AD 2002 nr 64

Parter:

Compaq Computer Aktiebolag; M.E.

Nr 64

Compaq Computer Aktiebolag i Stockholm

mot

M.E. i Norrtälje.

ÖVERKLAGAT BESLUT

Stockholms tingsrätts, avd. 3, beslut den 20 mars 2002 i mål nr T 11113-01

M.E. blev den 14 maj 2001 uppsagd av personliga skäl från sin anställning hos Compaq Computer AB (bolaget). Enligt uppsägningsbeskedet var sista anställningsdag den 21 juli 2001. Den 1 juni 2001 ansökte M.E., genom ombud, vid Stockholms tingsrätt om stämning mot bolaget och yrkade bl.a. att uppsägningen skulle förklaras ogiltig. Denna ansökan avvisades dock av tingsrätten i beslut den 25 juni 2001. Som skäl för att avvisa ansökan anfördes i beslutet att det uppgivna ombudet inte hade följt tingsrättens föreläggande att uppvisa fullmakt som visade att ombudet var behörigt att föra M.E:s talan.

Genom ansökan om stämning, som kom in till tingsrätten den 20 juli 2001, väckte M.E. på nytt talan mot bolaget i saken och yrkade bl.a. ogiltigförklaring av uppsägningen den 14 maj 2001.

Bolaget, som bestred M.E:s talan, yrkade att tingsrätten med stöd av 34 § tredje stycket anställningsskyddslagen skulle besluta att M.E:s anställning skulle upphöra så snart som möjligt. Till stöd för yrkandet anförde bolaget i första hand att M.E:s yrkande om ogiltigförklaring var preskriberat och i andra hand att det förelegat saklig grund för uppsägning.

M.E. bestred bolagets yrkande om interimistiskt beslut.

Tingsrätten yttrade i det överklagade beslutet, i den del som nu är av intresse, följande.

Ett förordnande om interimistiskt beslut om anställnings upphörande enligt 34 § tredje stycket anställningsskyddslagen (LAS) kan enligt förarbetena (prop. 1973:129 s. 278-279) meddelas om det redan i ett tidigt skede av målet framgår som mer eller mindre uppenbart att uppsägningen är sakligt grundad. Av förarbetena måste man vidare dra den slutsatsen att särskild försiktighet skall iakttas när det gäller denna typ av interimistiskt beslut. Ett interimistiskt beslut kan meddelas när som helst under rättegången, även i samband med exempelvis att en tingsrätt meddelar dom.

Arbetsdomstolen har i AD 1988 nr 120 slagit fast att vad som föreskrivs i 34 § andra stycket LAS om rätt att stå kvar i anställningen vid tvist om en uppsägnings giltighet gäller även vid tvist i fråga om preskription av arbetstagarens ogiltighetstalan. En förutsättning är dock att ogiltighetstalan har väckts före uppsägningstidens utgång. Är det mer eller mindre klart att talan är preskriberad kan arbetsgivaren på den grunden utverka ett interimistiskt förordnande enligt 34 § tredje stycket LAS om anställningens upphörande. Är däremot frågan oklar står det bäst i överensstämmelse med grunden för 34 § andra stycket att anställningen får bestå i avvaktan på slutligt avgörande.

Tingsrätten konstaterar att M.E:s anställning fortfarande bestod när talan väcktes den 20 juli 2001. Enligt tingsrättens mening är den föreliggande preskriptionsfrågan inte av sådan beskaffenhet att den kan anses mer eller mindre klar. Tingsrätten finner därför inte skäl att bifalla bolagets interimistiska yrkande på denna grund. Tingsrätten finner inte heller på målets nuvarande stadium att det framstår som mer eller mindre uppenbart att uppsägningen av M.E. är sakligt grundad. Tingsrätten lämnar därför bolagets interimistiska yrkande utan bifall i dess helhet.

Bolaget har överklagat tingsrättens beslut och yrkat att Arbetsdomstolen skall besluta att M.E:s anställning skall upphöra så snart som möjligt.

M.E. har bestritt ändring.

Skäl

Bolaget har till stöd för att Arbetsdomstolen interimistiskt skall förordna att M.E:s anställning skall upphöra åberopat detsamma som vid tingsrätten. Sålunda har bolaget gjort gällande i första hand att M.E:s talan i den del som avser ogiltigförklaring av uppsägningen är preskriberad och i andra hand att uppsägningen är sakligt grundad.

Arbetsdomstolen delar tingsrättens bedömning att det på tvistens nuvarande stadium inte framstår som mer eller mindre uppenbart att uppsägningen av M.E. är sakligt grundad. Bolagets interimistiska yrkande kan således inte bifallas på den grunden.

Som tingsrätten anfört i sitt beslut har emellertid Arbetsdomstolen tidigare (se AD 1988 nr 120) uttalat att en arbetsgivare vid tvist om en uppsägnings giltighet kan utverka ett interimistiskt förordnande enligt 34 § tredje stycket anställningsskyddslagen om anställningens upphörande även på den grunden att ogiltighetstalan är preskriberad.

Av 40 § första stycket anställningsskyddslagen framgår att den som avser att yrka ogiltigförklaring av en uppsägning, skall underrätta arbetsgivaren om detta senast två veckor efter det att uppsägningen skedde. Av tredje stycket i samma paragraf framgår vidare att den som sedan vill väcka talan om ogiltigförklaring skall göra det inom två veckor efter det att tiden för underrättelse gått ut. Om det inom underrättelsetiden har påkallats förhandling i tvistefrågan enligt medbestämmandelagen eller med stöd av kollektivavtal skall talan i stället väckas inom två veckor efter det att förhandlingen avslutades. Av 42 § framgår att arbetstagaren har förlorat sin talan, om någon av de angivna tidsfristerna inte har iakttagits.

I målet synes vara ostridigt att preskriptionstiden för väckande av ogiltighetstalan i detta fall med en direkt tillämpning av 40 och 42 §§anställningsskyddslagen i och för sig skulle ha löpt ut den 11 juni 2001. Det är också ostridigt att M.E. väckte talan i detta mål först den 20 juli 2001.

M.E. har emellertid bestritt att hans ogiltighetstalan skulle vara preskriberad. Han har i den delen anfört att det bedrivits förlikningsförhandlingar mellan parterna, att dessa ännu pågick den 21 juni 2001 samt att bolaget därför i enlighet med den princip som Arbetsdomstolen givit uttryck för bl.a. i domen 1995 nr 113 får anses ha medgivit en förlängning av preskriptionstiden med en månad.

Bolaget, som bestritt att den princip som Arbetsdomstolen kommit fram till i den ovan åberopade domen skulle vara tillämplig i detta fall, har anfört sammanfattningsvis följande. M.E. väckte den 1 juni 2001 talan om bl.a. ogiltighet av uppsägningen. Den talan var väckt i rätt tid. Därefter fördes, på initiativ av M.E:s dåvarande ombud, samtal mellan ombudet och bolagets personalchef. Den 19 juni 2001 ägde ett möte rum på ombudets kontor med, förutom ombudet, M.E. och personalchefen. Någon överenskommelse träffades inte och förlikningsförhandlingarna avslutades samma dag. Förlikningsförhandlingarna fördes således efter det att M.E. redan väckt talan i domstolen. Någon preskriptionstid har alltså inte löpt. Det har därför varit omöjligt för bolaget att, som Arbetsdomstolen uttalat i den av M.E. åberopade domen och andra liknande domar (se AD 1994 nr 5 och 2000 nr 85), vare sig uttryckligen eller konkludent medge förlängning av någon preskriptionstid. - Även om en regel om förlängning av preskriptionstiden skulle vara tillämplig i detta fall är talan ändå att anse som preskriberad. De tidigare rättsfallen har gällt enbart skadeståndstalan. I detta fall rör det sig emellertid om en ogiltighetstalan. Då kan det inte vara rimligt att låta den förlängda preskriptionstiden uppgå till mer än två veckor eftersom den lagreglerade fristen för att väcka en sådan talan bara är två veckor räknat från avslutade tvisteförhandlingar enligt medbestämmandelagen eller kollektivavtal alternativt från det att tiden för underrättelse gått ut.

M.E. har mot vad bolaget sålunda anfört invänt följande. Den tidigare talan avvisades utan att stämningsansökan hade delgivits med bolaget. Denna talan skall därmed anses som om den aldrig hade väckts. Preskriptionstiden fortsatte därmed att löpa och skall anses ha förlängts genom konkludent handlande av bolaget som inte framställde någon invändning om preskription i samband med förhandlingarna. Det vidhålles att M.E. i den förevarande situationen haft en månad på sig att väcka talan från förhandlingarnas avslutande, vilket inte skedde före den 21 juni 2001.

Arbetsdomstolen har i det vägledande avgörandet, AD 1994 nr 5, behandlat situationen att en arbetsgivare deltar i förlikningsförhandlingar utom rätta när preskriptionstiden löper ut. Domstolen uttalade då att principen för sådana fall bör vara att arbetsgivaren får anses ha medgivit arbetstagaren en förlängning av preskriptionstiden. I domen uttalades också att undantag från denna princip kunde finnas, t.ex. om arbetsgivaren under förlikningsförhandlingarna uttryckligen anger att arbetstagaren måste iaktta preskriptionstiden för väckande av talan eller det av annan anledning klart framgår att de inte funnits grundad anledning till antagande att arbetsgivaren velat medge en förlängning av preskriptionstiden. Som skäl för denna ordning anförde domstolen först och främst att parterna genom att föra förlikningsförhandlingar har demonstrerat att de båda tänker sig att tvisten skall kunna lösas utan rättegång. Sålunda uttalade domstolen att om en arbetsgivare, utan att göra förbehåll om att arbetstagaren måste iaktta lagens preskriptionstid, ger sig in i förlikningsförhandlingar med denne före utgången av preskriptionstiden för väckande av talan det typiskt sett kan antas vara åsyftat av arbetsgivaren att han så länge förhandlingarna pågår inte skall behöva utsättas för en mot honom riktad talan. På motsvarande sätt var det enligt domstolen rimligt att utifrån arbetstagarens synpunkt anse, att arbetsgivarens handlande typiskt sett ger arbetstagaren grundad anledning till antagande att han inte för att undgå preskription behöver gå till rättegång innan de eventuella förlikningsmöjligheterna uttömts. Arbetsdomstolen framhöll också att en rättstillämpning som gick ut på en strikt tillämpning av preskriptionsfristerna när förlikningsförhandlingar förs skulle öppna möjligheter till spekulation från arbetsgivarens sida på arbetstagarens bekostnad. Som en illustration till detta synsätt uttalade domstolen bl.a. att det föreföll föga tilltalande att en arbetsgivare, när förda förlikningsförhandlingar avslutats utan uppgörelse och arbetstagaren därför väcker talan, skulle kunna åberopa att preskription inträtt under förhandlingarnas gång enligt en preskriptionsregel som ingen av dem ägnat en tanke. Och vidare skulle det, fortsatte domstolen, om arbetsgivaren i stället hade haft preskriptionsregeln i åtanke, närmast te sig stötande att arbetsgivaren i dessa fall skulle kunna åberopa preskription.

I förevarande fall skiljer sig förhållandena från de situationer som rått i de tidigare rättsfallen bl.a. på det sättet att här var en talan i tvisten ostridigt redan väckt när förlikningsförhandlingarna fördes. Denna talan var visserligen inte delgiven med arbetsgivaren. Av vad som hittills framkommit i målet synes dock den slutsatsen kunna dras att förhandlingarna fördes mot den bakgrunden att talan var väckt och att detta skett i rätt tid. Någon risk för att det förhållandet att parterna därefter bedrev förlikningsdiskussioner i sig skulle kunna leda till att M.E:s ogiltighetstalan preskriberades förelåg alltså inte. Detta är i stället en följd av att den först väckta talan förlorat sin preskriptionsavbrytande verkan genom tingsrättens avvisningsbeslut. Annat har inte heller framkommit än att detta beslut haft sin grund i bristande agerande från M.E:s, eller hans dåvarande ombuds, sida och således varit oberoende av något handlande från arbetsgivarens sida. De ändamålssynpunkter som bär upp den princip som de tidigare rättsfallen bygger på gör sig mot denna bakgrund, enligt Arbetsdomstolens mening, inte gällande i detta fall.

Arbetsdomstolen kommer med hänvisning till det anförda till den slutsatsen att de förlikningsförhandlingar som har förts i detta fall inte inneburit att bolaget kan anses ha medgivit att tidsfristen för väckande av ogiltighetstalan utsträckts på så sätt att avslutandet av dessa förhandlingar skall bilda en ny utgångspunkt för bestämmandet av tidsfristen. Beräkningen måste i stället utgå från tidpunkten för uppsägningen, dvs. den 14 maj 2001. Med den utgångspunkten skulle talan om ogiltighet av uppsägningen enligt 40 § tredje stycket andra meningen anställningsskyddslagen vara väckt senast den 11 juni 2001. M.E:s talan i det nu aktuella målet väcktes som framgår ovan först den 20 juli 2001. Det framstår således som mer eller mindre klart att han förlorat rätten till sin ogiltighetstalan på grund av preskription. Tingsrättens beslut skall därför ändras och bolagets yrkande om interimistiskt beslut om anställningens upphörande följaktligen bifallas.

Slut

Med ändring av tingsrättens beslut förordnar Arbetsdomstolen, för tiden intill det slutliga avgörandet, att M.E:s anställning hos Compaq Computer AB, skall upphöra med utgången av denna dag.

Beslut 2002-05-29, målnummer B-53-2002

Ledamöter: Carina Gunnarsson, Dag Ekman, Margit Strandberg, Peter Ander, Inger Mattsson Kasserud, Anders Tiderman och Sven Kinnander (f.d. direktören i Lärarnas Riksförbund; tillfällig ersättare). Enhälligt.