AD 2002 nr 9

Parter:

Kyrkans Akademikerförbund; Rödön, Näskott, Aspås och Ås församlingars kyrkliga samfällighet; Svenska Kyrkans Församlingsförbund

Nr 9

Kyrkans Akademikerförbund

mot

Rödön, Näskott, Aspås och Ås församlingars kyrkliga samfällighet i Krokom och Svenska Kyrkans Församlingsförbund.

Bakgrund

Mellan Kyrkans Akademikerförbund (förbundet) och Svenska Kyrkans Församlingsförbund (SKF) gäller kollektivavtal. Rödön, Näskott, Aspås och Ås församlingars kyrkliga samfällighet (samfälligheten) är medlem i SKF.

År 1997 anställde samfälligheten E.E., som är medlem i förbundet, som komminister med placering i Ås församling (församlingen). Hon tilldelades arbetsledaransvar för församlingens personal. Inom församlingen rådde vid E.E:s tillträde samarbetssvårigheter och relationsproblem mellan de anställda. Efter en tid blev även E.E. en del av personalkonflikten. Problemen föranledde E.E. att i slutet av 1998 kontakta förbundets regionala skyddsombud S.B. Trots att vissa åtgärder vidtogs förvärrades problemen, och den 14 september 1999 angav det uppgivna skyddsombudet i församlingen, vaktmästaren T.S., att en stängning av arbetsplatsen var nära förestående. Detta föranledde personalkonsulenten i Härnösands stift, B.H., att den 17 september 1999 kontakta S.B. för att bestämma tid för ett möte den 23 september 1999 angående arbetsmiljön i församlingen. S.B. framförde att han var förhindrad att delta i ett möte den dagen och föreslog som alternativa dagar den 20 och den 28 september 1999 samt den 14 oktober 1999. Mötet hölls emellertid den 23 september 1999. I nära anslutning till mötet fattade samfälligheten ett beslut med innebörden att all personal i församlingen skulle erbjudas att stanna hemma med full lön under tiden den 1 - den 14 oktober 1999. Förbundet hävdar att samfälligheten, genom att inte låta S.B. få tillfälle att delta i den process som föregick detta beslut, har brutit mot 6 kap. 10 § arbetsmiljölagen, som anger att ett skyddsombud inte får hindras att fullgöra sina uppgifter. Vidare föreligger tvist om samfälligheten genom sitt agerande också brutit mot regler i förtroendemannalagen och medbestämmandelagen.

Lokal och central tvisteförhandling har hållits mellan parterna utan att de har kunnat enas.

Yrkanden m.m.

Förbundet har i Arbetsdomstolen väckt talan mot arbetsgivarparterna och yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. förplikta samfälligheten att utge allmänt skadestånd till förbundet med 50 000 kr och till S.B. med 20 000 kr för brott mot arbetsmiljölagen,

2. förplikta samfälligheten att utge allmänt skadestånd till förbundet med 25 000 kr för brott mot förtroendemannalagen samt

3. förplikta samfälligheten att utge allmänt skadestånd till förbundet med 25 000 kr för brott mot medbestämmandelagen.

På de allmänna skadestånden yrkas ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 8 september 2000) till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet men vitsordat sättet att beräkna räntan som skäligt i och för sig.

Förbundet och samfälligheten har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Rödön, Näskott, Aspås och Ås församlingar utgör tillsammans en kyrklig samfällighet i Östersunds kontrakt, Härnösands stift. Kyrkoherde i samfälligheten är M.S. De fyra församlingarna leds av kyrkoherden jämte tre komministrar. Kyrkoherden är arbetsledare för de tre komministrarna. Samfällighetens beslutande organ utgörs av samfällda kyrkofullmäktige (tidigare församlingsdelegerade) och kyrkonämnden (tidigare pastoratskyrkorådet).

E.E. prästvigdes år 1995 och anställdes i augusti 1997 som komminister i Ås församling. Hon anställdes mot bakgrund av det behov som fanns av en arbetsledare som kunde strukturera förhållandena och samordna verksamheten i församlingen. I samband med anställningen erhöll hon, genom delegation från kyrkoherden M.S., arbetsledaransvaret i församlingen. Vid E.E:s tillträde uppmanade kyrkoherden henne att försöka åtgärda den undermåliga psykosociala arbetsmiljön samt lösa de samarbetsproblem som rådde på arbetsplatsen sedan åtminstone två år tillbaka. Grunden till samarbetsproblemen var de oklarheter som fanns kring ansvarsfördelningen och rollerna i arbetslaget. E.E. efterkom M.S:s uppmaning och konstaterade efter en tid att församlingens diakon var utsatt för kränkande särbehandling av de övriga anställda. E.E. försökte reda upp situationen men fann snart att hon inte kunde räkna med M.S:s stöd i detta arbete. E.E. erfor i stället att hon själv började utsättas för kränkande särbehandling. Problemen på arbetsplatsen förvärrades med tiden bl.a. genom att både församlingens kantor och fritidsledare öppet började visa sitt missnöje med E.E:s ledarskap. Kränkningarna tog sig uttryck i vad E.E. upplevde som förolämpningar, utfrysning och sabotage av hennes arbete. I december 1998 upplevde E.E. situationen som så alarmerande att hon kontaktade förbundets regionala skyddsombud S.B. Samma månad träffades en överenskommelse mellan å ena sidan M.S. och å andra sidan E.E. och S.B. som bl.a. innebar att M.S. inte skulle gå emellan E.E. och övrig personal. Trots detta fortsatte M.S. att desavouera E.E. som arbetsledare. M.S:s agerande medförde att E.E. kände sig alltmer utsatt. Under tiden den 24 mars till den 31 juli 1999 var E.E. sjukskriven för stressrelaterade symtom bestående av uttalad trötthet, muskelkramp och smärta i bröstkorgen. För att åstadkomma en förbättring av arbetsförhållandena i församlingen upprättade S.B. och företrädare för arbetsgivaren en ny arbetsordning som skulle gälla på arbetsplatsen. Arbetsordningen presenterades för arbetslaget den 1 juni 1999 och i samband därmed bestämdes att en utvärdering av den skulle ske den 14 oktober 1999. Trots dessa ansträngningar blev M.S:s förhållningssätt till E.E. alltmer utmanande, och E.E. började till och med känna sig fysiskt hotad av M.S.

Den 14 september 1999 uttryckte fritidsledaren sitt missnöje med E.E:s ledarskap inför vaktmästaren T.S. Denne, som inte var utsedd till skyddsombud enligt bestämmelserna i arbetsmiljölagen, tillställde samma dag samfälligheten en skrivelse med hot om att stänga arbetsplatsen. T.S. hade varken behörighet eller befogenhet att företa denna åtgärd. Mot bakgrund av den uppkomna situationen kontaktade stiftets personalkonsulent B.H. den 17 september 1999 S.B. och önskade bestämma tid för ett möte den 23 september 1999 avseende arbetsmiljön i församlingen. S.B. uppgav att han hade förhinder den dagen och anvisade i stället den 20 och den 28 september samt den 14 oktober 1999 som alternativa dagar för ett möte. Samma dag tog S.B. även kontakt med pastoratskyrkorådets ordförande J.-E.K. per telefon i frågan. Denne visade dock inte något egentligt intresse av att ge S.B. möjlighet att närvara vid ett samråd mellan arbetsgivare och skyddsombud. S.B. framförde även sitt önskemål om deltagande i överläggning angående arbetsmiljön i församlingen till dåvarande församlingsdelegerades ordförande G.S. och till ordföranden i församlingens kyrkoråd E.B. Härefter utgick S.B. ifrån att någon arbetsgivarrepresentant skulle återkomma till honom med förslag på dag för ett möte, vilket dock inte skedde. I stället uppdrog M.S. den 20 september 1999 åt E.E. att sammankalla berörd personal samt B.H. till mötet den 23 september 1999. S.B. protesterade mot förfarandet och begärde både muntligen och skriftligen att få medverka i överläggningen angående arbetsmiljön i församlingen. I en skrift den 20 september 1999, ställd till samfälligheten, föreslog S.B. återigen den 28 september och den 14 oktober 1999 som lämpliga dagar för samråd. S.B. förklarade vidare att om några av dessa dagar inte var lämpliga för arbetsgivaren, önskade han bli kontaktad för bestämmande av en annan dag. För att inskärpa den betydelse som lagstiftaren tillmäter samverkan mellan arbetsgivare och skyddsombud framhöll S.B. även att brott mot arbetsmiljölagen kunde medföra skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren. Trots denna erinran vägrade samfälligheten att låta S.B. delta i ett möte angående arbetsmiljön i församlingen. I en skrivelse till S.B. den 21 september 1999 anförde J.-E.K. att ingen från arbetsgivarsidan kunde delta i ett möte den 28 september 1999. Vidare påstod J.-E.K. att man inte kunde vänta till den 14 oktober 1999 utan omedelbart behövde inhämta information med anledning av T.S:s hot om att stänga arbetsplatsen. Efter att ha tagit del av vad J.-E.K. skrivit insåg S.B. att samfälligheten medvetet försökte hålla honom utanför processen angående arbetsmiljön i församlingen. S.B. sände då ytterligare en skrivelse till samfälligheten, daterad den 22 september 1999, i vilken han underströk vikten av att han fick samråda med arbetsgivaren inför ett eventuellt beslut om åtgärder angående arbetsmiljön i församlingen. Mötet hölls som planerat den 23 september 1999. E.E. deltog inte i mötet då M.S. hade avrått henne från det med hänvisning till att hon förmodligen skulle uppleva innehållet i mötet som påhopp på sin person.

Den 28 september 1998 höll B.H., M.S., J.-E.K., G.B. och T.S. ett möte. Att det hölls ett möte just denna dag är särskilt anmärkningsvärt, eftersom J.-E.K. ju tidigare, i skrivelsen den 21 september 1999 till S.B., förklarat att arbetsgivarsidan inte hade tid att närvara vid ett möte detta datum. Syftet med mötet var att diskutera M.S:s ledarskap, men det resulterade i att samfälligheten beslutade att erbjuda all personal i församlingen att stanna hemma från arbetsplatsen med bibehållen lön under tiden den 1 - den 14 oktober 1999. Möjligheten att vidta denna åtgärd hade diskuterats av samfälligheten redan vid mötet den 23 september 1999. Att åtgärden får anses formellt beslutad den 28 september 1999 får stöd av en skrivelse daterad samma dag i vilken J.-E.K. å samfällighetens vägnar medger alla anställda, som hade behov av det, att vara hemma från arbetet med bibehållen lön under den nämnda perioden. Den 29 september 1999 hade den "kritiska punkten" för S.B:s möjligheter att delta i den process som föregick beslutet passerats.

E.E. fick kännedom om samfällighetens åtgärd den 29 september 1999. Den 1 oktober 1999 tog hon med M.S. upp frågan om vilka konsekvenser åtgärden kunde få för hennes arbete. E.E. förklarade att hon inte kunde svara för den planerade verksamheten i församlingen för det fall hon skulle komma att stå helt utan personal. M.S. förhöll sig helt kallsinnig till E.E:s ängslan. E.E. upplevde situationen som så pass akut att hon var tvungen att uppsöka läkare som på nytt sjukskrev henne för stressreaktion. E.E. antog inte erbjudandet om att stanna hemma med lön under tiden den 1 - den 14 oktober 1999 utan var sjukskriven.

Samfällighetens agerande inför beslutet om att erbjuda personalen att stanna hemma med bibehållen lön karakteriseras av en anmärkningsvärd ovilja att komma överens med S.B. om en lämplig tidpunkt för överläggning. Agerandet från samfällighetens sida är så mycket mer anmärkningsvärt som ingen av de anställda faktiskt utnyttjade erbjudandet om att stanna hemma med bibehållen lön. Åtgärden hade således ingen som helst arbetsmiljöbefrämjande effekt.

Det nämnda beslutet var av det slaget att det skulle ha föregåtts av samverkan med skyddsombudet S.B. Genom att inte ha samverkat, underrättat eller i övrigt lämnat upplysningar till honom har samfälligheten i strid med 6 kap. 10 § arbetsmiljölagen hindrat S.B. att fullgöra sina uppgifter inom skyddsverksamheten och har således ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot S.B. och förbundet.

Under hösten 1998 åtog sig E.E. ett uppdrag som facklig förtroendeman. Hon kom att ingå som suppleant i kretsstyrelsen i Härnösands stift, och meddelade M.S. detta. E.E. var i anslutning till händelserna mellan den 23 och den 28 september 1999 inte skriftligt anmäld som facklig förtroendeman. E.E:s ställning som facklig förtroendeman hade dock bekräftats vid ett flertal tillfällen, bl.a. genom att M.S. attesterat tidrapporter av vilka framgått att hon deltagit i olika fackliga möten och hon hade också fått ersättning för sådan tid. E.E. har utöver det nu nämnda uppdraget verkat lokalt genom facklig rådgivning till förbundets medlemmar i samfälligheten. - Den anmälan av fackliga förtroendemän daterad den 21 oktober 1999 i vilken E.E. upptas saknar betydelse för bedömningen av om hon även dessförinnan var att anse som facklig förtroendeman. Syftet med upprättandet av anmälan var endast att inför omorganisationen inom kyrkan undanröja all tvekan om vilka som var fackliga förtroendemän.

Åtgärden att erbjuda församlingens personal att vara hemma med full lön under tiden den 1 - den 14 oktober 1999 innebar en förändring av E.E:s arbetsförhållanden. Åtgärden kunde ju få konsekvensen att E.E. riskerade att som ensam ansvarig för församlingens verksamhet stå helt utan personal i två veckor. Samfälligheten har, enligt 5 § förtroendemannalagen, i denna situation bort varsla förbundet om beslutet och underrätta E.E. som var facklig förtroendeman. Så har inte skett. Samfälligheten har därigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet mot både E.E. och förbundet. Numera har dock samfälligheten och E.E. slutligt reglerat sina mellanhavanden i samband med att E.E. lämnat sin anställning, varför förbundet inte längre yrkar att skadestånd skall utgå till E.E.

Åtgärden att låta all personal vara hemma med lön den 1 - den 14 oktober 1999 var av sådan art att den skulle ha behandlats inom ramen för gällande bestämmelser inom arbetsmiljöområdet. Samfälligheten har således varit skyldig att på eget initiativ, innan beslutet fattades, påkalla förhandling med förbundet. Samma skyldighet förelåg på den grunden att beslutet innebar en viktigare förändring av arbets- eller anställningsförhållandena för E.E. i hennes egenskap av medlem i förbundet. Det förhållandet att en fråga som faller inom tillämpningsområdet för 11 § medbestämmandelagen också har betydelse ur arbetsmiljösynpunkt utesluter inte att samfälligheten har att ta initiativ till förhandling enligt medbestämmandelagen (jfr AD 1980 nr 63). Genom sitt agerande har samfälligheten ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot förbundet för brott mot medbestämmandelagen.

Sammanfattning

Samfällighetens åtgärd att erbjuda församlingens personal att vara hemma med full lön under tiden den 1 - den 14 oktober 1999 var av det slaget att den skulle ha föregåtts av samverkan med skyddsombudet S.B. Genom att inte låta S.B. delta i processen som föregick beslutet om denna åtgärd har samfälligheten hindrat S.B. i dennes verksamhet som skyddsombud. Vidare var samfälligheten medveten om att E.E. var facklig förtroendeman. Åtgärden innebar en förändring av E.E:s arbetsförhållanden, varför hon borde ha underrättats om åtgärden och förbundet borde ha varslats om densamma. Slutligen innebar åtgärden även en viktigare förändring av församlingens verksamhet. Förhållandena var sådana att samfälligheten var skyldig att primärförhandla med förbundet. Samfälligheten har således brutit mot arbetsmiljölagen, förtroendemannalagen och medbestämmandelagen, vilket medför skadeståndsskyldighet för samfälligheten.

Arbetsgivarparterna

Redan innan E.E. anställdes av samfälligheten fanns sedan ca två och ett halvt år tillbaka stora personalproblem i församlingen. Samfälligheten har på alla sätt försökt lösa problemen, varvid samverkan har skett med Yrkesinspektionen, med externa konsulter och med de fackliga organisationerna Lärarförbundet, SKTF, Kommunalarbetareförbundet och förbundet. De tre förstnämnda förbunden har medverkat konstruktivt till samtliga de åtgärder som samfälligheten har velat genomföra, medan förbundet hela tiden har försökt förhindra och förhala samfällighetens arbete. S.B. har i detta hänseende gått i spetsen och konsekvent motsatt sig alla åtgärder som på något sätt har påverkat E.E. negativt. Samfälligheten har i sitt arbete med att försöka lösa problemen med alla medel försökt undvika att utse syndabockar. I stället har samfälligheten försökt hitta konstruktiva lösningar.

Efter E.E:s tillträde förvärrades gradvis samarbetsproblemen inom församlingen. Relationen mellan M.S. och E.E. blev allt sämre. Anledningen till problemen var E.E:s arbetsledarstil. När M.S. försökte förmå E.E. att förstå att hennes ledarstil var en orsak till problemen, anklagades han av E.E. för att inte stå på hennes sida. E.E:s aggressioner vändes mot M.S. och mot slutet av år 1998 var situationen så pass allvarlig att M.S. var tvungen att vända sig till Härnösands stift för hjälp. Vid tidpunkten var alla prästers tjänster statligt reglerade och en rad arbetsgivaruppgifter låg enligt kyrkolagen på stiftet. B.H. tog sig an ärendet och fick i princip fria händer för att försöka lösa konflikten. Den 10 juni 1999 rapporterade dock B.H. att han inte kunde göra någonting åt situationen i församlingen.

Den 14 september 1999 erhöll samfälligheten en skrivelse författad av T.S. innehållande ett hot om att stänga arbetsplatsen om inte åtgärder vidtogs av samfälligheten före den 28 september 1999. Enligt T.S. var anledningen till konflikterna E.E:s sätt att leda arbetet. Skrivelsen föranledde arbetsgivaren att vidta åtgärder för att försöka ta reda på om problemen i församlingen verkligen var så allvarliga som skrivelsen antydde. Samfälligheten kallade således hela församlingens personalgrupp till ett möte den 23 september 1999. S.B. ville delta i detta möte, vilket han också fick. Problemet var bara att S.B. uppgav sig inte kunna delta denna dag. I stället föreslog S.B. att mötet skulle hållas den 28 september eller den 14 oktober 1999. S.B. faxade även en skrivelse till J.-E.K. den 20 september 1999, i vilken han begärde att mötet skulle hållas någon av de nyss nämnda dagarna. J.-E.K:s svar, daterat den 21 september 1999, syftade inte till att hålla S.B. utanför processen på det sätt som förbundet har påstått. Anledningen till att det inte gick att hålla mötet den 28 september 1999 var nämligen att T.S. hotade med att stänga arbetsplatsen det datumet. Att vänta med mötet ända till den 14 oktober 1999 var inte möjligt med tanke på den akuta situation som förelåg i församlingen.

Mötet hölls den 23 september 1999 varvid all personal i församlingen utom E.E. deltog. Från arbetsgivarsidan deltog J.-E.K. och M.S. B.H. medverkade inte vid mötet men fanns tillgänglig för församlingens personal efter mötet. Mötet var en vanlig träff med personalen. Alla i personalen framförde vid mötet negativa synpunkter på E.E:s arbetsledning. Samfälligheten konstaterade att personalen mådde mycket dåligt och att situationen var mycket allvarlig. Någon dag senare hade M.S. ett samtal med Kommunalarbetareförbundets regionala skyddsombud L.P. som hade erfarenhet av liknande situationer. L.P. berättade då för M.S. att det förekommit fall där arbetsgivare erbjudit personal som så önskade att vara hemma med full lön. M.S. tog fasta på detta förslag.

Eftersom M.S. inte kunde vända sig till förbundet, som tagit ställning för E.E., tog sig B.H. an M.S. särskilt. M.S. mådde mycket dåligt. Den 28 september 1999 for B.H. till Rödön för att träffa M.S. Från början var avsikten med det mötet att tala om kyrkoherdens roll som arbetsledare och om M.S:s hälsa. Det är osäkert om detta möte hade inplanerats vid mötet den 23 september 1999 eller om det hade skett tidigare. Klart är i alla fall att läget, efter T.S:s hot om stängning av arbetsplatsen, var så akut att vissa omprioriteringar måste göras. J.-E.K., T.S. och kamreren G.B. kom därför också att delta i mötet den 28 september 1999. Av en skrivelse daterad samma dag, undertecknad av J.-E.K. och ställd till T.S. med kopia till kantorn i Ås församling för information till arbetslaget i Ås, medgav pastoratet att de i arbetslaget i Ås församling, som upplevde arbetssituationen som ohållbar, fick gå hem från arbetet med bibehållen lön sedan kyrkoherden informerats. Beslutet kan således anses formellt ha fattats vid mötet den 28 september 1999. T.S. nöjde sig med åtgärden och stängde inte arbetsplatsen.

Anledningen till åtgärden att erbjuda personalen att vara hemma under tiden den 1 - den 14 oktober 1999 var att all personal i församlingen mådde dåligt. Det var framför allt E.E:s sätt att hantera sitt ledarskap som var anledningen till detta. Alla de fackliga organisationerna, utom förbundet, ansåg att det var i sin ordning att lämna erbjudandet till personalen om att få vara hemma med bibehållen lön, då det viktigaste ju var att snabbt få till stånd en åtgärd i det akuta läget. Den enda som faktiskt utnyttjade erbjudandet om att stanna hemma var E.E. Hon lämnade in ett sjukintyg från den 5 oktober 1999. Den 14 oktober 1999 fick dock samfälligheten ett telefax från E.E., i vilket hon uppgav att hon inte tänkte utnyttja sjukskrivningen eftersom hon fått besked om att hon kunde vara hemma med full lön. - S.B. har inte på något sätt hindrats i sitt arbete som regionalt skyddsombud varför det saknas grund för skadestånd. Beslutet medförde inte att någon person skickades hem med tvång och var således inte av sådan karaktär att det var en fråga för skyddsombudet. Överläggningar behövde därför inte ske med denne. För det fall att Arbetsdomstolen ändå skulle finna att samfälligheten borde ha samverkat med S.B. innan åtgärden vidtogs gör samfälligheten gällande att situationen var så akut att samfälligheten måste anses ha haft en giltig ursäkt för eventuell underlåtenhet i det avseendet.

Förtroendemannalagen är inte tillämplig i målet. Arbetsgivaren visste inte att E.E. var facklig förtroendeman och hon var heller inte anmäld som sådan till samfälligheten eller församlingen. M.S. var visserligen medveten om att E.E. var suppleant i stiftskretsens styrelse och deltog i dess möten. E.E. hade dock inga förhandlingsuppdrag eller andra typer av uppdrag i samfälligheten. Erbjudandet om att låta personalen få vara hemma med bibehållen lön påverkade i vart fall inte E.E:s arbetsförhållanden, eftersom någon verksamhet ändå inte kunde bedrivas i församlingen på grund av det kaos som rådde.

Om Arbetsdomstolen ändå skulle finna att E.E. var att anse som facklig förtroendeman och att ett brott mot förtroendemannalagen skulle föreligga, bör skadeståndet jämkas till noll. Läget i församlingen var så akut att samfälligheten hade rätt att underlåta att varsla förbundet och underrätta E.E. Det kan tilläggas att vid den överläggning som ägde rum den 9 december 1999 tog förbundet över huvud taget inte upp några frågor som gällde E.E:s fackliga uppdrag.

Erbjudandet om att låta personalen i församlingen vara hemma med bibehållen lön var inte en sådan viktigare förändring av verksamheten i församlingen eller en sådan viktigare förändring av E.E:s arbets- eller anställningsförhållanden som kräver förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen. S.B. har dessutom själv vid en förhandling med samfälligheten medgett att medbestämmandelagen inte är tillämplig på tvisten.

Sammanfattning

Samfälligheten erbjöd S.B. att delta i mötet den 23 september 1999.

Åtgärden att erbjuda personal i församlingen att vara hemma under tiden den 1 - den 14 oktober 1999 med lön innebar inget tvång för arbetstagarna, varför frågan inte var en sak för skyddsombudet. S.B. har således inte hindrats i sin verksamhet som regionalt skyddsombud. För det fall att Arbetsdomstolen finner att samfälligheten har varit skyldig att samverka med S.B. innan åtgärden vidtogs var dock situationen så akut att samfälligheten är att anse som ursäktad. - E.E. hade inte några fackliga uppdrag i samfälligheten. Samfälligheten kände i vart fall inte till att hon var facklig förtroendeman i förtroendemannalagens mening. Vad gäller det ovannämnda erbjudandet inverkade det inte särskilt på just E.E:s arbets- och anställningsförhållanden, eftersom hela verksamheten låg nere. Förtroendemannalagens regler är således inte tillämpliga i målet. - Något brott mot den primära förhandlingsskyldigheten enligt medbestämmandelagen föreligger inte heller.

Domskäl

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran hållits vittnesförhör med komministern E.E., det regionala skyddsombudet S.B., tidigare ordföranden för kyrkofullmäktige G.S. och personalkonsulenten B.H. På arbetsgivarparternas begäran har hållits vittnesförhör med det regionala skyddsombudet, tillika fackliga förtroendemannen L.P. Därutöver har skriftlig bevisning åberopats av båda partssidor.

Tvisten

Mellan parterna är ostridigt att det före mötet den 23 september 1999 förelåg djupgående personalproblem dels mellan de anställda i Ås församling, dels mellan kyrkoherden i samfälligheten, M.S., och komministern i församlingen, E.E. Vidare är ostridigt att skyddsombudet S.B. erbjöds delta i ett möte den 23 september 1999 som rörde dessa personalproblem, men uppgav sig vara förhindrad att närvara och framförde önskemål om annan tid för ett sådant möte. Slutligen är ostridigt att åtgärden att erbjuda församlingens personal att stanna hemma med full lön under tiden den 1 - den 14 oktober 1999 formellt skall anses ha fattats vid ett möte den 28 september 1999 och att S.B. inte kallades till det mötet.

De huvudsakliga tvistefrågorna i målet är följande. Har samfälligheten uteslutit S.B. från den process som ledde fram till beslutet den 28 september 1999 på ett sådant sätt att han har hindrats att fullgöra sina uppgifter som skyddsombud? Utgjorde åtgärden - för det fall E.E. var att anse som facklig förtroendeman i samfälligheten i den mening som avses i förtroendemannalagen - en sådan ändring av E.E:s arbetsförhållanden eller anställningsvillkor som medförde skyldighet för samfälligheten att varsla förbundet och underrätta henne om åtgärden? Innebar slutligen åtgärden en sådan viktigare förändring av församlingens verksamhet eller en sådan viktigare förändring av arbets- eller anställningsförhållandena för E.E., att samfälligheten på eget initiativ skulle ha påkallat förhandling med förbundet enligt medbestämmandelagen?

Brott mot 6 kap. 10 § arbetsmiljölagen?

Regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare på arbetsmiljöområdet finns i 6 kap.arbetsmiljölagen. Syftet med reglerna är att främja den lokala skyddsverksamheten på en arbetsplats och att ge skyddsombuden, som företräder arbetstagarna, tillfredsställande handlingsmöjligheter i deras arbete för att åstadkomma en bra arbetsmiljö. I kapitlet regleras bl.a. skyddsombudens uppgifter, befogenheter och skydd mot trakasserier från arbetsgivaren. Den grundläggande bestämmelsen om skyddsombudens uppgifter återfinns i 6 kap. 4 §, där några huvudmoment i skyddsverksamheten framhålls. Skyddsombuden skall inom sitt skyddsområde vaka över skyddet mot ohälsa och olycksfall och över att arbetsgivaren uppfyller de krav som ställs på denne vad gäller arbetsmiljön. Här torde ohälsa i en vid bemärkelse avses, alltså även de anställdas psykiska hälsa. För att säkerställa skyddsombudens möjligheter att bedriva sitt arbete skall de delta vid planering av nya eller ändrade lokaler, anordningar, arbetsprocesser, arbetsmetoder och av arbetsorganisation. Skyddsombudets rätt att delta i planeringen avser varje stadium i planeringen som är av betydelse ur arbetsmiljösynpunkt. Vidare skall arbetsgivaren underrätta skyddsombudet om förändringar av betydelse för arbetsmiljöförhållandena inom ombudets område. I 6 kap. 6 § föreskrivs att skyddsombud har rätt att ta del av de handlingar och erhålla de upplysningar i övrigt som behövs för ombudets verksamhet. Skyddsombudens fullgörande av sina uppgifter tryggas av bestämmelsen i 6 kap. 10 § samma lag. Här anges att ett skyddsombud inte får hindras att fullgöra sina uppgifter. Enligt 6 kap. 11 § kan både ekonomiskt och allmänt skadestånd utgå om arbetsgivaren bryter mot 6 kap. 10 §. - Arbetsdomstolen har bl.a. i målen AD 1978 nr 165 och AD 1980 nr 4 tagit ställning till om skyddsombud hindrats från att ta del av planeringen av arbetsgivarens verksamhet (jfr. även AD 1979 nr 39, som rör förbudet i 3 § förtroendemannalagen mot att hindra facklig förtroendeman att fullgöra sitt uppdrag).

Förbundet har anfört i huvudsak följande. Samfällighetens beslut att erbjuda personalen i församlingen att stanna hemma tiden den 1 - den 14 oktober 1999 var av det slaget att det skulle ha föregåtts av samverkan med skyddsombud. S.B. ansåg att det var av yttersta vikt för honom att få delta i den process angående arbetsmiljön som föregick beslutet, vilket han också påtalade på olika sätt vid flera olika tillfällen för representanter för arbetsgivaren. Arbetsgivaren har således hela tiden haft S.B:s inställning i frågan klar för sig. Trots detta förvägrades S.B. att delta i denna process. Förbundet menar att det är att notera som särskilt anmärkningsvärt att arbetsgivaren höll ett möte den 28 september 1999, då beslutet formellt skall anses ha fattats, trots att J.-E.K. i brev till S.B. den 21 september 1999 uppgett att inte någon från arbetsgivarsidan kunde delta i ett möte den dagen. Just den 28 september 1999 var ett av de datum som S.B. hade föreslagit som alternativ till den 23 september 1999.

Enligt arbetsgivarparterna har S.B. inte på något sätt hindrats i sitt arbete som regionalt skyddsombud. De har anfört följande. Den enda anledningen till att arbetsgivaren företog åtgärden att erbjuda personalen att vara hemma under tiden den 1 - den 14 oktober 1999 var att personalen i församlingen mådde mycket dåligt. Samtliga fackliga organisationer, utom förbundet, ansåg också att det var i sin ordning att lämna erbjudandet till personalen. Åtgärden måste även ses i ljuset av det akuta läget. Det viktigaste ur arbetsgivarens perspektiv var att snabbt få till stånd en åtgärd, eftersom det uppgivna huvudskyddsombudet T.S. ju annars hotade stänga arbetsplatsen. Beslutet medförde inte att någon person skickades hem med tvång, varför åtgärden även av den anledningen inte var en fråga för skyddsombudet.

Som Arbetsdomstolen redan konstaterat är det ostridigt i målet att det i församlingen funnits en klart undermålig psykosocial arbetsmiljö under en lång tid - både före och efter det att E.E. anställdes som komminister där. Det rådde motsättningar dels mellan de anställda i församlingen sinsemellan, dels mellan M.S. och E.E. Som ett uttryck för att problemen var svåra och av djupgående karaktär kan ses bl.a. det förhållandet att E.E. var sjukskriven under längre perioder på grund av arbetsrelaterad stress. Arbetsdomstolen saknar dock anledning att gå närmare in på de omständigheter som föranlett problemen och hur problemen kom till uttryck, utan nöjer sig med att konstatera att situationen, vid tiden mellan den 14 och den 28 september 1999, var allvarlig.

I samverkan med det uppgivna huvudskyddsombudet T.S. och det regionala skyddsombudet S.B. hade företrädare för samfälligheten utarbetat skriftliga regler för hur arbetet skulle bedrivas i Ås församling, vilka den 1 juni 1999 presenterades för arbetslaget. Syftet med reglerna var att komma till rätta med de svåra problem som rådde i arbetslaget. Samtidigt bestämdes att en utvärdering skulle ske den 14 oktober 1999. Redan den 14 september 1999 meddelade dock T.S. i brev till kyrkoherden M.S. att han bedömde arbetsmiljön som så skadlig att omedelbara åtgärder från kyrkoherdens sida var nödvändiga. T.S. krävde åtgärder senast den 28 september 1999 och angav slutligen att läget var "så allvarligt att en stängning är nära förestående".

Av utredningen i målet framgår att det händelseförlopp som föregick beslutet den 28 september 1999 i korthet var följande.

Den 17 september informerades S.B. muntligt av företrädare för arbetsgivarsidan om att en träff med personal i Ås församling var planerad till den 23 september och han erbjöds delta i denna. S.B. gjorde klart att han önskade delta i träffen men uppgav att han var förhindrad den dagen och föreslog att träffen skulle flyttas till antingen den 20 september, den 28 september eller den 14 oktober. Den 20 september fick S.B. besked om att träffen trots detta skulle äga rum den 23 september. I ett fax samma dag till företrädare för samfälligheten upprepade han att han var upptagen den dagen och begärde att träffen skulle flyttas till någon av de av honom föreslagna dagarna, och - om det inte var möjligt - att han skulle kontaktas för andra alternativa datum. Han angav även att han bl.a. betraktade det som ett brott mot arbetsmiljölagen att samfälligheten inte satte ut mötet till en tid som gjorde det möjligt för honom att delta. Han erhöll dagen därpå, den 21 september, svar i ett fax från pastoratskyrkorådets ordförande, J.-E.K., i vilket denne avvisade de alternativa datumen med motiveringen att arbetsgivarsidan hade förhinder den 28 september och ansåg den 14 oktober vara för sent med tanke på T.S:s besked att en stängning var nära förestående. Den 22 september vidhöll S.B. i fax till arbetsgivarsidan sin begäran att träffen skulle flyttas och uppgav att han som skyddsombud kraftigt reagerade mot att han hölls utanför det pågående arbetet angående arbetsmiljön i Ås församling. Mötet med hela personalen i Ås församling - utom E.E. - ägde rum torsdagen den 23 september. B.H. skickade dagen därpå en kort rapport om vad som avhandlats vid mötet till S.B. Tisdagen den 28 september hölls sedan det möte, vid vilket bl.a. beslutades att de anställda som upplevde sin arbetssituation som ohållbar fick tillåtelse att stanna hemma med bibehållen lön under tiden den 1 - den 14 oktober. S.B. erhöll dagen därpå av B.H. en längre skrivelse vari ingick en redogörelse för bakgrunden till och innehållet i mötet.

Arbetsdomstolen gör till att börja med den bedömningen att det planerade mötet torsdagen den 23 september med personalen i Ås församling - oavsett om det avsåg den akuta situationen eller skulle ha inneburit en tidigareläggning av utvärderingsmötet den 14 oktober - var av den karaktären att det fanns skäl att låta S.B. som regionalt skyddsombud delta i mötet. Samfälligheten har inte heller hindrat honom från detta. Det är tvärtom ostridigt att denne fick erbjudande om att delta. Vad som är tvistigt i denna fråga är om företrädare för samfälligheten borde ha tagit hänsyn till vad S.B. uppgett om att han hade förhinder den föreslagna dagen och gjort försök att hitta en annan dag för mötet. Det har inte framkommit att S.B. för arbetsgivarsidan angav vilken typ av förhinder han hade den aktuella dagen, och inte heller domstolen har fått något underlag för en bedömning av om skälen var av det slaget att samfälligheten under sådana omständigheter borde ha accepterat en ändrad mötestid och vidtagit omdispositioner för att hitta en annan dag för mötet. Att S.B. gjort klart för samfälligheten att han tillmätte möjligheten att delta i mötet stor vikt får dock anses klart. Det får emellertid också anses klarlagt att samfällighetens företrädare haft fog för att uppfatta saken som mycket brådskade med tanke på T.S:s krav på besked om åtgärder senast den 28 september och vad han anfört om stängning av arbetsplatsen. Oavsett vilket formellt mandat T.S. må ha haft, ger ju kraven stöd för uppfattningen att de anställda ansåg problemen vara akuta. Mot bakgrund av vad som nu anförts gör Arbetsdomstolen den bedömningen att det visserligen hade varit i bättre samklang med de allmänna principer om partssamverkan som kommer till uttryck i arbetsmiljölagen om samfälligheten åtminstone hade gjort ett försök att finna en tid för mötet som passade också S.B. i stället för att hålla fast vid datumet den 23 september, men att endast det förhållandet att samfälligheten inte gjorde något försök att flytta mötet inte visar att S.B. i arbetsmiljölagens mening hindrats från att fullgöra sina uppgifter som skyddsombud under den process som föregick beslutet den 28 september 1999 att låta personalen vara hemma med full lön.

Förbundet har emellertid framhållit att samfällighetens hindrande av skyddsombudet inte endast tagit sig uttryck i oviljan att ändra tiden för mötet den 23 september. S.B. har enligt förbundet aktivt hållits utanför hela den process som ledde fram till beslutet den 28 september. Samfälligheten har bestritt att så skett.

Förbundet har påstått att åtgärden att erbjuda personalen att stanna hemma diskuterades redan under mötet den 23 september. Arbetsgivarparterna har däremot uppgett att det var en eller två dagar efter mötet som M.S. fick idén till åtgärden genom sitt samtal med skyddsombudet L.P. Vad B.H. och S.B. redogjort för i förhören med dem stöder förbundets påstående. B.H. har uppgett att han hade haft uppfattningen att beslutet fattades redan den 23 september men att det senare visade sig att arbetsgivaren "formaliserade" beslutet först den 28 september. Arbetsdomstolen finner att det får anses visat att parterna redan vid mötet den 23 september diskuterade möjligheten för arbetsgivaren att använda åtgärden att erbjuda personalen att stanna hemma i syfte att lösa situationen.

Beslutet innebar en risk för att verksamheten i Ås församling måste ställas in under den aktuella perioden eller i vart fall inskränkas i olika avseenden. Beslutet kunde därmed - i vart fall temporärt - komma att få konsekvenser för förbundets medlem E.E. i hennes egenskap av arbetsledare i församlingen. Även genomförandet av åtgärden som sådan innebar att E.E. fråntogs sitt arbetsledarskap eftersom det enligt J.-E.K:s skrivelse av den 28 september var kyrkoherden, dvs. M.S., och inte E.E. som skulle ta emot information om vilka i personalen som avsåg att stanna hemma. Enligt Arbetsdomstolens mening talar detta för att samfälligheten borde ha samverkat med S.B. innan beslutet fattades om att erbjuda personalen i församlingen att få vara hemma med full lön.

Utredningen visar, som nyss konstaterats, att S.B., av för samfälligheten okända skäl, hade ansett sig förhindrad att delta i mötet den 23 september. Frågan är vad som under sådana omständigheter rimligen kunnat krävas av samfälligheten för att S.B:s möjligheter att fullgöra sina uppgifter som skyddsombud inte skulle försvåras. Han inbjöds inte att delta i mötet den 28 september, trots att han hade underrättat företrädare för samfälligheten om att han hade möjlighet att delta i möte just detta datum. Enligt Arbetsdomstolens mening har det, med hänsyn till betydelsen av det beslut som fattades den 28 september, tett sig naturligt att samfälligheten inför beslutet inte samverkat endast med T.S. utan även låtit S.B. få ett inflytande i frågan. En sådan samverkan hade kunnat ske på annat sätt än genom ett möte, exempelvis genom att parterna hade tagit kontakt med varandra per telefon i syfte att utbyta synpunkter på den tilltänkta åtgärden.

Arbetsdomstolen finner dock att följande särskilda omständigheter måste tas i beaktande vid bedömningen av samfällighetens agerande. Beslutet den 28 september fattades i en situation då relationerna mellan de anställda, som företräddes av olika fackliga organisationer, var mycket infekterade. Av betydelse har också varit att det mellan förbundets medlemmar E.E. och M.S. fanns allvarliga motsättningar. Att de båda skyddsombuden inte på något sätt var samordnade vid utförandet av sina respektive uppdrag medförde givetvis särskilda svårigheter för samfälligheten. Samfälligheten hade anledning att ta allvarligt på situationen mot bakgrund av T.S:s besked om en eventuell stängning av arbetsplatsen. Det förhållandet att han inte var formellt utsedd som skyddsombud saknar i detta sammanhang betydelse. Det var knappt om tid. Utredningen ger vid handen att det möte som planerats till den 28 september i ett mycket sent skede kom att ändra karaktär och få det innehåll som det faktiskt fick. Hänsyn bör också tas till att den beslutade åtgärden, trots att den kunnat få allvarliga konsekvenser, var av relativt tillfällig natur och inte syftade till en permanent lösning av situationen.

Arbetsdomstolen finner, vid en sammantagen bedömning av det ovan anförda, att samfällighetens tillvägagångssätt fram till beslutet den 28 september 1999 om att låta församlingens personal under en begränsad tid stanna hemma med bibehållen lön inte kan anses innebära ett sådant hindrande av skyddsombuds möjligheter att fullgöra sina uppgifter som bör medföra att samfälligheten skall åläggas att utge skadestånd för brott mot arbetsmiljölagen. Yrkandet om detta skall alltså avslås.

Brott mot 5 § förtroendemannalagen?

I 1 § förtroendemannalagen anges i första stycket att lagen skall tillämpas på den som har utsetts av en arbetstagarorganisation att som facklig förtroendeman företräda de anställda på viss arbetsplats i frågor som rör förhållandet till arbetsgivaren eller andra med facklig verksamhet sammanhängande frågor. Enligt samma paragraf tredje stycket skall lagen tillämpas på facklig förtroendeman då organisationen har underrättat arbetsgivaren om det fackliga uppdraget.

Arbetsdomstolen konstaterar att E.E. har haft uppdrag som suppleant i Härnösands stiftskrets och att hon har beviljats ledighet med bibehållen lön för deltagande i stiftskretsens möten. Det har däremot inte visats att hon som facklig förtroendeman företrätt de anställda på en viss arbetsplats på det sätt som en tillämpning av lagens bestämmelser förutsätter. Arbetsdomstolen finner inte heller visat att E.E:s organisation har underrättat arbetsgivaren om hennes fackliga uppdrag på det sätt som krävs för att lagen skall tillämpas på en facklig förtroendeman. Förtroendemannalagen är således inte tillämplig beträffande E.E., och skadeståndsskyldighet för samfälligheten föreligger därför inte heller på denna grund.

Brott mot 11 § medbestämmandelagen?

Enligt 11 § medbestämmandelagen skall en arbetsgivare, innan han beslutar om en viktigare förändring av sin verksamhet, på eget initiativ förhandla med arbetstagarorganisation i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal (s.k. primär förhandlingsskyldighet). Detta gäller även när arbetsgivaren beslutar om viktigare förändring av arbets- eller anställningsförhållanden för arbetstagare som tillhör organisationen.

Förbundet har anfört att åtgärden att låta all personal vara hemma med full lön under tiden den 1 - den 14 oktober 1999 innebar en sådan förändring av verksamheten att samfälligheten skulle ha primärförhandlat om den. Samma skyldighet förelåg enligt förbundet på den grunden att beslutet innebar en viktigare förändring av E.E:s arbets- eller anställningsförhållanden.

Samfälligheten har anfört att erbjudandet till personalen i församlingen om att vara hemma med bibehållen lön inte var en sådan viktigare förändring av församlingens verksamhet och inte heller någon sådan viktigare förändring av E.E:s arbets- eller anställningsförhållanden som krävde förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen, samt att förbundet dessutom, genom S.B., hade medgett att medbestämmandelagen inte är tillämplig i målet.

I förarbetena till medbestämmandelagen anges att ingrepp i den enskildes arbets- eller anställningsförhållanden, som inte enbart är tillfälliga och inte heller i övrigt är av mindre betydelse, hör in under förhandlingsskyldigheten (se prop. 1975/76:105 s. 354). En åtgärd att erbjuda anställda att vara hemma från arbetet med full lön skulle kunna anses vara en fråga av sådan beskaffenhet att man typiskt sett har att räkna med att arbetstagarorganisationen vill förhandla. Oavsett hur det förhåller sig därmed finner Arbetsdomstolen att åtgärden i detta fall endast var av tillfällig natur och således inte är att betrakta som en i medbestämmandelagens mening viktigare förändring av församlingens verksamhet eller av E.E:s arbets- eller anställningsförhållanden. Samfälligheten var därför inte skyldig att förhandla med förbundet innan den beslutade om åtgärden.

Arbetsdomstolens slutsatser

Arbetsdomstolen har inte funnit utrett att samfälligheten har hindrat skyddsombudet S.B. i dennes uppgifter som skyddsombud på ett sätt som bör medföra skadeståndsskyldighet enligt arbetsmiljölagen. Vidare har domstolen funnit att E.E. inte var att betrakta som facklig förtroendeman i förtroendemannalagens mening, varför något brott mot den lagen inte förekommit. Slutligen har domstolen funnit att samfälligheten inte var skyldig att förhandla enligt 11 § medbestämmandelagen med förbundet innan beslutet att erbjuda församlingens personal att stanna hemma med full lön mellan den 1 och den 14 oktober 1999 fattades.

Av det ovan sagda följer att förbundets talan skall avslås i sin helhet.

Rättegångskostnader

Med den angivna utgången skall förbundet förpliktas utge ersättning för samfällighetens kostnader i målet. Om det yrkade beloppets skälighet råder ingen tvist.