AD 2002 nr 70

Parter:

Sjöfartens Arbetsgivareförbund; Scandlines Aktiebolag; Sveriges Fartygsbefälsförening

Nr 70

Sjöfartens Arbetsgivareförbund

mot

Sveriges Fartygsbefälsförening

samt

Sveriges Fartygsbefälsförening

mot

Sjöfartens Arbetsgivareförbund och Scandlines Aktiebolag i Helsingborg.

K.B. är anställd som befälhavare hos Scandlines AB (bolaget). Han är medlem i Sveriges Fartygsbefälsförening (SFBF). Mellan SFBF och Sjöfartens Arbetsgivareförbund (SARF) gäller kollektivavtal som bolaget genom sitt medlemskap i SARF är bundet av.

År 1991 tog bolaget över personal från SJ. En av dem som gick över till bolaget var K.B. I ett övergångsavtal från den 26 augusti 1991 mellan SJ, bolaget, SFBF, Svenska Maskinbefälsförbundet och Statstjänstemannaförbundet reglerades bl.a. lönesättningen för de SJ- anställda som skulle övergå till bolaget. När övergångsavtalet tecknades hade bolaget namnet SweFerry AB. Övergångsavtalet innehåller bl.a. följande bestämmelser.

§ 5 Löner

Löneplacering av tjänsteman som direkt övergår till SweFerry AB görs med tillämpning av respektive kollektivavtal och överenskommelser, dock lägst den lön som gäller vid övergångstillfället.

§ 8 Fartygsgrupp

Fartygsgrupp "Öresund", "Trelleborg" och "Götaland" skall inplaceras i fartygsgrupp 14 enligt kollektivavtalen. Tjänsteårstillägg utges enligt kollektivavtalens regler.

Gruppinplaceringen bygger på ett genomsnitt i fartygsstorlek (maskinstyrka) för de tre angivna fartygen. Vid ändringar i förutsättningarna genom att t ex ett av fartygen försvinner skall förhandlingar upptas mellan parterna för en revidering av lönesättningen.

Det mellan parterna gällande kollektivavtalet, det s.k. storsjöavtalet, föreskriver ifråga om befälhavares löner bl.a. följande.

§ 12 Löner och lönetillägg

Mom. 1. Befälhavarens lön

Befälhavarens kontanta avlöning utges enligt mellan honom/henne och rederiet ingånget anställningsavtal.

Vid tiden för övergången, som skedde den 1 september 1991, tjänstgjorde K.B. på tågfärjan Trelleborg. Han var kvar där fram till den 3 januari 1992, då han på grund av arbetsbrist inom bolaget omplacerades till färjan Öresund. Den 23 mars 1992 omplacerades K.B. till färjan Hamlet på leden Limhamn-Dragör och därefter kom han att omplaceras ytterligare gånger. Även de senare omplaceringarna var en följd av arbetsbrist inom bolaget. I och med förflyttningen till färjan Hamlet kom K.B. att arbeta på fartyg som var placerade i en lägre fartygsgrupp än den Trelleborg och Öresund var placerade i. Med en lägre fartygsgrupp följer också en lägre lön.

Mellan parterna har uppkommit tvist främst huruvida K.B. äger rätt att på grund av övergångsavtalet erhålla lön i enlighet med den lön som gäller för fartyg i fartygsgrupp 14, trots att han sedan den 23 mars 1992 tjänstgjort på färjor inplacerade i en lägre fartygsgrupp. Lokala och centrala tvisteförhandlingar har ägt rum mellan parterna utan att de har kunnat enas. Med anledning härav har såväl SARF som SFBF väckt talan.

Yrkanden m.m.

SARF har yrkat Arbetsdomstolen skall förklara att

1. Scandlines AB inte är skyldigt att betala tvistigt lönebelopp jämte ränta till K.B. och att

2. övergångsavtalet eller i målet framlagt anställningsavtal inte skall medföra någon rätt för K.B. att vara lönemässigt placerad i fartygsgrupp 14.

SFBF har bestritt yrkandena och har i sin tur yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. fastställa att K.B. enligt övergångsavtalet i kombination med åberopat anställningsavtal skall vara inplacerad i fartygsgrupp 14 fr.o.m. den 1 september 1991 och tillsvidare, och

2. förplikta bolaget att till K.B. betala 155 478 kr för tiden

den 1 september 1991 t.o.m. mars 2002 jämte ränta om 89 405 kr, dvs. sammanlagt 244 883 kr.

SARF och Scandlines AB (arbetsgivarparterna) har bestritt yrkandena men vitsordat det yrkade kapitalbeloppet och ränteyrkandet såsom skäligt i sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Arbetsgivarparterna

SFBF har gjort gällande att K.B. sedan år 1992 haft fel lön som befälhavare i bolaget eftersom denne enligt övergångsavtalet i kombination med anställningsavtalet äger rätt att i lönehänseende vara placerad i fartygsgrupp 14. SFBF saknar stöd för sin uppfattning eftersom varken övergångsavtalet eller anställningsavtalet tillerkänner K.B. en sådan rätt.

Övergångsavtalet träffades när bolaget skulle ta över personal från SJ år 1991. Vid den tiden tjänstgjorde K.B. på färjan Trelleborg. I § 8 i övergångsavtalet anges att fartygsgrupp Öresund, Trelleborg och Götaland skall vara inplacerade i fartygsgrupp 14 enligt kollektivavtalen. Vidare anges i § 8 att gruppinplaceringen bygger på ett genomsnitt i fartygsstorlek - maskinstyrka - för de tre angivna fartygen. Detta var ett sätt att löneinplacera personalen vid övergångstillfället. Övergångsavtalet i sig orsakade inte K.B. någon löneminskning eftersom han en tid efter övergången fortsatte att tjänstgöra på Trelleborg. K.B:s senare löneminskningar har inte haft något samband med arbetsgivarbytet eller övergångsavtalet utan har berott på omplaceringar på grund av arbetsbrist.

Arbetsgivarparterna vill framhålla att det aktuella avtalet är ett övergångsavtal som avsåg att reglera vad som skulle gälla för den personal som kom från SJ vid övergångstidpunkten. Det var således inte avsett att tillämpas framgent. Bolaget stod vid tiden för avtalet inför en mycket turbulent tid med stora personaländringar. År 1992 visade det sig att bolaget fick säga upp tolv fartygsbefäl på grund av arbetsbrist och sex befälhavare blev under året nedgraderade. Året därpå var det totalt 25 fartygsbefäl som blev uppsagda på grund av arbetsbrist. Sådana framtida förändringar tog övergångsavtalet inte hänsyn till. Omplaceringen av K.B. år 1992 skedde på grund av arbetsbrist och utgjorde därför en speciell händelse som inte reglerades genom övergångsavtalet.

Att det var fråga om att reglera vad som skulle gälla för personalen vid övergången framgår vidare av avtalets innehåll. I § 3, som har rubriken övergångsregler, föreskrivs vad som skall gälla vid "övergångstidpunkten" och i § 5, som har rubriken löner, talas om "övergångstillfället". Eftersom övergångsavtalet endast reglerar vad som skall gälla vid ett speciellt tillfälle har det inte sagts upp. Avtalet innehåller inte ens någon uppsägningsklausul.

I januari 1992 flyttades K.B. från tågfärjan Trelleborg till färjan Öresund. Dessa två fartyg tillhör samma fartygsgrupp. När hans tjänstgöring senare kom att förflyttas till Limhamn-Dragör-linjen och Helsingborg-Helsingör-linjen kom han att hamna i en lägre lönenivå eftersom dessa färjor tillhör en lägre fartygsgrupp. K.B. fick således vidkännas en löneminskning men undgick att bli uppsagd. När bolaget vid dessa tillfällen skulle säga upp och omplacera anställda på grund av arbetsbrist fördes förhandlingar mellan SARF och SFBF. Förhandlingarna skedde på central nivå. Det förekom vid dessa förhandlingar aldrig några diskussioner om att de befälhavare som degraderades till styrmän eller omplacerades till en lägre fartygsgrupp alltjämt skulle vara inplacerade i fartygsgrupp 14 utan i stället accepterade såväl K.B. som SFBF respektive lönenivå. Med hänsyn till K.B:s höga befattning måste han rimligen vara väl insatt i lagar och avtal m.m. Det förefaller därför märkligt att han under åtta års tid inte reagerat om lönen skulle ha varit felaktig.

Vid omplaceringar på grund av arbetsbrist har bolaget en praxis att under en tid motsvarande en uppsägningstid ge den anställde ett lönetillägg som kompensation för lönebortfallet. K.B. fick ett lönetillägg under sex månader, vilket utgjorde bolagets uppsägningstid för honom. På grund av ett misstag i bolagets löneutbetalningsrutiner kom K.B. emellertid att erhålla lönetillägg i ytterligare fem månader.

Övergångsavtalet gällde fartygsbefäl generellt. Det kom dock såvitt rör löneinplaceringar inte att tillämpas på befälhavare bl.a. på grund av att övergången till bolaget inte innebar någon lönesänkning för befälhavarna. Vidare följer av § 12 mom. 1 i tillämpligt kollektivavtal, det s.k. storsjöavtalet, att fri lönesättning skall tillämpas för befälhavare. Av bestämmelsen framgår nämligen att en befälhavares lön skall bestämmas enligt ett mellan honom och rederiet ingånget anställningsavtal. För att förenkla lönesättningen för de anställda inom rederierna använder man sig dock av ett slags tariffer. Dessa tariffer utgör inte ett resultat av någon överenskommelse mellan arbetstagarsidan och arbetsgivarsidan utan fungerar endast som riktlinjer för rederiet vid lönesättningen. Bakgrunden till ordningen med fri lönesättning är att en befälhavare har den högsta befattningen på ett fartyg och således är att jämställa med en företagsledare. Det kan i sammanhanget nämnas att Arbetsdomstolen i ett fall, AD 1977 nr 223, funnit att en befälhavare på grund av sin höga befattning är att betrakta som en företagsledare och att en sådan anställning "ligger i utkanten till" att omfattas av anställningsskyddslagen.

När det gäller K.B:s anställningsavtal grundar inte det någon rätt för honom att i lönehänseende vara placerad i fartygsgrupp 14. Enligt 4 § sjömanslagen är arbetsgivaren skyldig att upprätta ett skriftligt anställningsavtal. Det aktuella anställningsavtalet skrevs när K.B. år 1991 övergick från SJ till bolaget. Där anges att K.B. är anställd som befälhavare i m/s Trelleborg. K.B. är trots angivelsen av färja inte anställd på ett visst fartyg utan har en tillsvidareanställning som rederianställd, såsom också angivits i anställningsavtalet. Som rederianställd är man tvungen att tjänstgöra på ett annat fartyg om arbetsgivaren begär det. När den anställde byter fartyg skrivs inte ett nytt anställningsavtal. Däremot är det vanligt att man erhåller ett nytt anställningsavtal om man blir nedgraderad. K.B. har inte nedgraderats utan har sedan övergången från SJ tjänstgjort som befälhavare på olika fartyg. Anställningsavtalet innebär således inte någon garanti för den anställde att få vara kvar på ett fartyg och inte heller någon garanti att erhålla viss lön.

I en skrivelse upprättad av någon inom SFBF, daterad den 27 oktober 2000, anges att befälhavarnas lönesättning hamnat "mellan stolarna". Uttryckssättet tyder på att SFBF hade kännedom om att övergångsavtalet inte reglerar befälhavarnas lönesättning i den situation som är aktuell i målet.

Sammanfattningsvis finns enligt arbetsgivarparternas mening inte stöd för SFBF:s uppfattning vare sig i övergångsavtalet eller i K.B:s anställningsavtal.

SFBF

Övergångsavtalet tillkom för att reglera personalens villkor vid övergången från SJ till bolaget. Det är alltjämt gällande och tillämpas fortfarande fullt ut. I § 8 anges hur personalen skall löneinplaceras vid övergången till bolaget. Vid tillämpningen av denna bestämmelse måste man beakta vad som stadgas i § 5 i övergångsavtalet. Där anges att löneplaceringar av tjänstemän som direkt övergår till bolaget skall göras med tillämpning av respektive kollektivavtal och överenskommelser, dock att den lön som den anställde har vid övergången skall gälla som lägsta lön. Eftersom K.B. vid övergångstillfället var befälhavare på färjan Trelleborg, som tillhör fartygsgrupp 14, äger han rätt att erhålla den lön som gäller för fartygsgrupp 14.

Innan övergången av personalen skedde förekom det diskussioner om hur frågor om lön och andra anställningsvillkor skulle lösas för berörda personer. Diskussionerna skedde i en arbetsgrupp som bestod av personal från bolaget och personal från SJ:s färjeverksamhet. Efter det att diskussionerna var avslutade träffades övergångsavtalet. I § 4 i det protokoll som fördes vid förhandlingarna rörande övergångsavtalet anges att om det skulle "visa sig att övergången innebär en försämring skall överläggningar upptas i syfte att åstadkomma en utjämning." Innehållet i nu nämnda bestämmelse utgör stöd för SFBF:s uppfattning, att någon försämring av lönen inte fick ske i framtiden för den personal som övergick till bolaget.

SARF har gjort gällande att det råder fri lönesättning för befälhavarna och till stöd härför åberopat § 12 i storsjöavtalet där det anges att befälhavarens lön utges enligt mellan honom eller henne och rederiet ingånget anställningsavtal. Enligt SFBF råder inte någon princip om fri lönesättning. I storsjöavtalet, som är det övergripande avtalet enligt vilket övriga avtal för sjöfarten har sin grund, anges huvudregeln för lönesättning. Man har dock inte bestämt några lönetariffer på central nivå för anställda inom färjeverksamheten av det skälet att verksamheterna inom sjöfartsbranschen skiljer sig mycket åt. Det har därför överlåtits till lokala parter att reglera lön och andra anställningsvillkor. Bolaget har löst problemet genom att upprätta egna lönetariffer som räknas upp varje år enligt procentsatser man kommer överens om centralt. Eftersom det inte görs några avsteg från dessa tariffer går det inte att säga att bolaget tillämpar fri lönesättning. Vidare kan nämnas att det i § 5 i övergångsavtalet anges att "löneinplacering av tjänstemän" görs med tillämpning av respektive kollektivavtal och överenskommelser. Formuleringen tyder på att man tänkt sig att bolagets lönetariffer skulle vara tillämpliga och talar således emot att fri lönesättning råder.

SFBF:s ståndpunkt i målet är att övergångsavtalet i kombination med anställningsavtalet, som tecknades vid tiden för övergången, ger K.B. rätt att erhålla lön enligt fartygsgrupp 14. När det gäller anställningsformen kan den ombordanställde, såsom arbetsgivarparterna anfört, vara rederianställd eller fartygsanställd. Det vanliga är att personalen är rederianställd. I enlighet med arbetsgivarparternas redogörelse innebär en rederianställning, i motsats till en fartygsanställning, att man inte är knuten till något visst fartyg utan innebär i stället ett åtagande att tjänstgöra på olika fartyg hos rederiet om arbetsgivaren begär det. I K.B:s anställningsavtal anges att han är anställd som befälhavare i m/s Trelleborg. Normalt sett brukar arbetsgivaren, när det är fråga om en rederianställning, inte ange det fartyg den anställde skall tjänstgöra på i kontraktet. Genom detta tillägg i anställningsavtalet får bolaget därför anses ha kommit överens om ett för K.B. förmånligare avtal än vad som normalt förekommer. Eftersom K.B:s anställningsavtal och även övergångsavtalet alltjämt gäller har han således rätt att erhålla lön enligt fartygsgrupp 14, trots omplacering till ett fartyg med lägre fartygsgrupp.

Vidare har i lönetarifferna, i anslutning till befälhavarnas löner, angivits "Fartygsgrupp 14" inom parentes. Upplysningen om fartygsgrupp i lönetarifferna tyder på att man ansett att befälhavarna i lönehänseende skall hänföras till fartygsgrupp 14.

Det arbetsgivarparterna anfört om att det i skrivelsen upprättad av SFBF den 27 oktober 2000 anges att befälhavarnas lönesättning "hamnat mellan stolarna" avser endast att SFBF inte hade bevakat att lönegrupperingen enligt övergångsavtalet hade bibehållits. SFBF blev medveten om att övergångsavtalet inte hade följts först i samband med att denna tvist inleddes.

Sammanfattningsvis gör SFBF gällande följande. K.B. tjänstgjorde vid övergångstillfället som befälhavare på färjan Trelleborg. Enligt § 8 i övergångsavtalet som rör löneinplacering av de tjänstemän som övergick till bolaget skulle färjan Trelleborg inplaceras i fartygsgrupp 14. Vid tillämpningen av bestämmelsen måste man beakta vad som stadgas i § 5, där det föreskrivs att den lön som den anställde hade vid övergångstillfället skall gälla som lägsta lön. Vidare har i K.B:s anställningsavtal, som tecknades vid tiden för övergången, angivits att han är anställd som befälhavare i m/s Trelleborg. Såväl övergångsavtalet som anställningsavtalet är alltjämt gällande. På grund härav ger övergångsavtalet i kombination med anställningsavtalet rätt för K.B. att fr.o.m. den 1 september 1991 och tillsvidare i lönehänseende vara placerad i fartygsgrupp 14, trots att han senare omplacerats till färja inplacerad i en lägre fartygsgrupp.

Domskäl

Tvisten

I ett övergångsavtal från den 26 augusti 1991 regleras bl.a. lönesättning för den personal som den 1 september 1991 övergick från SJ till bolaget. K.B. var en av de anställda som övergick till bolaget. I § 8 i övergångsavtalet anges att fartygsgrupperna Öresund, Trelleborg och Götaland skall inplaceras i fartygsgrupp 14 enligt kollektivavtalen. K.B. tjänstgjorde vid tiden för övergången på färjan Trelleborg och erhöll således på grund av fartygsplaceringen lön i enlighet med den som gäller för fartyg i fartygsgrupp 14. Alltsedan den 23 mars 1992, då K.B. på grund av arbetsbrist omplacerades, har han tjänstgjort på färjor som tillhör en lägre fartygsgrupp än grupp 14. Han har då även erhållit lön som gäller för den lägre fartygsgruppen. Av K.B:s anställningsavtal, som är dagtecknat den 20 september 1991, följer att han fr.o.m. anställningsdagen den 1 september 1991 är rederianställd vilket innebär en skyldighet att tjänstgöra på olika fartyg om arbetsgivaren begär det. I anställningsavtalet har även antecknats att han är anställd som befälhavare i m/s Trelleborg.

Tvisten i målet gäller om K.B. på grund av det aktuella övergångsavtalet, eventuellt i kombination med anställningsavtalet, har rätt att från och med den 1 september 1991, dvs. övergångstidpunkten, och tillsvidare lönemässigt vara inplacerad i fartygsgrupp 14.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på arbetsgivarparternas begäran vittnesförhör hållits med P.P. som tidigare var personalchef hos bolaget och J.O., bolagets nuvarande personalchef. På SFBF:s begäran har förhör hållits upplysningsvis med K.B. och med L.K. som tidigare var klubbordförande i SFBF-klubben vid bolaget. Därutöver har skriftlig bevisning åberopats av båda partssidorna.

Arbetsdomstolens bedömning

Arbetsdomstolen behandlar till att börja med frågan om övergångsavtalet i sig innebär en rätt för K.B. att från den 1 september 1991 och tillsvidare i lönehänseende vara placerad i fartygsgrupp 14.

I målet är ostridigt att det aktuella övergångsavtalet alltjämt gäller. Vid avgörandet av den fråga som domstolen nu har att ta ställning till är främst § 8 och § 5 i avtalet av betydelse. I 8 § i avtalet, som har rubriken fartygsgrupp, föreskrivs att fartygsgrupp Öresund, Trelleborg och Götaland skall inplaceras i fartygsgrupp 14 enligt kollektivavtalen. Vidare anges i bestämmelsen att gruppinplaceringen bygger på ett genomsnitt i fartygsstorlek - maskinstyrka - för de tre angivna fartygen och att förhandlingar skall upptas mellan parterna för en revidering av lönesättningen vid ändringar i förutsättningarna genom att t. ex. ett av fartygen försvinner. I § 5, som har rubriken löner, anges att löneinplacering av tjänsteman som direkt övergår till bolaget görs med tillämpning av respektive kollektivavtal och överenskommelser, dock att den lön som gäller vid övergångstillfället skall gälla som lägsta lön.

P.P. och L.K. deltog båda i de förhandlingar som föregick övergångsavtalet. Av L.K:s uppgifter framgår att bolaget och de fackliga organisationerna vid de förhandlingar som fördes kring villkoren för de SJ-anställda som skulle övergå till bolaget var överens om dels att inventera betydelsen av övergången, dels att en utjämning skulle åstadkommas om övergången innebar några försämringar. Att parterna var överens på sätt L.K. nu angett har inte motsagts av P.P. och framgår även av § 4 i protokollet över förhandlingarna rörande övergångsavtalet. Enligt Arbetsdomstolens mening medger vad nu sagts dock inte några slutsatser om att parterna var överens om att övergångsavtalet skulle garantera en viss lön annat än vid övergångstillfället. I målet har inte framkommit att det vid avtalsförhandlingarna fördes några diskussioner i övrigt som innebar att de SJ-anställda som övergick till bolaget också i framtiden skulle vara garanterade lönen de hade vid övergången. Utredningen i målet ger således inte stöd för att det förelegat någon gemensam partsavsikt som kan bilda grund för ett ställningstagande i tolkningsfrågan. Inte heller ger utredningen stöd för att det finns någon praxis som kan tillmätas en självständig betydelse vid tolkningen av övergångsavtalet i omtvistat hänseende.

Mot den angivna bakgrunden får ordalydelsen särskild betydelse vid tolkningen av avtalet. Enligt Arbetsdomstolens mening går det emellertid inte att direkt av bestämmelserna i § 8 och § 5 utläsa om de SJ- anställda som vid övergångstillfället tjänstgjorde på någon av de tre färjor som nämns i § 8 också framgent, och således oberoende av framtida förändringar, skulle erhålla den lön som gäller för fartygsgrupp 14. Av ordalydelsen i § 8 första stycket i övergångsavtalet kan sålunda enbart utläsas att det skett en klassificering av färjorna Öresund, Trelleborg och Götaland på så sätt att de skall inplaceras i fartygsgrupp 14 enligt kollektivavtalen. Av texten i andra stycket framgår endast att parterna skall uppta förhandlingar om förutsättningarna ändras. När det gäller § 5 framgår av ordalydelsen inte annat än att löneinplacering av tjänstemän som direkt övergår till bolaget skall göras med tillämpning av respektive kollektivavtal och överenskommelser och att den lön som gäller vid övergångstillfället skall gälla som lägsta lön.

De ifrågavarande bestämmelsernas ordalydelse ger alltså inte uttryckligt stöd för att parterna genom avtalet skulle har gjort en löneinplacering av de berörda tjänstemännen med verkan även för en oviss framtid utan endast att de reglerat vad som skall gälla vid själva övergången. Avfattningen av bestämmelserna kan därmed inte heller anses innebära att arbetsgivaren skulle vara förhindrad att sänka en anställds lön som en följd av en efter övergången gjord omplacering av den anställde till ett fartyg som är inplacerad i en lägre fartygsgrupp. SFBF:s ståndpunkt har således inte stöd i avfattningen av § 5 och § 8. Den talar snarare för att arbetsgivarparternas uppfattning i målet skulle vara den riktiga.

Enligt Arbetsdomstolens mening förefaller det inte heller naturligt och rimligt att tänka sig att arbetsgivarparterna genom avtalet skulle ha avsett att ge just de arbetstagare som övergått från SJ en lönegaranti oavsett vilka förändringar som skulle komma att ske med deras anställningar i bolaget. Det ligger nära till hands att anse att ett sådant långtgående åtagande borde ha kommit till klart uttryck i avtalet. SFBF:s uppfattning låter sig således inte heller förenas med vad som framstår som en naturlig och rimlig avtalstolkning.

Det hittills anförda innebär att Arbetsdomstolen anser att övergångsavtalet i nu omtvistat hänseende inte kan ges den innebörd som SFSF gjort gällande i målet. Vad som i övrigt anförts i denna del ger enligt domstolens mening inte anledning till någon annan slutsats.

Det sagda innebär att K.B. inte med stöd i övergångsavtalet kan göra anspråk på att i lönehänseende vara fortsatt placerad i fartygsgrupp 14 även sedan han omplacerats till att tjänstgöra på fartyg som är inplacerade i en annan, lägre fartygsgrupp.

Frågan är då om K.B:s anställningsavtal i kombination med övergångsavtalet ger honom en rätt att, oberoende av var han tjänstgör, vara lönemässigt inplacerad i fartygsgrupp 14.

SFBF har här hänvisat till att det i K.B:s anställningsavtal angivits att han, trots att han är rederianställd och arbetsgivaren således har rätt att förflytta honom, skall vara anställd i m/s Trelleborg. K.B. har på detta sätt enligt SFBF garanterats löneplacering i fartygsgrupp 14 till följd av att m/s Trelleborg enligt övergångsavtalet hade placerats i grupp 14. Enligt domstolens mening går det emellertid inte att av enbart innehållet i anställningsavtalet komma fram till att det skall ha den av SFBF hävdade innebörden. Det framgår inte heller vare sig av de uppgifter som P.P. eller K.B. själv lämnat i målet att parterna i anställningsavtalet varit överens om en sådan ordning.

Sammanfattningsvis kommer Arbetsdomstolen till den slutsatsen att de omtvistade bestämmelserna i övergångsavtalet inte kan berättiga K.B. att från den 1 september 1991 och tillsvidare i lönehänseende vara placerad i fartygsgrupp 14 och att han inte heller är berättigad härtill med stöd av övergångsavtalet i kombination med anställningsavtalet. Med hänsyn härtill skall arbetsgivarparternas talan bifallas och SFBF:s talan avslås.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall SFBF förpliktas att utge ersättning för arbetsgivarparternas rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.