AD 2001 nr 70

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet; Landstinget Halland

Nr 70

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Landstinget Halland i Halmstad.

Mellan Landstinget Halland (landstinget) och Svenska Kommunalarbetareförbundet (förbundet) gäller kollektivavtal.

Förbundets medlem P.T. anställdes år 1987 som skötare vid psykiatriska kliniken vid Länssjukhuset i Halmstad. Den 2 december 1999 meddelade Halmstads tingsrätt en brottmålsdom, genom vilken P.T. fälldes till ansvar, mot sitt nekande, dels för ofredande, dels för sexuellt ofredande. Påföljden bestämdes till åttio dagsböter. Domen överklagades till hovrätten, som beslutade att inte bevilja prövningstillstånd. Detta beslut överklagades utan framgång till Högsta domstolen. Tingsrättens dom har alltså vunnit laga kraft.

Ofredandet utgjordes enligt åklagarens gärningsbeskrivning av följande.

P.T., som var obekant med J.R. och som vid tidigare tillfällen under påstående att han ville ha ett förhållande med henne, tagit kontakt med henne, har i Halmstad under år 1998 ofredat J.R. genom att dels vid ett tillfälle i juni och dels vid ett tillfälle i slutet av oktober be henne följa med i eller till hans bil varjämte han vid sistnämnt tillfälle under en sträcka fört sin bil framför henne med bildörren öppen samt den 19 oktober ställa sig i trappan till hennes tvättstuga. (AD:s anm.: Efternamnen uteslutes här.)

Gärningsbeskrivningen beträffande det sexuella ofredandet hade följande innehåll.

P.T. har i Halmstad den 4 november 1998 på ett uppenbart sedlighetssårande sätt uppträtt anstötligt mot Helen S genom att antasta henne och på fråga om hans ärende svara "jag vill knulla". (AD:s anm.: Efternamnen uteslutes här.)

Redan i samband med att polisutredning inleddes i januari 1999 avstängdes P.T. från sitt arbete som skötare vid psykiatriska kliniken. Den 23 maj 2000 blev han uppsagd på grund av personliga skäl. I det skriftliga uppsägningsbeskedet angavs följande som grund för uppsägningen.

Då P.T. blivit dömd för sexuellt ofredande anser vi det inte lämpligt att arbeta i verksamhet där hjälpsökande människor är känsliga för det mottagande man får på enheten. Många av våra kvinnliga patienter har dessutom blivit utsatta för sexuellt färgade brott.

Vi anser att vid ett arbete som detta, måste de anställda hålla de etiska gränserna och vi måste kunna lita på att de gör det. Detta förtroende finns inte längre för P.T. (AD:s anm.: efternamnet uteslutet här.)

Tvist har uppkommit mellan parterna i fråga om uppsägningens giltighet.

Yrkanden m.m.

Förbundet har i Arbetsdomstolen väckt talan mot landstinget och yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. ogiltigförklara uppsägningen av P.T.,

2. förplikta landstinget att till P.T. utge allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 8 november 2000) tills full betalning sker.

Landstinget har bestritt yrkandena. Beträffande det allmänna skadeståndet har landstinget förklarat sig inte kunna vitsorda beloppet som skäligt. Landstinget har dock vitsordat ränteyrkandet som skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

P.T. anställdes av landstinget år 1987 efter att han hade utbildat sig till undersköterska och skötare inom mentalvården. Dessförinnan arbetade han som snickare. P.T:s arbetsplats var avdelningen för psykiatrisk intagning och bedömning (PIBA) vid Länssjukhuset i Halmstad. Avdelningen tar emot akut psykiskt sjuka patienter. Det är inte ovanligt med våldsamma patienter och det förekommer att patienter under en psykos sliter av sig sina kläder. Det mesta av arbetet med patienterna på PIBA bedrivs, på grund av säkerhetsskäl, av två skötare tillsammans. På PIBA arbetar två arbetslag mellan vilka det periodvis har rått vissa motsättningar.

P.T. avstängdes från sin anställning utan lön i januari 1999 och har därefter inte varit på PIBA. Avstängningen skedde efter det att uniformerad polis kom till PIBA för att hämta P.T. till förhör angående en våldtäkt.

Den 23 maj 2000 sades P.T. upp från sin anställning på grund av personliga skäl. Grunden för uppsägningen angavs vara Halmstads tingsrätts dom den 2 december 1999 genom vilken P.T. dömdes för sexuellt ofredande till dagsböter. Det är endast denna dom som har diskuterats vid de förhandlingar mellan parterna som föregått rättegången i Arbetsdomstolen. Först vid den muntliga förberedelsen i Arbetsdomstolen anförde landstinget andra omständigheter, med innebörden att P.T. skulle vara olämplig för arbete inom vården, som grund för uppsägningen. Landstingets agerande kan inte anses vara något annat än en smutskastning av P.T:s person.

Brottmålsdomen

I första hand görs gällande att landstinget inte har haft saklig grund för uppsägning av P.T. eftersom P.T. inte har begått de gärningar som han har dömts för. Brottmålsdomen är således felaktig och för detta talar följande omständigheter. Rådmannen T.C., som var tingsrättens ordförande, har i domen antecknat skiljaktig mening i skuldfrågan vad gäller åtalet för ofredande. Det är anmärkningsvärt att trots detta varken hovrätten eller Högsta domstolen beviljade målet prövningstillstånd. Vad gäller ofredandet anförde rådmannen att målsäganden J.R. "lämnat sina uppgifter på ett förvirrat, osammanhängande och närmast hysteriskt sätt". Vidare framgick det enligt rådmannen av den åberopade skriftliga bevisningen, en LVU-utredning, att J.R. är "konfliktbenägen, hotfull och överkänslig för omvärldens omdömen". LVU-utredningens slutsatser om J.R. sinnesbeskaffenhet ansåg rådmannen väl stämma överens med de iakttagelser som han själv gjorde av J.R. vid huvudförhandlingen. Rådmannens skiljaktiga mening föranledde P.T. att kontakta överläkaren och specialisten i allmän psykiatri L.S. för ett utlåtande angående J.R. trovärdighet. Med domen och därtill hörande handlingar som utgångspunkt har denne avgett ett yttrande i vilket han konstaterar att det finns en personlighetsstörning, paranoid personlighetsstörning, som ligger nära den narcissistiska personlighetsstörning som J.R. enligt LVU-utredningen lider av. Enligt L.S. kan J.R. således ha upplevt sig förföljd av P.T. utan att det i verkligheten har varit så. L.S:s slutsats är att det är ytterst vanskligt att döma P.T. endast på det som J.R. berättat och hans bedömning överensstämmer därmed helt med den skiljaktiga meningen i domen. Yttrandet är sålunda baserat på slutsatser om vad som är vanligt hos personer med de personlighetsstörningar som J.R. uppvisar. Tingsrättens majoritet har inte beaktat de personlighetsstörningar som J.R. lider av och detta har lett till en felaktig bedömning. Vad gäller det sexuella ofredandet godtar P.T. den bevisvärdering som tingsrätten gjort, men hävdar att domen är felaktig på den grunden att tingsrätten gett det straffbara området i 6 kap. 7 § brottsbalken en alltför vidsträckt tillämpning. Det händelseförlopp som tingsrätten funnit utrett är inte av den beskaffenheten att det utgör sexuellt ofredande. Det Helen S i förhöret med henne vid tingsrätten uppgett att P.T. skall ha sagt överensstämmer inte heller exakt med ordalydelsen i åklagarens gärningsbeskrivning.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att P.T. har begått de gärningar som han har dömts för, är gärningarna inte av sådan art att saklig grund för uppsägning föreligger. Gärningarna begicks utanför arbetet och har ingen anknytning till detta. Vidare har P.T. arbetat som skötare i mentalvården under 14 års tid utan att några klagomål har riktats mot hans sätt att utföra sitt arbete. Även om P.T:s beteende skulle kunna utgöra saklig grund för uppsägning borde landstinget i vart fall som första åtgärd ha reagerat och varnat P.T. Landstinget valde i stället att som första och enda åtgärd säga upp P.T. från hans anställning.

Omplaceringsskyldigheten

I samband med varselöverläggningen den 22 maj 2000 tog förbundet upp frågan om omplacering av P.T. Landstinget presenterade då ett antal meddelanden per e-post som personalchefen D.L. hade skickat ut till landstingets samtliga personalchefer samt svaren på desamma. Åtgärden är att bedöma som otillräcklig som omplaceringsutredning. Ingen representant för landstinget talade med P.T. om hans kvalifikationer och önskemål. I e-postmeddelandet angavs över huvud taget inte att P.T. är utbildad undersköterska. Av meddelandets utformning kunde i stället den slutsatsen dras att det var en problematisk person som landstinget ville omplacera. Landstinget har inte heller kommunicerat med de fackliga ombuden i frågan. Under den aktuella tidsperioden anställde landstinget ett stort antal personer för arbeten både med och utan patientkontakt. Flera av anställningarna gällde undersköterskor. Det har således funnits en mängd arbetsuppgifter som P.T. skulle kunna utföra. Vid varselöverläggningen fick den fackliga ombudsmannen uppmärksamma landstinget på de lediga tjänster som tillkommit efter det att D.L. skickade ut meddelandet per e-post den 24 mars 2000. Landstingets representanter kontrollerade då landstingets intranät, den s.k. Linan. På Linan registreras dock endast arbeten för högre tjänstemän, varför denna kontroll var otillräcklig.

Sammanfattningsvis gör förbundet gällande följande.

Landstinget har i det skriftliga uppsägningsbeskedet hänvisat till att P.T. dömts för sexuellt ofredande. Det är endast denna brottmålsdom som varit aktuell vid tvisteförhandlingarna mellan parterna. Landstinget har först sedan talan väckts i målet påstått att P.T. också av andra skäl inte skulle vara lämplig för arbete inom vården. Dessa nya omständigheter som landstinget har anfört till stöd för sin talan har framställts för sent och är endast avsedda att smutskasta P.T. - Uppsägningen av P.T. är inte sakligt grundad, eftersom P.T. inte är skyldig till någon av de gärningar som han har dömts för. Gärningarna är i vart fall inte av den arten att de utgör saklig grund för uppsägning. För detta talar också att det är fråga om händelser utanför arbetet. Händelserna saknar också anknytning till arbetet. Dessutom har P.T. arbetat i landstinget i 14 år utan anmärkning. - Om Arbetsdomstolen skulle finna att P.T. gjort sig skyldig till gärningar som skulle kunna utgöra saklig grund för uppsägning, har landstinget i vart fall inte reagerat och varnat P.T. innan landstinget sade upp honom. Landstinget har heller inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Omplaceringsutredningen, om en sådan kan anses ha vidtagits, är otillräcklig.

Landstinget

Som grund för uppsägningen angav landstinget, i uppsägningshandlingen daterad den 20 juni 2000 och upprättad av förvaltningschefen K.W., att P.T. inte längre ansågs vara lämplig för arbete i verksamheten eftersom han dömts för sexuellt ofredande. Landstingets verksamhet innefattar arbete med hjälpsökande människor som är känsliga för det mottagande de får och många kvinnliga patienter har utsatts för sexuellt färgade brott. De anställda måste således hålla sig inom de etiska gränser som finns och ledningen måste kunna lita på att de anställda gör det. Det finns inte längre något förtroende för P.T. Även om endast det sexuella ofredandet angetts som grund för uppsägningen i den skriftliga underrättelsen är det är i själva verket hela domen, jämte P.T:s förhållningssätt gentemot kvinnor, som ligger till grund för uppsägningen. Flera exempel på detta förhållningssätt har landstinget först efter uppsägningen fått vetskap om.

Brottmålsdomen

Tingsrättens bedömning är korrekt och för detta talar följande omständigheter.

Vad gäller ofredandet har tingsrättens majoritet gjort en riktig bedömning av J.R. trovärdighet. Den i brottmålet åberopade LVU- utredningen avseende hennes sinnesbeskaffenhet har inte utförts av personer med psykiatrisk utbildning, varför den bild av J.R. som ges däri saknar betydelse för bedömningen av henne. Vidare framstår det av förbundet nu åberopade yttrandet av L.S. som mycket märkligt med tanke på att denne aldrig har träffat J.R. Landstinget har i anledning av yttrandet kontaktat professorn och överläkaren A.F. på Rättsmedicinalverket. A.F. har i sitt utlåtande sammanfattningsvis anfört att L.S:s yttrande närmast får betraktas som en partsinlaga, där denne från en juridisk lekmannaposition ifrågasätter bevisningen i en dom som vunnit laga kraft. Enligt A.F. har L.S. inte haft tillräckligt underlag för att diagnosticera J.R., och de diagnostiska resonemang som denne för får därför ses som "spekulativa och inte grundade på medicinska observationer i anslutning till personlig undersökning av den det berör."

Vad gäller det sexuella ofredandet är det självklart att brottet skall rubriceras på detta sätt då målsäganden var en då endast femtonårig flicka som, tillsammans med sin fyraåriga lillasyster, har kontaktats av en betydligt äldre man som uppgett att han ville "knulla" med femtonåringen. Förbundet har inte före överklagandet till Arbetsdomstolen haft någon invändning mot åklagarens gärningsbeskrivningar. För övrigt saknar det betydelse i detta mål hur gärningen rubriceras.

Det kan tilläggas att vid tingsrätten hördes på åklagarens begäran en flicka som heter E.G. Förhöret med henne visar att det finns ett mönster som är karaktäristiskt för P.T. när han på olika sätt närmar sig yngre kvinnor. Vid det tillfälle E.G. berättade om passerade en man i en vit bil henne, stannade och backade tillbaka samt inledde ett samtal med att påstå att de hade setts tidigare. Efter det att hon avbrutit samtalet, då hon fann det obehagligt, och gått hem, observerade hon att den vita bilen stod på gatan nedanför hennes lägenhet. Mannen har av E.G. beskrivits som mellan 40 och 50 år, under medellängd och med en något satt kroppsbyggnad. E.G. observerade också att mannen hade ett bitmärke på kinden. Allt detta styrker att det var P.T. som satt i bilen. P.T. har nämligen fått ett sådant bitmärke i arbetet, och även anmält det som arbetsskada.

Exempel på P.T:s förhållningssätt gentemot kvinnor

År 1991 omplacerades P.T. till PIBA från sin tidigare arbetsplats vid länssjukhusets avdelning 19. Skälet till omplaceringen var att en kvinna, som P.T. tidigare haft en sexuell relation till, togs in på avdelning 19 för vård. Kvinnan, som har varit intagen på avdelning 19 vid åtskilliga tillfällen därefter, har även försökt begå självmord. Kvinnan har varit granne till P.T. och hans familj bestående av hustru och tre barn och suttit barnvakt åt familjen. Hon har uppgett att hon mellan 8 och 16 års ålder utsatts för sexuella övergrepp av P.T. Det första samlaget ägde rum på midsommardagen det år hon var 12 år. Kvinnan har berättat om dessa händelser för sjuksköterskan E.P. och för överläkaren L.H.

Vid ett tillfälle har P.T. sagt till en kvinna, som tidigare hade varit intagen på PIBA och som brukade ringa till avdelningen, att han kunde komma hem till henne och att han kunde erbjuda henne sexuella tjänster. Kvinnan, som ofta har talat om sina ensamhetskänslor med personalen på PIBA, blev mycket upprörd och berättade om detta samtal för skötarna M.K. och E-C.M.

S.J., som har varit elev på PIBA, kände igen P.T. som en man som vid ett tillfälle, när han kom åkande i bil, stoppade henne på gatan, påstod att de setts tidigare och frågade henne bl.a. om hon hade pojkvän eller sambo. Hon berättade sedan om saken för anställda på PIBA.

Vid jultid 1995 klädde en psykotisk kvinnlig patient av sig sina kläder, hoppade naken ut i sjukhuskorridoren och önskade alla närvarande en god jul. P.T:s kommentar då detta ägde rum var att kvinnan hade en fin och fast kropp. Vid tillfället var även arbetsledaren P.Å. närvarande. En manlig skötare förde bort P.T. från platsen där händelsen ägde rum.

Under en kafferast berättade P.T. för närvarande personal, bl.a. arbetsledaren P.Å., om att han när han var yngre gjorde ett hål i sin byxficka och förde in sin penis i hålet och sedan uppmanade sina kvinnliga kamrater att känna efter vad han hade i fickan. De kvinnor som var närvarande vid kafferasten fann inte berättelsen lustig.

Skötaren K.N. observerade under ett arbetspass vintern 1994 P.T. som påklädd kröp efter en naken kvinna på golvet i en dusch. Kvinnan stod på alla fyra och P.T:s huvud befann sig nära kvinnans stjärt.

Vid ett tillfälle i april 1995 skulle K.N. gå in till en mycket sjuk psykotisk kvinna. När hon öppnade dörren såg hon kvinnan gå runt naken i rummet och onanera. P.T. satt på en stol och observerade kvinnan. Kvinnan var inte föremål för extravak och det fanns över huvud taget ingen anledning för en ensam manlig skötare att befinna sig i rummet.

En kurdisk kvinna, som varit intagen på PIBA vid några tillfällen år 1997 och då träffat P.T., har under sin rehabilitering på Stenbockens rehabilitering i Halmstad träffat P.T. på Nyhamns torg. P.T. frågade henne då om de inte skulle gå hem till henne och "knulla". Kvinnan berättade senare om detta samtal för sjuksköterskan E.P. på rehabiliteringen. Detta agerande från P.T:s sida är i sig en tillräcklig grund för avskedande.

Omplaceringsskyldigheten

Landstingets inställning är i första hand att landstinget inte är skyldigt att genomföra någon omplaceringsutredning beträffande P.T. Det är inte skäligt att kräva av landstinget att P.T. omplaceras, eftersom det är fråga om grov misskötsamhet från dennes sida.

I andra hand görs gällande att omplaceringsskyldigheten har fullgjorts. Den omplaceringsutredning som landstinget har företagit är seriöst genomförd och i enlighet med de rutiner som utarbetades under år 1996/97 då landstinget hanterade många uppsägningar på grund av arbetsbrist. Rutinerna, som även skall tillämpas i detta fall, innebär att den ansvarige personalchefen går ut med en förfrågan till samtliga personalchefer för att höra om de kan ta emot en person som behöver omplaceras. Meddelandet som D.L. skickade ut var en konkret fråga om möjligheterna till omplacering och innebar ingen svartmålning av P.T:s person. Frågor om omplacering tas även upp vid de arbetsplatsträffar som regelbundet äger rum med landstingets personalchefer. Något ledigt arbete att omplacera P.T. till har inte funnits.

Sammanfattningsvis gör landstinget gällande följande.

P.T. har gjort sig skyldig till de gärningar som beskrivs i brottmålsdomen. Uppsägningen av P.T. är sakligt grundad eftersom han arbetat med vård av psykiskt sjuka patienter. Att gärningarna har utförts utanför arbetstid saknar betydelse, eftersom de visar ett beteende hos P.T. som är olämpligt vid arbete inom vården. Ytterligare stöd för påståendet om P.T:s olämplighet utgör den omständigheten att det har riktats kritik mot P.T. på en rad punkter för hans sätt att behandla kvinnor och då särskilt kvinnliga patienter. I konsekvens härmed har landstinget över huvud taget ingen omplaceringsskyldighet. Om landstinget ändå skulle anses ha en sådan skyldighet är denna fullgjord i och med den omplaceringsutredning som företagits.

Förbundet

Förbundets inställning är, som tidigare nämnts, att de olika omständigheter som landstinget först i Arbetsdomstolen har anfört som grund för att P.T. skulle vara olämplig för arbete inom vården har framställts för sent. Det har endast varit det förhållandet att P.T. fällts till ansvar för sexuellt ofredande som har varit föremål för diskussion vid de tvisteförhandlingar som förevarit mellan parterna.

Vad gäller patienten på avdelning 19 har P.T. medgett att de haft en relation då denna flicka var 16 år och enligt förbundet är denna händelse, som varit känd i tio år, uppklarad och saknar all relevans i tvisten. Några sexuella övergrepp har inte skett. Även övriga påståenden är oriktiga. P.T. har inte erbjudit sexuella tjänster till den tidigare patient som brukade ringa till PIBA. Kvinnan tog också senare tillbaka sitt påstående. Vad gäller S.J. är det riktigt att P.T. har talat med henne vid ett tillfälle men samtalet hade inte någon sexuell innebörd. P.T. kan inte erinra sig någon händelse då han skulle ha kommenterat en kvinnlig patients kropp eller att han skulle ha körts ut ur ett rum på grund av ett sådant uttalande. P.T. kan inte komma ihåg att han vid en kafferast skulle ha berättat om en sådan episod som landstinget påstått. Inte heller kan P.T. dra sig till minnes att han skulle ha krupit efter en naken kvinna i en dusch eller att han skulle ha suttit och tittat på en naken kvinna som gått runt i ett rum och onanerat. De två senast nämnda händelserna kan inte ha inträffat, eftersom det brukliga är att personalen på PIBA arbetar två och två. P.T. känner inte heller till händelsen med den kurdiska kvinnan på Nyhems torg.

Domskäl

Tvisten

P.T., som var anställd som skötare vid psykiatriska kliniken på Länssjukhuset i Halmstad sedan 1987, blev uppsagd från sin anställning den 23 maj 2000 på grund av personliga skäl. Som grund för uppsägningen angavs i den skriftliga underrättelsen att han, då han dömts för sexuellt ofredande, inte var lämplig för arbete i den aktuella verksamheten. Tvisten i målet gäller om det förelegat saklig grund för uppsägningen av P.T.

Landstinget har med åberopande av brottmålsdomen och med hänvisning till en rad exempel på P.T:s förhållningssätt gentemot kvinnor, särskilt kvinnliga patienter och arbetskamrater, anfört att landstinget, med tanke på de krav som arbetet ställer, inte längre har förtroende för P.T. Förbundet har bestritt att saklig grund för uppsägning föreligger, i första hand på den grunden att P.T. inte gjort sig skyldig till något av de brott han dömts för, och i andra hand under påstående att vad landstinget lagt P.T. till last inte är av den arten att det utgör saklig grund för uppsägning samt att landstinget i vart fall inte varnat P.T. innan uppsägning skedde. Parterna är inte heller ense om huruvida det varit skäligt att kräva att P.T. skulle omplaceras till annat arbete hos landstinget, och i så fall, huruvida landstinget fullgjort sin omplaceringsskyldighet genom den omplaceringsutredning som vidtagits.

Mellan parterna råder också tvist om vilka omständigheter som landstinget kan lägga till grund för uppsägningen. Enligt förbundet kan inga andra händelser än det påstådda sexuella ofredandet läggas till grund för uppsägningen, eftersom endast den händelsen nämns i den skriftliga underrättelsen om uppsägning. Landstinget har hävdat att en sådan begränsning inte skall göras.

Utredningen

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På förbundets begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med P.T. samt vittnesförhör med vårdläraren K.F., socialpedagogen K.P., undersköterskan A.J., sjuksköterskorna J.S. och J.L. samt med X.X. Samtliga nu nämnda vittnen har hörts per telefon. Vidare har hållits förhör upplysningsvis med ombudsmannen M.S. På landstingets begäran har vittnesförhör hållits med förvaltningschefen K.W., verksamhetschefen L.H., avdelningschefen P.Å., personalchefen D.L., undersköterskan S.J., skötarna M.K., E-C.M., K.N. och A.A. samt med sjuksköterskan E.P. S.J. samt de fyra skötarna har hörts per telefon. Vidare har hållits förhör upplysningsvis med förhandlingssekreteraren L.T. Parterna har vidare åberopat skriftlig bevisning.

Vilka omständigheter får landstinget åberopa som grund för uppsägningen?

Enligt 9 § anställningsskyddslagen är arbetsgivaren skyldig att på arbetstagarens begäran uppge de omständigheter som åberopas som grund för uppsägningen. Uppgiften skall vara skriftlig, om arbetstagaren begär det. Av förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag, från vilken bestämmelsen överförts oförändrad till nu gällande anställningsskyddslag, framgår att ett sådant besked som regel får den verkan att arbetsgivaren inte med framgång kan anföra några omständigheter som inte har angetts i beskedet, om saken förs till domstol (se prop. 1973:129 s. 130). I förevarande fall framgår det inte av utredningen om landstinget självmant lämnat den skriftliga underrättelsen, eller om det skett på begäran av P.T. Hur det förhåller sig med den saken saknar dock betydelse, eftersom ett skriftliga besked som lämnats självmant i princip får anses vara lika bindande för arbetsgivaren som ett på begäran lämnat besked enligt 9 § anställningsskyddslagen (jfr AD 1974 nr 57 och 1984 nr 119).

Av de nyss nämnda förarbetena framgår vidare följande. Det bör inte ställas upp alltför stränga krav på att arbetsgivaren uttömmande anger skälen för uppsägningen. En arbetsgivare bör i allmänhet kunna belysa ett kortfattat besked om grunderna för en uppsägning genom att dra fram ytterligare detaljer inför domstolen. Däremot torde han i princip knappast kunna åberopa en helt annan grund för uppsägning än den som anges i beskedet. Han torde dock kunna åberopa sådana omständigheter som har inträffat eller som han har fått kännedom om under uppsägningstiden.

Frågan i vad mån en arbetsgivare kan åberopa omständigheter som inte uttryckligen angetts i uppsägningsbesked eller motsvarande men som kan sägas ligga i linje med vad som där har sagts har kommit under Arbetsdomstolens prövning i ett flertal fall ( se t.ex. AD 1976 nr 44, AD 1984 nr 119, AD 1993 nr 127 och AD 1995 nr 41).

Landstinget har i förevarande fall gjort gällande att i det skriftliga uppsägningsbeskedet åsyftas, trots att endast åtalspunkten sexuellt ofredande nämns, även åtalspunkten ofredande. Förvaltningschefen K.W., som undertecknat uppsägningsbeskedet, har uppgett att det var ett rent förbiseende från hennes sida att endast sexuellt ofredande angavs i uppsägningsbeskedet. K.W. har vidare anfört att gärningarna tillsammans med bilden av P.T:s person, särskilt hans förhållningssätt gentemot kvinnor, visar att P.T. var olämplig för arbete inom den psykiatriska vården och då framförallt i arbetet med de kvinnliga patienterna.

Den uppsägningsgrund som anges i det skriftliga uppsägningsbeskedet är att landstinget funnit P.T. olämplig för ett arbete som innebär vård av psykiskt sjuka personer, bland dem kvinnor som har blivit utsatta för sexuellt färgade brott, och som skäl härför angett att P.T. dömts för sexuellt ofredande. Enligt Arbetsdomstolens mening får dock de ytterligare omständigheter som landstinget i Arbetsdomstolen åberopat till stöd för att P.T. skulle vara olämplig anses ligga i linje med vad som anges i uppsägningsbeskedet. Det är således inte fråga om en helt annan grund för uppsägning. Det är vidare ostridigt att flera av de exempel på P.T:s olämplighet som anförts i Arbetsdomstolen inte har varit kända för landstinget förrän efter det att talan väckts i målet.

Arbetsdomstolen finner således att landstinget inte är förhindrat att åberopa dels brottmålsdomen i dess helhet, dels de olika omständigheter som enligt landstinget utgör exempel på P.T:s förhållningssätt gentemot kvinnor som grund för bedömningen av frågan om saklig grund för uppsägningen har förelegat.

Arbetsdomstolen skall i det följande under skilda avsnitt gå närmare in på de omständigheter som landstinget åberopat i målet.

Brottmålsdomen

Landstingets uppfattning är att P.T. gjort sig skyldig till brott i enlighet med tingsrättens lagakraftvunna dom. Förbundets uppfattning är att domen för ofredande är felaktig eftersom P.T. inte har begått de gärningar som åklagaren påstått och att domen för sexuellt ofredande är felaktig eftersom gärningen i fråga inte är att anse som sexuellt ofredande.

Frågan är först vilken betydelse brottmålsdomen skall tillmätas i den nu aktuella arbetstvisten. Arbetsdomstolen har i några mål, när den anställde förnekat brott, prövat påståendet om brott, men framhållit att brottmålsdomstolens bedömning av huruvida arbetstagaren begått den gärning som föranledde uppsägningen eller avskedandet bör tillmätas betydande bevisverkan vid en senare prövning av uppsägnings- eller avskedandefrågan (se t.ex. AD 1992 nr 91 med där gjorda hänvisningar). Arbetsdomstolen har därför att pröva förbundets invändningar mot brottmålsdomen.

Förbundet har till stöd för påståendet att domen för ofredande är felaktig hänvisat till det faktum att rådmannen T.C. var av skiljaktig mening i skuldfrågan och hävdat att prövningstillstånd mot bakgrund därav borde ha beviljats. Enligt förbundet har rådmannen till skillnad mot tingsrättens majoritet gjort en riktig bedömning av J.R. sinnesbeskaffenhet.

P.T. har förnekat att han kontaktat J.R. på något sätt, men har medgett att han besökt den gata på vilken hon bor, dock i annat ärende. Därutöver har han uppgett följande. Flera år innan de påstådda gärningarna skulle ha ägt rum, uppsökte J.R. vid ett tillfälle PIBA och ville bli intagen. Tjänstgörande AT-läkare bad P.T., efter att ha gjort bedömningen att J.R. inte behövde vård, om hjälp med att få J.R. att lämna avdelningen. Han vågade inte berätta om denna händelse vid tingsrätten av rädsla för att bryta sin tystnadsplikt. P.T. har vidare uppgett att det finns en risk för att förväxling skett eftersom det i Halmstad finns en man som är mycket lik honom, och att han inte heller har velat berätta detta tidigare, eftersom han inser att det låter hopdiktat.

När det gäller frågan om tilltron till målsäganden J.R. utsagor vid tingsrätten har förbundet åberopat ett utlåtande av överläkaren L.S., specialist i psykiatri och rättspsykiatri, som stöd för sin uppfattning att den skiljaktiga meningen vid tingsrätten var den riktiga. Detta yttrande har i sin tur bedömts av en annan specialist i psykiatri och rättspsykiatri, nämligen överläkaren och professorn A.F. vid Rättsmedicinalverket, som sammanfattningsvis hävdar att L.S., som inte gjort en personlig undersökning av J.R., inte har tillräckligt underlag för de diagnostiska resonemang som han för.

Arbetsdomstolen finner mot bakgrund av det anförda att utredningen inte ger domstolen anledning att ifrågasätta den bedömning tingsrättens majoritet har gjort av J.R. trovärdighet. Vad P.T. berättat här föranleder inte heller Arbetsdomstolen att göra någon annan bedömning av skuldfrågan än den tingsrätten gjort.

Vad gäller domen för sexuellt ofredande har, som ovan nämnts, förbundet endast gjort den invändningen att gärningen inte är straffbar som sexuellt ofredande, och landstinget har motsatt uppfattning. Arbetsdomstolen finner inte anledning att göra en annan bedömning än den som framgår av den lagakraftvunna brottmålsdomen.

Arbetsdomstolens slutsats i denna del är således att det förhållandet att P.T. dömts för ofredande och sexuellt ofredande skall ligga till grund för Arbetsdomstolens bedömning av om saklig grund förelegat för uppsägningen av P.T.

P.T:s förhållningssätt gentemot kvinnor

Landstinget har som ytterligare stöd för sitt påstående att P.T. är olämplig för arbete inom vården gett åtta konkreta exempel för att belysa P.T:s förhållningssätt gentemot kvinnor. Därutöver har landstinget åberopat den vittnesberättelse som lämnats av E.G. vid tingsrätten i brottmålet. Landstinget har vidare åberopat omdömen av personer som varit arbetskamrater till P.T. respektive hans överordnade. Även förbundet har till stöd för sin inställning åberopat omdömen av ett antal personer som arbetat tillsammans med eller haft att göra med P.T. i arbetet.

I det följande går Arbetsdomstolen igenom vart och ett av de åtta exempel på händelser som lagts P.T. till last, E.G:s berättelse samt, under en särskild rubrik, de övriga uppgifter om P.T:s förhållningssätt som landstinget åberopar. Vid varje punkt återges först den av landstinget åberopade händelsen och förbundets inställning, varefter redovisas bevisning hänförlig till punkten. I ett efterföljande avsnitt genomför domstolen en värdering av bevisningen.

De åtta exemplen

1) Relationen till patienten på avdelning 19

Landstinget har påstått följande. År 1991, då P.T. arbetade på sjukhusets avdelning 19, intogs på denna avdelning en kvinna, som P.T. var bekant med. Det framkom att P.T. hade haft en sexuell relation med kvinnan när hon i yngre år brukade vara barnvakt i P.T:s familj. Detta ledde till att P.T. omplacerades från avdelning 19 till PIBA. Det har senare framkommit att kvinnan utsatts för sexuella övergrepp från P.T:s sida från åtta års ålder.

Enligt förbundet har några sexuella övergrepp inte skett, och det inträffade i övrigt har varit känd i tio år, är uppklarat och saknar all relevans i tvisten.

Överläkaren L.H. har i denna del berättat följande. Den aktuella patienten har för honom berättat om sexuella övergrepp som hon utsatts för av P.T. från åtta års ålder till dess att hon fyllde sexton år, då hon talade om för sina föräldrar vad som hänt och bröt kontakten med P.T. och dennes familj. Flickan var barnvakt hos P.T:s familj eftersom dennes hustru ofta arbetade på natten. Hon har berättat att det första samlaget ägde rum när hon var tolv år gammal, på midsommardagen, och vid olika tillfällen under de följande fyra åren skedde ytterligare två eller tre samlag. Vid andra tillfällen lyckades hon dock värja sig mot P.T. Hon fick också ställa upp med andra sexuella tjänster. Enligt L.H:s bedömning är hennes berättelse trovärdig. Hon har uppgett att hon till stöd för sin berättelse har dagboksanteckningar med tidsangivelser och att hon också har brev som hon fått från P.T. under den aktuella tiden. Patienten har gjort flera självmordsförsök och hennes liv har präglats av det inträffade. Hon har varit intagen på sjukhuset i olika omgångar och går numera i terapi. - Sjuksköterskan E.P. har berättat att hon arbetar på Stenbockens rehabilitering och där träffat kvinnan som har haft regelbunden kontakt med den enheten. Enligt E.P. brukade kvinnan berätta "vitt och brett" om hur P.T. utnyttjat henne sexuellt, och det var allmänt känt att denna patient var anledningen till att P.T. förflyttades från avdelning 19 till PIBA.

P.T. har själv berättat följande. I början på 1980-talet började den kvinna som föranledde hans omplacering år 1991 att följa med hans hustru på promenader med familjens hund. Han uppfattade inte flickan som särskilt förtjust i honom men däremot mycket förtjust i hans hustru, varför hon oftast hälsade på när han inte var hemma. Under hösten 1985 hände något märkligt med henne och hon hade våldsamma utspel. I november - december 1985 kom hon allt oftare till familjens hus och fick hälsa på barnen. Under våren 1986, då hon just skulle fylla 17 år, sade hon att hon var förälskad i honom och de hade sex med varandra. De hade samlag med varandra kanske ytterligare två eller tre gånger i hans hem när hustrun och barnen var bortresta. Han ångrar att han gick med på det. Eftersom hon hade en s.k. borderlinepersonlighet tror han att hon ville splittra hans familj och att det är anledningen till att hon ljugit om honom och påstått att hon utsatts för sexuella övergrepp. Hon har berättat olika versioner vid olika tillfällen. Saken har dock blivit utredd.

2) Erbjudandet om sexuella tjänster

Landstinget har påstått att P.T. sagt till en tidigare patient vid PIBA att han var villig att komma hem till henne och att han kunde erbjuda henne sexuella tjänster.

Förbundet har hävdat att påståendet är oriktigt.

Skötaren M.K. har beträffande denna händelse berättat att kvinnan, som ofta ringde till PIBA och samtalade med antingen henne, en annan kvinnlig skötare eller P.T., var mycket upprörd, arg och kränkt av P.T:s erbjudande. Hon har vidare uppgett att hon upplevde kvinnan som trovärdig, samt att kvinnan senare ringde och tog tillbaka sitt påstående för att inte "ställa till något" för P.T. M.K. uppfattade det som att P.T. otillbörligt hade påverkat kvinnan att ta tillbaka sitt uttalande. Hon berättade för sin dåvarande arbetsledare Margareta Isaksson om det inträffade.

P.T. har uppgett följande. Han talade med kvinnan, som brukade ringa till PIBA ca en gång i veckan i ungefär sex veckors tid. Kvinnan kände sig ensam varför han försökte pigga upp henne och föreslog att hon skulle gå ut och träffa folk. Vid ett tillfälle frågade kvinnan om han inte ville komma hem till henne och dricka ett glas vin. Han tackade nej till erbjudandet, vilket kan vara anledningen till att kvinnan senare hittat på att han skulle ha erbjudit henne sexuella tjänster. Kvinnan har tagit tillbaka påståendet. Han har inte påverkat henne till det. Han sade bara till henne att det var olämpligt att de talades vid om hon kom med sådana påståenden om honom.

3) Kontaktandet av S.J.

Landstinget har påstått att S.J., som tidigare varit elev på PIBA, blivit stoppad av P.T. på gatan år 1997 och tillfrågad om hon hade pojkvän eller sambo.

Enligt förbundet har ett samtal ägt rum, men det saknade sexuell innebörd.

S.J. har beträffande denna händelse berättat följande. En man som kom åkande i en vit bil vevade ner rutan och kallade på henne. Han frågade henne var hon bodde, berättade att han observerat henne på handikappbadet i Halmstad och frågade bl.a. om hon hade någon sambo eller man. Samtalet gjorde att hon kände sig rädd eftersom mannen tydligen hade iakttagit henne och hon bodde ensam. Hon trodde att han skulle följa efter henne. När hon sedan kom som praktikant till PIBA kände hon igen mannen som P.T.

P.T. har beträffande denna händelse uppgett att han inlett ett samtal med S.J. eftersom han var intresserad av vilket språk hon hade talat med sin kamrat på badet och att han inte hade någon avsikt av sexuell karaktär med denna kontakt.

4) Kommentarerna om den nakna patienten

Landstinget har påstått att P.T., vid ett tillfälle vid jultid 1995 då en psykotisk kvinna klädde av sig alla kläder och sprang ut i korridoren, fällde kommentaren att kvinnan hade en fin och fast kropp.

Enligt förbundet kan P.T. inte erinra sig något sådant tillfälle.

Avdelningschefen P.Å. har berättat följande. Han själv, P.T. och en annan manlig skötare var med vid detta tillfälle, och när kvinnan kom ut naken i korridoren svepte de en filt om henne och förde in henne i rummet. När P.Å., P.T. och den andra skötaren gick ut ur rummet fällde P.T. kommentaren att kvinnan hade en fast och fin kropp. Senare samma dag kom kvinnan åter ut naken i korridoren. Den andre skötaren svepte då en filt om den nakna kvinnan och skrek åt P.T. att han skulle gå sin väg.

P.T. har berättat att det inte är något helt ovanligt beteende på PIBA att en patient river av sig sina kläder, men det sitter i ryggmärgen på honom att man inte skall fälla några kommentarer om en kvinnas kropp i en sådan situation.

5) Berättelsen vid kafferasten

Landstinget har påstått att P.T. vid en kafferast berättat om att han i sin ungdom gjorde ett hål i sin byxficka, förde in sin penis i hålet och uppmanade därefter sina kvinnliga kamrater att känna efter vad han hade i fickan. De kvinnliga arbetskamrater som var närvarande vid kafferasten fann inte historien lustig.

Enligt förbundet kan P.T. inte erinra sig att han skulle ha berättat något sådant.

Avdelningschefen P.Å. har berättat att han var med vid tillfället i fråga. Han har vidare berättat att P.T. inte kunde förstå varför hans arbetskamrater blev arga på honom. Denna händelse, kommentarerna om den nakna kvinnan och rykten som förekom gjorde att han försökte "ha koll på" P.T.

6) Krypandet efter patienten i duschen

Landstinget har påstått att skötaren K.N. vid ett tillfälle vintern 1994 observerade P.T. som påklädd kröp efter en naken kvinnlig patient på golvet i en dusch med sitt huvud nära kvinnans stjärt.

Enligt förbundet kan P.T. inte erinra sig att något sådant skulle ha inträffat.

Skötaren K.N. har berättat att det var hon som såg P.T. huka eller krypa efter den nakna psykotiska kvinnan i duschen. Kvinnan kan ha varit 35-40 år gammal. Hon tyckte det var ett opassande beteende från P.T:s sida och fick ingen förklaring till det inträffade från denne. Hon gick och hämtade en manlig skötare och en arbetsledare. Dessa vidtog dock ingen åtgärd utan uppmanade henne endast att lita på sina arbetskamrater.

P.T. har berättat att om en patient av någon anledning måste duschas är det alltid två skötare som tillsammans duschar patienten och om det är fråga om en kvinnlig patient är en av skötarna kvinna. Om det uppstår problem i duschen är rutinen att ringa på en tredje person som får gå och hämta torra kläder, vilket betyder att en skötare aldrig lämnas ensam med en patient. Han kan inte minnas att han skulle ha fallit på golvet i samband med att han duschat en kvinna. Han kan dock inte utesluta att han kan ha gjort det men i så fall måste ytterligare en skötare ha varit närvarande vid tillfället i fråga.

7) Iakttagandet av kvinnan som onanerade

Landstinget har påstått att P.T. i april 1995 som ensam skötare befann sig i ett patientrum i vilket en naken kvinnlig patient gick omkring och onanerade. P.T., som inte hade någon anledning att uppehålla sig i rummet, satt på en stol och observerade kvinnan.

Enligt förbundet kan P.T. inte erinra sig att något sådant skulle ha inträffat.

Skötaren Kristina Nilson har berättat följande. Kvinnan, som var psykotisk, klädde av sig naken ute på avdelningen och blev förd in på sitt rum av P.T. När K.N. en stund senare öppnade dörren till rummet stod kvinnan med naken underkropp och onanerade framför P.T., som satt tillbakalutad i en stol och beskådade detta. Hon upplevde situationen som mycket obehaglig och tog upp saken med skötaren A.A. som hon vid tillfället arbetade tillsammans med. Det är inte ovanligt att patienter klär av sig nakna och då bör man försöka klä på dem och man skall alltid vara två skötare vid sådana tillfällen. Om det inte går att avleda patienten bör han eller hon lämnas ifred i sådana situationer som den nu aktuella. P.T. hade ingen anledning att sitta i kvinnans rum eftersom det inte var fråga om ett s.k. extravak. - A.A. har uppgett att hon blev mycket förvånad och "ställd" när K.N. "chockad" kom ut i korridoren och sade att P.T. satt och tittade på en kvinna som onanerade. Hon gick in i rummet och uppmanade P.T. att gå ut därifrån. P.T. satt och "flinade" i stolen och gick sedan ut. Hon talade därefter med honom om det inträffade och fick intrycket att han nonchalerade händelsen. - K.N. har vidare uppgett att hon efter händelsen med kvinnan i duschen och den nu aktuella händelsen "var på sin vakt" i förhållande till P.T. och försökte se till att de kvinnliga patienterna inte skulle behöva hamna i liknande situationer igen.

P.T. har berättat att han inte minns att han skulle ha suttit i ett rum med en onanerande kvinna. Dock kan han erinra sig en kvinna som vid ett tillfälle gick runt på avdelningen och smekte sig själv över brösten, samt att en av sjuksköterskorna senare ringde till jourläkaren och kvinnan leddes in i sitt rum. Han minns att han stod i dörröppningen till kvinnans rum och att A.A. sade något till honom i samband med händelsen.

8) Kontaktandet av patienten på Nyhamns torg

Landstinget har påstått att P.T. år 1997 på ett torg i Halmstad träffat en tidigare patient på PIBA som då gick på Stenbockens rehabilitering och frågat henne om de skulle gå hem till henne och "knulla".

Förbundet har uppgett att P.T. inte känner till denna händelse.

Sjuksköterskan E.P., som arbetar vid Stenbockens rehabilitering, har uppgett att kvinnan i fråga för henne berättat på sätt som landstinget påstått. Kvinnan var då patient vid Stenbockens rehabilitering sedan en tid tillbaka, men hade tillfälligtvis åter varit intagen på PIBA, och enligt E.P. var det därefter som incidenten på Nyhamns torg hade utspelat sig. Enligt E.P:s uppfattning talade kvinnan sanning.

P.T. har förnekat att han till kvinnan sagt något sådant som nu påstås.

Kontaktandet av E.G.

Landstinget har påstått att P.T. under 1995 eller 1996 under färd i sin bil stoppat E.G., inlett ett samtal med henne som hon upplevde som obehagligt och sedan i bil följt efter henne till hennes bostad, vilket skrämde henne. Enligt landstinget passar E.G:s beskrivning av mannen väl in på P.T., som vid tillfället hade ett bitmärke på kinden.

Enligt förbundet har P.T. förnekat att detta skulle hänt.

Landstinget har som stöd för sitt påstående åberopat E.G:s under ed lämnade utsaga sådan den antecknats i brottmålsdomen. Därutöver har landstinget åberopat en anmälan om arbetsskada från den 22 april 1995, av vilken det framgår att P.T. fått ett rejält bett i kinden av en patient.

P.T. har uppgett att han inte känner igen denna händelse. Även när det gäller denna händelse - liksom t.ex. när det gäller J.R. - är enligt hans mening risken stor för att förväxling skett på grund av att det finns en man i Halmstad som liknar honom; vid flera tillfällen har personer kommit fram och börjat tala med honom i tron att han är en helt annan person. - Vittnet X.X. har berättat att han vid ett tillfälle förväxlade P.T. med en annan man.

Övriga uppgifter om P.T:s förhållningssätt

Till styrkande av påståendet om att P.T. är olämplig för arbete inom vården på grund av sitt förhållningssätt mot kvinnor har landstinget åberopat förhör med personer som är arbetskamrater eller chefer till P.T.

E.P. har uppgett att P.T. alltid har varit "glad i" de elever som praktiserat på PIBA och då särskilt i unga flickor runt 18-20 år. Detta var så uppenbart att det skämtades om det bland personalen på avdelningen. - M.K., som arbetat tillsammans med P.T. vardagar och vissa helger, har berättat följande. P.T. har ofta kommit med sexuella anspelningar och kommenterat både patienter och de kvinnliga eleverna. Vid ett tillfälle då ett reklaminslag för damunderkläder sändes i patienternas dagrum sade P.T. att sådana kvinnor kunde han tänka sig att ha hemma. P.T. har även sagt att det var en fördel om eleverna var snygga och hade stora bröst. P.T. har inte varit lika villig att hjälpa till i vården av de äldre kvinnliga patienterna som med de yngre, eftersom han tyckte att äldre kvinnor luktar illa. Hon upplevde det som att P.T. utnyttjade sin position som skötare. Hon har känt att P.T:s beteende inte varit rätt eftersom personalens uppgift är att skydda patienternas integritet. - Även K.N., A.A. och E-C.M. har uppgett att P.T. föredrog att ta hand om unga kvinnor och att det var svårt att få honom att hjälpa till med tvättning och dusch av äldre kvinnor. Enligt E-C.M. anspelade P.T. mycket ofta på sex på arbetsplatsen och det kändes aldrig "som skoj". - P.Å. har uppgett att det alltid förekommit många rykten av sexuell karaktär rörande P.T., men inte om någon annan person. Han har vidare uppgett följande. Vid det utvecklingssamtal han hade med P.T. 1997 uppmanade han denne att i fortsättningen inte anteckna sig själv som kontaktperson för yngre kvinnliga patienter. Det fungerade en tid men snart började P.T. att åter anteckna sig och han påpekade det olämpliga i det. P.T. nekade till allt som påstods om honom och ansåg att "alla käringar på jobbet var ute efter honom och hittade på allting". Enligt hans mening bör P.T. inte arbeta inom psykiatrin. Som förbundet uppgett kom polis till sjukhuset i januari 1999 för att hämta P.T. till förhör. Att han hämtades på sjukhuset förklarade senare en polisman med att man hade "hållit koll på" P.T. en tid och ville överraska denne. - L.H. har uppgett följande. Han har känt till diskussionerna på avdelningen och den kritik som funnits mot P.T:s sätt mot kvinnor, men också svårigheterna att få klarhet i vad kritiken handlat om eftersom det från början nämndes få konkreta saker. Han har förstått att arbetskamrater känt obehag och blivit kränkta av yttranden och omdömen som fällts av P.T. och som gällt kvinnliga patienters och arbetskamraters utseende och fysik. Yttrandena tyder på en omogen och naiv inställning i dessa frågor. Enligt hans uppfattning krävs stor professionalism när man arbetar så nära utsatta personer som det här är fråga om. Förtroendet för den psykiatriska vården kan annars lätt skadas. Hans bedömning efter att ha läst brottmålsdomen var att P.T. inte bör arbeta med patienter inom den psykiatriska vården.

P.T. har i förhöret med honom i denna del anfört följande. Han är inte värre än någon annan när det gäller att fälla kommentarer med sexuell innebörd. Vidare har han aldrig sagt att äldre kvinnor skulle lukta illa och upplever sig tvärtom ha god kontakt med äldre kvinnliga patienter. Stämningen inom PIBA:s personalgrupp har varierat under olika tidsperioder. Det är viktigt att kommunikationen mellan de anställda fungerar eftersom patienter med borderlinepersonlighet har en väldig förmåga att manipulera personalen. Efter P.Å:s tillträde som avdelningschef blev stämningen sämre än tidigare och han kom inte särskilt bra överens med denne. Direkt efter tillträdet kallade P.Å. honom till ett personalsamtal. Under samtalet var P.Å. mycket diffus och ingen direkt kritik framfördes. Det stämmer inte att P.Å. sade till honom att han inte skulle få vara kontaktman åt yngre kvinnliga patienter. - Det förekommer att patienterna på PIBA anklagar personalen för olika saker. Själv har han t.ex. anklagats för att ha mördat Olof Palme och för att ha anlänt till jorden i ett flygande tefat.

Förbundet har åberopat förhör med fem personer till styrkande av att P.T. inte har haft ett olämpligt förhållningssätt gentemot kvinnor. Vårdläraren K.F., vars elever P.T. har varit handledare åt i ca 10 år, har uppgett att inte någon av hennes elever någonsin har framfört klagomål mot P.T. K.P., som har arbetat med P.T. i ca ett och ett halvt år, har uppgett att P.T. var en utmärkt kollega och han har aldrig hört några rykten om P.T. A.J., som har arbetat med P.T. under ca två år, har inte hört någon kritik mot P.T. och menar dessutom att P.T. inte stod för en större andel sexskämt än någon annan anställd på PIBA. J.S., som har arbetat periodvis med P.T. under ca tre år, har uppgett att han aldrig har haft några problem med P.T. Han har heller inte hört att andra anställda skulle ha haft några problem med P.T. med anledning av dennes förhållningssätt mot kvinnor. Slutligen har J.L., som har arbetat med P.T. till och från under tre år, uppgett att han inte har noterat att P.T. skulle bete sig konstigt mot kvinnor men att han har hört rykten om P.T. Han har dock uppfattat ryktena mest som "skitsnack".

Arbetsdomstolens bevisvärdering

Arbetsdomstolen behandlar först två av de av landstinget lämnade exemplen på P.T:s förhållningssätt i patientarbetet, nämligen krypandet efter patienten i duschen och iakttagandet av kvinnan som onanerade i sitt rum (punkterna 6 och 7). Enligt domstolen har både K.N. och A.A., som lämnat uppgifter i denna del, gjort ett trovärdigt intryck när de har berättat om händelserna. Visserligen måste det beaktas att händelserna inträffat för flera år sedan och att de berättat för den nuvarande arbetsledningen om händelserna först efter det att P.T. blivit uppsagd från arbetet. Ingenting tyder dock på att de, som var erfarna skötare, på något sätt skulle ha missförstått situationerna i fråga. Arbetsdomstolen har tvärtom fått det bestämda intrycket att vittnena berättat om otvetydiga faktiska beteenden som de upplevt som djupt olämpliga och omedelbart reagerat på och som de därför minns väl. P.T. har däremot uppgett att han inte kunnat erinra sig någon av dessa händelser. Han tror inte att händelsen i duschen kan ha inträffat eftersom han vet att en skötare inte skall vara ensam med en patient i en sådan situation. Arbetsdomstolen gör den bedömningen att det gått till så som de båda vittnena berättat. Vad landstinget påstått beträffande dessa båda händelser skall således läggas till grund för bedömningen i målet.

Arbetsdomstolen finner vidare beträffande händelsen då P.T. skall ha kommenterat den nakna patienten att tilltro får sättas till vad P.Å. berättat om händelsen (punkten 4). Detsamma gäller berättelsen vid kafferasten (punkten 5). P.T. har inte heller kunnat minnas några av dessa händelser, men har menat att han inte kan ha yttrat sig om kvinnans kropp eftersom han vet att man inte skall göra det i en sådan situation. Arbetsdomstolen gör även här bedömningen att det får anses utrett att P.T. betett sig på det sätt landstinget påstått.

Det är ostridigt att P.T. kontaktade S.J. (punkten 3). S.J. har gjort ett trovärdigt intryck när hon berättat om hur hon upplevde denna för henne ovälkomna kontakt och utfrågning om sitt privatliv. P.T. har endast medgett att han frågat S.J. om vilket språk hon talade. Arbetsdomstolen sätter tilltro till S.J. uppgifter framför P.T:s och finner utrett att denne yttrat sig på det sätt som S.J. berättat om. Även på denna punkt skall alltså landstingets påstående godtas.

Vad gäller händelserna som rör relationen till patienten på avdelning 19 (punkten 1), erbjudandet om sexuella tjänster (punkten 2) och kontakten med kvinnan på Nyhamns torg (punkten 8) gör Arbetsdomstolen följande bedömning. Landstingets påståenden på dessa punkter har det gemensamt att de bygger på uppgifter som lämnats av patienter till vårdpersonal. Vårdpersonalen - L.H., E.P. och M.K. - som tagit emot patienternas uppgifter har hörts som vittnen och i domstolen redogjort för patienternas respektive berättelse. Det saknas helt anledning att ifrågasätta dessa vittnens uppgifter om att deras bedömning är att patienternas berättelser varit med sanningen överensstämmande. Ingen av patienterna har emellertid hörts i domstolen, vilket innebär att uppgifterna måste värderas med försiktighet. Arbetsdomstolen saknar dock, av skäl som kommer att framgå i det följande, anledning att definitivt ta ställning till vad som kan anses bevisat i denna del.

Beträffande kontaktandet av E.G. kan konstateras att hon lämnat sina uppgifter under ed vid tingsrätten i brottmålet, men inte hörts i Arbetsdomstolen. Enligt hennes utsaga, såsom den antecknats i tingsrättens dom, noterade E.G. att mannen i fråga hade ett bitmärke på kinden. Landstinget har genom ingiven arbetsskadeanmälan styrkt sitt påstående att P.T. vid denna tid hade ett sådant märke på kinden. Arbetsdomstolen konstaterar vidare att det händelseförlopp som hon beskrivit har avgörande likheter med dels vad S.J. berättat i Arbetsdomstolen, dels med vad J.R. och Helen S berättat enligt brottmålsdomen. P.T. har förnekat händelsen och hänvisat till att han kan ha förväxlats med en annan man. Enligt Arbetsdomstolens mening kan man bortse från den förklaringen. Det får anses utrett att händelseförloppet varit det som landstinget påstått.

När det slutligen gäller den bevisning i övrigt som förebringats om P.T:s förhållningssätt gentemot kvinnor gör Arbetsdomstolen följande bedömning. Arbetsdomstolen konstaterar att en gemensam nämnare för landstingets förhörspersoner är att de under längre perioder har arbetat tillsammans med P.T. - M.K., A.A. och E-C.M. sedan P.T. började arbeta på PIBA år 1991 och K.N. sedan år 1994. P.Å. har varit anställd av länssjukhuset sedan år 1986 och har varit avdelningschef på PIBA sedan år 1997. Detta gör att de uppgifter dessa personer lämnat får ges en betydande vikt. Dessa förhörspersoner har på olika sätt upplevt att P.T. haft ett i vården olämpligt förhållningssätt till kvinnor och en olämplig attityd. Mot dessa uppgifter står P.T:s förnekande av att han betett sig på det sätt som läggs honom till last eller att han på något sätt skulle vara "värre än någon annan" på avdelningen, samt de uppgifter som lämnats i denna del av förbundets förhörspersoner. Arbetsdomstolen konstaterar att det genom förhören med de av förbundet åberopade förhörspersonerna har framkommit att ingen av dem haft något att anmärka på P.T:s förhållningssätt gentemot kvinnor. J.L. har uppgett att han har hört rykten om P.T. men uppfattat ryktena mest som "skitsnack". Dessa förhörspersonerna har dock antingen inte direkt arbetat tillsammans med P.T., som K.F., eller endast arbetat med P.T. under kortare perioder. Arbetsdomstolen kan inte finna att vad dessa personer uppgett utesluter att P.T. betett sig på det sätt som landstingets förhörspersoner påstått. Det har inte framkommit någonting som tyder på att de sistnämnda skulle ha haft anledning att lämna en oriktig eller missvisande bild av P.T. Förbundet har visserligen antytt att motsättningar mellan de olika arbetslagen på avdelningen kan ha haft betydelse, men detta förhållande har inte belysts närmare i målet. P.T. har i förhöret med honom uppgett att det varit dålig stämning på avdelningen och att han inte kommit bra överens med P.Å. Att det kan ha funnits spänningar inom personalgruppen har även framgått av vad landstingets förhörspersoner berättat, men att det skulle finnas ett orsakssamband av det slag förbundet tycks vara inne på har inte på något sätt visats i målet. Arbetsdomstolen finner därför att de uppgifter som landstingets förhörspersoner lämnat i denna del skall ligga till grund för bedömningen.

Har det förelegat saklig grund för uppsägning?

P.T. har arbetat inom vården och i en verksamhet med särskilt utsatta människor vilket medför att höga krav måste ställas på den som är anställd där. I arbete med psykiskt sjuka människor, som kan befinna sig i akut psykotiska tillstånd, är det givetvis av största vikt att personalen behandlar patienterna med yttersta hänsyn och respekt. Det måste anses vara särskilt viktigt att det mottagande som ges den vårdsökande på en intagningsavdelning i alla avseenden är professionellt. Av utredningen har framkommit att många av de kvinnliga patienterna på den i målet aktuella intagningsavdelningen har utsatts för sexuellt färgade brott. Det har vidare framkommit att patienternas tillfrisknande i viss utsträckning kan antas bero på hur de behandlas av vårdpersonalen, samt att personer med psykoser efter sitt tillfrisknande ofta minns vad de varit med om under sin psykos. De anställda bör således i alla förekommande situationer avhålla sig från att fälla olämpliga kommentarer eller bete sig på sätt som visar på avsaknad av respekt för patienternas integritet eller annars kan verka stötande.

Arbetsdomstolen har funnit att P.T. gjort sig skyldig till sexuellt ofredande och ofredande. Även om dessa gärningar har begåtts utom tjänsten är de av sådant slag att de, med hänsyn till anställningens karaktär, måste anses inverka menligt på landstingets förtroende för P.T. Det finns också anledning att anta att landstingets anseende utåt rubbas av att han dömts för dessa brott och att det får negativa konsekvenser i förhållande till övrig personal.

Vid den bedömning som nu gjorts har också hänsyn tagits till att det finns omständigheter som talar för att de gärningar P.T. dömts för inte är isolerade händelser. Landstinget har nämligen visat att ett likartat beteendemönster kommit till uttryck också i andra situationer, nämligen i kontakterna med E.G. respektive S.J. Det skulle kunna ifrågasättas om inte enbart det faktum att P.T. dömts för ofredande och sexuellt ofredande under sådana omständigheter skulle vara tillräckligt för slutsatsen att han är olämplig som vårdare inom psykiatrin. Arbetsdomstolen anser sig emellertid inte behöva ta ställning i den frågan eftersom det även visats att det föreligger grund för annan kritik mot P.T.

Arbetsdomstolen har i den delen till att börja med funnit utrett att P.T. i sitt arbete på avdelningen vid tre tillfällen uppträtt på ett oacceptabelt sätt i förhållande till kvinnliga patienter i utsatta lägen, nämligen dels tillfället då den nakna kvinnan sprang ut i korridoren, dels händelsen med kvinnan i duschen och dels händelsen med kvinnan som onanerade i sitt rum. Hans beteende har föranlett delar av den övriga personalen att hålla ett särskilt öga på honom och försöka skydda framför allt unga kvinnliga patienter genom att se till att han inte hamnar i situationer där han är ensam med dem.

Till detta kommer följande. P.T. blev 1991 omplacerad på grund av att det på den avdelning på vilken han arbetade togs in en kvinna, som påstod sig ha blivit utsatt för sexuella övergrepp av honom. Arbetsdomstolen har, som ovan nämnts, inte tagit definitivt ställning till i vilken utsträckning denna patients berättelse återger vad som faktiskt hänt. De påstådda händelserna ligger, som förbundet påpekat, långt tillbaka i tiden. Arbetsdomstolen kan dock inte dela förbundets uppfattning att dessa händelser är helt uppklarade och saknar all relevans för frågan om det förelegat saklig grund för uppsägningen av P.T. Redan vad P.T. själv berättat om den relation han haft till denna flicka reser flera frågetecken som kvarstår vid den helhetsbedömning som får göras av P.T:s lämplighet för vårdarbete, och särskilt för arbete med psykiskt sjuka unga kvinnor.

P.T. har på arbetsplatsen under lång tid omgetts även av andra rykten av sexuell karaktär. Visserligen kan det inte heller här sägas råda fullständig klarhet om hur verklighetsbaserade några av de allvarligaste påståendena varit, nämligen de som gällt att P.T. skall ha föreslagit patienter att de skulle ha sexuellt umgänge med honom. Att de båda patienterna i fråga påstått att P.T. tagit kontakt med dem i detta syfte har Arbetsdomstolen dock funnit styrkt. Redan detta förhållande i sig - dvs. att olika patienter på detta sätt pekat ut just P.T. - saknar inte betydelse vid den bedömning som nu görs.

Utöver detta har en bild förmedlats till Arbetsdomstolen genom de berättelser som landstingets förhörspersoner lämnat om P.T:s förhållningssätt mot kvinnor och attityd i frågor som gäller sexualitet, en bild som visar avsaknad av den mognad och det omdöme som man bör kunna kräva av en skötare inom psykiatrisk vård.

Arbetsdomstolen finner sammanfattningsvis att det förhållandet att P.T. dömts för ofredande och sexuellt ofredande sammantaget med det beteende och det förhållningssätt som han uppvisat i sitt arbete måste anses göra honom olämplig för arbete med vård av psykiskt sjuka och även inverka menligt på landstingets anseende utåt. Landstinget har således visat att det finns grund för dess uppfattning att det inte längre har förtroende för P.T.

Förbundet har hävdat att landstinget i vart fall som första åtgärd borde ha reagerat och varnat P.T. i stället för att som första och enda åtgärd säga upp honom från hans anställning.

Vanligtvis krävs av en arbetsgivare som vill säga upp en arbetstagare på grund av misskötsamhet att denne påtalar för den anställde vari olämpligheten består och gör tillräckliga ansträngningar för att komma till rätta med problemen. Om arbetsgivaren förhåller sig passiv till arbetstagarens agerande, är det en omständighet som kan åberopas mot arbetsgivaren.

P.Å. har berättat att de rykten av sexuell karaktär som cirkulerade kring P.T:s person och det han själv iakttog vad gäller P.T:s sätt att uppträda föranledde honom att år 1997 vid ett enskilt samtal med P.T. försöka reda ut vad som kunde ligga i dessa rykten. Han har vidare uppgett att P.T. då förnekade att någonting av vad som påstods om honom var sant. Det får anses utrett att detta samtal ledde till att P.Å. föreslog att P.T. i fortsättningen inte skulle sätta upp sig själv som kontaktman för yngre kvinnliga patienter, att P.T. endast till en början åtlydde den uppmaningen, samt att P.Å. därför ånyo påpekade för P.T. det olämpliga i att denne var kontaktman. - P.Å. har vidare uppgett att först efter avstängningen av P.T. i januari 1999 framkom en rad konkreta uppgifter om denne som tidigare var okända.

Det måste i detta sammanhang också beaktas att den händelse som direkt föranledde uppsägningen, nämligen brottmålsdomen, meddelades av tingsrätten vid en tidpunkt, den 2 december 1999, då P.T. sedan närmare ett år tillbaka var avstängd från arbetet. Det kan knappast krävas att landstinget efter brottmålsdomen skulle ha hävt avstängningen för att göra ytterligare försök att få P.T. att förstå att han borde ändra sitt beteende, särskilt som P.T. förnekade att han gjort sig skyldig till brott och gett uttryck för inställningen att han inte gjort sig skyldig till något klandervärt över huvud taget. Hans egna uppgifter visar att det inte varit okunskap om de regler som gäller i patientarbetet, t.ex. att skötarna skall arbeta två och två i vissa situationer, som varit orsaken till de beteenden som kritiserats. Det kan därför med hänsyn till omständigheterna inte krävas att landstinget borde ha vidtagit ytterligare åtgärder innan uppsägningen skedde.

Omplaceringsskyldigheten

I denna del är i första hand tvistigt huruvida landstinget utrett möjligheterna till omplacering.

Följande har framkommit av utredningen. I enlighet med de rutiner som tillämpas vid landstinget skickade personalchefen D.L. en förfrågan per e-post till personalcheferna vid landstingets åtta övriga förvaltningar om det fanns möjlighet hos dessa att ta emot "en mentalskötare som behöver omplaceras". Det nämndes också att denne hade en bakgrund som snickare. Personalcheferna, som har ansvaret för omplaceringar, svarade nekande. D.L. har i förhöret med honom därutöver uppgett att frågor om omplacering också togs upp vid personalchefsmötena varje månad, samt att det dagen före uppsägningen hade kontrollerats på landstingets intranät, den s.k. Linan, om det fanns någon ledig anställning anmäld där. Enligt D.L. gjorde landstinget den bedömningen att det inte var lämpligt att P.T. skulle ha ett arbete inom vården, dvs. ett arbete som innebar patientkontakt.

Förbundet har kritiserat åtgärden att skicka e-post och anfört dels att det inte framgick att den person som skulle omplaceras var utbildad undersköterska, dels att man kunde få intrycket att det var fråga om en problematisk person. Vidare har förbundet riktat kritik mot att inte någon representant för landstinget talade med P.T. om hans önskemål och kvalifikationer och att omplaceringsfrågan inte heller berördes med P.T:s fackliga organisation förrän vid varselöverläggningen. M.S. har i förhöret med honom uppgett att den s.k. Linan inte innehåller lediga arbeten på kommunalarbetareförbundets område. Enligt M.S. borde landstinget ha presenterat samtliga vid tillfället lediga arbeten - och då inte enbart lediga tillsvidareanställningar utan även sådana arbeten för vilka extrapersonal anställs i stor omfattning.

Som Arbetsdomstolen uttalat i tidigare avgöranden åligger det arbetsgivaren att göra en noggrann utredning i omplaceringsfrågan och därvid verkligen ta till vara föreliggande möjligheter att ordna en omplacering. Vilka krav som skall ställas på en sådan utredning måste givetvis bli beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Det finns inte heller något krav på att omplaceringsutredningen skall göras eller redovisas på något visst sätt. Landstinget har vidtagit vissa åtgärder i omplaceringsfrågan och det kan givetvis diskuteras om landstinget därvid gjort tillräckliga ansträngningar för att försöka hitta ett ledigt arbete. Det får dock beaktas att vad som huvudsakligen stått till buds inom landstingets område, och särskilt vid den ifrågavarande förvaltningen, varit vårdarbete - dvs. sådant arbete som P.T. bedömts olämplig för. Mot bakgrund av vad som nu sagts finns det enligt Arbetsdomstolens mening inte fog för att hävda att landstinget underlåtit att fullgöra sin utredningsskyldighet på ett sådant sätt att uppsägningen av P.T. redan på grund härav kan underkännas.

Vad sedan gäller förbundets påstående att det funnits lediga arbeten som P.T. borde ha kunnat omplaceras till konstaterar domstolen att det huvudsakligen varit fråga om arbeten inom vården, nämligen arbeten som undersköterska, skötare och sjukvårdsbiträde samt ett arbete för "en serviceinriktad person" vid en vårdcentral. Därutöver har förbundet pekat på att det på gymnasieskolan Plönninge anställts vikarier som köksbiträde, djurskötare, lantarbetare m.m.

Arbetsdomstolen finner att det inte kan anses skäligt att kräva att landstinget erbjöd P.T. arbete inom vården. Beträffande Plönningeskolan visar utredningen att detta är en internatskola med lantbruksgymnasium och att av de ca 275 eleverna är 85 procent flickor i åldern 16 - 18 år. Enligt domstolens mening är det mot bakgrund av vad som lagts P.T. till last inte heller skäligt att kräva att landstinget skulle erbjuda honom arbete där.

Arbetsdomstolen finner sammanfattningsvis att utredningen inte ger belägg för annat än att landstinget gjort vad som skäligen kan krävas i omplaceringshänseende.

Arbetsdomstolens slutsats

Arbetsdomstolen finner att det föreligger saklig grund för uppsägningen av P.T.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall förbundet ersätta arbetsgivarparten för rättegångskostnader. Om det yrkade beloppets skälighet råder ingen tvist.