G.F. återfallit i drogmissbruk var obefogad.

Det torde inte kunna uppställas något krav på att misstankarna mot en arbetstagare måste vara särskilt välgrundade i ett fall som detta, då arbetsgivaren med hänsyn till verksamhetens art har ett särskilt intresse av att undanröja varje tvivel. Fryshusets företrädare hade fog för sin oro för att G.F. hade återfallit i drogmissbruk. Fryshuset får därför anses ha haft ett starkt intresse av att drogtesta G.F.

G.F:s intresse av skydd för sin personliga integritet

G.F. har berättat om varför han motsatte sig drogtestning. För förståelsen av G.F:s skäl för sin ståndpunkt torde det vara nödvändigt att först se närmare på hans bakgrund. Om denna har G.F. berättat sammanfattningsvis följande. Han började missbruka narkotika när han var 16-17 år gammal. Under åren 1976-1978 utbildade han sig till fritidspedagog och arbetade därefter bl.a. på fritidshem. Han levde under lång tid ett slags dubbelliv i det att han arbetade och levde med sin familj parallellt med att han missbrukade narkotika. Situationen blev så småningom ohållbar och år 1985 sade han upp sig från arbetet och sökte för första gången behandling för sitt missbruk. Under åren fram till 1990 fortsatte han att söka hjälp för att komma ur missbruket och under olika perioder lade han in sig på behandlingshem. Han lyckades dock inte bli fri från drogerna och år 1990 dömdes han till ett längre fängelsestraff för narkotikabrott. Efter eget önskemål placerades han på kriminalvårdsanstalten Österåker där han genomgick ett drogfrihetsprogram. Programmet innefattade bl.a. att han fick lämna urinprov varje morgon för kontroll av sin drogfrihet. Vid frigivningen var han fri från sitt drogberoende. Han har sedan dess successivt byggt upp sitt liv på nytt

genom att bilda en ny familj och bl.a. utbilda sig till behandlingsassistent. Under utbildningen till behandlingsassistent hade han kontakt med J.A. och genom denne erhöll han i december 1997 arbetet som skolvärd.

Genom vad G.F. själv berättat framgår att han upplevde kravet på drogtest som kränkande med hänsyn till att han helt lämnat sitt narkotikamissbruk bakom sig sedan flera år tillbaka och genom stora ansträngningar lyckats bygga upp ett nytt liv med familj, utbildning och arbete. Han har uppenbarligen sett drogtestning som ett avslutat kapitel i sitt liv, och förknippat sådant med anstaltsvistelse. Han har beskrivit Fryshusets krav på att han skulle genomgå drogtest som "ett slag i nacken".

Det förhållandet att G.F. på ett föredömligt och förtjänstfullt sätt arbetat sig ur ett destruktivt levnadssätt med droger och kriminalitet och byggt upp en ny social tillvaro kan emellertid enligt Arbetsdomstolens mening inte medföra att han därigenom erhållit någon slags immunitet mot krav på drogtester. G.F. bör ha varit medveten om att de uppnådda resultaten inte utgjorde någon garanti mot återfall i missbruk och att det hos honom liksom hos andra f.d. narkomaner finns en latent, mer eller mindre stor, risk för återfall. Detta borde ha inneburit att ett krav på drogtest från en arbetsgivare med särskild kännedom om de problem som f.d. narkomaner har i stället hade kunnat uppfattas som mindre integritetskränkande än annars.

Skulle drogtestningen ha kränkt G.F:s personliga integritet i sådan grad att han av det skälet inte varit skyldig att medverka?

G.F. skulle drogtestas med avseende på cannabis. Drogtestningen skulle ske genom urinprovstagning. Den person som sedan början av år 1999 utför sådana provtagningar av Fryshusets personal är J.S. Denne arbetade tidigare under 17 år som vårdare och utbildningshandledare på kriminalvårdsanstalten Österåkers narkomanvårdsavdelning, där han bl.a. varje morgon tog urinprover av de intagna. J.S. har berättat att det går till på ungefär följande sätt då en anställd hos Fryshuset skall drogtestas. Han söker upp den anställde och förklarar att han har för avsikt att genomföra ett drogtest och att han därför vill ha ett urinprov. J.S. och personen i fråga går därefter till någon avskild plats, företrädesvis en toalett. J.S. står i närheten av personen som lämnar sitt prov för att kontrollera att "droppar kommer ur rätt rör". Han kontrollerar sedan att vätskan i plastmuggen är varm och att den har normal färg. Därefter undersöker han urinen med en provsticka. Visar stickan spår av narkotika berättar J.S. det för personen i fråga. Det kan sedan bli fråga om "motivationssamtal" för att den anställde skall gå med på att underkasta sig vård.

SKTF har gjort gällande att sammansättningen av Fryshusets personalstyrka borde borga för att narkotikamissbruk kan uppdagas på andra, mindre integritetskränkande sätt än genom urinprovstagning. SKTF menar att Fryshusets personal varit särskilt kvalificerad för att på andra sätt upptäcka om G.F. återfallit i missbruk.

Det har på den punkten framkommit att en van bedömare ofta kan dra befogade slutsatser om huruvida en person missbrukar exempelvis amfetamin eller kokain genom att studera ögonpupillerna eller rörelsemönstret men att detta inte på samma sätt är möjligt när det gäller missbruk av cannabis.

Även om det skulle finnas alternativa metoder att uppdaga cannabismissbruk än urinprovstagning får dock sådan provtagning anses vara en adekvat och tillräckligt säker metod för att spåra cannabismissbruk. Provet i sig anses innebära endast ett mindre ingrepp i den personliga integriteten (se AD 1991 nr 45 och SOU 1996:63, sid. 165). Det finns inget stöd i utredningen för att någon bättre eller mindre integritetskränkande metod för att kontrollera G.F:s drogfrihet stod Fryshuset till buds.

SKTF har vidare gjort gällande att Fryshuset inte haft några fastlagda rutiner eller någon policy för drogtester som lever upp till de krav som enligt gängse uppfattning på arbetsmarknaden bör ställas på en drogpolicy. För att visa vilka dessa krav är har SKTF redogjort för innehållet i skrifter från Alna-rådet, ALMEGA och SAF.

Fryshusets drogpolicy kan sammanfattningsvis sägas innebära att personalen har kunnat drogtestas stickprovsvis eller vid misstanke och att arbetstagare vid positivt testresultat, dvs. då spår av narkotika påträffas i urinen, tills vidare tagits ur tjänst och erbjudits behandling i öppenvård på Fryshusets bekostnad. Drogpolicyn har inte förrän efter det att G.F:s anställning upphörde funnits dokumenterad i skriftlig form. Det får dock anses framgå av utredningen att rutinerna varit kända och accepterade bland flertalet av Fryshusets personal.

Fryshusets drogpolicy kan inte sägas leva upp till de rekommendationer som ges i de av SKTF åberopade skrifterna. Detta förhållande har emellertid begränsad betydelse för frågan om G.F. varit skyldig att underkasta sig det aktuella drogtestet. Den väsentliga är i vilken mån ett drogtest skulle ha inneburit en kränkning av G.F:s personliga integritet. Urinprovstagning i allmänhet och det sätt på vilket Fryshuset genomför provtagning får anses vara föga integritetskränkande. Arbetsdomstolen kan inte finna att provtagningen skulle ha varit förnedrande för G.F.

Arbetsdomstolen gör vid ett samlat övervägande av omständigheterna i målet bedömningen att Fryshusets intresse av att drogtesta G.F. vägt tyngre än G.F:s behov av skydd för sin personliga integritet. G.F. får därför anses ha varit skyldig att medverka i den aktuella provtagningen.

Frågan om det förelegat saklig grund för uppsägning av G.F:s anställning m.m.

G.F. uppmanades att avlämna ett urinprov första gången den 25 mars 1999. Därefter ombads J.S. att söka upp G.F. för att ta ett urinprov. J.S. träffade G.F. strax före påsk och försökte övertala honom att avlämna urinprov. J.S. och G.F. diskuterade saken under ungefär fem minuter. J.S. förklarade att det dykt upp misstankar mot G.F. och att det var viktigt och nödvändigt med drogtester med hänsyn till Lugna gatans verksamhet. G.F. förklarade emellertid att han inte ställde upp på provtagning med hänsyn till sin personliga integritet.

G.F. kallades sedan av M.Ö. att infinna sig på Fryshuset för provtagning den 4 maj 1999. I kallelsen angavs att vägran att lämna urinprov kunde föranleda uppsägning. G.F. kom dit och diskuterade saken med M.Ö. och J.S. men stod fast vid sin ståndpunkt att vägra medverka i provtagning.

Sedan G.F. uppmanats att lämna urinprov den 27 maj 1999 men vägrat även denna gång sades han upp från sin anställning i slutet av månaden.

Som sagts tidigare har Fryshuset ett mycket starkt intresse av att utföra drogtester av personalen, däribland G.F. Behovet av drogtester sammanhänger med att Fryshuset rekryterar personer som ofta har haft egna missbruksproblem och att Fryshuset måste säkerställa att personalen är helt fria från missbruk. Detta har stor betydelse för att verksamheten, som bl.a. syftar till att motverka drogmissbruk och kriminalitet hos ungdomar, skall fungera och framstå som trovärdig. Det kan inte krävas av Fryshuset att undantag görs från kravet på drogtest beträffande G.F. G.F. måste för att kunna vara anställd inom Lugna gatan acceptera, liksom övrig personal, att underkasta sig drogtest. Fryshusets uppsägning av G.F:s anställning måste därför anses sakligt grundad. SKTF:s yrkanden om skadestånd för brott mot 7 § anställningsskyddslagen kan därför inte bifallas.

Det är ostridigt att Fryshusets uppsägningsbesked inte hade det innehåll som föreskrivs i 8 § andra stycket anställningsskyddslagen. Det är vidare ostridigt att Fryshuset underlät att underrätta G.F. i förväg och varsla SKTF om uppsägningen på det sätt som föreskrivs i 30 § första stycket samma lag. Fryshuset har härigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot G.F. och SKTF. De av SKTF yrkade beloppen får anses skäliga.

Sammanfattning, rättegångskostnader

Arbetsdomstolen har funnit att Fryshuset inom ramen för sin rätt att leda arbetet kunnat besluta om att G.F. skulle drogtestas och att denne därför varit skyldig att underkasta sig sådan testning. Då G.F. vägrat detta har Fryshuset haft saklig grund för att säga upp hans anställning. SKTF:s yrkande om skadestånd för brott mot 7 § anställningsskyddslagen skall därför avslås. Fryshuset skall dock åläggas att betala skadestånd för brott mot 8 § andra stycket och 30 § första stycketanställningsskyddslagen.

Parterna har vunnit ömsom men vad Fryshuset tappat är endast av ringa betydelse. SKTF skall därför åläggas att ersätta Fryshuset för dess rättegångskostnader. Det råder inte tvist om yrkat belopp.