AD 1994 nr 5

Parter:

Torgets Önh Mottagning Aktiebolag; Selander, Erna

Nr 5

Torgets Önh Mottagning Aktiebolag i Lidköping

mot

E.S. i Lidköping.

ÖVERKLAGAD DOM

Lidköpings tingsrätts mellandom 1993-03-02, DT 68

Tingsrättens mellandom, se bilaga.

Torgets Önh Mottagning AB (bolaget) har yrkat att arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens mellandom, skall förklara att E.S. förlorat sin rätt att föra talan mot bolaget om uppsägningslön och allmänt skadestånd.

E.S. har bestritt ändring.

Det skall anmärkas att parterna i målet med uttrycket "uppsägningslön" uppenbarligen åsyftar ekonomiskt skadestånd motsvarande E.S:s påstådda förlust av lön på grund av att bolaget enligt hennes mening åsidosatt skyldighet att iaktta uppsägningstid.

Arbetsdomstolen har företagit målet till avgörande utan huvudförhandling.

Målet har inför avgörandet i arbetsdomstolen beretts genom skriftväxling mellan parterna. På grundval av handlingarna i tingsrättens akt och parternas skrifter i arbetsdomstolen kan parternas inställning i preskriptionsfrågan sammanfattas enligt följande.

Bolaget

E.S:s anställning hos bolaget upphörde ostridigt den 30 april 1989. Parterna förde därefter under andra halvåret 1989 förlikningsförhandlingar genom ombud. Förlikningsmöjligheterna diskuterades per telefon den 10 augusti, varpå bolaget lämnade ett skriftligt bud den 13 september. E.S. lämnade ett motbud den 19 oktober, som bolaget avvisade vid ett telefonsamtal den 28 november samtidigt som bolaget höjde sitt tidigare bud. E.S:s ombud gjorde dock den bedömningen att även detta högre bud skulle avvisas av henne. I ett brev den 8 december angav bolaget därför det högsta belopp som bolaget kunde tänka sig att betala förlikningsvis. Eftersom E.S. inte lät höra av sig återkallade bolaget detta bud genom ett brev den 12 januari 1990. Sedan hennes ombud den 16 januari hade frågat, om bolaget stod fast vid sin återkallelse, bekräftade bolaget detta genom ett brev den 17 januari.

Preskriptionstiden för väckande av talan i tvisten löpte enligt 41 § andra stycket sista meningen anställningsskyddslagen ut fyra månader efter det att tiden för underrättelse enligt 41 § första stycket gick ut. E.S:s talan skulle alltså ha väckts senast den 30 december 1989.

Den omständigheten att parterna fört förlikningsförhandlingar, där bolaget förlikningsvis erbjudit vissa belopp, innebär inte att bolaget får anses ha avstått från att göra preskriptionsinvändning. Om så vore fallet, skulle det leda till att parter drog sig för att medverka i utomprocessuella förlikningsförhandlingar och dessutom medföra den orimliga konsekvensen att ett anspråk som varit föremål för förlikningsdiskussioner aldrig skulle preskriberas. Det är i och för sig ostridigt att parterna sinsemellan inte berört frågan om preskription. Detta förhållande kan dock inte ha gett E.S. anledning att tro att bolaget inte skulle åberopa preskription.

Enligt bolagets mening föreligger inte heller något konkludent medgivande till förlängning av preskriptionstiden. För att ett sådant medgivande skall anses föreligga krävs att gäldenärens (bolagets) handlande gett borgenären (E.S.) välgrundad anledning till antagande att preskription inte skulle komma att åberopas (jfr Lindskog, Preskription, Uppsala 1990, s. 462).

Bolagets agerande har inte föranlett ett sådant antagande från E.S:s sida. Bolaget har den 8 december 1989 lämnat ett förlikningsförslag i vilket angetts att bolaget inte var berett att gå högre. E.S. har sedan haft tre veckor på sig att ta ställning till förslaget innan preskription skulle inträda. Om hon haft svårigheter att lämna besked, hade hon haft möjlighet att meddela bolaget detta. Hon hade också haft möjlighet att, om förslaget inte accepterades, inge stämningsansökan. Slutligen hade hon haft möjlighet att efterhöra, om bolaget avsåg att åberopa preskription.

Efter det att preskription inträtt har bolaget endast återkallat sitt den 8 december 1989 lämnade bud. Bolaget har sålunda efter den 30 december 1989 inte gett E.S. någon som helst anledning att tro, att bolaget skulle gå med på någon uppgörelse. Några egentliga förlikningsförhandlingar har inte förts efter sistnämnda dag. För att verkliga förlikningsförhandlingar skall anses ha ägt rum bör krävas att E.S. haft fog för uppfattningen att hon förhandlingsvägen skulle kunna uppnå någon eftergift (se Lindskog, a.a., s. 464 f). Efter bolagets brev den 8 december 1989 måste det ha stått klart för E.S. att bolaget inte var berett till ytterligare eftergifter. De kontakter som parterna haft under januari 1990 kan inte heller ha gett henne fog för uppfattningen att hon skulle kunna förmå bolaget till eftergifter.

För det fall att det skulle anses att förlikningsförhandlingar ägt rum, vilka gett E.S. skäligt rådrum att väcka talan, så anser bolaget att hon inte väckt talan inom skälig tid. Sedan E.S. på sommaren 1989 fått biträde av ombud har parterna ganska ingående för varandra redovisat sina ståndpunkter och grunderna för dem. E.S. borde redan i januari eller februari 1990 ha haft en ganska bra uppfattning i frågorna, om hon borde väcka talan och hur hennes talan i så fall skulle utformas. Den tilläggstid om fyra månader, som tingsrätten accepterat, är orimligt lång. Vid bedömningen av längden av en tilläggstid bör man ta hänsyn till att preskriptionstiderna inom arbetsrätten genomgående är korta. Tilläggstiden bör vara avsevärt kortare än den "ordinarie" preskriptionstiden och endast ge skäligt rådrum för att vidta adekvata åtgärder (se Lindskog, a.a., s. 465 f). En eventuell tilläggstid bör inte heller räknas från den 17 januari 1990 utan från och med den 30 december 1989, eftersom parterna inte fört några egentliga förlikningsförhandlingar efter sistnämnda dag.

E.S.

Tingsrättens bedömning är riktig. Preskriptionstiden skulle ha löpt ut den 30 december 1989, dvs. åtta månader efter det att anställningen upphörde. Vid den tidpunkten fördes fortfarande förlikningsförhandlingar mellan parterna. Dessa avslutades inte förrän den 17 januari 1990, när bolaget slutligt meddelade att det inte längre stod fast vid sitt bud av den 8 december 1989. Eftersom frågan om preskription inte alls varit på tal mellan parterna under förhandlingarna hade E.S. inte anledning att tro att bolaget skulle åberopa preskription då preskriptionstidpunkten passerats. Eftersom bolaget flera gånger höjt sitt bud och därutöver på E.S:s initiativ övervägt höjningar har hon haft fullt fog för uppfattningen att hon skulle kunna komma till en uppgörelse med bolaget förhandlingsvägen. Konkludent medgivande till förlängning av preskriptionstiden måste anses ha förelegat. Bolagets återkallelse av budet av den 8 december 1989 kom som en överraskning för E.S.. Bolagets brev den 17 januari 1990 får ses som en följd av hennes ombuds telefonkontakt med bolaget.

Det kan inte vara rimligt att en part i mål av ifrågavarande beskaffenhet skall kunna "förhandla sig fram" till att på grund av preskription undgå ett anspråk.

Vad gäller frågan om tilläggstidens längd har i den juridiska litteraturen föreslagits en bestämd tid om ett år (se Lindskog, a.a., s. 464). Med beaktande härav måste det, såsom tingsrätten funnit, anses att den tidsrymd om knappt fyra månader som förflutit från det att förlikningsförhandlingarna avslutades till dess att E.S. väckte talan, ligger inom ramen för "skäligt rådrum".

Domskäl

I målet är ostridigt att parterna under sensommaren och hösten 1989 förde förlikningsförhandlingar i tvisten. Som ett led i dessa förhandlingar lämnade bolaget i sitt brev den 8 december 1989 E.S. ett bud som, enligt vad utredningen får anses visa, var att uppfatta som ett slutligt bud från dess sida. Bolaget utsatte därvid inte någon särskild acceptfrist avseende detta bud utan förklarade i sitt brev endast att bolaget avvaktade besked, huruvida E.S. var beredd att godta en förlikning på den i brevet angivna nivån. Först genom sitt brev den 12 januari 1990 förklarade sig bolaget återkalla budet. Detta brev, vilket var undertecknat av bolagets ombud och ställt till E.S:s ombud, hade såvitt här är av intresse följande lydelse.

"- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Ber att få återkomma i rubricerade ärende.

För att få ett snabbt slut på tvisten, har (bolaget) under hösten 1989 vid flera tillfällen erbjudit sig att förlikningsvis betala vissa belopp. (Bolaget) erbjöd sig först att betala (överstruket belopp) kr, därefter (överstruket belopp) kr och senast (överstruket belopp) kr.

E.S. har haft god tid på sig att överväga samt eventuellt godtaga det förlikningsbud som lämnats.

Då E.S. ej kunnat godtaga det lämnade förslaget, ber jag nu att få meddela att (bolaget) återkallar lämnat förlikningsförslag.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -"

Härav måste enligt arbetsdomstolens mening dras slutsatsen, att bolaget ansett budet av den 8 december 1989 stå öppet för en accept från E.S:s sida intill den 12 januari 1990. Detta får i sin tur anses innebära att förlikningsförhandlingarna mellan parterna inte avslutats före sistnämnda dag.

Såsom tingsrätten funnit är de förlikningsförhandlingar som förts mellan parterna inte att likställa med sådana tvisteförhandlingar enligt medbestämmandelagen eller med stöd av kollektivavtal som avses i 41 § andra stycket första meningen anställningsskyddslagen. Preskriptionsfrågan är i stället - såsom E.S. i arbetsdomstolen också godtagit - i princip att bedöma med tillämpning av bestämmelsen i 41 § andra stycket sista meningen. Beräknad enligt denna bestämmelse löpte preskriptionstiden för E.S:s väckande av talan i tvisten ostridigt ut den 30 december 1989.

Rättsfrågan i målet är numera endast hur man skall bedöma situationen att den part som kan åberopa den nämnda preskriptionsregeln, arbetsgivaren, deltar i förlikningsförhandlingar med motparten, arbetstagaren, när den enligt 41 § andra stycket sista meningen anställningsskyddslagen gällande preskriptionstiden löper ut.

Denna fråga är inte reglerad i anställningsskyddslagen. Det står emellertid arbetsgivaren fritt både att avstå från att åberopa preskription enligt den ifrågavarande lagbestämmelsen och att medge arbetstagaren en förlängning av preskriptionstiden enligt bestämmelsen. För det fall att arbetsgivaren uttryckligen förklarar sig avstå från att åberopa preskription eller uttryckligen förklarar sig medge en förlängning av preskriptionstiden är förklaringen sålunda verksam. Härav följer att man även har att räkna med att sådana förklaringar kan komma till stånd konkludent, dvs. genom ett visst uppträdande eller handlande från arbetsgivarens sida.

Om nu en arbetsgivare deltar i förlikningsförhandlingar med arbetstagaren när preskriptionstiden för väckande av talan löper ut ligger det - om annat inte uttryckligen angetts av arbetsgivaren eller eljest klart framgår av omständigheterna i det enskilda fallet - nära till hands att tolka detta så att arbetsgivaren inte avser att åberopa att preskription inträtt vid nämnda tidpunkt. Det skulle enligt domstolens mening visserligen vara en alltför långtgående slutsats att anta att arbetsgivaren avser att avstå från att över huvud taget åberopa preskription enligt bestämmelsen, med påföljd att arbetstagarens anspråk endast skulle vara underkastat den allmänna tioårspreskriptionen, men däremot knappast att tillägga arbetsgivarens handlande den innebörden att han är beredd att medge arbetstagaren en förlängning av preskriptionstiden enligt bestämmelsen. Om en arbetsgivare, utan att göra förbehåll om att arbetstagaren måste iaktta lagens preskriptionstid, ger sig in i förlikningsförhandlingar med denne före utgången av preskriptionstiden för väckande av talan kan det sålunda antas typiskt sett vara åsyftat av arbetsgivaren att han inte skall behöva utsättas för en mot honom riktad talan så länge förhandlingarna pågår. Och ser man saken från arbetstagarens synpunkt är det rimligt att anse, att arbetsgivarens handlande typiskt sett ger arbetstagaren grundad anledning till antagande att han inte för att undgå preskription behöver gå till rättegång innan de eventuella förlikningsmöjligheterna uttömts.

För en rättstillämpning i enlighet med det nu sagda talar även följande skäl. I de fall då den diskuterade frågan uppkommer torde det verkliga förhållandet ofta vara det, att ingen av parterna har ägnat preskriptionsfrågan uppmärksamhet. Genom att föra förlikningsförhandlingar demonstrerar de emellertid att de båda tänker sig att tvisten skall kunna lösas utan rättegång. Det synes då föga tilltalande att arbetsgivaren, sedan förhandlingarna likväl avslutats utan att uppgörelse kunnat nås och arbetstagaren därför väcker talan, skall kunna åberopa att preskription inträtt under förhandlingarnas gång enligt en preskriptionsregel åt vilken varken han eller arbetstagaren skänkt en tanke. Om förhållandet i stället är det att arbetsgivaren haft preskriptionsregeln i åtanke, ter det sig närmast stötande att han sedan förlikningsförhandlingarna avslutats utan uppgörelse skulle kunna åberopa att preskription inträtt medan dessa pågick. Har arbetsgivaren i sådant fall utgått från antagandet att arbetstagaren inte ägnat preskriptionsfrågan uppmärksamhet, skulle ett sådant förfarande kunna sägas strida mot god moral: arbetsgivaren medverkar i förlikningsförhandlingarna så länge att den av arbetstagaren icke uppmärksammade preskriptionsregeln utlöses, varefter han bestrider arbetstagarens krav under åberopande av preskription. Har arbetsgivaren däremot i det angivna fallet utgått från antagandet att även arbetstagaren ägnat preskriptionsfrågan uppmärksamhet, måste han också ha insett att hans handlande att fortfarande vid preskriptionstidens utgång delta i förlikningsförhandlingar gett arbetstagaren grundad anledning anta att arbetsgivaren i vart fall inte skulle åberopa att preskription inträtt medan dessa pågick. Det skulle vidare vara synnerligen långsökt att säga att arbetsgivaren i den angivna situationen haft anledning till antagande att arbetstagaren, genom att fortsätta förhandlingarna utan att väcka talan, avsett att avstå från sitt anspråk genom att låta det bli underkastat preskription.

Det kan visserligen sägas, att den ifrågavarande preskriptionsregeln återfinns i skriven lag, att okunnighet om eller bristande uppmärksamhet på vad gällande rätt innebär normalt går ut över den part som av sådan anledning inte vidtar erforderliga åtgärder för att bevara sin rätt och att det därför - i fall då det saknas uttryckligt stöd för att arbetsgivaren velat avstå från att åberopa preskription eller medge arbetstagaren en förlängning av preskriptionstiden - bör gå ut över arbetstagaren att han inte väckt talan inom den tid som anges i lagregeln. Främst med hänsyn till vad som tidigare sagts om vad som kan antas typiskt sett vara parternas inställning i frågan om väckande av talan så länge förlikningsförhandlingar pågår samt till de möjligheter till spekulation på arbetstagarens bekostnad, som en sådan rättstillämpning skulle innebära, bör den enligt arbetsdomstolens mening inte knäsättas. Principen bör i stället vara att en arbetsgivare som deltar i förlikningsförhandlingar utom rätta med arbetstagaren, när preskriptionstiden för väckande av talan enligt den aktuella lagbestämmelsen löper ut, därmed får anses ha medgett arbetstagaren en förlängning av preskriptionstiden enligt bestämmelsen.

Undantag från denna princip måste givetvis gälla, om arbetsgivaren under sådana förlikningsförhandlingar som här avses uttryckligen anger att arbetstagaren måste iaktta preskriptionstiden för väckande av talan eller det av annan anledning klart framgår att det inte funnits grundad anledning till antagande att arbetsgivaren velat medge en förlängning av preskriptionstiden.

Om emellertid omständigheterna är sådana att arbetsgivaren, i enlighet med det nyss sagda, får genom sitt deltagande i förlikningsförhandlingar när preskriptionstiden löper ut anses ha medgett arbetstagaren en förlängning av preskriptionstiden för väckande av talan, uppkommer frågan vilken frist för väckande av talan som då i stället skall anses gälla vid oenighet därom parterna emellan. Enligt arbetsdomstolens mening bör det inte komma i fråga att medge arbetstagaren en alltför lång tilläggstid, utan endast en så lång ytterligare frist att han får skäligt rådrum för att överväga frågan om att väcka talan och inge ansökan om stämning eller den handling som eljest fordras för att talan i tvisten skall anses väckt. Det synes härvidlag lämpligt och skäligt att i förevarande sammanhang hämta ledning i bestämmelsen i 66 § första stycket medbestämmandelagen. Där behandlas det fallet att en organisation har försuttit föreskriven tid för förhandling eller väckande av talan i en tvist som berör medlem i organisationen. Medlemmen får då väcka talan inom en månad efter det att nyssnämnd tid löpt ut. Enligt arbetsdomstolens mening bör det normalt inte förekomma att den tilläggstid som skall medges arbetstagaren i ett fall som det förevarande görs längre än vad som sålunda ansetts skäligt i den situation som regleras av 66 § första stycket medbestämmandelagen. Tilläggstiden bör räknas från den tidpunkt då förlikningsförhandlingarna får anses avslutade.

I förevarande fall får förlikningsförhandlingarna mellan parterna anses ha blivit avslutade då bolagets brev den 12 januari 1990 till E.S:s ombud kom denne till handa, vilket enligt vad som framgår av vad parterna har anfört i målet måste ha skett i vart fall senast den 16 januari 1990. I enlighet med det nyss sagda hade det därmed ålegat E.S. att väcka talan i vart fall senast den 16 februari 1990. Av bolagets uttalanden i målet synes dock möjligen framgå att bolaget - för det fall ett konkludent medgivande till förlängning av preskriptionstiden anses lämnat - varit berett att medge en tilläggstid av två månader. Arbetsdomstolen åsyftar här vad bolaget har anfört dels därom att en eventuell tilläggstid bort räknas "från och med den 30 december 1989", dels därom att E.S. redan "i januari eller februari 1990" borde ha haft en ganska bra uppfattning i frågorna, om hon borde väcka talan och hur hennes talan i så fall skulle utformas. Även om E.S. tillgodoräknas detta i och för sig något oklara "medgivande" från bolagets sida, får hon emellertid anses ha förlorat sin talan på grund av preskription. Hon väckte nämligen ostridigt sin talan först den 11 maj 1990, dvs. närmare fyra månader efter förlikningsförhandlingarnas avslutande.

Arbetsdomstolen vill tillägga följande. Det skall inte fördöljas att tillämpningen av en sådan princip som här har antagits böra gälla kan ge upphov till problem, knutna till omständigheterna i det enskilda fallet. En fråga är sålunda vad som bör fordras för att arbetsgivaren skall kunna anses delta i förlikningsförhandlingar med arbetstagaren vid den tidpunkt när talan annars skulle ha väckts. Den frågan vållar dock inte något problem i förevarande fall, där bolaget förlikningsvis lagt ett bud före den i lagregeln bestämda tidpunkten för preskriptionstidens utgång och genom en därefter gjord återkallelse av budet ådagalagt att detta stått öppet för E.S:s accept även efter nyssnämnda tidpunkt. Hur saken bort bedömas för det fall att bolaget inte uttryckligen återkallat budet utan i stället, sedan E.S. väckt talan, gjort gällande att bolaget utgått från att budet skulle accepteras eller talan väckas före utgången av den i lagen bestämda preskriptionstiden, lämnas sålunda öppet. Likaså lämnas i förevarande fall i och för sig öppet hur den situationen skall bedömas, att arbetsgivaren väl deltar i förlikningsförhandlingar med arbetstagaren utan att göra förbehåll om att preskriptionstiden måste beaktas, men sedan frånträder dessa förhandlingar så kort tid före preskriptionstidens utgång att arbetstagaren inte erhåller skälig tid för väckande av talan dessförinnan. Självfallet ligger dock närmast till hands att bedöma denna situation på ett sätt som svarar mot vad här har ansetts böra gälla för det fall att förlikningsförhandlingar fortfarande pågår när den lagbestämda preskriptionstiden löper ut.

Sammanfattningsvis finner alltså arbetsdomstolen att E.S. skall - med ändring av tingsrättens mellandom - förklaras ha förlorat sin i målet väckta talan på grund av preskription.

Domskäl

I målet är ostridigt att parterna ej var bundna av kollektivavtal, att E.S. slutade sin anställning hos bolaget 1989-04-30, att E.S. framförde krav på ersättning av bolaget 1989-06-21, att parterna förde förlikningsförhandlingar under hösten 1989, att dessa förhandlingar avslutades 1990-01-17 samt att talan i målet väcktes 1990-05-11.

De frågor som nu är tvistiga är dels huruvida parternas förlikningsförhandlingar är sådana tvisteförhandlingar som avses i 41 § lagen om anställningsskydd, dels om bolaget genom att ingå i förhandlingar får anses ha avstått från möjligheten att göra preskriptionsinvändning.

I 41 § andra stycket lagen om anställningsskydd anges att, om förhandling rörande tvistefrågan enligt lagen om medbestämmande i arbetslivet eller med stöd av kollektivavtal påkallats inom fyra månader, talan skall väckas inom fyra månader efter det att förhandlingen avslutades. Enligt lagen om medbestämmande i arbetslivet äger enskild arbetstagare emellertid ej förhandlingsrätt (se Prop. 1981/82:71 sid 107). På grund härav och då parterna ej var bundna av kollektivavtal kan de förlikningsförhandlingar som parterna fört ej anses ha varit sådana tvisteförhandlingar som anges i det ovan angivna lagrummet. Utgångspunkten för preskriptionstiden kan således inte vara när förhandlingen avslutades.

I 41 § andra stycket lagen om anställningsskydd anges vidare att, om förhandling ej förts, talan skall väckas inom fyra månader från det att tiden för underrättelse gick ut. Denna tid utgick ostridigt åtta månader efter anställningstidens utgång eller 1989-12-30. Av utredningen framgår vidare att parterna då förde förlikningsförhandlingar och att dessa fortsatte fram till 1990-01-17. Bolagets handlande får därmed anses ha gett välgrundad anledning till antagande att preskription inte skulle komma att åberopas. Detta bör tolkas som ett konkludent förlängningsmedgivande. E.S. äger då skäligt rådrum för att vidta adekvata åtgärder för att bevara sin rätt. (se S.L. arbete Preskription sid 460-474). Den tid på knappt fyra månader som förflutit innan E.S. väckte talan får anses vara skäligt rådrum.

På grund av vad ovan anförts har E.S. ej förlorat sin rätt enligt 42 § lagen om anställningsskydd att väcka talan mot bolaget.