AD 2001 nr 55

Parter:

SEKO - Facket för Service och Kommunikation; Alliansen; Posten Sverige Aktiebolag

Nr 55

SEKO - Facket för Service och Kommunikation

mot

Alliansen och Posten Sverige Aktiebolag.

Mellan SEKO-Facket för Service och Kommunikation (förbundet) och Alliansen föreligger kollektivavtal. Posten Sverige AB (Posten) är genom medlemskap i Alliansen bundet av kollektivavtalet.

B.L., som är född år 1948, är medlem i förbundet. Han har varit anställd som brevbärare sedan 1964. Fredagen den 26 november 1999 framkom det att B.L. rivit sönder och slängt ett antal försändelser i en papperskorg. Måndagen den 29 november 1999 sade B.L. upp sin anställning hos Posten på egen begäran. Anställningen upphörde samma dag. Den 23 december 1999 begärde B.L. genom sin fackliga organisation förhandling med anledning av att han ville återta uppsägningen. Sedan parterna inte kunnat enas vid tvisteförhandlingar har förbundet väckt talan i Arbetsdomstolen mot Alliansen och Posten.

Förbundet har yrkat att Arbetsdomstolen dels skall ogiltigförklara uppsägningen av B.L., alternativt förklara att hans egen uppsägning inte kan göras gällande gentemot honom, samt förklara att hans anställning hos Posten alltjämt består, dels förplikta Posten att till B.L. utge allmänt skadestånd om 100 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 10 maj 2000) tills betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet men vitsordat skäligheten av yrkad ränta.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

B.L. anställdes som brevbärare vid dåvarande Postverket år 1964. Den 29 november 1999 sade B.L. upp sig på egen begäran. Bakgrunden till uppsägningen är följande.

B.L. har nedsatt arbetsförmåga på två sätt. För det första lider han av besvär i nacke och axlar, vilket även styrks av ett läkarintyg utfärdat i mars 1997. Av intyget framgår vidare att B.L. haft dessa besvär sedan slutet av 1980-talet samt att besvären skulle kunna förvärras om hans arbetsuppgifter utökades tidsmässigt. För det andra lider B.L. sedan många år av ångest och depression. Av två läkarintyg utfärdade den 20 december 1999 respektive den 28 januari 2000 av D.v.Z. framgår att B.L. vid tidpunkten för uppsägningen var inne i en djup depression och att han på grund av psykisk sjukdom hade svårt att klart överblicka sin situation. Av en behandlingsjournal, upprättad vid Kronans psykiatriska öppenvård framgår att B.L. från och med den 4 februari 1999 var föremål för kontinuerlig behandling under diagnosen depression samt att han ordinerats antidepressiva läkemedel samt regelbunden samtalsbehandling fram till augusti 1999. Läkarintygen och behandlingsjournalen åberopas till styrkande av att B.L. vid tidpunkten för förseelsen med de sönderrivna försändelserna var djupt deprimerad och att han på grund av denna depression inte kunde klart överblicka sin situation. Arbetsgivaren har fortlöpande ersatt B.L. dennes kostnader för de mediciner som han tagit mot depressionen.

Under år 1999 var B.L. sjukskriven nitton dagar i februari, fyra dagar i april och en dag i augusti. Vid sjukskrivningen i februari 1999 lämnade B.L. ett sjukintyg till arbetsgivaren av vilket det framgick att han led av depression. Under sjukskrivningsperioden ringde den dåvarande chefen för utdelningsenheten R.S. hem till B.L. och frågade hur han mådde. Arbetsgivaren hade således kunskap om B.L:s hälsotillstånd.

B.L:s arbetsuppgifter var anpassade till hans nedsatta arbetsförmåga. Även detta framgår av det tidigare nämnda läkarintyget från mars 1997. Vid denna tidpunkt arbetade B.L. i Solna Centrum. Anpassningen av arbetsuppgifterna innebar att B.L. under högst två timmar per dag arbetade med att dela ut post. Övrig tid hade han s.k. innearbete på postkontoret.

Under år 1998 förflyttades B.L. till Bergshamra utdelningsdistrikt. Till en början var arbetet även där anpassat efter hans nedsatta fysiska arbetsförmåga. Under hösten 1999 utökades emellertid B.L:s distrikt så att det kom att omfatta ytterligare cirka 100 hushåll. Utökningen var en förändring som gällde alla brevbärare på arbetsplatsen. En del av brevlådorna i de nytillkomna hushållen var placerade så att B.L. var tvungen att böja sig ned för att kunna dela ut posten. Detta medförde ytterligare belastning av hans rygg och axlar.

I september 1999 tillträdde M.L. som ny chef för utdelningsenheten. Vid två tillfällen under hösten 1999 påtalade B.L. för M.L. att han inte orkade med arbetsbelastningen och att han inte mådde bra psykiskt. Det första samtalet ägde rum i september 1999 strax efter det att M.L. tillträtt som chef men innan någon utökning av distrikten ännu skett. Det andra samtalet ägde rum efter det att utökningen hade skett och en vecka innan händelsen med de sönderrivna försändelserna. Vid det samtalet förklarade B.L. att distriktet hade blivit alltför fysiskt arbetsamt för honom och han påtalade även vid detta tillfälle att han mådde illa psykiskt. Enligt M.L. var det inget att göra åt saken utan det var bara brevbärning som gällde.

Trots att B.L. vid flera tillfällen klargjort att han inte orkade med arbetsbelastningen och att han mådde illa psykiskt gjorde arbetsledningen inte någonting för att anpassa hans arbete eller för att rehabilitera honom.

Fredagen den 26 november 1999 upptäcktes ett tiotal sönderrivna försändelser i en papperskorg på arbetsplatsen i Bergshamra. Det var B.L. som rivit sönder och slängt dessa försändelser. Han har själv inget klart minne av händelsen. B.L. hade sorterat posten inför sin posttur och hade efter kontroll i fastighetsboken konstaterat att han hade ett antal försändelser som han inte kunde dela ut. Det var s.k. obeställbara försändelser som saknade eftersändningsadress. Han var sen och kände sig mycket stressad. De övriga brevbärarna hade redan börjat gå ut på sina postturer. B.L. rev sönder vissa av försändelserna och de övriga stämplade han åter avsändaren. Han minns inte vilken typ av försändelser som han rev sönder.

Efter det att han kommit tillbaka från sin posttur kallades han till ett möte på M.L:s kontor. Vid mötet var även processledaren F.B. närvarande. F.B. hade hittat de sönderrivna försändelserna i en papperskorg. Man visade de sönderrivna försändelserna för B.L., som erkände att han rivit sönder dem. Vid mötet förklarade M.L. att det som B.L. gjort sig skyldig till var ett "solklart fall" för uppsägning. B.L. framförde även vid detta tillfälle att han mådde psykiskt illa och att han hade gjort det under den senaste tiden.

Måndagen den 29 november 1999 hölls det ett nytt möte mellan M.L. och B.L. Nu ställdes B.L. inför valet att antingen säga upp sig själv eller att bli varslad om uppsägning och låta Postens ansvarsnämnd pröva frågan om anställningens upphörande. Under en del av mötet var även den facklige företrädaren L.L. närvarande. L.L. och B.L. lämnades ensamma under cirka tio minuter. B.L. upplevde inte att han fick vare sig någon vägledning eller något stöd av L.L. L.L. upprepade endast de förslag som M.L. hade lagt fram. Därefter sade B.L. upp sin anställning.

I M.L:s egna anteckningar från de möten som hölls med B.L. den 26 och den 29 november 1999 anges att B.L. kände till att hans handlande kunde ligga till grund för uppsägning. Detta styrker uppgiften om att M.L. vid mötet sagt till B.L. att hans handlande utgjorde ett "solklart fall" för uppsägning. I anteckningarna anges även att M.L. informerade B.L. om att han varit i kontakt med Postens jurist samt att M.L. till B.L. framförde de olika handlingsalternativen att antingen säga upp sig själv eller att bli varslad om uppsägning.

B.L. har varit fortlöpande sjukskriven sedan uppsägningen. Direkt efter uppsägningen hamnade B.L. i en kris och sjönk allt djupare ned i sin depression. Den 20 december 1999 fick B.L. tid för besök hos D.v.Z. Besöket hos läkaren gjorde att B.L. förmådde sig till att agera för att få tillbaka sin anställning. Den 23 december 1999 tog B.L. tillbaka sin uppsägning genom den facklige företrädaren Alf Duroj. I återtagandeskriften anges att uppsägningen skett oöverlagt eftersom B.L. vid tidpunkten för uppsägningen varit deprimerad och inte rätt kunde bedöma sin situation.

Förbundet hävdar att B.L:s uppsägning har provocerats fram av arbetsgivaren dels genom chefen för utdelningsenheten M.L:s agerande den 26 och 29 november 1999, dels genom Postens underlåtenhet att anpassa arbetet till B.L:s nedsatta arbetsförmåga och att vidta rehabiliteringsåtgärder, vilket medfört att B.L. försatts i en för honom omöjlig situation. Uppsägningen är att jämställa med en uppsägning från arbetsgivarens sida. Om Arbetsdomstolen inte skulle anse att uppsägningen är framprovocerad av arbetsgivaren är omständigheterna kring B.L:s uppsägning under alla förhållanden sådana att det strider mot tro och heder att åberopa uppsägningen gentemot honom. Det är i vart fall oskäligt att betrakta honom som bunden av densamma, då det måste ha stått klart för arbetsgivaren att B.L. handlade under stor press och under inflytande av psykisk sjukdom. Genom att vidhålla uppsägningen under dessa omständigheter är arbetsgivaren att betrakta som den rättshandlande parten. Saklig grund för uppsägning föreligger inte.

Arbetsgivarparterna

Fredagen den 26 november 1999 kl. 14.00 på eftermiddagen fann F.B. ett antal sönderrivna försändelser slängda i en papperskorg. Totalt rörde det sig om åtta A-postförsändelser och två B-postförsändelser. Försändelserna utgjordes av föreningsbrev, kontobesked och företagspost. Det visade sig att försändelserna tillhörde B.L:s distrikt. F.B. underrättade tf utdelningschefen M.L., som kallade B.L. till sitt kontor. Närvarande vid mötet var även F.B. B.L. tillfrågades om det var han som rivit sönder och slängt försändelserna. Först nekade B.L. till det inträffade, men efter en stund erkände han att det var han som förstört försändelserna. Han förklarade sitt handlande med att det var fråga om mindre viktiga brev och att han känt sig stressad när han såg att hans kolleger redan var färdiga och gick ut på sina postturer. Vid mötet ställde M.L. frågan till B.L. om denne var medveten om att hans handlande varit felaktigt. B.L. uppgav då att han var medveten om att han handlat fel och att det kunde föreligga grund för uppsägning. Mötet den 26 november 1999 avslutades med att B.L. informerades om att M.L. skulle kontakta Postens jurister och att samtalet skulle fortsätta efter helgen.

Måndagen den 29 november 1999 träffades M.L. och B.L. på nytt. M.L. framförde Postens syn på det som inträffat och framhöll det allvarliga i B.L:s handlande. M.L. förklarade även att ärendet skulle komma att prövas i Postens ansvarsnämnd. Ansvarsnämnden är en intern nämnd inom Posten som består av ledamöter som representerar dels arbetsgivarsidan, dels de fackliga organisationerna. En uppsägnings- eller avskedandefråga skall regelmässigt tas upp i ansvarsnämnden innan beslut fattas om en uppsägning eller ett avskedande. Det betyder att en arbetsledare vid Posten inte har befogenhet att verkställa en uppsägning eller ett avskedande innan frågan har behandlats i ansvarsnämnden. Vidare förklarade M.L. att för det fall B.L. själv sade upp sin anställning skulle ärendet inte prövas i ansvarsnämnden. B.L. bad att få samråda med sin fackliga organisation. Mötet ajournerades och återupptogs cirka två timmar senare. Då var även L.L., som är SEKO:s fackliga representant på arbetsplatsen, närvarande. M.L. gick igenom ärendet på nytt och därefter samtalade B.L. och L.L. enskilt med varandra i cirka tio minuter. L.L. hade även telefonkontakt med SEKO centralt.

Efter överläggningen återsamlades parterna och B.L. förklarade då att han sade upp sin anställning med omedelbar verkan. B.L. undertecknade en skriftlig uppsägningshandling och det konstaterades att måndagen den 29 november 1999 var sista anställningsdag för B.L. Några dagar efter uppsägningen återvände B.L. till arbetsplatsen för att hämta sina personliga tillhörigheter. Han samtalade då med M.L. och berättade för denne att han var nöjd med sitt beslut och att han kände sig lättad.

I ett brev till Posten, daterat den 23 december 1999, begärde SEKO förhandling angående återtagande av B.L:s uppsägning. Den 5 januari 2000 hölls en lokal förhandling mellan parterna. Av protokollet från förhandlingen framgår att SEKO omprövat sitt tidigare ställningstagande sedan B.L. med stöd av läkarintyg hävdat att uppsägningen skett oöverlagt eftersom han vid tillfället i fråga var deprimerad och inte rätt kunde bedöma sin situation. Vidare framgår av förhandlingsprotokollet att SEKO inte skulle ha givit B.L. rådet att säga upp sig själv om denna omständighet varit känd redan vid tidpunkten för överläggningen den 29 november 1999. Med anledning härav begärde SEKO att B.L. skulle återfå sin anställning så att ärendet kunde tas upp i Postens ansvarsnämnd för prövning. Vid förhandlingen den 5 januari 2000 nämndes inte någonting om att M.L. skulle ha provocerat B.L. att säga upp sin anställning. Av förhandlingsprotokollet framgår vidare att SEKO vid uppsägningstillfället hade gjort samma bedömning som arbetsgivaren och att man därför hade rekommenderat denne att säga upp sin anställning på egen begäran.

Först vid den centrala förhandlingen och i Arbetsdomstolen har förbundet gjort gällande att M.L. provocerat B.L. att säga upp sin anställning. I andra hand har förbundet åberopat att det skulle strida mot tro och heder eller eljest vara oskäligt att åberopa uppsägningen gentemot honom.

Posten har inte ägt vetskap om eller ens haft anledning att tro att B.L. led av ångest eller depression vid den aktuella tidpunkten. Vid mötena som ägde rum den 26 och 29 november 1999 har B.L. själv inte nämnt någonting om att han led av depression eller ångest. Även SEKO har vitsordat att man då inte hade någon kännedom om B.L:s sinnesbeskaffenhet. Det var först efter att ha tagit del av de efter denna tidpunkt utfärdade läkarintygen som SEKO omprövade sitt ställningstagande.

Posten har känt till att B.L. varit sjukskriven från den 1 februari till den 19 februari 1999. Av sjukintyget som lämnades vid denna sjukfrånvaro framgick att B.L. led av depression. Därutöver var B.L. sjuk mellan den 16 och 19 april 1999 och den 30 augusti 1999. Sjukdomsorsaken vid dessa båda senare tillfällen är inte känd för Posten och det har inte heller gjorts gällande att B.L. led av depression vid dessa sjuktillfällen.

Posten tar regelmässigt kontakt med arbetstagare i samband med sjukskrivningar som varar längre än ett par dagar. Av den anledningen tog R.S. kontakt med B.L. per telefon i februari 1999. Vid telefonkontakten uppgav B.L. att han kände sig "nere" på grund av kärleksbekymmer. Varken då eller senare nämnde B.L. för arbetsgivaren att han led av depression eller ångest.

Efter det att M.L. hade tillträtt som ny utdelningschef under hösten 1999 förekom det ett samtal mellan honom och B.L. i samband med att B.L:s distrikt utökats. Då nämnde B.L. för M.L. att han kände sig "nere" på grund av kärleksbekymmer men att det inte var något allvarligt. Även om B.L:s distrikt utökats var det fortfarande anpassat till hans nedsatta arbetsförmåga. B.L. distrikt var alltså mindre än de som hans kolleger hade. Under det uppföljningssamtal som förekom mellan M.L. och B.L. under hösten 1999 nämnde B.L. inte någonting om att han inte orkade med arbetet. Tvärtom skötte B.L. sina arbetsuppgifter på ett bra sätt fram till händelsen med de sönderrivna försändelserna.

Posten har ersatt B.L. för medicinkostnader under året mot uppvisande av kvitton. Av dessa kvitton går inte att utläsa vilken typ av medicin som utläggen har avsett.

Beträffande de läkarintyg som åberopats i målet kan noteras att dessa är daterade långt efter uppsägningen, närmare bestämt den 20 december 1999 respektive den 28 januari 2000. Någon patientjournal för hösten 1999 har inte getts in i målet. Av den patientjournal som har getts in i målet framgår att B.L. varit på besök på den psykiatriska mottagningen Kronan den 15 april 1999 och att detta besök utmynnar i ett planerat återbesök i augusti 1999. Vad som hände vid återbesöket eller B.L:s status vid det besöket är inte känt. Av läkarintyget från den 20 december 1999 framgår att D.v.Z. och hans kollega på husläkarmottagningen behandlat B.L. vid fyra tillfällen under hösten 1999, varav det första den 20 oktober 1999. Det skall noteras att ingen av husläkarna har funnit skäl till att sjukskriva B.L. på grund av depression eller av annan orsak.

Sammanfattningsvis är B.L. bunden av sin egen uppsägning. Det har inte skett något otillbörligt från Postens sida. Vidare har Posten inte ägt vetskap om eller ens haft anledning att tro att B.L. vid den aktuella tidpunkten led av ångest eller depression. B.L. har inte varit så sjuk att han inte förstod innebörden av det samtal som föregick uppsägningen eller vad en uppsägning innebar. Inte heller är situationen sådan att uppsägningen skall lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen. - Under alla förhållanden föreligger saklig grund för uppsägning. Det skall framhållas att åtminstone merparten av de sönderrivna försändelserna inte var s.k. obeställbara försändelser eftersom det fanns en eftersändningsadress antecknad i fastighetsboken. Detta saknar emellertid betydelse med hänvisning till att försändelser som inte kan lämnas till adressaten skall skickas åter avsändaren om sådan finns antecknad och i övriga fall till Post- och Telestyrelsen. Posten har inte rätt att öppna och förstöra försändelser. Ett sådant agerande utgör ett mycket allvarligt brott mot den mest grundläggande normen i en brevbärares anställningsavtal.

Domskäl

Bakgrund

B.L. har arbetat som brevbärare sedan år 1964. Från år 1998 hade han sin arbetsplats vid Postens utdelningskontor i Bergshamra. Hans arbetsförmåga var till viss del nedsatt på grund av nackbesvär, vilket medfört att arbetsuppgifterna anpassats på så sätt att han arbetade med postutdelning endast två timmar per dag. Under hösten 1999 utökades samtliga utdelningsdistrikt på B.L:s arbetsplats och dennes distrikt kom att omfatta ytterligare 100 hushåll. Fredagen den 26 november 1999 upptäcktes ett antal sönderrivna försändelser i en papperskorg på arbetsplatsen. Vid ett möte samma dag erkände B.L. för utdelningschefen M.L. att det var han som rivit sönder och slängt försändelserna. Vid ett fortsatt möte mellan B.L. och M.L. på måndagen den 29 november 1999, då även den facklige representanten L.L. var närvarande, sade B.L. skriftligen upp sig från sin anställning med omedelbar verkan. Den 23 december 1999 begärde SEKO förhandling angående återtagande av B.L:s uppsägning. SEKO yrkade att B.L. skulle återfå sin anställning. Uppsägningen hade enligt SEKO skett oöverlagt, eftersom B.L. vid tillfället var deprimerad och inte rätt kunde bedöma sin situation.

Tvisten

Tvisten i målet gäller i första hand frågan huruvida B.L. skall anses ha provocerats att säga upp sig själv från sin anställning som brevbärare på ett sätt som är att jämställa med en uppsägning från Postens sida, samt - om en uppsägning från Postens sida skall anses ha skett - huruvida det förelegat saklig grund härför eller inte.

Förbundet har gjort gällande att B.L:s uppsägning har provocerats fram av arbetsgivaren dels genom utdelningschefens M.L:s agerande den 26 respektive 29 november 1999, dels genom Postens underlåtenhet att anpassa B.L:s arbete till hans nedsatta arbetsförmåga samt Postens underlåtenhet att vidta rehabiliterande åtgärder med anledning härav. Genom detta handlande har Posten enligt förbundet försatt B.L. i en för honom omöjlig situation som föranlett honom att säga upp sig själv.

Arbetsgivarparterna har hävdat att B.L. är bunden av sin egen uppsägning och har bestritt att den föranletts av något otillbörligt agerande från Postens sida eller genom någon underlåtenhet att ta hänsyn till B.L:s nedsatta arbetsförmåga på sätt som förbundet påstått.

För det fall Arbetsdomstolen inte skulle finna att uppsägningen framprovocerats av Posten har förbundet hävdat att omständigheterna kring B.L:s uppsägning är sådana att det strider mot tro och heder att Posten åberopar uppsägningen mot honom. Det är, enligt förbundet, i vart fall oskäligt att betrakta honom som bunden av uppsägningen, då det måste ha stått klart för Posten att B.L. handlade under stor press och under inflytande av psykisk sjukdom, och genom att vidmakthålla uppsägningen under dessa omständigheter är arbetsgivaren att betrakta som den rättshandlande parten.

Arbetsgivarparterna har bestritt att det förelegat en sådan situation som förbundet påstår. Posten har inte ägt vetskap om eller ens haft anledning att tro att B.L. vid den aktuella tidpunkten led av ångest eller depression eller att det i övrigt fanns skäl att anta att han handlat under inflytande av psykisk sjukdom. Enligt arbetsgivarparterna har B.L. inte varit så sjuk att han inte förstått innebörden av det samtal som föregick uppsägningen eller vad en uppsägning innebär, och situationen har inte heller varit sådan att uppsägningen kan lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen.

Utredningen

På förbundets begäran har hållits partsförhör under sanningsförsäkran med B.L. och vittnesförhör med läkaren D.v.Z. På arbetsgivarparternas begäran har vittnesförhör hållits med tf utdelningschefen M.L., fd facklige förtroendemannen L.L., tidigare utdelningschefen R.S. samt processledaren F.B. Parterna har även åberopat viss skriftlig bevisning.

Den rättsliga bakgrunden

Vid en rättslig prövning av en uppsägning av ett anställningsavtal som arbetstagaren vidtagit är utgångspunkten den att uppsägningen är en rättshandling som i princip blir omedelbart bindande för arbetstagaren. En arbetstagare som säger upp sin anställning är således i princip bunden av sin egen uppsägning. Från denna huvudregel kan dock i vissa fall göras undantag. Arbetsdomstolen har i sin praxis, med stöd av uttalanden i anställningsskyddslagens förarbeten, antagit att en uppsägning från arbetstagarens sida under särskilda omständigheter kan vara att jämställa med en uppsägning från arbetsgivarens sida. För att arbetstagarens uppsägning skall anses jämställd med en uppsägning från arbetsgivaren sida krävs emellertid, enligt det synsätt som utvecklats i tidigare domar, att arbetstagarens åtgärd skall ha föranletts av arbetsgivaren och att denne därvid handlat på ett sätt som inte överensstämmer med god sed på arbetsmarknaden eller som annars måste anses otillbörligt. Det krävs inte ett direkt syfte hos arbetsgivaren att förmå arbetstagaren att lämna sin anställning utan det är tillräckligt att arbetsgivaren insett att han genom sitt handlande framkallat en svår situation för arbetstagaren och därmed en risk för att arbetstagaren lämnar sin anställning för gott (se prop. 1973:129 s. 129 f. samt bl.a. domarna AD 1985 nr 65, 1991 nr 65 och nr 93 samt 1996 nr 109).

Arbetsdomstolen har i vissa fall också haft att bedöma frågan huruvida en arbetstagares uppsägning bör anses ogiltig eller lämnas utan avseende enligt avtalslagens bestämmelser om rättshandlingars ogiltighet. Bestämmelsen i 33 § avtalslagen är tillämplig då omständigheterna vid tillkomsten av en uppsägning är sådana att uppsägningen inte kan göras gällande mot arbetstagaren. Det förutsätts att arbetsgivaren måste antas ha känt till omständigheterna vid uppsägningstillfället och att det skulle strida mot tro och heder att med kännedom om omständigheterna göra uppsägningen gällande. Även bestämmelsen i 36 § avtalslagen kan komma i fråga. Den är tillämplig i fall då det med hänsyn till omständigheterna vid uppsägningens tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt skulle vara oskäligt att göra uppsägningen gällande. Arbetsdomstolen har bl.a. i domarna 1991 nr 17, 1993 nr 43 och 1996 nr 68 prövat om en uppsägning kan lämnas utan avseende med tillämpning av dessa bestämmelser.

Har B.L. provocerats att säga upp sig själv?

Förbundet har påstått att Posten handlat på ett sådant sätt att B.L. försatts i en omöjlig situation som föranlett honom att säga upp sig själv. Handlandet har bestått dels av M.L:s agerande vid de möten den 26 respektive den 29 november 1999 som ägde rum med anledning av händelsen med de sönderrivna försändelserna, dels av Postens underlåtenhet att anpassa B.L:s arbete till hans nedsatta arbetsförmåga.

Av väsentlig betydelse vid bedömningen både av frågan om B.L. provocerats att säga upp sig själv och av frågan om han av andra skäl inte skulle vara bunden av sin egen uppsägning är om B.L. vid tiden närmast före uppsägningen befann sig ett tillstånd av depression och om företrädare för arbetsgivaren måste antas ha ägt vetskap om detta. Förbundet hävdar att så var fallet. Arbetsgivarparterna har bestritt att företrädare för Posten haft skäl att anta att B.L. handlade under inflytande av psykisk sjukdom vid tidpunkten för sin uppsägning.

Utredningen om B.L:s psykiska hälsotillstånd

Av utredningen, som förutom muntlig bevisning utgörs av journalanteckningar och läkarintyg, framgår i denna del i huvudsak följande. B.L. sökte hjälp för psykiska besvär under hösten 1998. Han remitterades under diagnosen depression till psykiatriska mottagningen Kronan efter att ha hamnat i en akut krissituation som hade samband med relationen till hans f.d. sambo. Vid sitt första besök på denna mottagning blev han sjukskriven för depression under tiden den 1 - 19 februari 1999 samt ordinerades behandling med antidepressiva läkemedel och mediciner mot ångest och oro. Han gjorde två återbesök hos den behandlande läkaren på mottagningen, ett i slutet av februari och ett i april 1999. Förutom den nyss nämnda sjukperioden var han under 1999 frånvarande från arbetet på grund av sjukdom vid endast två tillfällen - den 16 - 19 april och den 30 augusti 1999. Det har inte framkommit vad som var sjukdomsorsaken vid dessa båda tillfällen. Ett planerat återbesök i augusti 1999 ställdes in på begäran av B.L. Vid två tillfällen före uppsägningen i november, den 20 oktober och den 10 november, besökte han husläkarmottagningen Curera, varvid han av en kollega till läkaren D.v.Z. ordinerades medicin mot depression, ångest och oro. Hans tillstånd bedömdes enligt journalanteckningar något bättre i november än i oktober. Han besökte samma läkare efter uppsägningen, den 1 december 1999, och från det besöket har bl.a. antecknats att B.L. berättade att han hade sagt upp sig.

Beträffande sitt tillstånd vid tiden för uppsägningen har B.L. själv berättat följande. Den 26 november "brast det" för honom. Han gick omkring som i en dimma och kände att han inte orkade längre. Han var stressad och uppgiven eftersom ingen lyssnade på honom och handlade i desperation när han slängde de obeställbara försändelserna. Hans tillstånd försämrades efter uppsägningen den 29 november. Först den 20 december fick han tid för besök hos D.v.Z. Det besöket "väckte" honom.

I förhöret med honom har D.v.Z. bl.a. uppgett att B.L. vid besöket den 20 december var deprimerad och ångestfylld och gav uttryck för skuldkänslor med anledning av händelsen med de sönderrivna försändelserna. Enligt D.v.Z. hade B.L. under hela hösten lidit av djup depression samt med mycket stor sannolikhet befunnit sig i en svacka vid tiden för de i målet aktuella händelserna, dvs. den 26-29 november, och därför inte kunnat klart överblicka sin situation. Detta har han också konstaterat i ett av honom den 20 december 1999 utfärdat intyg.

Arbetsdomstolen finner att utredningen visar att B.L. led av depression och med anledning därav behandlades med olika läkemedel mot depression, ångest och oro, samt att detta kan ha inverkat på hans handlande den 26 och 29 november. Frågan är därefter om det också måste ha stått klart för Posten att det förhöll sig på det sättet.

Har Posten känt till - eller bort känna till - B.L:s psykiska hälsotillstånd?

Förbundet har till stöd för sin uppfattning att Posten känt till B.L:s sjukdomstillstånd dels hänvisat till att detta bör ha framgått av läkarintyg och medicinkvitton som Posten fått del av, dels åberopat B.L:s egna uppgifter om att han vid flera tillfällen berättat för sina arbetsledare om sin sjukdom. Till detta kommer, menar förbundet, att själva handlingen, dvs. att riva sönder och kasta bort postförsändelser, har ett drag av desperation över sig.

Posten har till stöd för sin ståndpunkt åberopat, förutom vittnesförhör, uppgifter i protokollet från den lokala tvisteförhandlingen.

Av förhöret med den tidigare utdelningschefen R.S. framgår att denne kontaktade B.L. vid åtminstone två tillfällen under sjukskrivningsperioden i februari 1999 för att höra hur denne mådde och om sjukdomen var arbetsrelaterad. B.L. hade då till arbetsgivaren lämnat in det läkarintyg som utfärdades vid hans första besök på psykiatriska mottagningen Kronan, i vilket diagnosen depression anges som sjukdomsorsak. Enligt R.S. berättade B.L. att sjukdomen inte berodde på arbetet utan att det var fråga om "kärleksbekymmer". R.S. har vidare uppgett att han, när B.L. återkommit i tjänst, vid ett flertal tillfällen på nytt frågade hur B.L. mådde, och att denne då svarade att kärleksbekymren var avklarade och att "det hade löst sig".

Av förhöret med R.S. framgår även att B.L. skötte sina arbetsuppgifter på ett bra sätt och att det i övrigt inte förekom någonting som skulle kunna tyda på att B.L. hade psykiska problem. Att B.L. medicinerade med antidepressiva medel kände han inte till och det har inte heller kunnat utläsas av de medicinkvitton som B.L. lämnade in till arbetsgivaren vilken typ av medicin som dessa avsåg.

R.S:s arbetsuppgifter övertogs under hösten 1999 av M.L. som då tillträdde som tillförordnad utdelningschef vid Posten i Bergshamra. B.L. har uppgett att han, vid det första mötet med M.L., som han minns det, inte sade någonting om att han inte orkade med arbetet fysiskt sett, men att han däremot talade om att han inte mådde bra psykiskt. Han upplevde att han inte fick någon respons på detta från M.L. M.L. har berättat att han uppfattade det första mötet som ett s.k. "lära-känna- samtal", vid vilket B.L. och övriga arbetstagare vid Posten fick berätta om sig själva och om sina arbetsuppgifter, och att det således inte var fråga om något utvecklingssamtal.

Sedan samtliga utdelningsdistrikt, inklusive B.L:s, under hösten hade utökats förekom det ett andra samtal mellan B.L. och M.L. B.L. har berättat att han vid detta samtal förklarade för M.L. att han efter att ha arbetat med det utökade distriktet kände att han inte orkade med sin arbetssituation, vare sig fysiskt eller psykiskt. Enligt B.L. förklarade då M.L. för honom att han inte hade någon lösning på problemet eftersom det inte fanns andra arbetsuppgifter, och uppmanade honom i stället att själv lägga fram förslag på alternativa åtgärder som kunde underlätta hans arbetssituation.

M.L. har i denna del berättat följande. Efter utökningen av distrikten hade han ett personligt samtal med B.L. angående dennes arbetsuppgifter. Vid detta möte uppvisade B.L. ett läkarintyg från år 1997, i vilket det angavs att han hade besvär från nacken. Han fick klart för sig att B.L:s arbetsuppgifter var anpassade med hänsyn till hans nedsatta arbetsförmåga. M.L. och B.L. kom överens om att B.L. ändå skulle pröva på att arbeta med de utökade arbetsuppgifterna och att man därefter skulle ha ett uppföljningsmöte. I mitten av november hade M.L. ett samtal med B.L. vid vilket denne förklarade att han tyckte att det gick bra att arbeta, men att han hade det "lite tungt hemma" och att han hade "kärleksbekymmer". B.L. förklarade att det inte påverkade hans arbete för tillfället, och att han skulle återkomma med besked om det blev någon förändring. Trots att de hade kontakt med varandra dagligen tog B.L. inte upp saken igen.

Enligt Arbetsdomstolens mening ger vad som nyss redovisats inte något stöd för att företrädare för Posten vid samtalen med B.L. eller på annat sätt insett att denne led av djup depression under hösten 1999. Arbetsledningen har visserligen känt till att B.L. i februari 1999 varit sjukskriven för depression, men tydligen fått intrycket att hans psykiska besvär huvudsakligen haft samband med relationsproblem, som B.L. ville och kunde klara av på egen hand, och att det inte fanns behov av några insatser från Postens sida. Det är inte visat att Posten känt till att B.L. regelbundet medicinerade med antidepressiva läkemedel under denna tid. Han var sjukskriven endast en dag under de aktuella höstmånaderna, och han skötte enligt arbetsledningen sitt arbete på ett bra sätt. Mot den bakgrunden kan inte heller själva händelsen med de sönderrivna kuverten utan vidare ses som ett uttryck för sjukdom.

Det kan tilläggas att det inte heller kan anses utrett att B.L. vid mötena den 26 och 29 november berättat att han inte mådde bra psykiskt. M.L. och L.L. har nämligen båda uppgett att så inte skett.

Frågan bör emellertid också ställas om inte arbetsledningen ändå borde ha märkt på det sätt B.L. uppträdde både i samband med uppsägningen och tidigare under hösten att han led av depression. På direkt fråga om man kan se på en person om han eller hon lider av den typ av sjukdom som det här rör sig om har läkaren D.v.Z. uppgett att den som har "en tränad blick" bör, efter samtal, kunna göra det och att även för en lekman kan detta gå att se om man har "ett vaksamt öga". Domstolen drar av detta uttalande slutsatsen att det inte utan vidare kan antas att M.L., som först i början av hösten kom i kontakt med B.L., har kunnat bedöma B.L:s hälsotillstånd. Det kan i detta sammanhang noteras att det inom SEKO:s lokalorganisation, enligt vad som antecknats i protokollet från den lokala tvisteförhandlingen, inte heller fanns kännedom om att B.L. vid uppsägningstillfället led av psykisk sjukdom.

Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen att utredningen får anses visa att Posten endast i begränsad utsträckning haft kännedom om B.L:s psykiska besvär, och att Posten fått uppfattningen att de besvär som förekommit i februari 1999 hade avtagit under hösten 1999. Det kan inte anses visat att Posten kände till eller bort känna till att B.L. vid tidpunkten för uppsägningen led av djup depression och inte klart kunde överblicka konsekvenserna av sitt handlande.

Har Posten åsidosatt sitt rehabiliteringsansvar?

Arbetsdomstolen behandlar först frågan om Posten har åsidosatt sitt rehabiliteringsansvar och därigenom kan anses ha provocerat B.L. att säga upp sig själv.

Förbundet har påstått att Posten underlåtit att anpassa B.L:s arbete till hans nedsatta arbetsförmåga i fysiskt och psykiskt hänseende samt underlåtit att vidta rehabiliterande åtgärder med anledning härav. Arbetsgivarparterna har bestritt att någon sådan underlåtenhet förekommit.

Vad gäller Postens underlåtenhet att vidta rehabiliteringsåtgärder med anledning av B.L:s nedsatta psykiska arbetsförmåga har, som konstaterats ovan, Posten endast i begränsad utsträckning haft kännedom om B.L:s psykiska besvär. Det har, enligt vad utredningen visar, inte framstått som klart för arbetsledningen att B.L. vare sig under våren eller hösten led av djup depression. Arbetsledningen har under våren 1999 förhört sig om B.L:s situation, men några särskilda åtgärder för att underlätta dennes arbetssituation har mot bakgrund av den information som han själv lämnade uppenbarligen inte ansetts påkallade. Beträffande hösten 1999 kan det visserligen inte uteslutas att M.L. skulle ha agerat på ett annat sätt om han av R.S. blivit informerad om B.L:s hälsotillstånd våren 1999. Han hade då kanske förhört sig närmare om dennes situation. Men även med beaktande härav kan det enligt Arbetsdomstolens mening inte anses ha förekommit någon sådan underlåtenhet som förbundet påstått. I vart fall kan Posten inte anses ha insett att dess underlåtenhet att vidta särskilda åtgärder för att underlätta för B.L. under hösten 1999 försatt honom i en omöjlig situation som föranlett honom att säga upp sig själv.

Arbetsdomstolen övergår därefter till frågan om Posten underlåtit att vidta rehabiliteringsåtgärder med anledning av B.L:s nedsatta arbetsförmåga i fysiskt avseende. Det är ostridigt i målet att B.L. hade arbetsuppgifter som anpassats till hans på grund av nackbesvär nedsatta arbetsförmåga. Av det läkarintyg från 1997 avseende de fysiska besvären som ingetts i målet framgår att han lidit av besvären sedan 1989. Det anges i intyget att det finns medicinsk anledning att misstänka att B.L:s besvär från nacken skulle öka om hans tjänst som brevbärare skulle öka tidsmässigt.

När distrikten under hösten 1999 utökades kom även B.L:s distrikt att utökas på samma sätt som övrigas. Det är utrett att han efter utökningen framfört både till M.L. och till L.L. att han hade problem med att orka med arbetet. L.L. har uppgett att han för sin del inte tog särskild notis om just B.L:s klagomål eftersom alla hade fått utökade distrikt. L.L. kände till B.L:s läkarintyg, men har framhållit att det inte av intyget framgår hur mycket arbete som B.L. kunde utföra. Det saknas anledning att ifrågasätta M.L:s uppgifter om att B.L. var överens med honom om att pröva på att arbeta med de utökade arbetsuppgifterna ytterligare en tid. Uppgifterna om att B.L. skötte sitt arbete på ett bra sätt har inte bestritts, och han var inte sjukfrånvarande någon dag under denna period. Mot den bakgrunden finner Arbetsdomstolen att Posten inte kan kritiseras för att inte genast ha gjort en förnyad anpassning av B.L:s arbetsuppgifter till hans nedsatta fysiska arbetsförmåga eller vidtagit någon annan åtgärd. Utredningen visar således inte att Posten åsidosatt sitt rehabiliteringsansvar. Därmed kan B.L. inte av den anledningen anses ha provocerats att säga upp sig själv.

Händelserna den 26 och 29 november 1999

Frågan är därnäst om Posten genom M.L:s agerande vid mötena den 26 och 29 november 1999 provocerat B.L. att säga upp sig själv.

Det är klarlagt att bakgrunden till mötet den 26 november var att B.L., innan han gick ut på sin posttur på förmiddagen den 26 november, i strid med gällande instruktioner rev sönder och kastade bort ett antal försändelser. B.L. har själv uppgett att det enbart var fråga om försändelser som saknade eftersändningsadress och att det var stor oreda i den s.k. fastighetsboken. Genom den av arbetsgivarparterna åberopade skriftliga och muntliga bevisningen får dock anses visat att inte alla försändelser var av det slaget. Beträffande två av försändelserna fanns eftersändningsadress. Det är också ostridigt att övriga försändelser antingen borde ha returnerats till avsändaren eller sänts till Post- och Telestyrelsen. Postens uppgift om att det var fråga om åtta A-postförsändelser och två B-postförsändelser och att det rörde sig om företagspost och kundbesked har inte motsagts av förbundet.

B.L:s egen redogörelse för vad som förekom vid det möte som ägde rum senare samma dag är ganska knapphändig. Han har berättat att M.L. sagt att det inträffade innebar ett "solklart" fall av uppsägning, men att han först ville konsultera en jurist. M.L. har berättat följande om samtalet vid detta möte. Han frågade B.L. om denne var medveten om konsekvenserna av sitt handlande. Exakt hur frågan formulerades kan han inte erinra sig nu. Han har emellertid aldrig sagt att det varit fråga om ett "solklart" fall av uppsägning. Däremot var han av den uppfattningen att det fanns en möjlighet att det skulle kunna bli fråga om uppsägning om ärendet prövades i ansvarsnämnden. Detta förklarade han för B.L. B.L. å sin sida var väl medveten om att hans handlande inte var i enlighet med postens policy och att det därför kunde bli fråga om uppsägning. På frågan varför han rivit sönder försändelserna uppgav B.L. att han hade känt sig pressad och stressad för att hans arbetskamrater redan hade påbörjat eller avslutat sina arbetspass och att han därför ville vinna tid. Han uppgav även att han tyckte att de sönderrivna försändelserna var av mindre vikt.

F.B., som var den som upptäckte de sönderrivna försändelserna, var också närvarande vid detta samtal och har uppgett att B.L. inte sade särskilt mycket, förutom att han medgav att han hade gjort fel. B.L. verkade enligt honom lite nervös, men i övrigt lade han inte märke till något speciellt, och han minns inte om M.L. nämnde något om uppsägning.

Beträffande mötet den 29 november är det ostridigt att M.L. gav B.L. möjlighet att ta ställning till två alternativ. Antingen skulle ärendet anmälas till ansvarsnämnden för vidare prövning eller också kunde B.L. med omedelbar verkan säga upp sig själv. Efter en paus återupptogs mötet sedan SEKO:s representant L.L. anlänt, och sedan denne informerats om saken gavs B.L. och L.L. tillfälle att samtala enskilt. L.L. tog då telefonledes kontakt med en annan facklig förtroendeman vid SEKO och rådde sedan B.L. att säga upp sig själv, vilket han därefter gjorde.

Enligt B.L. skall M.L. vid detta tillfälle ha sagt att han "inte skulle ha en chans" om ärendet prövades i ansvarsnämnden. L.L. upprepade enligt B.L. endast de alternativ som M.L. gett och sade att han skulle ha större möjligheter att få ett annat arbete om han sade upp sig själv.

Både M.L. och L.L. har uppgett att B.L. uppträdde normalt vid mötet, att han var lugn och samlad. Enligt M.L. hade B.L. obegränsad tid till sitt förfogande för överläggningen med L.L. Denne har uppgett att han, när han fick klart för sig att B.L. erkänt det som lades honom till last, inte ansåg att det fanns något bättre alternativ än att denne sade upp sig själv. Enligt honom ville inte B.L. bli föremål för förfarande i ansvarsnämnden. L.L. har också gett uttryck åt uppfattningen att M.L:s agerande vid detta möte var "professionellt", "helt enligt boken", och att han uppträdde lugnt och sansat och lade fram de alternativ som fanns.

M.L. har vidare uppgett att då B.L. några dagar senare återvände till arbetsplatsen för att hämta sina personliga ägodelar förklarade han för M.L. att han var oerhört lättad över att ärendet inte behövde dras i ansvarsnämnden och att händelsen fått den utgång som den fått.

Arbetsdomstolen gör i denna del följande bedömning.

Det är ostridigt att B.L:s egna uppsägning föranleddes av arbetsgivaren i den meningen att det var M.L. som förde saken på tal och presenterade detta som ett av två alternativ i den situation som uppkommit. Uppsägningen blir dock inte utan verkan bara av det skälet att den föranletts av Posten. Avgörande är om Posten kan anses ha handlat på ett sätt som strider mot god sed på arbetsmarknaden eller annars måste anses otillbörligt. I en situation som den aktuella, då den anställde erkänt ett handlande som skulle kunna utgöra saklig grund för uppsägning, kan det enligt domstolens mening inte anses otillbörligt att Posten gett B.L. alternativet att säga upp sig själv i stället för att anmäla ärendet till ansvarsnämnden.

B.L. bör redan efter samtalet den 26 november ha fått klart för sig hur allvarligt Posten såg på hans handlande. Det kan däremot mot M.L:s bestridande inte anses visat att denne då uttalat att det var fråga om ett "solklart" fall av uppsägning. Posten kan inte, med den begränsade kännedom som fanns om B.L:s hälsotillstånd, anses medvetet ha utövat någon otillbörlig påtryckning mot B.L. vid detta tillfälle.

B.L. fick vid mötet den 29 november tillfälle att rådgöra med en facklig företrädare. Även om detta samtal inte tog särskild lång tid i anspråk finns det inte någonting som tyder på att det förekommit någon tidspress från Postens sida. Det får visserligen anses klarlagt att B.L. led av depression vid tillfället, men det har inte framkommit något som tyder på att B.L. inte förstod innebörden av de diskussioner som fördes vid mötet eller av den uppsägningshandling som han därefter undertecknade. Eftersom företrädare för Posten inte haft B.L:s hälsotillstånd klart för sig kan det inte heller anses att han på ett otillbörligt sätt blivit pressad att acceptera förslaget att säga upp sig själv.

Arbetsdomstolen finner sammanfattningsvis att förbundet inte visat att B.L., genom otillbörligt handlande från Postens sida, försatts i en omöjlig situation som föranlett honom att säga upp sig själv. Hans uppsägning kan med andra ord inte anses ha provocerats fram av Posten.

Är omständigheterna sådana att uppsägningen med stöd av bestämmelserna i 33 och 36 §§avtalslagen inte bör göras gällande mot B.L.?

Förbundet har alternativt hävdat att det skulle strida mot tro och heder att åberopa uppsägningen mot B.L., och att det i vart fall är oskäligt att betrakta denna som bindande för honom.

Utredningen i målet visar inte att Posten haft vetskap om att B.L. vid uppsägningstillfället befann sig i ett sådant tillstånd som skulle kunna motivera att uppsägningen förklarades ogiltig med stöd av 33 § avtalslagen eller att omständigheterna i övrigt vid uppsägningstillfället varit sådana att de motiverar en sådan bedömning. Arbetsdomstolen kan inte heller finna att omständigheterna i målet är sådana att det finns förutsättningar att med stöd av 36 § avtalslagen lämna uppsägningen utan avseende.

Sammanfattning, rättegångskostnader

Arbetsdomstolen finner sammanfattningsvis att förbundets talan skall avslås.

Vid den nu angivna utgången skall förbundet utge ersättning för arbetsgivarparternas rättegångskostnader. Arbetsgivarparterna har uppgett dels att det enbart är Alliansen som framställer yrkandet om rättegångskostnader, dels att Alliansen inte kan göra avdrag för den del av kostnaderna som utgör mervärdesskatt. Förbundet har vitsordat vad arbetsgivarsidan har yrkat i fråga om rättegångskostnad utom vad avser yrkandet om mervärdesskatt, vilket överlämnats till Arbetsdomstolens bedömning. Domstolen finner att förbundet skall ersätta Alliansen för kostnader i enlighet med vad som yrkats.