AD 2002 nr 102

Parter:

Sif; ALMEGA Tjänsteförbundet; Casino Cosmopol Aktiebolag

Nr 102

Sif

mot

ALMEGA Tjänsteförbunden och Casino Cosmopol Aktiebolag i Stockholm.

Casino Cosmopol AB bedriver verksamhet med kasinospel. Bolaget är medlem i ALMEGA Tjänsteförbunden.

Mellan Sif och ALMEGA Tjänsteförbunden gäller inte något kollektivavtal avseende den aktuella arbetsplatsen, men J.R., som är medlem i Sif och berörs av tvisten, har sysselsatts i arbete som avses med ett kollektivavtal som bolaget är bundet av.

J.R. påbörjade den 29 januari 2001 en provanställning hos Casino Cosmopol AB (bolaget). Den 27 mars 2001 nåddes bolagets företrädare av uppgifter att J.R. skulle ha utsatts för sexuella trakasserier. Provanställningen avslutades den 29 juli 2001 utan att den övergick till en fast anställning.

Mellan parterna har uppstått tvist huruvida bolaget, sedan dess ledning nåtts av uppgifter om att J.R. ansett sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier, har åsidosatt jämställdhetslagen genom att inte utreda omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna och vidta åtgärder för att förhindra ytterligare sexuella trakasserier. Parterna har förhandlat i tvisten utan att kunna enas.

Sif har väckt talan vid Arbetsdomstolen mot arbetsgivarparterna och har därvid yrkat att domstolen skall förplikta bolaget att till J.R. utge

1. allmänt skadestånd med 200 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 9 november 2001 till dess betalning sker,

2. ekonomiskt skadestånd för maj månad 2001 med 3 000 kr och från och med juni 2001 till och med maj 2002 med 4 400 kr per månad jämte ränta enligt 6 § räntelagen på respektive månadsbelopp från den 25:e i varje månad till dess betalning sker, samt

3. ekonomiskt skadestånd med 1 800 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 11 juni 2002 till dess betalning sker.

Beloppen under punkten 2 utgör skillnaden mellan J.R:s lön om 22 000 kr per månad och den sjukpenning (80 procent av lönen) som hon har uppburit.

Beloppet under punkten 3 avser kostnader som J.R. haft med anledning av sjukskrivningen.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet men vitsordat ränteyrkandena som skäliga i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Sif

J.R. har en lång erfarenhet från säkerhetsbranschen. Hon har tidigare arbetat på bl.a. Svensk Säkerhets Service SSS Östra Gruppen AB, ABB Fläkt Fastighet AB, Securitas Bevakning AB och USA:s ambassad. Hon har i sina olika anställningar arbetat som sekreterarassistent, haft arbetsledaransvar för en mindre personalstyrka, utfört bevakningsuppdrag för Rikspolisstyrelsen och haft livvaktsuppdrag.

I december 2000 sökte J.R. ett arbete som säkerhetsassistent på Casino Cosmopol AB, vilket var det bolag som skulle öppna och driva statliga kasinon i Sverige. I början av januari 2001 erbjöds hon tjänsten som säkerhetsassistent åt företagets säkerhetschef C.D. på villkor som hon accepterade. Det var fråga om en provanställning under sex månader. Under den tid då det pågick diskussioner med bolaget blev hon också erbjuden anställning som driftschef över 220 ordningsvakter på ett annat bolag inom säkerhetsbranschen. Hon fann dock arbetet på Casino Cosmopol AB mer intressant och började anställningen där den 29 januari 2001.

Säkerhetschefen C.D., som J.R. alltså skulle arbeta tillsammans med, hade tidigare varit polis och hade då arbetat som yttre befäl i Stockholm och haft ansvar för ordning och säkerhet vid stora evenemang som t.ex. Vattenfestivalen.

Det var vid denna tid aktuellt för bolaget att öppna ett kasino i Sundsvall. Den 7 februari 2001 var J.R. och C.D. i Sundsvall för att arbeta med förberedelserna inför öppnandet av kasinot. På kvällen bjöd C.D. in J.R. till sitt hotellrum under förespegling att de skulle arbeta. Han bjöd där på brännvin och gjorde närmanden som J.R. fann mycket störande. Detta avbröts när de skulle gå för att äta middag med andra personer som de träffat under dagen. Efter middagen "pratade" C.D. sig in i J.R:s hotellrum. Hon sade att hon ville att han skulle gå därifrån, vilket han dock inte gjorde. Det uppstod därefter ett handgemäng dem emellan i J.R:s hotellsäng. Till slut lämnade han emellertid hennes hotellrum.

Efter den här händelsen visste inte J.R. hur hon skulle hantera det som hade hänt. C.D. förklarade att han var ångerfull och att han var beredd att göra en omstart. J.R. ville gärna ha kvar sitt arbete och accepterade att försöka fortsätta samarbetet. Den hon talade med i denna situation var en före detta kollega A.R. som hon haft regelbunden kontakt med. Hon vände sig till honom för att få råd. Under resten av februari månad skedde nya övertramp från C.D:s sida. Dessa övertramp var inte av så allvarligt slag som de som hade inträffat den 7 februari, men det var ändå fråga oönskade närmanden. En tid in i mars talade J.R. om för en kollega, M.G., vad som hade hänt. Händelsen den 7 februari hade lett till att J.R. led av sömnsvårigheter.

Inför en ny resa till Sundsvall med C.D. talade J.R. den 27 mars med kollegan S.H. J.R. berättade om sin oro inför resan och om vad som skulle hända med tanke på det som inträffat förra gången hon och C.D. besökte Sundsvall. Både J.R. och S.H. sökte C.S., som var personalansvarig, men de fick inte tag i henne före avresan. S.H. fick senare kontakt med C.S. och berättade att J.R. uttryckt oro inför framtiden. Även B.L., som var vice VD, fick information om vad S.H. berättat. Senare på kvällen kontaktade J.R. B.L. och gav sin version av vad som hade inträffat i februari och senare. J.R. berättade dock inga detaljer utan endast att det var fråga om en allvarlig händelse och att bolaget borde tala om för C.D. vad som gällde. J.R. och B.L. träffades dagen efter, den 28 mars, och samtalade om vad som hade hänt. Den 3 april ringde J.R. för att fråga bolagets företrädare om det hade hänt någonting med anledning av vad hon berättat och fick då bekräftat att C.D. hade fått en skarp varning av bolaget.

I början av april fortgick arbetet på bolaget och J.R. kände sig frustrerad över att bolagsledningen inte vidtog någon åtgärd med anledning av hennes uppgifter om sexuella trakasserier. Under tiden den 17 - 20 april vistades i stort sett hela avdelningen i Malmö för att genomföra anställningsintervjuer. Man hade därvid hjälp av några holländare. Den 18 april blev det uppenbart att C.D. inte hade tagit till sig varningen. Han sade till J.R. att de skulle arbeta på hans hotellrum. Han var dock inte intresserad av arbete utan bjöd liksom vid det tidigare tillfället på brännvin. J.R. behöll kappan på och gick därifrån när hon insåg detta. Dagen därpå, den 19 april, inträffade ytterligare incidenter under kvällen på en bar. Det förekom otidigheter från C.D:s sida mot J.R. Deras samtal slutade med att han avskedade henne. Han återtog dock senare detta avskedande. Även C.S. blev inblandad i detta uppträde sedan hon mött dem när de gick från baren. På morgonen den 20 april gjorde J.R. klart för C.S. att hon "inte skulle kunna hantera en tredje allvarlig situation med C.D.". Även B.L. fick detta besked. J.R. gjorde klart att C.S. och B.L. måste prata med C.D. Enligt vad som senare uppgetts från bolagets sida talade C.S. den 24 april med C.D. J.R. fick dock ingen närmare information om detta samtal, varken om vad som sades eller vad syftet var med detta.

Från den 20 april och cirka två veckor framåt togs ingen kontakt med J.R. från C.S:s eller B.L.s sida. Detta uppmärksammades av M.G. och chefen för kasinot i Sundsvall K.E. Den 2 eller 3 maj informerades C.S. av J.R. om att hon och C.D. skulle ha ett samtal om hur deras fortsatta arbete skulle fungera. J.R. hade även för avsikt att ta upp frågan om fortsatt anställning eftersom hon endast hade en provanställning. C.S. hade önskemål om att få vara med på detta möte som skulle äga rum den 8 maj. C.S. infann sig dock inte och mötet blev inte av. Senare samma dag föreslog C.S. att samtalet skulle äga rum dagen därpå, den 9 maj, då företagets hela personal skulle medverka tillsammans vid en särskild aktivitet, s.k. teambuilding. Efter ytterligare en sömnlös natt sjukskrev sig J.R. Hon har sedan dess varit sjukskriven för sömnbesvär. Hon kunde inte tänka sig att diskutera de händelser som inträffat mellan henne och C.D. under de former som gällde för teambuilding. Hon hade inte känt något stöd från sin arbetsgivare.

Den 6 juni 2001 träffade J.R. C.S. och B.L. Provanställningen avslutades då från bolagets sida. J.R. informerades om att bolaget i och för sig inte behövde ange några skäl för att provanställningen skulle löpa ut utan att övergå till en fast anställning. C.S. och B.L. uppgav dock bl.a. att J.R. inte hade klarat av att hantera en kamera som använts i Sundsvall, något som inte var riktigt. B.L. berättade att även C.D. snart skulle få sluta, men att man behövde hans medverkan i företaget under en viss tid med anledning av det förestående öppnandet av kasinot i Sundsvall.

Mellan den 9 maj och 26 juni ägde vissa andra kontakter rum mellan J.R. och bolaget. Dessa kontakter skedde på J.R:s initiativ. J.R:s besvär finns dokumenterade i ett läkarintyg utfärdat av specialisten i allmän psykiatri och rättspsykiatri L.A.

Sammanfattning av grunderna för talan

Bolaget har inte förhindrat ytterligare trakasserier när J.R:s närmaste chef, C.D., upprepade gånger trakasserat henne. Bolaget har haft kännedom om det inträffade och borde ha ingripit tidigare genom att utreda vad som inträffat och vad som behövde göras för att förhindra ytterligare sexuella trakasserier. I vart fall från den 20 april, när J.R. gjorde klart för C.S. och B.L. att hon inte skulle kunna klara en ytterligare kränkning, borde bolaget ha ingripit till J.R:s stöd. Bolaget har inte heller företagit några åtgärder i samband med att J.R. att sjukskrevs den 9 maj. Någon kontakt har inte heller tagits med J.R. för att eventuellt utreda vad som orsakat sjukskrivningen för att kunna vidta rehabiliteringsåtgärder. Avslutandet av provanställningen från bolagets sida kan ses som en följd av att J.R. anmält till ledningen att hon blivit utsatt för sexuella trakasserier. Hon tillfrågades inte ens om hon var intresserad av de fortsatta administrativa arbetsuppgifterna, som J.R. var väl kvalificerad att utföra. Bolagets förhållningssätt strider enligt Sifs mening mot 22 a § jämställdhetslagen. Avslutandet av provanställningen står i strid med grunderna för 6 § anställningsskyddslagen. Den situation som förorsakade att J.R:s anställning upphörde är nämligen hänförlig till bolagets brist på agerande efter de inträffade sexuella trakasserierna. Avslutandet av provanställningen under dessa omständigheter innefattar också ett åsidosättande av 22 § jämställdhetslagen.

För dessa brott mot lagstiftningen är bolaget skyldigt att utge såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd till J.R.

Arbetsgivarparterna

Det är riktigt att J.R. påbörjade sin provanställning den 29 januari 2001 och att tanken var att hon skulle arbeta som assistent till säkerhetschefen C.D.

Det första tillfället då bolagets företrädare fick höra talas om sexuella trakasserier var den 27 mars. Den dagen talade personalchefen C.S. med informationschefen N.E., som nämnde att hon i sin tur hade hört från S.H. att C.D. skulle ha trakasserat J.R. C.S. ansåg att detta lät allvarligt och berättade om saken för projektledaren B.L. De båda kontaktade samma dag S.H. för att få klarhet i vad J.R. hade sagt. J.R. själv hade vid tidpunkten rest till Sundsvall. Enligt S.H. hade J.R. uppgett att hon kände sig obekväm med C.D:s ledarstil och att han hade tagit på henne fysiskt. Däremot nämndes ingen speciell händelse, t.ex. den senare omtalade incidenten den 7 februari.

På kvällen samma dag kontaktade B.L. J.R. per telefon. Det var ett kort samtal och syftet var att bestämma tid för ett möte där de skulle diskutera vad som hade hänt och hur de skulle hantera situationen. Dagen därpå, den 28 mars, träffades de när J.R. kom tillbaka från Sundsvall. J.R. berättade då att C.D. skulle ha tagit på henne i olika sammanhang och bett henne att knäppa upp någon knapp innan de skulle gå och äta middag, att han hade en gammaldags ledarstil och att han blev aggressiv när hon ifrågasatte denna ledarstil. J.R. berättade också att det skulle ha hänt något ytterligare men hon ville inte berätta vad. Hon sade att C.D. hade bett om ursäkt och att hon inte ville att saken skulle utredas ytterligare eftersom hon hade negativa erfarenheter av sådana utredningar från tidigare arbetsplatser. Hon sade vidare att de hade talat ut om samarbetsproblemen och att det kändes bättre. Hon berättade att hon varit pressad när hon talat med S.H. och att hon hade blivit förvånad att uppgifterna förts vidare.

Dagen därpå förde B.L. saken vidare till verkställande direktören M.T. Detta ledde till att M.T. och B.L. den 2 april hade ett allvarligt samtal med C.D. Både M.T. och B.L. underströk att en patriarkalisk ledarstil inte stämde med företagets värderingar och att fysiska närmanden mot kvinnliga anställda var något fullständigt oacceptabelt, särskilt med beaktande av C.D:s ställning som säkerhetschef. Det nämndes ingenting om specifika händelser utan samtalet fördes på ett mer övergripande plan. C.D. uppträdde lugnt under samtalet, men det märktes att han blev en aning skärrad. M.T. och B.L. uppfattade det som om han tagit till sig vad som sagts. Samtalet var inte upplagt som något regelrätt förhör med C.D. Anledningen till detta var främst att J.R. inte ville att bolaget skulle gå vidare med saken. Syftet med samtalet var att försäkra sig om att C.D. i fortsättningen skulle uppträda på ett korrekt sätt.

Som bolaget ser saken verkar samtalet med C.D. ha haft avsedd effekt. Bolagets ledning har inte fått kännedom om några ytterligare händelser av sexuell natur som skulle ha ägt rum efter det samtalet. Bolaget har svårt att förstå påståendet från Sif att bolaget skulle ha låtit trakasserierna fortsätta. Däremot fick bolaget senare kännedom om att C.D. skulle ha betett sig olämpligt på annat sätt i samband med ett möte i Malmö den 18-20 april. Bolaget höll på med anställningsintervjuer på dagarna och både J.R. och C.D. var där. Det uppstod på något sätt problem i kommunikationen mellan dem. I det sammanhanget inträffade också en incident den 19 april på en restaurang dit C.D. anlände efter de andra i sällskapet. Han blev irriterad när han såg att sällskapet begav sig iväg i riktning mot restaurangen. Han hade tidigare försökt få till stånd ett allvarligt samtal med J.R. angående det som han uppfattade som problem i arbetet med henne. Han var inte nöjd med hennes sätt att utföra arbetet och han ville att de skulle samtala om detta. J.R. hade svarat undvikande på hans fråga och sagt att hon var trött och han blev därför irriterad när hon trots detta gick iväg i riktning mot restaurangen. Han var inte berusad vid tillfället. Han gick in på restaurangen, där de diskuterade med varandra. Det bestrids att han skulle ha skrikit till J.R. eller att han skulle ha avskedat henne. C.S., som var närvarande, ansåg att det var olämpligt att påbörja en diskussion inne på restaurangen. Hon försökte förmå dem båda att avsluta diskussionen och föreslog att hon skulle få medverka på något sätt. Förslaget förkastades av såväl C.D. som J.R. C.S. bad då att J.R. skulle ringa till henne när diskussionen var över för att hon skulle få en uppföljning. Det hela slutade med att C.D. och J.R. gick ut från restaurangen tillsammans. Enligt C.D. satte de sig på en bänk på ett torg och fortsatte diskussionen under avsevärd tid och under betydligt lugnare former. C.S. fick sent på natten ett SMS meddelande från J.R. där det stod "allt OK, J.".

C.S. var ändå bekymrad och knackade påföljande morgon på J.R:s hotelldörr för att få reda på hur samtalet hade avlöpt. J.R. berättade då att hon och C.D. skulle göra en omstart. Även B.L. fick information om vad som hade inträffat. Vid ett samtal med B.L. berättade J.R. att hon och C.D. hade talat ut och att han hade bett om ursäkt. Hon underströk att hon inte ville att det hela skulle utredas ytterligare.

Den 24 april hade C.S. ett samtal med C.D. och hon klargjorde därvid att hon ansåg att han hade uppträtt oprofessionellt vid händelsen på restaurangen och att detta inte fick upprepas. För att komma till rätta med de samarbetsproblem som tydligen fanns mellan J.R. och C.D. bokades ett möte in den 9 maj. Tanken var att J.R., C.D., C.S. och B.L. skulle närvara. J.R. sjukskrev sig dock och mötet blev inte av. Hon uppgav att hon hade sömnproblem och fick med anledning av detta frågan om detta hade någon koppling med hennes relation till C.D. Hon svarade att sömnproblemen hade funnits redan före anställningen vid bolaget. Detta framgår även indirekt av det läkarintyg som har åberopats av Sif där det talas om "nydebuterade sömnsvårigheter".

Under J.R:s sjukskrivning hade C.S. kontakter med henne vid ett par tillfällen. De talade då om hur J.R. mådde och om sömnproblemen hade upphört. Bolagets uppfattning är att det inte heller på den punkten brustit i uppföljningen av hennes sjukskrivning.

I samband med att provanställningen började gå mot sitt slut diskuterades internt på ledningsnivå om man skulle låta provanställningen övergå till en fast anställning eller inte. Det framkom då flera skäl mot att låta anställningen övergå till en fast anställning. Det administrativa inslaget i tjänsten hade kommit att bli viktigare än vad ledningen från början hade räknat med och J.R:s kunskaper på detta område var sämre än vad man trott eller haft anledning och tro efter de anställningsintervjuer som hade hållits med henne. Bolaget hade även haft förhoppningar om att hon under hand skulle ta egna initiativ för att sätta sig in i dessa områden men så hade inte skett. Särskilt på IT-området hade hon visat sig ha bristfälliga kunskaper och bristande intresse. Även hennes initiativförmåga i övrigt när det gällde att självständigt ta tag i problem var sämre än vad som förväntades. Inte heller hade J.R. förmåga att uttrycka sig väl i skrift.

Sammanfattningsvis bedömde bolagets ledning att J.R. inte var rätt person för den typ av tjänst som man i fortsättningen kunde erbjuda. Detta hade ingenting att göra med det faktum att hon hade uppgett sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier. Beslutet att hennes anställning skulle upphöra fattades gemensamt av C.D., C.S. och B.L. C.S. och B.L. var väl införstådda med de anklagelser som hade förts fram av J.R. mot C.D. men det påverkade inte deras ställningstagande. C.D:s synpunkter överensstämde dock med den bild som C.S. och B.L. hade fått av J.R.

J.R. fick senare besked om att hon inte skulle få fast anställning och blev besviken över det. Hon nämnde att hon tänkte driva saken vidare med hjälp av jurist.

Det är riktigt att C.D. senare fick lämna bolaget efter att det träffats en särskild överenskommelse med honom. Påståendena om sexuella trakasserier var inte alls det enda skälet till detta, men de fanns med i bilden. Med den tjänstebefattning som han hade ansåg man att det inte fick förekomma några som helst misstankar av det slaget.

Bolaget vill framhålla att det inte gått att få full klarhet i vilken grund som funnits för J.R:s påståenden om sexuella trakasserier. C.D. på sin sida förnekar bestämt alla anklagelser. Det är dock ostridigt att J.R. inför arbetskamrater och vänner har berättat att det förekom problem med C.D. och att han skulle ha gjort närmanden av olika slag. Dock har hon inte berättat närmare om den händelse som skulle ha inträffat den 7 februari. Inför S.M. har hon berättat om några händelser men med förbehåll om att detta inte fick föras vidare. Det kan inte uteslutas att det har förekommit missförstånd och misstolkningar från J.R:s sida. C.D. har inte haft rykte om sig att bete sig olämpligt mot kvinnor i största allmänhet. J.R. har inte inför bolagets företrädare förklarat sig villig att stå för sina påståenden om C.D. utan har tvärtom sagt att hon inte avsåg att berätta något ytterligare. Inte heller kan vitsordas att J.R. använt uttrycket att hon inte skulle kunna hantera en tredje allvarlig situation. Bolaget kan inte vitsorda att J.R. på eget initiativ har tagit kontakt med bolaget för att få till stånd någon utredning av problemen, utan de flesta kontakter har skett på bolagets initiativ. Bolaget har agerat med stor snabbhet när det ryktesvägen fick höra talas om sexuella trakasserier. Trots att J.R. har motsatt sig ytterligare utredningar har bolaget vidtagit åtgärder inom bara några dagar från det att man fick kännedom om uppgifterna. Efter samtalet med C.D. har bolaget uppfattat det som att det inte förekommit några fler påståenden om sexuella trakasserier. Händelsen på restaurangen i Malmö har bolaget inte uppfattat som en händelse av sexuell natur, utan mer som ett uttryck för oprofessionellt uppträdande av C.D. Arbetsgivarparterna har svårt att se hur bolaget skulle ha kunnat handla på något annat sätt.

Sammanfattning av grunderna för talan

Bolaget har på intet sätt brustit i sina skyldigheter när det gällt att snabbt utreda och åtgärda de uppgifter om sexuella trakasserier som bolaget fått höra talas om. Inte heller har avslutandet av J.R:s provanställning haft något som helst att göra med det faktum att hon uppgett sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier. Det saknas rättslig grund för yrkandet om ekonomiskt skadestånd. Det finns inte något samband mellan J.R:s sjukskrivning och några brister, försummelser eller åtgärder som bolaget har ansvaret för.

Domskäl

Tvisten i målet gäller i huvudsak frågan om bolaget har åsidosatt sin skyldighet att utreda och vidta åtgärder med anledning av uppgifter om sexuella trakasserier på arbetsplatsen.

Sif har gjort gällande att J.R. utsatts för sexuella trakasserier av sin närmaste chef, säkerhetschefen C.D., och att bolaget sedan det fått höra talas om detta försummat att utreda omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna och att vidta åtgärder för att förhindra ytterligare sexuella trakasserier. Sif har vidare gjort gällande att avslutandet av provanställningen från bolagets sida har skett som en följd av att J.R. anmält till ledningen vad hon blivit utsatt för och att detta hävande av provanställningen varit otillåtet. I anslutning till dessa påståenden har Sif framställt skadeståndsanspråk med hänvisning till att bolagets förhållningssätt strider mot 22 och 22 a §§jämställdhetslagen samt grunderna för 6 § anställningsskyddslagen.

Arbetsgivarparterna har förklarat att de inte kan vitsorda att det har förekommit sexuella övergrepp eller trakasserier av sådant slag som Sif påstår. Bolaget har enligt deras uppfattning i alla händelser inte underlåtit att snabbt utreda omständigheterna och vidta åtgärder. Avslutandet av J.R:s provanställning har enligt arbetsgivarparternas mening inte haft något att göra med det faktum att hon uppgett sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På Sif:s begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med J.R. samt vittnesförhör med hennes tidigare arbetskamrat A.R., chefen för kasinot i Sundsvall K.E., sekreteraren M.G., specialisten i allmän psykiatri och rättspsykiatri L.A. och konsulten från kasinot i Holland B.V. På arbetsgivarparternas begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med verkställande direktören M.T. samt vittnesförhör med personalchefen C.S., projektledaren B.L., sekreteraren S.M. och före detta säkerhetschefen C.D.

Den rättsliga bakgrunden

En arbetsgivare som får kännedom om att en arbetstagare anser sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier av en annan arbetstagare skall enligt 22 a § jämställdhetslagen utreda omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna och i förekommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra fortsatta sexuella trakasserier.

I förarbetena till den nu berörda bestämmelsen anges bl.a. följande om arbetsgivarens närmare skyldigheter. Utredningsåtgärderna skall syfta till att ta reda på de närmare omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna. En första förutsättning för att arbetsgivaren skall vara skyldig att vidta åtgärder är att arbetsgivaren får kännedom om att arbetstagaren anser sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier. Arbetsgivaren är dock inte vid skadeståndsansvar skyldig att vidta åtgärder utan att arbetstagaren bekräftar att hon eller han anser sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier. Vilka utredningsåtgärder som skall vidtas får bedömas från fall till fall och är beroende av händelseförloppet i det enskilda fallet. En arbetsgivare skall dock utan dröjsmål ta reda på de närmare omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna. Detta bör ske i första hand genom samtal med den som anser sig sexuellt trakasserad. Lämpligen bör frågan även utredas genom samtal med den eller de som utpekas som trakasserande. Arbetsgivaren kan inte låta utredningen stanna vid att konstatera att ord står mot ord. Arbetsgivaren bör bilda sig en egen uppfattning om riktigheten av de uppgivna sexuella trakasserierna. I arbetsgivarens utredningsskyldighet kan dock inte anses ingå att ta ställning till vem av de båda parterna som talar sanning, i de fall arbetstagarna lämnar helt oförenliga uppgifter och förhållandena även i övrigt är för oklara. I utredningskyldigheten ingår att följa utvecklingen och medverka i det utredningsarbete som kan följa. Förutom den inledande utredningsskyldigheten är arbetsgivaren också skyldig att i förekommande fall av sexuella trakasserier vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra fortsatta sexuella trakasserier. Vid fall av sexuella trakasserier är det angeläget att arbetsgivaren seriöst lyssnar på den utsatta arbetstagarens berättelse om hur hon eller han själv ser på sin arbetssituation. Med ledning av detta och med beaktande av de önskemål arbetstagaren kan ha om frågans fortsatta hantering bör arbetsgivaren överväga vilka åtgärder som kan bli aktuella. Behovet av stöd- och hjälpinsatser bör särskilt uppmärksammas. Vilka åtgärder som skäligen kan krävas är beroende av omständigheterna i det enskilda fallet som t.ex. trakasseriernas art och omfattning, arbetsplatsens storlek och utformning samt arbetsstyrkans sammansättning. Det är angeläget att arbetsgivaren fortlöpande håller de aktuella arbetstagarna informerade om vilka åtgärder arbetsgivaren har för avsikt att vidta och om de ställningstaganden denne gör. I detta ingår att naturligtvis också lämna besked, om arbetsgivaren inte avser att vidta några ytterligare åtgärder (prop. 1997/98:55 s. 140 f.). Det kan antas att den som sexuellt trakasserat en arbetskamrat i vissa fall upphör med sina trakasserier av den anledningen att arbetsgivaren får kännedom om trakasserierna. Skadeståndsskyldighet inträder inte i de fall trakasserierna slutar i och med att arbetsgivaren får denna kännedom (anf. prop. s. 142).

I förarbetena uttalas sammanfattningsvis att en arbetsgivare inte har brutit mot 22 a § jämställdhetslagen om arbetsgivaren gör vad som rimligen kan begäras för att få klarhet i förhållandena och vid fall av sexuella trakasserier gör vad som skäligen kan krävas för att få slut på dessa missförhållanden (prop. 1997/98:55 s. 119).

Händelseförloppet

Det är ostridigt att J.R. och C.D. tillsammans gjorde en tjänsteresa till Sundsvall den 7 februari 2001, bara någon vecka efter det att J.R. hade tillträtt sin provanställning hos bolaget. Enligt Sif gjorde sig C.D. därvid skyldig till allvarliga sexuella trakasserier mot J.R. Arbetsgivarparterna har förklarat att de inte kan vitsorda dessa uppgifter.

J.R. har inför domstolen berättat bl.a. följande. C.D. bjöd in henne till sitt hotellrum. Hon satte sig i en liten soffa. C.D. hade med sig Gammeldansk som han hällde upp i två glas. Hon sade att hon inte ville ha något brännvin, varpå han svarade att det var bra för henne eftersom hon frös. Trots att det fanns andra ställen att sätta sig på i rummet satte han sig bredvid henne i soffan. Han sade att "sådana här stunder skall man ta tillvara på". Därefter lade han sin ena hand på hennes lår och strök med den andra handen på hennes kind och lade sedan den handen bakom henne. Hon upplevde det hela som obehagligt och sade att de skulle lämna hotellrummet för att vara tillsammans med andra arbetskamrater som fanns på hotellet. C.D. blev då irriterad på henne. Senare på kvällen följde han med henne in på hennes hotellrum och satte sig på hennes säng. Hon visste inte vad hon skulle göra och sade att hon var trött och ville gå och lägga sig. C.D. sade då att han inte tänkte hindra henne och tog därefter av sig skorna och lade sig på hennes säng. Hon sade då till honom att hon tänkte byta rum. Han tog då tag runt hennes midja och kastade runt henne på sängen. Det blev slagsmål och han började slita i hennes byxlinning. Hon skrek att byxorna skulle gå sönder. Han släppte då taget och bad om ursäkt för det som hade inträffat och sade att han inte visste vad som flugit i honom. Han sade vidare att ord skulle stå mot ord och att hon inte hade några bevis. Hon chockades av händelsen och fick sömnsvårigheter som höll i sig under resten av hennes anställningstid och även därefter.

C.D. har infört domstolen uppgett följande. Han har ingen kommentar angående händelsen den 7 februari mer än att han inte har gjort det som J.R. påstår. Han kan ha bjudit på Gammeldansk men det måste ha varit för att han var förkyld. Han kan ha varit på hennes rum någon gång. Han har danskt ursprung och det hör till hans personlighet att krama och hålla om människor.

Av det nu anförda framgår att ord står mot ord i fråga om vad som inträffade i Sundsvall den 7 februari. J.R. har emellertid berättat om händelsen på ett trovärdigt sätt, medan C.D. har uttalat sig undvikande och knapphändigt om vad som inträffade. Enligt domstolens mening är det befogat att utgå från att det i huvudsak gick till så som J.R. har berättat och att hon vid detta tillfälle alltså utsattes för sexuella trakasserier av allvarligt slag.

Enligt vad J.R. har uppgett fortsatte de sexuella trakasserierna även efter den 7 februari, bl.a. smekte C.D. henne i nacken vid hotellfrukostarna och daskade henne i baken när han trodde att ingen såg. Vid ett tillfälle när hon skjutsade C.D. till Arlanda inför en Asienresa tog han farväl genom att kyssa henne på munnen. Hon skrek till honom att "vad håller du på med, är du inte klok". C.D. har på sin sida förnekat dessa uppgifter. Enligt domstolens mening saknas det anledning att inte sätta tilltro till J.R:s berättelse även beträffande dessa händelser.

Det är ostridigt att B.L. den 27 mars fick höra talas om sexuella trakasserier. Hon hade dagen därpå ett samtal med J.R. om saken. Deras uppgifter om innehållet i detta samtal stämmer i huvudsak överens. B.L. har berättat i huvudsak följande om vad som framkom. J.R. tog mera allmänt upp sina problem med C.D:s ledarstil och gav vissa exempel, bl.a. att han hade nypt henne vid ett bagageband och lagt armen om henne i närvaro av några holländare. B.L. ansåg sig inte ha anledning att betvivla J.R:s uppgifter. J.R. berättade även att det hänt allvarligare saker men att hon inte ville tala om vad. B.L. pressade inte J.R. ytterligare eftersom J.R. själv sade att hon hade dålig erfarenhet av utredningar från en tidigare arbetsplats. J.R. har inför domstolen tillagt att hon vid samtalet gjorde klart "att det var fängelse i straffskalan för det som C.D. hade utsatt henne för".

Efter detta samtal förde B.L. saken vidare till M.T. De hade tillsammans den 2 april ett samtal med C.D. Såvitt framkommit var samtalet inte upplagt som något regelrätt förhör om specifika händelser utan samtalet fördes på ett mer övergripande plan. Av M.T:s och B.L:s uppgifter inför domstolen framgår att de vid samtalet med C.D. underströk att en patriarkalisk ledarstil inte stämde med företagets värderingar och att fysisk närgångenhet mot kvinnliga anställda var något oacceptabelt. Enligt B.L:s och M.T:s uppgifter tog C.D. samtalet på stort allvar.

Dagen därpå, den 3 april, kontaktade J.R. åter B.L., som berättade om det samtal som förts mellan bolagsledningen och C.D.

Beträffande händelseförloppet efter bolagsledningens samtal med C.D. den 3 april har i målet lämnats delvis motstridiga uppgifter.

J.R. har i denna del uppgett följande: Det skedde ingen förbättring i uppträdandet från C.D:s sida. Han fortsatte att tafsa på henne. Han bokade in henne som sin fru när han beställde flygbiljetter och presenterade henne som sin fru inför flygvärdinnorna när de var ute och flög. Under en vistelse i Malmö den 17 och 18 april inträffade ytterligare trakasserier. Sent på kvällen den 17 april sade C.D. till J.R. att de var tvungna att gå igenom vissa offerter på hans hotellrum. Han ville bjuda på rödvin men hon tackade nej. Han blev då sur och hon lämnade hotellrummet. På kvällen den 18 april blev det bråk mellan dem på en restaurang. Han kallade henne vid flera tillfällen för "holländarhora" och förklarade även att hon var avskedad. Han skrek även att hon hade fått alla sina referenser "sängvägen". När de senare hade talat ut och skulle skiljas åt gav han henne en puss och en kram och sade att han inte hade varit svartsjuk. J.R. berättade för C.S., som var med i Malmö, att det inte hade skett någon förbättring i C.D:s uppträdande. Till B.L. sade hon att hon "inte skulle klara av en tredje allvarlig händelse".

C.D. har berättat följande. J.R. levde inte upp till de förväntningar han hade på henne och han var inte nöjd med hennes arbetsinsats. Hon ifrågasatte ibland hans beslut vilket han ansåg vara jobbigt. J.R. berättade att hon hade problem hemma med barnen och även att hon ibland hade svårt att sova. Han kan ha kramat J.R. men det har inte varit fråga om några sexuella närmanden. Det är riktigt att han har bokat in J.R. som sin fru när de skulle ut och resa. Anledningen till detta var att han ansåg att det var viktigt att hon följde med men han hade inte budgeterat för hennes resor. Genom att boka på detta sätt kunde han hålla nere kostnaderna. De hade vid alla resor separata rum. På kvällen den 19 april ville han diskutera arbetssituationen med J.R. Hon sade att hon inte ville det eftersom hon var trött. När han senare såg att J.R. gick med andra personer i riktning mot en nattklubb blev han besviken och upprörd. Det uppstod då en upprörd diskussion som dock avslutades på ett lugnt sätt. Han skrek inte några okvädningsord till J.R.

Enligt Arbetsdomstolens mening saknas det även beträffande denna del av händelseförloppet anledning att inte i allt väsentligt sätta tilltro till J.R:s uppgifter om C.D:s beteende mot henne. Det framgår av utredningen att han även under vistelsen i Malmö gjorde sig skyldig till sexuella trakasserier. Av utredningen framgår vidare att C.S. och B.L. var medvetna om att J.R. befann sig i en besvärlig situation. Det finns enligt domstolens mening skäl att sätta tilltro till J.R:s uppgift till B.L. om att hon "inte skulle klara en tredje allvarlig händelse".

Under den närmaste tiden efter Malmöhändelserna tycks inga kontakter ha förekommit mellan J.R. och bolagsledningen rörande hennes förhållande till C.D. Däremot framgår av utredningen att C.S. omkring den 24 april hade ett ytterligare samtal med C.D., där hon klandrade honom för att ha betett sig "oprofessionellt" under vistelsen i Malmö. Någon information om detta samtal gav man dock inte till J.R. Först någon vecka in i maj talade C.S. med henne. Uppgifterna om vad som då inträffade går delvis i sär. C.S. har uppgett att hon önskade få till stånd ett "stormöte" den 9 maj med C.D., M.T., J.R. och henne själv där samarbetsfrågorna skulle klaras ut, men att mötet inte kom till stånd eftersom J.R. anmälde sig sjuk. J.R. har på sin sida uppgett att man bestämde att hålla ett sammanträde den 8 maj, som inte blev av på grund av att C.S. inte infann sig, och att J.R. dagen därpå uteblev från arbetet eftersom hon inte längre stod ut med situationen.

Av det anförda framgår att det inte kom att äga rum något ytterligare sammanträffande mellan bolagets företrädare och J.R. innan hon den 9 maj lämnade arbetsplatsen för att sedan vara sjukskriven under återstoden av prövotiden. Det kan enligt domstolens mening inte uteslutas att det uppstod något missförstånd mellan J.R. och C.S. beträffande det tilltänkta samtalet den 8 eller 9 maj.

Domstolen skall nu övergå till frågan om vilka slutsatser i rättsligt hänseende som bör dras av det nu redovisade händelseförloppet.

Har bolaget åsidosatt sin skyldighet att utreda sexuella trakasserier och vidta åtgärder?

Sif:s inställning är att bolaget den 27 mars fick information om att J.R. ansåg sig vara utsatt för sexuella trakasserier och att trakasserierna fortsatt under tiden därefter och att bolaget inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt 22 a § jämställdhetslagen.

Arbetsgivarparternas inställning kan i huvudsak beskrivas enligt följande. Oavsett huruvida sexuella trakasserier hade förekommit eller ej har bolaget i alla händelser uppfyllt sina skyldigheter genom det allvarliga samtal som hölls den 2 april med C.D. Några ytterligare händelser som kan betecknas som sexuella trakasserier har inte ägt rum efter det samtalet, även om det kan medges att C.D. i och för sig har uppträtt olämpligt.

Av utredningen framgår att bolagsledningen den 27 mars på omvägar fick höra talas om sexuella trakasserier. Ledningen vidtog då den helt riktiga åtgärden att kontakta J.R. för att ta reda på vad som inträffat. Detta ledde i sin tur till den också i och för sig riktiga åtgärden att hålla ett enskilt samtal med C.D. Det kan inte råda någon tvekan om att M.T. och B.L. insåg allvaret i vad som framkommit. Deras uppgifter inför domstolen får anses utvisa att de inte ansåg sig ha anledning att ifrågasätta de uppgifter som J.R. hade lämnat. De åtgärder som vidtogs kan emellertid enligt domstolens mening inte beskrivas så att bolagsledningen utredde eller ens försökte utreda vad som faktiskt hade inträffat. M.T:s och B.L:s samtal med C.D. låg tydligtvis på ett ganska allmänt plan, och det har inte framkommit att det ens klargjordes uttryckligen för C.D. vad som var den utlösande orsaken till samtalet. Det finns trots detta inte anledning att betvivla att han fick en skarp varning vid detta tillfälle, men något försök att skapa klarhet i vad som inträffat gjordes inte att döma av de uppgifter som lämnats i målet.

Det bör framhållas att inte heller bolagsledningens samtal vid denna tidpunkt med J.R. innefattade något försök att utreda vad som närmare inträffat. J.R. gav visserligen själv olika exempel på uppträdande från C.D. som hon inte kunde acceptera, men hon lät bara antyda att det hade inträffat något som var av allvarligare beskaffenhet. Bolagsledningen gjorde då inte något försök att få henne att precisera vad hon avsåg med denna antydan. Man bör i detta sammanhang hålla i minnet att J.R. var ny på arbetsplatsen, att hon var anställd på prov och att hon var direkt underställd den person som hon syftade på med sina uppgifter om sexuella trakasserier. Det hade mot den bakgrunden varit rimligt att åtminstone göra ett försök att förmå henne att närmare ange vad hon åsyftade. Det kan naturligtvis tänkas att J.R. inte heller om hon tillfrågats ytterligare hade berättat i klartext om händelsen i Sundsvall den 7 februari. Nu gjorde bolagsledningen inte ens ett försök att ytterligare utreda vad som inträffat.

Även om bolagsledningen alltså inte i tillräcklig omfattning sökt utreda vad som faktiskt förekommit, är det som redan antytts tydligt att den tog saken på allvar och alltså inte avfärdade J.R:s uppgifter som ogrundade. Särskilt mot den bakgrunden ter det sig enligt domstolens uppfattning som svårförståeligt att bolagsledningen därefter inte vidtog någon ytterligare åtgärd för att följa upp saken. Det förekom visserligen ett ytterligare samtal mellan B.L. och J.R. den 3 april, dagen efter samtalet med C.D., men det samtalet kom till stånd på initiativ från J.R., som undrade vilka åtgärder som vidtagits i saken. Under tiden därefter gjorde bolagsledningen såvitt framkommit inte något för att ta reda på hur förhållandena utvecklade sig eller för att få vetskap om J.R:s eventuella behov av stöd. Särskilt mot bakgrund av att det var fråga om ett så nära dagligt samarbete mellan henne och C.D. framstår det som förvånande att bolagsledningen inte följde upp saken ytterligare.

Inte heller i samband med händelserna i Malmö den 18-20 april tog bolagsledningen något initiativ till att söka reda ut förhållandena. Det måste vid den tidpunkten ha framstått som uppenbart för C.S. att förhållandet mellan J.R. och C.D. var dåligt och att J.R. kände sig mycket pressad. Varken då eller under den närmaste tiden efter Malmövistelsen vidtogs det från bolagets sida någon åtgärd för att få till stånd en förbättring. C.S. höll visserligen ett samtal med C.D. den 24 april, men detta samtal innebar inte att hon gjorde något försök att utreda eller följa upp uppgifterna om sexuella trakasserier. Någon kontakt med J.R. togs inte vid denna tidpunkt. Först omkring den 9 maj var det på tal att mera grundligt reda ut förhållandena. Det finns anledning att sätta tilltro till C.S:s uppgift om att hon avsåg att då hålla ett möte med alla inblandade. Att det mötet inte ägde rum berodde på att J.R. vid den tidpunkten inte längre orkade vara kvar på arbetsplatsen. Det kan som domstolen redan framhållit inte uteslutas att det i detta skede uppstod något missförstånd mellan C.S. och J.R. beträffande formerna för mötet. Enligt domstolens mening borde emellertid bolagsledningen långt tidigare ha tagit initiativ till ett möte av detta slag.

Arbetsdomstolen anser sammanfattningsvis att bolaget när det fick höra talas om de sexuella trakasserierna dels hade bort närmare utreda vad som inträffat, dels hade bort följa upp saken under tiden därefter, inte minst i syfte att ge stöd åt J.R. Slutsatsen blir att bolaget inte har fullgjort sina åligganden enligt 22 a § jämställdhetslagen. Arbetsdomstolen återkommer i ett följande avsnitt till frågan om skadestånd på grund av detta åsidosättande av lagen.

Är J.R. berättigad till allmänt och ekonomiskt skadestånd på grund av att bolaget inte lät provanställningen övergå i en tillsvidareanställning?

Sif har i denna del gjort gällande att bolagets avslutande av J.R:s provanställning kan ses som en följd av att J.R. anmält till ledningen att hon blivit utsatt för sexuella trakasserier. Arbetsgivarparterna har bestritt detta och i stället gjort gällande att avslutandet av J.R:s provanställning inte haft något som helst att göra med det faktum att hon uppgett sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier. Arbetsgivarparterna har vidare anfört att det i alla händelser saknas rättslig grund för Sif:s yrkande om ekonomiskt skadestånd.

Av det anförda framgår att Sif:s talan i denna del vilar på synsättet att det var händelserna med de sexuella trakasserierna som låg till grund för bolagets beslut att låta J.R:s provanställning upphöra utan att övergå i en tillsvidareanställning. Arbetsdomstolen anser sig av skäl som framgår i det följande inte ha anledning att ta ställning till den nu berörda bevisfrågan.

Sif har menat att avslutandet av provanställningen strider mot grunderna för 6 § anställningsskyddslagen. I den delen kan konstateras att det i provanställningens natur ligger att arbetsgivaren kan motsätta sig fortsatt anställning om han finner att den provanställde är olämplig för sådan. Någon rättslig prövning av arbetsgivarens skäl för att inte låta en provanställning övergå i en tillsvidareanställning kan inte ske med stöd av anställningsskyddslagen. Arbetsdomstolen finner mot denna bakgrund att bolagets handlingssätt inte kan anses strida mot grunderna för 6 § anställningsskyddslagen (se prop. 1981/82:71 s. 124).

Att anställningsskyddslagen har den nu angivna innebörden utesluter enligt vad som anges i förarbetena inte möjligheten till rättslig prövning på annan grund, t.ex. att det finns ett föreningsrättskränkande syfte bakom beslutet (se anf. prop. s. 124). Sif har i denna del åberopat bestämmelserna i 22 § jämställdhetslagen till stöd för sitt yrkande om skadestånd till J.R. Det kan då till en början konstateras att det saknas laga stöd för yrkandet om ekonomiskt skadestånd. Om en arbetstagare utsätts för trakasserier som avses i 22 §, skall nämligen arbetsgivaren enligt 27 § jämställdhetslagen betala skadestånd till arbetstagaren för den kränkning som trakasserierna innebär, men det sägs i bestämmelsen inte något om ekonomiskt skadestånd. I förarbetena till bestämmelsen har klart uttalats att endast allmänt skadestånd skall kunna utgå vid åsidosättande av 22 § (prop. 1997/98:55 s. 121).

För att ta ställning till yrkandet om allmänt skadestånd har domstolen att gå in på frågan om 22 § jämställdhetslagen över huvud taget kan bli tillämplig i den aktuella situationen. En arbetsgivare får enligt den paragrafens första stycke inte utsätta en arbetstagare för trakasserier på grund av att arbetstagaren har avvisat arbetsgivarens sexuella närmanden eller anmält arbetsgivaren för könsdiskriminering. Enligt andra stycket skall den som i arbetsgivarens ställe har rätt att besluta om en arbetstagares arbetsförhållanden vid tillämpningen av första stycket likställas med arbetsgivare. I den föreliggande situationen är det, som Sif har utformat sin talan, endast förbudet i 22 § jämställdhetslagen mot trakasserier på grund av att arbetstagaren har avvisat arbetsgivarens sexuella närmanden som kan vara av intresse. Av lagförarbetena framgår att detta förbud tar sikte på att arbetsgivaren som en repressalieåtgärd utsätter en arbetstagare för trakasserier på grund av att han eller hon har avvisat sexuella närmanden (prop. 1990/91:113 s. 113).

Beslutet att inte låta J.R:s provanställning övergå i en tillsvidareanställning fattades av C.S. och B.L. Det har - naturligt nog - inte ens påståtts i målet från Sif:s sida att de fattade detta beslut på grund av att J.R. avvisat C.D:s sexuella närmanden. Redan av detta skäl står det klart att 22 § jämställdhetslagen inte är tillämplig i den i målet aktuella situationen.

Slutsatsen av det anförda blir att bolaget inte kan ha ådragit sig skyldighet att utge ekonomiskt och allmänt skadestånd till J.R. på grund av att bolaget inte lät provanställningen övergå i en tillsvidareanställning.

Bestämmande av det allmänna skadeståndet

Arbetsdomstolen har i det föregående slagit fast att bolaget har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt 22 a § jämställdhetslagen att utreda de sexuella trakasserierna och vidta de åtgärder som skäligen kunde krävas för att förhindra fortsatta sexuella trakasserier. Bolaget har därmed ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd. I förarbetena till bestämmelsen uttalas att skadeståndsbeloppens storlek bör anknyta till vad som i övrigt gäller för skadestånd enligt jämställdhetslagen och därmed till vad som allmänt gäller på det arbetsrättsliga området (prop. 1997/98:55 s. 121).

Vid bestämmande av det allmänna skadeståndet beaktar domstolen följande omständigheter. Det stod tydligtvis klart för bolagsledningen att det fanns grund för J.R:s uppgifter om vad som inträffat. Det verkliga förhållandet var ju att J.R. hade utsatts för sexuella trakasserier av ett slag som hade bort leda till dels en ordentlig utredning om vad som inträffat, dels kraftfulla åtgärder i syfte att få trakasserierna att upphöra och dels åtgärder i syfte att ge henne stöd. Det kan konstateras att bolagsledningen trots den bristfälliga utredningen faktiskt hade klart för sig att J.R. befann sig i en besvärlig situation. Bolagets passivitet under tiden efter samtalet den 2 april med C.D. framstår som anmärkningsvärd särskilt med tanke på att J.R. hade en utsatt position i sin provanställning, med just C.D. som sin närmaste chef. Det kan inte råda någon tvekan om att J.R. kände sig djupt kränkt och plågad inte bara av trakasserierna utan även av bolagets underlåtenhet att ge henne stöd och att vidta andra åtgärder. Av utredningen framgår att hon drabbades av sömnsvårigheter och blev sjukskriven under den senare delen av prövotiden. Mot bakgrund av de nu angivna förhållandena framstår bolagets passivitet som allvarlig. Samtidigt finns det skäl att beakta dels att bolagsledningen trots allt inte förhöll sig helt overksam, dels att händelseförloppet efter det att bolagsledningen fick kännedom om trakasserierna utspelade sig under en inte alltför lång tidsrymd. Domstolen finner vid en sammanvägning av det nu anförda att skadeståndet bör bestämmas till 80 000 kr.

Rättegångskostnader

Arbetsgivarparterna har i huvudsaken förlorat målet och skall därför ersätta Sif:s rättegångskostnader. Det belopp som yrkats har vitsordats som skäligt av arbetsgivarparterna.