AD 2001 nr 94

En arbetstagare dömdes för brott utom tjänsten till sex års fängelse. Fråga om det förelegat saklig grund för uppsägning.

Parter:

Posten Sverige Aktiebolag; O.R.

Nr 94

Posten Sverige Aktiebolag

mot

O.R. i Askim.

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts dom den 18 januari 2000 i mål nr T 15741-98

Tingsrättens dom, se bilaga.

Posten Sverige AB (Posten) har yrkat att Arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom skall avslå O.R.s talan, befria Posten från att utge ersättning för O.R.s rättegångskostnader vid tingsrätten samt förplikta O.R. att ersätta Postens rättegångskostnader vid tingsrätten och i Arbetsdomstolen.

O.R. har bestritt ändring samt yrkat ersättning för rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har avgjort målet efter huvudförhandling. Vid denna har förnyat förhör under sanningsförsäkran hållits med O.R. På Postens begäran har förnyat vittnesförhör hållits med B.J. Posten har åberopat samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten.

Parterna har till utveckling av sin talan i Arbetsdomstolen anfört i huvudsak detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom. De har gjort bl.a. följande tillägg och förtydliganden.

Posten

Posten har under ett antal år genomfört olika former av driftsinskränkningar vilka inneburit en kontinuerlig minskning av arbetskraften. Det har därför inte funnits några lediga befattningar inom Posten på mycket länge. Några nyanställningar har inte förekommit, i vart fall inte på den nivå där O.R. arbetade.

Den brottslighet som O.R. dömts för är av mycket allvarlig art och den har ett högt straffvärde. Postens ansvarsnämnd, i vilken även O.R.s fackliga organisation är representerad, beslutade enhälligt att O.R. skulle sägas upp från sin anställning. Genom de brott som O.R. dömts för har Postens förtroende för honom förverkats. Samtidigt innebär arten av denna brottslighet att ett eventuellt framtida samarbete med Postens personal kraftigt har äventyrats och försvårats. O.R.s brottslighet har även påverkat Postens anseende utåt och i förhållande till övrig personal.

O.R.s långa frihetsstraff innebär att han under en avsevärd tid inte kan fullgöra sina skyldigheter enligt anställningsavtalet. Ett så långt straff som sex års fängelse måste i sig utgöra saklig grund för uppsägning. Det bör under sådana förhållanden inte krävas att Posten måste visa vilka särskilda problem som O.R.s självförvållade frånvaro medfört. För det fall så skulle krävas hävdar Posten att hans frånvaro medfört sådana problem. Det är inte riktigt att det förhållandet att Posten inte nyanställt personal skulle innebära att Posten inte haft problem med O.R.s frånvaro. Det ligger i sakens natur att hans arbetsuppgifter måste utföras av någon annan person, vilket medfört olägenheter och merkostnader för Posten.

Det har inte varit skäligt att kräva att Posten omplacerar O.R. och en omplacering hade för övrigt varit verkningslös. Några lediga befattningar har inte funnits.

Den mycket långa frånvaron för avtjänande av frihetsstraffet och O.R.s brott utgör var för sig saklig grund för uppsägning. I vart fall utgör brotten sammantaget med utevaron från arbetet saklig grund för uppsägning.

O.R.

O.R. har hela tiden förnekat brott. Efter hovrättens dom ansökte han därför om prövningstillstånd men fick avslag. Under flera år har han även försökt att få till stånd en resningsansökan. En sådan ansökan har nu getts in till Högsta domstolen, som förordnat att Riksåklagaren skall inkomma med skriftlig förklaring i ärendet. Han har valt att avvakta utgången av den processen och har därför avstått från att föra bevisning i skuldfrågan i Arbetsdomstolen.

De brott som han dömts för är allvarliga men de kan inte anses ha påverkat allmänhetens förtroende för Posten. Inte heller fängelsestraffets längd utgör tillräcklig grund för uppsägning. En arbetsgivare av Postens storlek måste givetvis ha beredskap för att ersätta anställda som är frånvarande under längre perioder, särskilt med beaktande av att ungefär hälften av Postens anställda är kvinnor, vilket torde innebära en betydande frånvaro på grund av olika former av föräldraledighet m.m.

O.R. kommer att friges villkorligt den 15 januari 2002. Posten hade under alla förhållanden inte behövt vidta några omplaceringsåtgärder förrän vid den villkorliga frigivningen. För det fall det vid den tidpunkten skulle uppstå övertalighet torde Posten kunna vidta uppsägningar på grund av arbetsbrist. Vid tidpunkten för uppsägningen innebar O.R.s frånvaro inga problem för Posten eftersom hans arbetsuppgifter delades upp på andra. Någon vikarie anställdes inte.

Varken den brottslighet som O.R. dömts för eller det fängelsestraff som han ådömts kan anses ha medfört sådana olägenheter för Posten att det finns saklig grund för uppsägning.

Domskäl

Arbetsdomstolen konstaterar inledningsvis att O.R. bestritt att han begått de brott han dömts för och att han har begärt resning. Han får dock anses ha accepterat att Arbetsdomstolen vid sin prövning utgår från att han gjort sig skyldig till brott i enlighet med vad som framgår av den lagakraftvunna hovrättsdomen.

O.R. har dömts för mycket allvarliga brott av sådan karaktär, att det utan tvivel måste ha inverkat menligt på Postens förtroende för honom. Det kan inte heller uteslutas att Postens anseende utåt eller i förhållande till övrig personal påverkas negativt om det blir känt att personer som dömts för sådana brott får behålla sina anställningar. Det saknar därvid inte betydelse att det i detta fall är fråga om en mindre stad där det inträffade väckte stor uppmärksamhet. Dessa omständigheter talar för att uppsägning skulle kunna ske på grund av brotten som sådana. Det finns emellertid också omständigheter som talar mot en sådan bedömning. Brotten har inte haft något samband med tjänsten. Det har inte framkommit annat än att O.R. under sin långvariga anställning som brevbärare vid Posten skött sitt arbete utan anmärkning. Hans arbete vid Posten har innefattat kontakter med allmänheten angående frågor som rör posthanteringen, men han har inte innehaft någon särskild förtroendeställning. Arbetsdomstolen saknar dock anledning att gå närmare in på denna fråga eftersom Posten som grund för uppsägningen inte enbart åberopat brotten som sådana utan även den av fängelsestraffet orsakade långa frånvaron från arbetet.

Frånvaro på grund av avtjänande av fängelsestraff anses visserligen inte innebära att arbetstagaren utan giltig anledning åsidosätter sin arbetsskyldighet men kan ändå inte likställas med frånvaro på grund av sjukdom eller lagstadgad rätt till ledighet. Frånvaro på grund av avtjänande av ett fängelsestraff skall därför bedömas mot bakgrund av den allmänna beredskap en arbetsgivare har att bemästra frånvaro på grund av den omfattande lagstiftning som finns om arbetstagares rätt till ledighet i olika situationer. Frånvaro för avtjänande av frihetsstraff bör som Arbetsdomstolen uttalat (se AD 2001 nr 2 samt AD 1993 nr 127 och där anförda rättsfall) bedömas med hänsyn till bl.a. arbetstagarens person och arbetsuppgifter, till hur han skött sitt arbete och till arbetsgivarens möjligheter att ersätta arbetstagaren under dennes frånvaro. En allmän utgångspunkt har ansetts vara att ju längre tid en arbetstagare är frånvarande för att avtjäna ett frihetsstraff, desto större möjlighet bör det finnas för arbetsgivaren att säga upp arbetstagaren.

O.R. har dömts till ett sexårigt fängelsestraff. Det innebär att Posten hade anledning att räkna med att han skulle friges villkorligt efter två tredjedelar av denna tid, dvs. efter fyra år. I domen 2001 nr 2, som rörde ett fall som har väsentliga likheter med det nu aktuella men där frånvarotiden vid villkorlig frigivning bedömdes bli tre år och fyra månader, fann Arbetsdomstolen att även för en arbetsgivare med god beredskap för att ersätta frånvarande personal innebär ett sådant frihetsberövande att arbetsgivaren under mycket lång tid får bära de olägenheter och kostnader för t.ex. utbildning av vikarier som frånvaron orsakar. Enligt domstolen var det i det fallet fråga om så lång tid att arbetsgivaren måste ha svårt att överblicka t.ex. personalbehovet vid den tidpunkt då frihetsberövandet kan beräknas upphöra. Ett så långt frihetsstraff utgjorde enligt domstolen, i vart fall i förening med brottet som sådant, saklig grund för uppsägning.

Samma synsätt bör tillämpas i förevarande fall. Det kan inte rimligen krävas av arbetsgivaren att denne under omständigheter som de nu aktuella skall låta arbetstagarens anställning bestå under flera år. Enligt domstolens mening bör detta gälla även om det, på grund av personalneddragningar eller av andra skäl, inte uppkommit något behov av att nyanställa personal med anledning av arbetstagarens frånvaro. Man måste typiskt sett räkna med att det uppstår både kostnader och olägenheter av olika slag för arbetsgivaren om en arbetstagare som dömts till ett så långvarigt fängelsestraff som det nu är fråga om skall ha rätt att kvarstå i anställningen. Av utredningen i målet framgår i och för sig också att vissa sådana olägenheter har uppstått, även om Posten har valt att i den uppkomna situationen avstå från att anställa en vikarie för O.R.

Arbetsdomstolen finner mot bakgrund av det ovan sagda att det långa fängelsestraff som O.R. dömts till, i vart fall i förening med de mycket grova brott som han dömts för, utgör saklig grund för uppsägning. I detta ligger också att Arbetsdomstolen anser att det inte varit skäligt att kräva att Posten genom omplacering skulle ha berett O.R. annat arbete.

Det anförda innebär att Postens överklagande skall bifallas.

Med denna utgång skall O.R. förpliktas att ersätta Postens rättegångskostnader såväl i tingsrätten som i Arbetsdomstolen. Den ersättning Posten yrkat får anses skälig.

Domslut

1. Med ändring av punkten 1 i tingsrättens domslut ogillar Arbetsdomstolen O.R.s talan.

2. Med ändring av punkten 3 i tingsrättens domslut förpliktar Arbetsdomstolen O.R. att ersätta Posten Sverige AB dess rättegångskostnader vid tingsrätten med tjugofyratusensexhundrafem (24 605) kr, varav 20 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från den 18 januari 2000 till dess betalning sker.

3. Arbetsdomstolen förpliktar O.R. att ersätta Posten Sverige AB dess rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med tjugoentusenåttahundra (21 800) kr, varav 19 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

4. Arbetsdomstolen fastställer att ersättning enligt rättshjälpslagen skall utgå till Sture Frylén för det biträde han lämnat O.R. i Arbetsdomstolen med tjugosextusenåttahundranittionio (26 899) kr, varav 8 968 kr för arbete, 12 900 kr för tidsspillan och 5 031 kr för utlägg.

Dom 2001-11-14, målnummer B-27-2000

Ledamöter: Inga Åkerlund, Inger Andersson (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Palle Landin, Peter Ander, Ola Bengtson, Nils Lang (f.d. avtalsombudsmannen i Svenska Kommunalarbetareförbundet; tillfällig ersättare) och Jarl Karlsson. Enhälligt.

Sekreterare: Inge-Marie Nilsson

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamot: Gunnar Jacobsson)

YRKANDEN M M

O.R. har yrkat att Posten Sverige Aktiebolags (posten) uppsägning av

honom förklaras ogiltig.

Posten har bestritt bifall till käromålet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

O.R. har till utvecklande av käromålet anfört: Han har alltsedan 1965

arbetat som brevbärare på posten i Kalmar och tjänstgjorde sedan 1995 på postens avdelning för kundservice. Under sin långa tjänstgöring hos posten har han aldrig ådragit sig några anmärkningar och han har alltid varit mycket omtyckt av sina arbetskamrater. I januari 1998 häktades han såsom misstänkt för sexuella övergrepp på sin dotter. Den 6 mars 1998 dömdes han av tingsrätten för bl a grov våldtäkt till sex års fängelse. Domen fastställdes av Göta hovrätt den 29 april 1998. Genom hela rättegången hävdade O.R. att han var oskyldig till de brott som dottern anklagat honom för. O.R. sades upp den 4 augusti 1998 på grund av personliga skäl.

Som grund för käromålet har O.R. anfört att saklig grund för uppsägningen inte har förelegat. Den brottslighet som O.R. dömts för har inte riktats mot någon utomstående och har inte haft något som helst samband med hans arbete hos posten. I andra hand har O.R. hävdat att han borde ha omplacerats till någon annan tjänst inom posten.

Posten har anfört: Genom domen har O.R. dömts för grov våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av underårig och sexuellt umgänge med avkomling till fängelse i sex år jämte skadestånd. Efter att Göta hovrätts dom vunnit laga kraft beslutade posten vid ett sammanträde den 4 augusti 1998 att säga upp O.R. på grund av personliga skäl. I samband härmed gick man igenom vilka alternativa åtgärder som kunde vara aktuella beträffande O.R., t ex en omplacering. Några sådana alternativ förelåg emellertid inte. Som grund för bestridandet har anförts att såväl frånvaron på grund av brotten som brotten var för sig utgör saklig grund för uppsägning av O.R. I vart fall har dessa omständigheter tillsammans utgjort grund för uppsägning. I omplaceringsfrågan har det bestritts att någon sådan var möjlig samt att någon omplaceringsskyldighet inte föreligger på grund av brottens svårighetsgrad.

DOMSKÄL

Förhör under sanningsförsäkran har hållits med O.R. På postens begäran har vittnesförhör hållits med B.J.

O.R.: Han har arbetat hos posten hela sitt vuxna liv. Hans arbete har varit prickfritt och han har varit mycket populär och omtyckt. O.R. har efter att han häktades inte haft någon kontakt med sina arbetskamrater och vet därför inte vad de tycker om honom. O.R. har ytterligare en dotter som stöttar honom och till henne har hans arbetskamrater sagt att de tror på honom. Halva strafftiden är avtjänad den 18 januari 2001 och två tredjedelstid den 18 januari 2002.

B.J.: Han började i januari 1998 som utdelningschef och ansvarig för postutdelningen inom Kalmar stad. Posten Sverige AB är uppdelad på många olika affärsområden, bl a Postgirot och Posten Brev. Posten Brev är uppdelad i 91 serviceområden, bl a Kalmar Serviceområde. Inom detta område arbetar ca 60 personer, varav 60 procent män och resten kvinnor. Posten Sverige AB har ca 40 000 anställda medan 12 000 - 13 000 arbetar inom Posten Brev. O.R. anställdes ursprungligen av Region Växjö som var en av 13 olika regioner i Sverige. Inom denna region arbetade ca 1 100 personer med brevhantering. Från och med den 1 januari 1999 har regionindelningen ersatts med de tidigare nämnda serviceområdena. B.J. kom till Kalmar i slutet av januari 1998 och har således inte arbetat tillsammans med O.R. När personalen fick reda på att O.R. var misstänkt för brotten kunde de först inte tro att det var sant. Efterhand blev de arga och närmast hatiskt inställda på något sätt och det var mycket upprörda känslor. Saken togs upp i de utvecklingssamtal som han återkommande har med personalen. Han insåg då att många mådde dåligt. Domen blev allmänt känd i Kalmar och den cirkulerade också på arbetsplatsen. Det var även stora rubriker i tidningarna, även om O.R. namn inte nämndes. Såväl arbetsgivaren som kunderna vill ha servicemedvetna, förtroendefulla och ansvarsfulla brevbärare och dessa måste framförallt kunna arbeta med andra människor. B.J. tror att O.R. förbrukat sitt förtroende i Kalmar och att det är omöjligt för honom att komma tillbaka till posten. När O.R. försvann fick hans arbetsuppgifter läggas ut på andra arbetskamrater men i takt med att försändelsevolymerna har minskat har en anpassning skett av personalstyrkan. Praktiskt innebar O.R. frånvaro att telefonen togs om hand antigen av honom själv eller av andra brevbärare. Andra arbetsuppgifter lades ut på de olika brevbärarlagen. Varken nyanställningar eller uppsägningar har hittills skett i Kalmar men ett antal medarbetare har slutat på egen begäran. Inom den närmaste tiden skall ytterligare tre medarbetare försvinna. Några lediga befattningar fanns inte då O.R. försvann.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Till grund för O.R. uppsägning ligger tingsrättens och hovrättens domar genom vilka O.R. befunnits skyldig till mycket allvarliga brott riktade mot hans dotter. O.R. har inte begärt att någon överprövning skall ske av hovrättens dom. Det har inte heller förebragts någon utredning i skuldfrågan utöver att O.R. hävdat att han är oskyldig till brotten. Tingsrätten utgår därför vid sin prövning ifrån att O.R. gjort sig skyldig till de aktuella brotten.

Enligt 7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd skall en uppsägning från arbetsgivarens sida vara sakligt grundad. En uppsägning är inte sakligt grundad om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig.

Om en anställd utom tjänsten begår brott av inte alltför allvarlig karaktär och där brottsligheten inte kan sägas påverka själva anställningsförhållandet ligger det närmast till hands att anta att saklig grund för uppsägning inte föreligger. Om anställningen däremot har en sådan karaktär, att ett brott kan menligt inverka på förtroendet för den anställde eller företagets anseende utåt eller i förhållande till övrig personal, kan omständigheterna vara sådana att uppsägning får ske (Lunning, Anställningsskydd, 7 uppl, 1989). Som framgår av AD 1993 nr 127 kan inte något generellt svar ges när ett brott som begåtts utom tjänsten är uppsägningsgrundande utan en individuell prövning måste ske i det enskilda fallet. Vid denna prövning skall bl a arbetsuppgifternas beskaffenhet beaktas ävensom arbetsplatsens storlek och hur arbetet är organiserat. Av rättspraxis framgår också att man ser allvarligt på brott som begås av offentligt anställda men att möjligheterna att avsluta en anställning även i dessa fall ansetts vara mer begränsade då brotten varit begångna vid sidan av arbetet. Brott som begåtts utom tjänsten har bedömts som särskilt allvarliga i fall gärningsmannen haft ett ansvarsfullt och självständigt arbete (se t ex AD 1979 nr 143 och SOU 1993:32 s 387).

Det är ostridigt att brotten inte haft något samband med tjänsten. O.R. har således inte i förhållande till posten åsidosatt sina åligganden. Hans anställning vid posten har innefattat kontakter med allmänheten angående frågor som rör posthanteringen. O.R. anställning kan emellertid inte anses ha innefattat en sådan förtroendeställning som i sig skulle innebära att skäl föreligger för arbetsgivaren att avsluta anställningen. Brottsligheten har inte heller riktats mot någon av de anställda där. Tingsrätten finner därför att brotten i sig inte utgör tillräcklig grund för uppsägning av O.R.

Tingsrätten övergår därefter till att pröva om fängelsestraffets längd utgör saklig grund för uppsägning av O.R. Som Arbetsdomstolen flera gånger uttalat kan en frånvaro som beror på att arbetstagaren avtjänar ett fängelsestraff inte bedömas utifrån det synsätt som annars gäller vid olovlig frånvaro från arbetsplatsen. Prövningen skall i stället ske med utgångspunkt från den inverkan som frånvaron kan få på anställningsförhållandet. I rättsfallet AD 1986 nr 21 har Arbetsdomstolen framhållit att frånvaro för avtjänande av ett fängelsestraff skall bedömas mot bakgrund av den allmänna beredskap som en arbetsgivare har för att bemästra frånvaro på grund av den omfattande lagstiftning som finns om arbetstagares rätt till ledighet i olika situationer. Vidare skall arbetstagarens person och arbetsuppgifter vägas in, hur han skött sitt arbete samt vilka möjligheter som arbetsgivaren har att ersätta arbetstagaren under dennes frånvaro. Som en allmän utgångspunkt angav Arbetsdomstolen att ju längre en arbetstagare är frånvarande för att avtjäna ett frihetsstraff, desto större möjligheter bör finnas för arbetsgivaren att säga upp honom. I det senaste nämnda avgörandet har ett tvåårigt fängelsestraff inte ansetts utgöra grund för uppsägning.

O.R. har av domstolarna dömts till ett mycket långvarigt fängelsestraff och villkorlig frigivning kan äga rum tidigast den 18 januari 2001. Den mycket långa påföljden talar otvivelaktigt för att uppsägningen är sakligt grundad. Å andra sidan har det inte påståtts att O.R. frånvaro medfört några nämnvärda problem för den verksamhet som han varit sysselsatt med. Tvärtom har framkommit att posten under senare år verkställt personalneddragningar och att någon nyanställning inte varit aktuell med anledning av O.R. frånvaro. Dessa omständigheter talar mycket starkt mot att O.R. frånvaro åsamkat posten några egentliga olägenheter.

O.R. har en mycket lång anställning vid posten bakom sig och någon anmärkning mot hans sätt att sköta arbetet har inte framförts. Med hänsyn härtill och till vad tidigare anförts finner tingsrätten att posten inte har haft saklig grund för att säga upp O.R. Käromålet skall därför bifallas.

Vid denna utgång skall posten ersätta O.R. för rättegångskostnader. Skäl för jämkning föreligger inte.

DOMSLUT

1. Tingsrätten förklarar uppsägningen av O.R. ogiltig.

2. Tingsrätten fastställer att ersättning enligt rättshjälpslagen skall utgå till S.F. med tjugosextusensjuhundrafyrtioen (26 741)kr, varav 14 742 kr för arbete, 7 760 krför tidsspillan och 4 239 kr för utlägg. Av det sammanlagda beloppet utgörs 5 348 kr av mervärdesskatt.

3. Posten Sverige Aktiebolag skall utge ersättning för O.R. rättshjälpskostnader enligt den fördelning som Rättshjälpsmyndigheten bestämmer.