AD 2002 nr 25

Parter:

SIF; R.B.; Yanmar Scandinavia Aktiebolag

Nr 25

SIF och R.B. i Färentuna

mot

Yanmar Scandinavia Aktiebolag i Sollentuna.

Mellan SIF och Yanmar Scandinavia Aktiebolag (bolaget) gäller inte något kollektivavtal. SIF:s medlem R.B. anställdes i bolaget år 1977. Hösten 2000 sade bolaget upp honom från anställningen under åberopande av arbetsbrist. Tvist har uppstått bl.a. i frågan om det har förelegat saklig grund för uppsägningen och om bolaget har fullgjort skyldigheten att förhandla med SIF.

YRKANDEN M.M.

R.B. har yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att till honom utge

1.) allmänt skadestånd med 110 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dag för delgivning av stämning (den 2 februari 2001) till dess betalning sker,

2.) ekonomiskt skadestånd för månaderna maj - november 2001 med 38 608 kr per månad, varav 34 000 kr utgör lön, 4 000 kr bil- och andra förmåner samt 608 kr semesterersättning; jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det sammanlagda månadsbeloppet från den 25:e i varje månad till dess betalning sker.

R.B. har förbehållit sig rätten att väcka talan om ersättning för ekonomisk förlust som han kan komma att drabbas av för tid efter huvudförhandlingen i målet.

SIF har yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att till förbundet utge allmänt skadestånd med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dag för delgivning av stämning (den 2 februari 2001) till dess betalning sker.

Bolaget har bestritt bifall till R.B:s och SIF:s yrkanden. Vad som yrkats avseende allmänt skadestånd har inte till något belopp vitsordats som skäligt i och för sig. Beräkningen av de belopp som yrkats avseende ekonomiskt skadestånd har vitsordats såsom skäligt i och för sig, liksom ränteyrkandena.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SIF och R.B.

Bolaget är ett dotterbolag till Yanmar Diesel Engine Co Ltd och marknadsför marin- och industridieselmotorer på den svenska marknaden. Under den i målet aktuella tidpunkten hade bolaget omkring 13 anställda. R.B. har under sina 23 år i bolaget haft olika positioner, bl.a. som teknisk chef. Under år 1998 var han verkställande direktör i bolaget, men återgick samma år till befattningen som teknisk chef. Hans arbetsuppgifter har bestått i att vara bolagets kontakt i tekniska frågor gentemot Yanmar, myndigheter, organisationer och återförsäljare, att stötta säljorganisationen i tekniska frågor, att vara huvudansvarig för övrig teknisk personal och stötta dem i deras yrkesutövning, att vara huvudansvarig för försäljningen av Yanmar industrimotorer, samt att delta på mässor och som ledamot i bolagets styrelse.

Den 8 mars 1999 blev R.B. på arbetsplatsen angripen av en kollega, J.N., som bl.a. tog ett grepp runt halsen på honom. J.N. blev för denna händelse dömd till dagsböter för misshandel, som betraktades som ringa. J.N. är alltjämt anställd i bolaget.

R.B. var mycket upprörd efter händelsen den 8 mars. Han kontaktade både bolagets verkställande direktör C.Å. och SIF. Den första tiden efter händelsen försökte han undvika att besöka arbetsplatsen. Han arbetade hemma, gjorde diverse kundbesök samt företog en del tjänsteresor. Han arbetade endast fyra dagar på arbetsplatsen innan han den 25 mars 1999 blev sjukskriven. Han var därefter sjukskriven fram till den 16 augusti 2000.

R.B. krävde en uppföljning från bolagets sida med anledning av händelsen den 8 mars. Under sjukskrivningsperioden har han genomgått rehabilitering som delvis har bekostats av bolaget. En konsult, L.S., kopplades in av bolaget för att komma till rätta med problemen. Kontakt togs med försäkringskassan, varvid handläggaren G.H. kopplades in. Hon hjälpte R.B. att komma i kontakt med psykologen Y.N. vid Adolf Fredriks Fysiocenter.

Bolaget har emellertid inte vidtagit några konkreta åtgärder för att komma till rätta med det inträffade. Det har från bolagets sida framförts att det inträffade var en sak mellan R.B. och J.N.

Under R.B:s sjukskrivning anställde bolaget en servicetekniker som skulle utföra i vart fall en del av dennes arbetsuppgifter. I april år 2000 fick R.B. besked från Patent- och registreringsverket om att han inte längre ingick i bolagets styrelse.

Den 16 augusti 2000 hölls ett rehabiliteringsmöte på Adolf Fredriks Fysiocenter. Närvarande var R.B., Roland Bergkvist, G.H., Y.N., C.Å., bolagets personalchef J.N.A. samt Henrik Hansén. Bolagets företrädare var inte aktiva vid mötet. I och för sig kan bolaget inte klandras för sitt agerande före detta möte. G.H. avslutade mötet med att förklara att R.B. inte längre skulle beviljas sjukskrivning. R.B. friskförklarades från nästföljande dag. Vid mötet framhölls vikten av att bolaget kunde tillförsäkra R.B. en säker arbetsmiljö för att han skulle kunna återgå till sitt arbete. Detta skulle redovisas skriftligen. Bolaget åtog sig att snarast återkomma med ett förslag till en lösning som R.B. kunde acceptera. Från och med den 17 augusti erhöll R.B. lön, men var arbetsbefriad. Det bestämdes att ett nytt möte skulle hållas den 14 september 2000. Då ville SIF och R.B. ha klarhet i vilka åtgärder bolaget skulle komma att vidta för att R.B. skulle kunna infinna sig på arbetsplatsen.

Någon företrädare från bolagets sida infann sig emellertid inte till mötet den 14 september 2000. Dagen innan hade bolaget per telefax låtit meddela att mötet ställdes in. Samtidigt lämnade bolaget ett erbjudande till R.B. med innebörd att han skulle behålla titeln som teknisk chef. De i erbjudandet angivna arbetsuppgifterna motsvarade dock endast till en mindre del de uppgifter som han tidigare haft som teknisk chef. Av erbjudandet framgick även att arbetet skulle utföras i bolagets lokaler. De erbjudna arbetsuppgifterna innefattade bl.a. att översätta utländsk teknisk litteratur till svenska, att upprätta handböcker för bolagets produkter på svenska, att upprätta manual/mall över återförsäljares förfarande vid leverans av produkt till kund, att ta fram utbildningsmaterial till av bolaget arrangerade kurser för återförsäljare m.fl., att ge telefonsupport till kunder och andra angående tekniska frågor avseende bolagets produkter, att genomföra klassning av motorer typ "Solas" samt att gentemot myndigheter och andra driva frågor av teknisk natur av intresse för bolaget. I jämförelse med hans tidigare arbetsuppgifter framstod de erbjudna uppgifterna som urvattnade. Av de föreslagna arbetsuppgifterna utgjorde ca 45-50 procent andra uppgifter än dem han haft tidigare. Ca 50 procent avsåg uppgifter för en servicetekniker. Endast ca 5 procent av uppgifterna motsvarade dem som han haft tidigare. Några uppgifter om åtgärder för att skapa en säker arbetsmiljö för R.B. redovisades dock inte.

Bolaget ville ha svar på erbjudandet senast den 29 september 2000. R.B. och SIF avvisade erbjudandet, som uppfattades som oseriöst. Dessutom hade R.B. vid mötet den 16 augusti bibringats uppfattningen att han skulle erbjudas ett arbete som han kunde acceptera. Han var inte heller beredd att återgå i arbete förrän bolaget hade vidtagit åtgärder för hans säkerhet på arbetsplatsen.

Den 16 oktober 2000 påkallade SIF förhandling angående R.B:s arbetsförhållanden. Någon timme före den utsatta tiden för förhandlingen meddelade bolaget att det inte hade för avsikt att närvara vid förhandlingen och att förhandlingarna för bolagets vidkommande var avslutade. Därigenom har bolaget brutit mot förhandlingsreglerna i MBL.

Bolaget sade därefter upp R.B:s anställning att upphöra efter sex månaders arbetsbefriad uppsägningstid räknat från den 1 november 2000. Bolaget angav arbetsbrist som grund för uppsägningen. R.B. delgavs uppsägningen den 21 oktober 2000. Bolaget vidtog uppsägningen utan att dessförinnan begära förhandling med SIF om sina avsikter. I uppsägningshandlingen underlät bolaget att lämna besked om R.B:s företrädesrätt till återanställning eller vad han hade att iaktta för den händelse han ville göra gällande sin återanställningsrätt.

Grunderna för R.B:s och SIF:s talan kan sammanfattas enligt följande.

R.B. har som grund för sin talan gjort gällande att bolaget inte haft saklig grund för att säga upp honom. Den åberopade arbetsbristen har varit fingerad. De arbetsuppgifter som han tidigare haft fanns kvar i bolaget men utfördes av andra arbetstagare med kortare anställningstid än honom. Uppsägningen har i själva berott på omständigheter som varit knutna till honom personligen. Några sådana omständigheter har dock inte redovisats av bolaget. För den händelse Arbetsdomstolen skulle finna att arbetsbrist förelegat har bolaget ändå inte haft saklig grund för uppsägningen eftersom bolaget inte gjort någon omplaceringsutredning. Om det av bolaget lämnade erbjudandet skulle betraktas som ett omplaceringserbjudande görs gällande att det inte har varit skäligt. Det innehöll nämligen inte några anpassningsåtgärder beträffande hans arbetsförhållanden. Dessutom skilde sig de erbjudna arbetsuppgifterna för mycket från hans tidigare arbetsuppgifter. Bolaget har i vart fall brutit mot reglerna om turordning vid uppsägning. Han har haft tillräckliga kvalifikationer för flertalet av de kvarvarande arbetsuppgifterna i bolaget och därtill längre anställningstid än de flesta. Bolaget har slutligen också underlåtit att iaktta bestämmelserna i 8 § anställningsskyddslagen om företrädesrätt till återanställning - J.N. finns kvar på arbetsplatsen. Det innebär att bolaget har tagit ställning mot R.B. I den uppkomna situationen har det ankommit på bolaget att redovisa vilka åtgärder som skulle vidtas för att han skulle kunna återgå i arbete och det oberoende av om arbetsbrist eller personliga skäl låg till grund för uppsägningen.

Enligt SIF har bolaget, genom att utebli från förhandlingstillfället den 16 oktober 2000 och genom att inte påkalla förhandling innan uppsägningen av R.B. brutit mot förhandlingsreglerna i MBL.

Bolaget

Under större delen av sin anställning hos bolaget har R.B. haft befattningen som teknisk chef. Han var under större delen av år 1998 dock tillförordnad verkställande direktör i bolaget. Han återgick till sin tidigare befattning som teknisk chef eftersom hans inhopp som verkställande direktör inte föll väl ut. Under denna tid uppstod dock vissa meningsskiljaktigheter mellan honom och J.N. Dessa meningsskiljaktigheter utmynnade i det händelseförlopp som arbetstagarsidan redogjort för.

Direkt efter händelsen den 8 mars 1999 tog bolaget kontakt med företagshälsovården, som fick till uppgift att bearbeta det som inträffat mellan R.B. och J.N. Först kopplades konfliktlösaren A.S. på företagshälsovården in. För att ta ett ännu fastare grepp om situationen anlitade bolaget terapeuten L.S. Denne hade enskilda samtal med såväl R.B. som övriga anställda i bolaget. L.S. bedömde att det egentligen inte förelåg någon krissituation på arbetsplatsen och att det inte var meningsfullt att överväga eventuella åtgärder innan R.B. återgått till arbetet. Denna bedömning delades av bolaget, som under hela den aktuella tiden framhållit att ytterligare erforderliga åtgärder skulle komma att vidtas i samband med R.B:s återgång i arbete.

R.B. befann sig på arbetsplatsen även efter den aktuella händelsen. De första fyra dagarna direkt efter händelsen var han på en konferens i Malmö. Därefter var han regelmässigt på arbetsplatsen. Han var dock kompensationsledig den 18 mars 1999. R.B. var sjukskriven under tiden den 26 mars 1999 - den 16 augusti 2000. Eftersom bolaget befann sig i en expansiv fas anställdes en servicetekniker med ansvar för industrimotorer. Den anställningen hade diskuterats med R.B. redan före den 8 mars. Bolaget har aldrig avsett att serviceteknikern i fråga skulle ersätta R.B. som teknisk chef.

R.B. har under de diskussioner som förts för att få till stånd en lösning av den uppkomna situationen framställt två alternativa krav. Det ena alternativet innebar en ekonomisk uppgörelse, varvid R.B. skulle lämna anställningen mot ett vederlag motsvarande två årslöner och av uppsägningslön under sex månader. Det andra alternativet innebar att industrimotordelen av bolagets verksamhet skulle föras över i ett separat bolag som R.B. skulle driva självständigt i särskilda lokaler. Bolaget har inte kunnat acceptera något av dessa förslag.

Den omständigheten att R.B. inte längre är styrelseledamot i bolaget saknar betydelse i detta mål eftersom det är bolagsstämman som beslutar i sådana frågor.

Bolagets verkställande direktör, C.Å., har vid ett flertal tillfällen talat med G.H., som var R.B:s handläggare vid försäkringskassan. Hon har aldrig efterlyst någon rehabiliteringsutredning från bolagets sida. Samtalen har endast rört frågan om hur stor del av kostnaden för R.B:s rehabilitering som bolaget skulle stå för. Bolaget har hållits utanför rehabiliteringsförfarandet och kallades inte till något rehabiliteringsmöte före den 16 augusti 2000. Bolaget har bidragit till R.B:s rehabilitering genom att betala en del av kostnaden för rehabiliteringen på Adolf Fredriks Fysiocenter. Målsättningen från bolagets sida har varit att R.B. skulle återgå i tjänst och att såväl han som J.N. skulle fortsätta att arbeta för bolaget.

Bolaget var inte informerat om syftet med mötet den 16 augusti 2000. Vid det mötet redogjorde R.B. utförligt för sin situation. Parterna kom då också överens om att bolaget skulle återkomma med ett förslag till arbetsuppgifter för R.B. Bolaget föreslog därefter att R.B. i princip skulle återfå sina tidigare arbetsuppgifter med oförändrade lönevillkor. Det var ett skäligt erbjudande. Eftersom R.B. efter den 16 augusti uppbar lön från bolaget utan att han utförde något arbete var bolaget angeläget om att saken inte skulle fördröjas ytterligare. R.B. uppmanades därför att senast den 29 september 2000 kl 12.00 redovisa sin inställning till förslaget. R.B. lämnade inte något besked. Genom ett telefax den 29 september 2000 kl 11.55 begärde SIF i stället förhandling rörande vilka åtgärder bolaget vidtagit och skulle vidta för att garantera R.B. en säker och trygg arbetsmiljö enligt arbetsmiljölagen. Mot bakgrund av de åtgärder som redan vidtagits och då bolaget redan klargjort att ytterligare erforderliga åtgärder skulle vidtas så snart R.B. avsåg att återgå i tjänst såg bolaget inget skäl för ytterligare förhandling. SIF:s begäran om förhandling uppfattades från bolagets sida som ett sätt att förhala ärendet. Bolaget avböjde därför SIF:s begäran om förhandling. Däremot utsträckte bolaget tiden för R.B. att redovisa sin inställning till bolagets förslag. Det stod sedermera klart att R.B. inte kunde acceptera förslaget. R.B. var inte heller beredd att diskutera en ekonomisk uppgörelse på en lägre nivå än den han själv tidigare framfört. Det fanns inte heller någon möjlighet att omplacera R.B., främst på grund av bolagets begränsade storlek. Bolaget fann mot den bakgrunden att det inte återstod någon annan möjlighet än att säga upp R.B. på grund av arbetsbrist.

R.B. sades därefter upp. I uppsägningshandlingen angavs inget om företrädesrätt till återanställning eftersom anledningen till att han sades upp var att han inte kunde acceptera de villkor som bolaget föreslagit. Att bolaget vid ett nyanställningsförfarande på nytt skulle erbjuda honom samma arbetsuppgifter föreföll inte särskilt meningsfullt. Enligt bolagets mening har förhandlingsskyldigheten inför uppsägningen fullgjorts genom de kontakter som förevarit mellan bolaget och SIF.

Det är riktigt att det i samband med uppsägningen inte upprättades någon turordningskrets. R.B. hade inte accepterat de tjänstgöringsvillkor han erbjudits och var inte beredd att förhandla om eventuellt andra arbetsuppgifter. Med hänsyn taget till detta samt att R.B. redan på ett tidigt stadium klargjort att han inte avsåg att återgå till arbetet kunde hans inställning inte tolkas på annat sätt än att han inte avsåg att återgå i arbete oavsett vilka arbetsuppgifter han erbjöds. Vid sådant förhållande saknades det anledning att upprätta en turordningskrets.

Domskäl

Tvisten

R.B. anställdes i bolaget år 1977. Han har under större delen av sin anställning hos bolaget varit teknisk chef. Sedan en arbetskamrat den 8 mars 1999 tagit ett strupgrepp på honom var R.B. sjukskriven under tiden den 26 mars 1999 t.o.m. den 16 augusti 2000. Arbetskamraten har sedermera dömts till dagsböter för ringa misshandel, men arbetar fortfarande kvar i bolaget. Sedan sjukskrivningen upphört var R.B. arbetsbefriad, men uppbar full lön. Efter att han avböjt ett erbjudande från bolaget att återgå i arbete som teknisk chef med vissa angivna arbetsuppgifter sade bolaget i oktober 2000 upp hans anställning under åberopande av arbetsbrist.

Med anledning av uppsägningen har tvist uppkommit. Den huvudsakliga tvistefrågan i målet föreligger mellan R.B. och bolaget och gäller om bolagets uppsägning av R.B. varit sakligt grundad. De tvistar även i fråga om bolaget i samband med uppsägningen brutit mot bestämmelserna i anställningsskyddslagen om turordning vid uppsägning och om företrädesrätt till återanställning. Tvisten mellan SIF och bolaget gäller frågan om bolaget i sammanhanget brutit mot medbestämmandelagens förhandlingsregler.

R.B. har till stöd för sin talan anfört följande. Uppsägningen har inte varit sakligt grundad. Denna ståndpunkt gäller oavsett om uppsägningen föranletts av arbetsbrist eller av personliga skäl. Det har varit fråga om s.k. fingerad arbetsbrist och uppsägningen har i själva verket grundats på förhållanden som varit hänförliga till honom personligen. Några personliga skäl som kunnat ligga till grund för en uppsägning har inte förelegat. Även om Arbetsdomstolen skulle finna att arbetsbrist förelegat, och det trots att de arbetsuppgifter som han tidigare utfört fortfarande finns kvar, har uppsägningen ändå inte varit sakligt grundad eftersom det inte har företagits någon omplaceringsutredning. Det erbjudande till fortsatt anställning som bolaget lämnat kan inte betraktas som skäligt. I vart fall har bolaget gjort sig skyldigt till brott mot turordningsreglerna. Bolaget har inte heller informerat honom om vad som gällde i fråga om företrädesrätt till återanställning.

SIF har till stöd för sin talan anfört att bolaget underlåtit att inställa sig till en påkallad förhandling och inte heller tagit upp någon förhandling innan uppsägningen vidtogs.

Bolaget har å sin sida gjort gällande att uppsägningen varit sakligt grundad eftersom R.B. tackat nej till de arbetsuppgifter som stod till buds. Enligt bolagets mening var omständigheterna sådana att det inte hade varit meningsfullt att informera R.B. om rätten till återanställning, samt att turordningsbrott inte kan anses föreligga. Bolaget har vidare anfört att det har uppfyllt de förhandlingskrav som föreligger.

Utredningen

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på arbetstagarsidans begäran R.B. hörts under sanningsförsäkran samt handläggaren vid försäkringskassan G.H., psykologen Y.N. och tidigare arbetskamraten Å.B. hörts som vittnen. På bolagets begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med verkställande direktören C.Å. samt personalchefen J.N.A. Ingen av parterna har åberopat någon skriftlig bevisning.

Har uppsägningen varit sakligt grundad?

Arbetsdomstolen behandlar först frågan om uppsägningen av R.B. är grundad på förhållanden som hänför sig till honom personligen eller på arbetsbrist.

Med uttrycket arbetsbrist omfattas vid tillämpning av anställningsskyddslagen inte endast fall av konkret brist på arbetsuppgifter, utan samtliga fall där en uppsägning från arbetsgivarens sida beror på något annat än förhållanden som är att hänföra till arbetstagaren personligen, s.k. personliga skäl. Under begreppet arbetsbrist faller alltså även sådant som att arbetsgivaren inte längre anser det befogat att visst arbete drivs vidare inom ramen för verksamheten eller att arbetsgivaren annars av företagsekonomiska, organisatoriska eller därmed jämförliga skäl anser det nödvändigt att säga upp en eller flera arbetstagare. Arbetsbrist utgör normalt sett saklig grund för uppsägning. Det är ytterst arbetsgivarens bedömning av behovet av att genomföra exempelvis en inskränkning eller omorganisation av verksamheten som får bli avgörande för frågan om arbetsbrist skall anses föreligga. Detta innebär att en domstol normalt inte har att närmare gå in på frågor om det berättigade från företagsekonomisk, organisatorisk eller därmed jämförlig synpunkt i en av arbetsgivaren beslutad personalinskränkning. Situationen är emellertid en annan om arbetsgivaren visserligen har angett arbetsbrist som grund för uppsägningen, men i själva verket haft andra skäl för denna. Detta brukar benämnas fingerad arbetsbrist. I ett sådant fall har domstolen att pröva uppsägningens tillåtlighet utifrån den verkliga grunden. Som Arbetsdomstolen i olika sammanhang närmare har utvecklat får den bevisprövning som skall ske när arbetsgivaren som grund för uppsägningen åberopar arbetsbrist och arbetstagaren påstår att annan grund i själva verket varit bestämmande för arbetsgivarens handlande, särskild karaktär i fall då förändringen av verksamheten tar sikte på enstaka arbetstagare. Ju mer sannolikt det i ett sådant fall framstår att uppsägningen orsakats av annan omständighet än den arbetsgivaren uppgett, desto starkare krav bör ställas på arbetsgivaren att visa att uppsägningen skulle ha företagits av företagsekonomiska skäl även om den andra omständigheten inte förelegat. För att domstolen skall gå in på en sådan prövning krävs dock att arbetstagaren visar åtminstone sannolika skäl för att det rör sig om fingerad arbetsbrist (jfr t.ex. AD 1976 nr 26, AD 1980 nr 133 och AD 1985 nr 79).

Det skall också framhållas att om arbetsbrist faktiskt föreligger det i och för sig saknar betydelse att arbetsgivaren även ansett att anställningen borde avslutas av skäl som är att hänföra till arbetstagaren personligen (jfr AD 1986 nr 158, 1987 nr 34, 1988 nr 32, 1995 nr 149 samt 2000 nr 18 och 31).

Såvitt framkommit av utredningen i målet kan händelseförloppet före uppsägningen av R.B. sammanfattas enligt följande. Den 8 mars 1999 blev R.B. på arbetsplatsen utsatt för att en arbetskamrat bl.a. tog ett strupgrepp på honom. Arbetskamraten blev sedermera dömd till dagsböter för ringa misshandel, men arbetar fortfarande kvar på företaget. R.B. sjukskrev sig den 26 mars 1999 och förblev sjukskriven t.o.m. den 16 augusti 2000. Under sjukskrivningsperioden har han genomgått viss rehabilitering under medverkan från försäkringskassan och en psykolog. Bolaget har svarat för viss del av kostnaden för denna rehabilitering. Enligt en överenskommelse den 16 augusti skulle bolaget återkomma med ett förslag till arbetsuppgifter som R.B. kunde återgå till. I avvaktan på detta förslag var R.B. arbetsbefriad, men åtnjöt full lön. Sedan bolaget därefter lämnat ett förslag och R.B. förkastat detta sades han upp under åberopande av arbetsbrist.

Arbetsdomstolen gör i denna del följande bedömning.

Bolaget, som framhållit att det endast fanns ett tiotal anställda i verksamheten, har gjort gällande att de erbjudna arbetsuppgifterna var vad som fanns att tillgå. R.B. har inte anfört några särskilda omständigheter knutna till honom personligen, vilka skulle utgöra den egentliga orsaken till uppsägningen. R.B. har själv inte gett uttryck för att bolaget skulle ha varit kritiskt mot hans sätt att sköta arbetet eller att han skulle ha varit motarbetad av bolaget. Enligt Arbetsdomstolens mening tyder inte något i utredningen på att bolaget skulle ha haft något annat skäl för åtgärden att säga upp R.B. än att denne tackade nej till de arbetsuppgifter som bolaget erbjöd honom. Av utredningen har inte heller framgått att det skulle ha förelegat andra arbetsuppgifter som R.B. kunnat erbjudas. Vid detta förhållande anser Arbetsdomstolen att uppsägningen av honom inte är att se som en uppsägning av personliga skäl. Det innebär att en utgångspunkt för domstolens prövning är att arbetsbrist låg till grund för uppsägningen.

R.B. har sammanfattningsvis anfört följande. Efter misshandeln den 8 mars 1999 efterlyste han förgäves besked från bolaget om vilka åtgärder som skulle vidtas med anledning av det inträffade. Bolaget har inte heller vidtagit några särskilda sådana åtgärder. De arbetsuppgifter som erbjöds honom skiljde sig avsevärt från hans tidigare och avsåg en enkel stabsfunktion. Bolaget föreslog inte heller i det sammanhanget några åtgärder för att säkerställa hans säkerhet på arbetsplatsen. Därför avböjde han förslaget.

Bolaget har anfört bl.a. följande. Bolagets målsättning alltsedan händelsen den 8 mars 1999 har varit att R.B. skulle återgå till sitt arbete som teknisk chef. Enligt bolagets mening fanns det inte anledning för bolaget att vidta några särskilda åtgärder gentemot J.N. Bolaget önskade behålla både honom och R.B. i sin tjänst. Under R.B:s långa sjukskrivningsperiod gjordes en del nödvändiga förändringar i verksamheten och dennes arbetsuppgifter lades ut på andra anställda i bolaget. Sedan R.B. förklarats frisk den 16 augusti 2000 gick bolaget igenom den föreliggande situationen och inventerade vilka arbetsuppgifter som då kunde erbjudas honom. Han erbjöds därefter att återgå till i stort sett samma arbetsuppgifter som tidigare, med bibehållen titel som teknisk chef och med bibehållen lön och andra anställningsförmåner. När R.B. tackade nej till detta fanns det inte några andra arbetsuppgifter att erbjuda honom. Enligt bolagets mening förelåg alltså arbetsbrist för hans del, varför han sades upp.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Utredningen visar att bolaget vid sidan av viss medverkan vid R.B:s rehabilitering inte har vidtagit några särskilda åtgärder med anledning av den aktuella misshandelssituationen den 8 mars 1999. I sammanhanget bör framhållas att R.B. uttryckligen förklarat att han inte riktar någon kritik mot bolagets agerande med avseende på rehabiliteringen från tidpunkten för den aktuella händelsen till mötet den 16 augusti 2000. Bolaget har förklarat att det från bolagets utgångspunkt var önskvärt att båda de inblandade arbetstagarna fortsatte att arbeta hos bolaget. Arbetsdomstolen har i sin rättstillämpning slagit fast att våld inte kan accepteras på en arbetsplats. När våld har förekommit torde arbetsgivaren ofta skilja förövaren från anställningen. I detta fall har dock bolaget valt att inte vidta någon sådan åtgärd. Detta kan möjligen uppfattas som egendomligt. I sammanhanget bör emellertid beaktas att det utövade våldet varit av begränsad omfattning och att R.B. uttryckligen förklarat att han inte är rädd för J.N. eller tror att denne åter skall utsätta honom för våld. Mot den bakgrunden kan det förhållandet att J.N. arbetar kvar på bolaget inte anses innebära att det skulle föreligga brister i R.B:s arbetsmiljö. Såvitt framkommit synes R.B. efter händelsen den 8 mars främst ha vänt sig mot att bolaget inte öppet gett honom sitt stöd. R.B. har inte heller pekat på några särskilda åtgärder som bolaget borde ha vidtagit, utan endast framfört uppfattningen att det är bolagets sak att åstadkomma en säker arbetsmiljö för honom. Det har över huvud taget inte åberopats några omständigheter till stöd för att det förelegat brister i R.B:s arbetsmiljö. Sammanfattningsvis har i utredningen inte framkommit något som ger fog för uppfattningen att det skulle ha förelegat brister i hans arbetsmiljö.

R.B. har gjort gällande att uppsägningen inte varit sakligt grundad eftersom bolaget inte gjort någon omplaceringsutredning. Bolagets ståndpunkt är att en genomgång efter det att R.B. förklarats frisk visade vilka arbetsuppgifter som fanns att tillgå samt det var dessa uppgifter som han erbjöds. Enligt bolaget var det fråga om ett skäligt erbjudande. Detta har bestritts av R.B. Klart är att R.B. inte erbjöds att återgå till samtliga de arbetsuppgifter han tidigare haft. Utredningen ger dock inte stöd för att omständigheterna skall anses vara sådana att erbjudandet bör bedömas som oskäligt. R.B. har inte heller pekat på några andra lediga arbetsuppgifter som han hade kunnat erbjudas. Vid detta förhållande och med beaktande av det begränsade antalet anställda i verksamheten får bolaget enligt Arbetsdomstolens mening anses ha uppfyllt vad som ålegat det i detta hänseende.

Vid en samlad bedömning finner Arbetsdomstolen att bolagets uppsägning av R.B. har föranletts av arbetsbrist och att saklig grund för uppsägningen förelegat.

Formaliefel

Bolaget har medgett att uppsägningsbeskedet var ofullständigt på så sätt att det inte angavs om R.B. hade företrädesrätt till återanställning eller inte samt vad som i förekommande fall krävdes av honom för att företrädesrätten skulle kunna göras gällande. Enligt bolagets mening skulle detta inte ha varit meningsfullt. Arbetsdomstolen kan inte dela denna uppfattning. Regleringen ger inte utrymme för en enskild arbetsgivare att avgöra om det finns anledning att tillämpa bestämmelserna. Bolaget skall därför förpliktas utge allmänt skadestånd till R.B. för detta brott mot anställningsskyddslagen.

R.B. har också gjort gällande att bolaget brutit mot anställningsskyddslagens turordningsregler genom att i en arbetsbristsituation säga upp honom trots att det fanns ett flertal anställda med kortare anställningstid, vars arbetsuppgifter han haft tillräckliga kvalifikationer för. Bolaget får anses ha bestritt att det brutit mot dessa turordningsregler. Dessa regler blir tillämpliga endast då det blir aktuellt att välja mellan olika arbetstagare. När det, som i detta fall, är fråga om en arbetsbristsituation där arbetsbristen endast berör en viss arbetstagare förlorar turordningsreglerna sin betydelse. Enligt Arbetsdomstolens mening kan bolaget sålunda inte anses ha brutit mot anställningsskyddslagens bestämmelser om turordning vid uppsägning.

Har bolaget åsidosatt sin förhandlingsskyldighet?

SIF har gjort gällande att bolaget brutit mot medbestämmandelagens förhandlingsregler genom att dels utebli från en påkallad förhandling, dels inte påkalla förhandling innan uppsägningen av R.B. vidtogs. SIF har därvid anfört följande. Sedan bolagets förslag till R.B. hade förkastats påkallade förbundet den 16 oktober 2000 förhandling angående R.B:s arbetsförhållanden. Någon timme före den föreslagna tiden för förhandlingen meddelade bolaget att det inte hade för avsikt att närvara och förklarade att förhandlingarna var avslutade. Bolaget har inte heller påkallat förhandling i uppsägningsfrågan innan R.B. sades upp. I båda dessa situationer har bolaget brutit mot sin förhandlingsskyldighet.

Bolaget har bestritt vad SIF i detta avseende lagt bolaget till last och anfört följande. Den 6 oktober 2000 skrev bolaget till SIF och anförde bl.a. att det övervägde att påkalla förhandling rörande uppsägning av R.B. Någon reaktion på detta brev fick inte bolaget. I stället begärde SIF förhandling rörande R.B:s arbetsmiljöförhållanden med förslag om förhandling den 20 oktober. Eftersom bolaget ansåg att den frågan hade slutbehandlats vid mötet den 16 augusti avböjde bolaget denna förhandling. Mot den bakgrunden anser bolaget att det inte har brutit mot skyldigheten att ta upp en förhandling innan åtgärden att säga upp R.B. vidtogs.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Visserligen har frågan om R.B:s arbetsförhållanden tidigare varit föremål för omfattande diskussioner mellan parterna. Detta förhållande medför enligt Arbetsdomstolens mening inte att bolagets utevaro från en utsatt förhandling och dess ensidiga förklaring att förhandlingen avslutats bör betraktas på annat sätt än som en förhandlingsvägran. Inte heller kan vad som enligt bolaget förevarit mellan parterna anses innefatta ett påkallande av förhandling rörande uppsägning av R.B. Det innebär att bolaget även i detta hänseende får anses ha åsidosatt den förhandlingsskyldighet som ålegat det.

Sammanfattning

I fråga om R.B:s talan mot bolaget har Arbetsdomstolen i det föregående funnit att bolagets uppsägning av R.B. varit sakligt grundad och att bolaget i sammanhanget inte brutit mot anställningsskyddslagens turordningsregler. Domstolen har dock funnit att bolaget åsidosatt skyldigheten att i uppsägningsbeskedet ange huruvida R.B. hade företrädesrätt till återanställning och - i förekommande fall - vad som krävdes av honom för att företrädesrätten skulle kunna göras gällande. I fråga om SIF:s talan mot bolaget har domstolen funnit att bolaget brutit mot sin förhandlingsskyldighet i enlighet med vad SIF gjort gällande.

Skadestånd

Den bedömning Arbetsdomstolen har gjort medför att bolaget skall förpliktas att utge allmänt skadestånd till R.B. för brott mot formaliereglerna i 8 § anställningsskyddslagen och till SIF för två fall av förhandlingsvägran. Domstolen bestämmer att allmänt skadestånd skall utgå till R.B. med 7 000 kr och till SIF med 50 000 kr.

Rättegångskostnader

Målet i Arbetsdomstolen har bestått av två käromål som med stöd av 2 kap. 1 § tredje stycket lagen om rättegången i arbetstvister handlagts gemensamt.

Den bedömning Arbetsdomstolen gjort innebär att R.B. i allt väsentligt förlorat sin talan mot bolaget och att SIF vunnit fullt bifall till sin talan mot bolaget. R.B. skall därför förpliktas ersätta bolagets rättegångskostnader till den del dessa hänför sig till hans talan. Bolaget skall å sin sida förpliktas ersätta de rättegångskostnader SIF haft för sin talan mot bolaget.

Bolaget har lämnat arbetstagarsidans yrkande om rättegångskostnader utan erinran. Arbetstagarsidan har ifrågasatt om bolagets kostnad för delgivning av uppsägningshandlingen är en rättegångskostnad och har i övrigt överlämnat skäligheten av bolagets kostnadsyrkande till Arbetsdomstolens prövning.

Arbetsdomstolens bedömning.

Parterna har inte gjort någon fördelning av rättegångskostnaderna på målets olika delar. Enligt domstolens mening kan det dock antas att kostnaderna till största delen hänför sig till frågan om uppsägningen varit sakligt grundad. Domstolen gör den bedömningen att parternas kostnader till 80 procent hänför sig till R.B:s talan och till 20 procent hänför sig till SIF:s talan. Med hänsyn härtill och då tvist inte råder om yrkat belopp skall bolaget till SIF utge 12 800 kr (20 procent av för arbete yrkade 64 000 kr). Vad härefter angår R.B:s skyldighet att utge ersättning för bolagets rättegångskostnader gör domstolen följande bedömning. Av bolagets kostnadsräkning framgår att bolaget begärt ersättning för kostnader avseende delgivning av uppsägningshandlingen och att kostnaden för ombudsarvode avser biträde under tidsperioden april 1999 t.o.m. dagen för huvudförhandlingens avslutande. Ansökan om stämning i målet kom in till domstolen den 29 januari 2001. Kostnaden för delgivning av uppsägningshandlingen är inte att anse som en kostnad i rättegången. Rättegångskostnaden i övrigt skall enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken ersättas fullt ut, såvitt kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Det krävs dock att kostnaden direkt påkallats av rättegångens förberedande och utförande. Kostnader som i övrigt förorsakats av mellanhavandet med motparten är inte att anse som rättegångskostnad. Mot bakgrund av det anförda och med beaktande av målets art och omfattning skall R.B. ersätta bolaget för rättegångskostnader med 64 640 kr (80 procent av såsom skälig kostnad ansedda 80 800 kr).