AD 2003 nr 32

Parter:

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund; Södertälje kommun

Nr 32

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund

mot

Södertälje kommun.

Mellan Södertäljde kommun och Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund gäller varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal, Allmänna bestämmelser (AB). Under den i målet aktuella tiden gällde avtalet AB 98, som innehåller bl.a. följande bestämmelser.

§ 9 Avstängning m.m. med eller utan avlöningsförmåner

Förseelser m.m.

-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

Mom. 2 Är arbetstagare på sannolika skäl misstänkt för eller bevisligen skyldig till svårare fel eller försummelse i arbetet, brott som kan medföra fängelse eller svårare förseelse utom anställningen, har arbetsgivaren rätt att i avvaktan på att ärendet avgörs avstänga arbetstagaren från arbete.

-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

Mom. 3 Under avstängningstiden enligt mom. 2 ska arbetstagaren avstå samtliga avlöningsförmåner, om inte arbetsgivaren av särskilda skäl medger att viss del av lönen får behållas.

Om avstängning inte åtföljts av annan disciplinär åtgärd än varning eller, om åtal väckts och arbetstagaren frikänns eller åtalet läggs ned ska arbetstagaren få innehållna avlöningsförmåner med avdrag för den arbetsinkomst som arbetstagaren eventuellt har förvärvat under avstängningstiden.

A.L. är medlem i Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund (hädanefter förbundet). Han anställdes år 1996 som behandlingsassistent vid Grengården, som är en av Södertälje kommun bedriven öppen vårdanstalt för personer med långvariga psykiska funktionshinder. Fr.o.m. den 1 februari 1999 var han anställd som projektledare vid kommunens nystartade s.k. kulturstudio för bl.a. patienter inom kommunens öppna psykiatriska vård. Den 4 maj 2001 beslöt kommunen att fr.o.m. den 7 maj samma år avstänga A.L. från anställningen utan lön. Han avskedades från sin anställning med verkan från den 11 juni 2001.

Med anledning av avskedandet och avstängningen har uppkommit tvist mellan kommunen och förbundet. Parterna har förhandlat i tvisten såväl lokalt som centralt utan att kunna enas.

Förbundet har väckt talan vid Arbetsdomstolen mot kommunen och har därvid, såsom talan slutligt bestämts, yrkat i första hand att domstolen skall

1. förklara avskedandet av A.L. ogiltigt,

2. förplikta kommunen att till A.L. utge lön för juni 2001 med 10 806 kr, för tiden juli 2001 - december 2002 med 17 300 kr i månaden och för januari 2002 med 4 550 kr,

3. förplikta kommunen att till A.L. utge allmänt skadestånd med 120 000 kr, samt

4. förplikta kommunen att till A.L. utge ersättning med 18 907 kr motsvarande utebliven lön under avstängningstiden den 7 maj - den 11 juni 2001.

För den händelse domstolen skulle finna att det inte har förelegat laga grund för avskedande men väl saklig grund för uppsägning har förbundet yrkat i andra hand att domstolen skall förplikta kommunen att till A.L. utge

1. ekonomiskt skadestånd avseende uppsägningstiden, för juni 2001 med 10 806 kr, för tiden juli 2001 - november 2001 med 17 300 kr per månad och för december 2001 med 6 256 kr,

2. ekonomiskt skadestånd avseende semesterersättning,

3. allmänt skadestånd med 75 000 kr, samt

4. ekonomiskt skadestånd med 18 907 kr motsvarande utebliven lön under avstängningstiden den 7 maj - den 11 juni 2001.

På de angivna beloppen har yrkats ränta enligt 6 § räntelagen, såvitt gäller allmänt skadestånd från dagen för delgivning av stämning, såvitt gäller lönebelopp och ekonomiskt skadestånd från den 25 dagen i respektive månad, såvitt gäller det ekonomiska skadeståndet avseende utebliven lön under avstängningstiden fr.o.m. den 25 juni 2001 och såvitt gäller det ekonomiska skadeståndet motsvarande semesterersättning från den 11 januari 2002, allt till dess betalning sker.

Kommunen har bestritt samtliga yrkanden. Beräkningen av ränta liksom de yrkade beloppen avseende lön, ekonomiskt skadestånd och semesterersättning har vitsordats som skäliga i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

A.L. föddes i Colombia år 1953. Han är konstnär och har även sysslat mycket med dans. Han kom till Sverige år 1983 och hade under den följande tiden olika anställningar. År 1990 fick han anställning vid Karlberga sjukhus i Södertälje, en anstalt för sluten psykiatrisk vård. A.L. har ingen vårdutbildning och hade i denna anställning inget ansvar för behandling av patienter.

År 1996 fick A.L. anställning vid Grengården, som är ett rehabiliteringscentrum för öppen vård under dagtid av psykiskt sjuka personer. Verksamheten bedrivs i samarbete mellan kommunen och landstinget i vad som har kommit att kallas Södertäljemodellen. A.L. hade till uppgift att sysselsätta patienterna där i en s.k. måleriverkstad. Han deltog inte i någon behandling och hade ingen kännedom om patienternas diagnoser.

I januari 1997 skrevs C.C. in vid Grengården. Hon deltog ofta i verksamheten i måleriverkstaden.

Under hösten 1997 infördes ett system som innebar att varje patient skulle ha två samordnare, en från kommunen och en från landstinget. Samordnarens uppgift var att bistå patienten i praktiska frågor. Uppgiften som samordnare låg på samtliga anställda vid Grengården, oavsett vederbörandes utbildning. A.L. blev samordnare för bl.a. C.C. Detta innebar dock inte så mycket eftersom han i praktiken inte agerade som samordnare. Han hade ingen kännedom om C.C:s diagnos.

Under åren 1997 och 1998 förekom trakasserier på arbetsplatsen riktade mot A.L. Konflikterna ledde till att han under våren 1998 sjukskrevs på grund av hjärtbesvär. Han ville inte längre arbeta kvar på Grengården trots att hans verksamhet i måleriverkstaden var mycket uppskattad. På kommunens initiativ påbörjades mot denna bakgrund ett projekt som gick ut på att göra verksamheten tillgänglig för fler än dem som var patienter vid Grengården. Projektet gick ut på att förlägga A.L:s verksamhet mera centralt under kommunens arbetsmarknadscentrum. Under våren 1998 fattades beslut om att ge A.L. uppdraget att bedriva verksamheten i en kulturstudio, som skulle öppnas år 1999.

I juni 1998 lämnade A.L. Grengården. Han var under hösten 1998 tjänstledig för egna studier. Uppgiften som samordnare för C.C. gick under denna tid över till en arbetskamrat, B.E. Under denna tid hade A.L. ingen kontakt med C.C. Efter tjänstledigheten återvände A.L. under någon månad till Grengården i avvaktan på att verksamheten med kulturstudion skulle påbörjas. Han hade under denna tid inget samordnaransvar.

Den 1 februari 1999 påbörjade A.L. sin verksamhet med kulturstudion. Kulturstudion var organisatoriskt underställd kommunens arbetsmarknadscentrum och belägen i samma byggnad som detta. A.L. hade till en början en visstidsanställning vid kulturstudion med tjänstledighet från anställningen vid Grengården. Under sommaren 1999 fick han fast anställning som handledare vid kulturstudion. Arbetet där bestod till en början i att renovera lokalerna. Ett antal personer deltog där på helt frivillig basis, bl.a. C.C. Hon arbetade med renoveringen fram till invigningen av lokalerna den 28 maj 1999. Hon fungerade då som A.L:s assistent. A.L. hade vid denna tid begärt ytterligare medel för att kunna anställa hjälp, men det saknades resurser till detta.

Vid kulturstudion sysselsattes personer som remitterades dit och som hade svårt att komma in på arbetsmarknaden. Sammanlagt 20 personer sysselsattes där. Hälften av platserna togs i anspråk av personer från Grengården och de två andra liknande anläggningarna i kommunen. De återstående platserna togs i anspråk av personer som skickades dit av arbetsmarknadsmyndigheterna i kommunen. Det fanns vissa kriterier som alla dessa personer måste uppfylla, bl.a. att leva under ordnade förhållanden och kunna passa tider. Den som ville få en plats vid kulturstudion fick själv lämna in en skriftlig intresseanmälan.

A.L. hade inget inflytande över vilka personer som skulle tas ut till verksamheten i kulturstudion. Att C.C. var verksam där berodde inte på någon remiss. Hon fanns där helt enkelt därför att hon var intresserad av verksamheten. I praktiken fungerade hon som nämnts som en assistent åt A.L., men hon deltog också som skådespelare i en av de pjäser som sattes upp. Det finns i och för sig en av henne undertecknad intresseanmälan avseende deltagande i kulturstudions verksamhet, men den är daterad först i november 1999 och A.L. har inte sett denna handling innan den ingavs i målet.

Verksamheten i kulturstudion präglades i hög grad av A.L. Det saknades i stort sett närmare instruktioner för verksamheten. Många personer deltog i verksamheten därför att de ansåg den vara intressant. Det förekom studiebesök och en öppen konstutställning. Verksamheten fungerade bra.

I mars 1999 inledde A.L. och C.C. ett förhållande. Han visste inte då om att hon besökte Grengården. C.C. hade en egen bostad i Södertälje och hade vistats i USA under hösten 1998. Hon utförde ett bra arbete som assistent åt A.L. Han uppfattade henne som en frisk kvinna. De gjorde ingen hemlighet av förhållandet och han bad inte henne att hålla tyst om saken. Alla på kulturstudion kunde se att de var ett par.

Under sommaren 1999 stod det klart att C.C. var gravid, något som var överraskande för henne mot bakgrund av den medicinering hon hade. A.L. tog detta besked hårt, han ville inte ha barn med C.C. Det förekom uppslitande diskussioner mellan dem. Resultatet blev att A.L:s intresse för C.C. svalnade.

Under hösten 1999 slutade C.C. att besöka kulturstudion. Hon hade allt svårare att acceptera att förhållandet med A.L. var slut. Hon hade hoppats på att bilda familj med honom.

I januari 2000 födde C.C. en dotter, P. A.L. har aldrig förnekat att det är han som är far till barnet. Hon hade fortfarande inte accepterat att A.L. lämnat henne och började söka upp honom i hemmet. Då A.L. inte öppnade lämnade hon brev direkt i brevlådan. Breven var en blandning av kärleksförklaringar och hotelser.

Under hösten 2000 inledde A.L. ett förhållande med P.H., som är chefssköterska på Grengården. När C.C. fick vetskap om detta blev hon svartsjuk och skrev ett stort antal brev och e-brev till såväl A.L. som P.H. Breven innehöll hotelser bl.a. om att P.H. skulle mista sin anställning.

I april 2001 kom ett anonymt e-brev till kommunen med en redogörelse för A.L:s förhållanden. Uppgifterna i brevet, som i själva verket var skrivet av C.C., ledde till att kommunen gjorde en polisanmälan mot A.L. och avstängde honom från arbetet.

Under polisförhören uppgav C.C. att A.L. hade misshandlat henne vid fyra tillfällen, nämligen den 20 maj 1999, den 28 maj 1999, i november 2000 och någon gång under tiden december 2000 - april 2001. A.L. förnekade dessa gärningar. Han förnekade också C.C:s anklagelser om sexuellt utnyttjande.

Polisutredningen ledde till att det väcktes åtal vid Södertälje tingsrätt mot A.L. för dels sexuellt utnyttjande, dels misshandel i fyra fall. Tingsrätten meddelade dom den 4 februari 2002. Åtalet för sexuellt utnyttjande ogillades. Däremot dömdes A.L. för misshandel till villkorlig dom med samhällstjänst 100 timmar. Domen överklagades inte.

Förbundet gör sammanfattningsvis gällande följande i avskedandefrågan. När A.L:s förhållande med C.C. pågick under tiden mars 1999 - sommaren 1999 hade han inget vårdansvar för henne. Hon hade varit inskriven på Grengården men vistades inte där under den tid då förhållandet pågick. Han uppfattade C.C. som en vuxen, i princip frisk kvinna. Vilka psykiska problem hon haft kände han inte till. Det var på sitt eget initiativ som hon kom till kulturstudion. A.L:s förhållande med C.C. kan av dessa skäl inte göra kommunens avskedande berättigat. Vidare görs gällande att A.L. inte har gjort sig skyldig till de fall av misshandel som tingsrätten har dömt honom för. De gärningar som A.L. dömts för kan i alla händelser inte läggas till grund för avskedandet, eftersom det är fråga om gärningar som inte har något samband med hans anställning hos kommunen. Förhållandena är sådana att det inte har förelegat ens saklig grund för uppsägning av A.L. Kommunen har inte fullgjort sin skyldighet att söka omplacera honom. Om saklig grund för uppsägning skulle anses ha förelegat har det enligt förbundets mening i alla händelser inte varit befogat att avskeda A.L. Han är av det skälet berättigad till ekonomiskt skadestånd motsvarande lön under uppsägningstiden.

Såvitt gäller frågan om skadestånd motsvarande lön under avstängningstiden vill förbundet anföra följande. Avstängningen vidtogs mot bakgrund av uppgifterna om A.L:s förhållande med C.C. Dessa uppgifter ledde till polisanmälan och åtal. Om avstängning inte åtföljts av annan disciplinär åtgärd än varning eller, om åtal väckts och arbetstagaren frikänns eller åtalet läggs ned ska arbetstagaren enligt AB 98 få innehållna avlöningsförmåner med avdrag för den arbetsinkomst som arbetstagaren eventuellt har förvärvat under avstängningstiden. I detta fall har A.L. frikänts från den gärning som var föremål för åtal och som även låg till grund för avstängningen. Han skall av det skälet återfå de innehållna avlöningsförmånerna. I varje fall skall så ske för den händelse avskedandet ogiltigförklaras av domstolen.

Kommunen

Det är riktigt att A.L. anställdes år 1996 som behandlingsassistent vid Grengården. Han hade vid den tidpunkten en gedigen erfarenhet när det gällde rehabilitering av patienter med psykiatriska problem.

Kommunens verksamhet inom psykiatrivården fick sin utformning i samband med den stora psykiatrireformen, som allmänt innebar att kommunen övertog sådan vård som inte var av direkt medicinsk karaktär. Vid tre anläggningar, bl.a. Grengården, bedrevs i samverkan med landstinget verksamhet under dagtid för personer som hade behov av såväl medicinsk vård som socialt stöd, exempelvis för att komma ut på arbetsmarknaden. Dessa personer skrevs in som patienter vid Grengården och vid två andra liknande anläggningar. Vid Grengården fanns sammanlagt omkring 175 patienter inskrivna. Där fanns anställda från såväl kommunen som landstinget. Vid Grengården fanns den s.k. målarverkstaden där A.L. var verksam. Han var som nämnts anställd av kommunen som behandlingsassistent, vilket innebar att han hade ett ansvar för att vårda och rehabilitera de inskrivna patienterna.

Som har anförts av förbundet hade i princip varje patient två samordnare, en från kommunen och en från landstinget. Att vara samordnare innebär att man kan vara verksam utanför den vanliga yrkesrollen, och alla anställda kan vara samordnare. En samordnare står vårdtagaren mycket nära och skall medverka till att det finns en rehabiliteringsplan som är särskilt avpassad för den enskilde patienten.

C.C., som är född år 1978, skrevs år 1996 in på en annan av kommunens gårdar men överfördes till Grengården i januari 1997. Hon bedömdes som psykotisk eller gränspsykotisk, samtidigt som det fanns symtom av tvångskaraktär. A.L., som då var 44 år gammal, blev en av hennes samordnare och de hade daglig kontakt i målarverkstaden.

Under åren 1997 och 1998 förekom svåra samarbetsproblem på Grengården. Det företogs en intern utredning som resulterade i att man beslöt att etablera en ny inrättning, en kulturstudio, med A.L. som ansvarig. Han var som förbundet anfört tjänstledig under hösten 1998 för teaterstudier. Under denna tid vistades C.C. i USA. De kom båda tillbaka till Grengården i december 1998. A.L. arbetade då åter som behandlingsassistent, oftast i det s.k. kaféet där även C.C. vistades under denna tid.

Den 1 februari 1999 inleddes verksamheten i kulturstudion. Att man beslöt att bilda denna berodde dels på de samarbetssvårigheter som förekommit vid Grengården och som hade berört A.L., dels på att hans verksamhet i målarverkstaden var omtyckt och kunde breddas. Kulturstudion var organisatoriskt underställd kommunens arbetsmarknadscentrum. Det fanns två grupper som verksamheten var avsedd för. Det var fråga om dels personer med bakgrund i kommunens rehabiliteringscentra inom psykiatrivården, alltså bl.a. Grengården, dels ett antal andra personer som av andra skäl än psykisk störning hade svårigheter att komma in på arbetsmarknaden. Verksamheten vid kulturstudion var avsedd för sammanlagt omkring 20 personer och någon öppen verksamhet i ordets egentliga mening var det inte fråga om. Verksamheten skulle bestå i teater och måleri.

Som förbundet anfört fick A.L. anställning vid kulturstudion först på viss tid och senare tills vidare. I hans uppgifter ingick att vara kontaktperson. Han medverkade aktivt i förberedelserna för kulturstudion, som t.ex. vid valet av de personer som valdes ut för verksamheten i kulturstudion, däribland C.C.

Efter renovering av lokalerna under våren 1999 öppnades kulturstudion officiellt den 28 maj samma år. C.C. deltog i verksamheten vid kulturstudion fram till december 1999. Hon var under hela denna tid inskriven vid Grengården och hade vid kulturstudion samma ställning som andra vårdtagare. Att så var fallet och att A.L. insåg detta framgår om inte annat av de telefonlistor och andra förteckningar som upprättades inom kulturstudion. Hon skrevs ut först i juni 2001, vilket innebar att hon remitterades till primärvården. Det anförda innebar att C.C. var vårdtagare hos kommunen under tiden september 1996 - sommaren 2001 och under denna tid var inskriven på Grengården efter januari 1997.

I mitten av april 2001 mottog kommunen det anonyma e-brevet med uppgift om att A.L. var far till C.C:s dotter. På kommunens sida såg man mycket allvarligt på dessa uppgifter. A.L. ville till en början varken bekräfta eller förneka uppgifterna. Han avstängdes från arbetet, med löneavdrag från den 7 maj 2001.

Senare utredning utvisade att det faktiskt var A.L. som var far till C.C:s dotter. Det framkom att de hade haft ett förhållande som troligen inleddes i december 1998. Om detta förhållande har A.L. inte lämnat någon information till kommunen, utan har tvärtom förnekat och sökt hemlighålla detta.

Till det anförda kommer att A.L. har utsatt C.C. för misshandel i de fall som lett till tingsrättens fällande dom. Som förbundet har anfört bestämdes påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst. Tingsrätten förklarade i domen också att, om fängelse i stället hade valts som påföljd, fängelse tre månader skulle ha dömts ut. Kommunen gör gällande att A.L. faktiskt har begått de gärningar som omfattas av domen, som ju inte överklagades av honom. Även dessa gärningar bör läggas till grund för domstolens bedömning i avskedandefrågan.

Beträffande avskedandefrågan gör kommunen sammanfattningsvis gällande följande. A.L. har grovt åsidosatt sina åligganden som anställd inom kommunens psykiatrivård genom sin sexuella relation till en av vårdtagarna. A.L. var samordnare för C.C. under tiden januari 1997 - augusti 1998. Även under tiden som handledare i kulturstudion under tiden den 1 februari - december 1999 hade han skyldigheter gentemot C.C. i hennes egenskap av vårdtagare. Hon var under hela den aktuella tiden inskriven vid Grengården på grund av sina psykiska besvär. A.L. har varit väl medveten om att hans relation till C.C. var av otillåtet slag. Han lämnade ingen information till kommunen i saken och förnekade först att han var far till barnet. Det har varit fråga om ett allvarligt och från hans sida helt medvetet åsidosättande av hans åligganden gentemot kommunen. En ytterligare grund för avskedandet är att han vid fyra tillfällen har utsatt C.C. för misshandel, varav ett tillfälle tilldrog sig på arbetsplatsen. Eftersom C.C. var en vårdtagare hos kommunen har samtliga brott ett sådant samband med anställningen att de måste tillmätas stor betydelse för avskedandefrågan. Avskedandet har på grund av det anförda varit berättigat. I alla händelser har det förelegat saklig grund för uppsägning. Det kan inte skäligen krävas att kommunen skulle ha omplacerat honom till andra uppgifter.

När det gäller frågan om ekonomiskt skadestånd avseende löneförmåner under avstängningstiden gör kommunen gällande följande. Detta yrkande från förbundets sida skall i första hand avvisas av det skälet att yrkandet inte fördes fram under de tvisteförhandlingar som fördes mellan parterna innan talan väcktes i Arbetsdomstolen. Det var visserligen tal om skadestånd för kollektivavtalsbrott, men förbundet accepterade sedermera att avstängningen som sådan inte stod i strid med avtalet. Något yrkande om ekonomiskt skadestånd för A.L:s del framställdes inte. Kommunen har vidare uppfattningen att A.L:s eventuella fordran på lön för denna tid förfaller till betalning först om och när domstolen har förklarat avskedandet ogiltigt. I en sådan situation har förbundet att ta upp förhandling med kommunen i frågan. I alla händelser skall detta yrkande ogillas på grund av att avstängningen av A.L. faktiskt har åtföljts av en disciplinär åtgärd av annat slag än varning, nämligen avskedande. Med anledning av vad förbundet har anfört i övrigt vill kommunen framhålla att A.L. inte blev helt frikänd genom tingsrättens dom. Om yrkandet skulle tas upp till prövning, skall det därför avslås.

Förbundet

Det bestrids att det skulle föreligga hinder mot prövning av yrkandet om ekonomiskt skadestånd avseende lön under avstängningstiden. Det kan visserligen framstå som något oklart vad som förekom vid tvisteförhandlingarna i detta fall, men helt klart är att förbundets yrkande ligger helt inom ramen för den tvist som parterna förhandlade om. Med tillämpning av den praxis som Arbetsdomstolen har utvecklat för dessa situationer är det förbundets mening att det saknas grund för avvisning av yrkandet.

Domskäl

Tvisten i målet har som bakgrund att A.L. var anställd hos kommunen som behandlingsassistent vid Grengården, ett rehabiliteringscentrum för vård under dagtid av psykiskt långtidssjuka personer. Fr.o.m. februari 1999 var A.L. verksam vid den s.k. kulturstudio för bl.a. personer med psykiska besvär som kommunen beslutat inrätta. Där fanns under våren 1999 även C.C., som sedan år 1997 var inskriven på Grengården under diagnosen psykotiska eller gränspsykotiska besvär. A.L. och C.C. inledde i december 1998 eller i mars 1999 - den närmare tidpunkten är tvistig - ett sexuellt förhållande som ledde till att C.C. blev gravid och födde en dotter i januari 2000. I maj 2001 fick kommunens företrädare vetskap om förhållandet. A.L. avstängdes under tiden den 7 maj - den 11 juni 2001 utan lön, och han avskedades den 11 juni samma år. Senare blev han åtalad för sexuellt utnyttjande och misshandel i fyra fall av C.C. I dom som meddelades den 4 februari 2002 frikände Södertälje tingsrätt A.L. från åtalet för sexuellt utnyttjande, men dömde honom för misshandel till villkorlig dom och samhällstjänst.

Tvisten i målet gäller i huvudsak dels om avskedandet har varit lagligt grundat, dels om kommunen är skyldig att ersätta A.L. för de löneförmåner som hölls inne under avstängningstiden.

Kommunen har menat att avskedandet varit berättigat och har därvid gjort gällande dels att A.L:s relation med C.C. inte har varit godtagbar med hänsyn till hans ansvar för henne som vårdtagare i kommunen, dels att han gjort sig skyldig till misshandel av henne. Under dessa förhållanden är A.L. enligt kommunens uppfattning inte heller berättigad till lön under avstängningstiden.

Enligt förbundet hade A.L. vid den tidpunkt då förhållandet med C.C. inleddes inte något sådant vårdansvar för henne som skulle kunna medföra att deras relation stred mot vad som är godtagbart. Såvitt gäller löneförmåner under avstängningstiden är kommunen enligt förbundets uppfattning skyldig att utge ersättning oavsett utgången i avskedandefrågan.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har förebringats omfattande skriftlig bevisning från vardera parten. På förbundets begäran har det hållits förhör under sanningsförsäkran med A.L. samt vittnesförhör med chefssjuksköterskan P.H., kulturarbetaren C.I. och behandlingsassistenten B.E. På kommunens begäran har det hållits förhör upplysningsvis med personalintendenten H.B. samt vittnesförhör med överläkaren M.S., C.C. och hennes mor M.E., enhetschefen P.S., f.d. enhetschefen L.S., mentalsköterskan I.C., chefen för kommunens arbetsmarknadscentrum H.C. och kommunens social- och arbetsmarknadschef K.P.

Faktiska omständigheter rörande förhållandet mellan A.L. och C.C.

I fråga om bakgrunden till förhållandet mellan A.L. och C.C. är i huvudsak följande omständigheter ostridiga i målet. A.L. var sedan år 1996 anställd som behandlingsassistent vid Grengården. Såvitt framkommit saknade han egentlig vårdutbildning, men hade redan före anställningen vid Grengården skaffat sig praktisk erfarenhet genom flera års arbete inom landstingets mentalvård. Hans arbetsuppgifter vid Grengården bestod i första hand i att hjälpa vårdtagarna med konstnärlig verksamhet i terapeutiskt syfte i den s.k. målarverkstaden. I januari 1997 kom C.C. till Grengården som patient. A.L. utsågs till kommunal samordnare för henne, och hon deltog i hans verksamhet i målarverkstaden. Under hösten 1998 var de båda borta på var sitt håll från Grengården, men träffades där på nytt i december samma år. I februari 1999 inledde A.L. verksamheten som handledare för ett 20-tal personer i kulturstudion. Han var ensam anställd där. C.C. vistades från februari 1999 i kulturstudion och deltog i verksamheten där åtminstone till hösten samma år. Hon var under denna tid alltjämt inskriven på Grengården. Den sexuella relationen mellan A.L. och C.C. pågick i varje fall under tiden från mars 1999 fram till sommaren samma år.

Förbundet har som nämnts gjort gällande att A.L. under tiden för verksamheten i kulturstudion inte längre hade något ansvar som handledare för C.C. Enligt förbundet vistades hon vid kulturstudion helt informellt utan att beslut om detta fattats av någon företrädare för den psykiatriska vården inom kommunen. Kommunen har bestritt förbundets påståenden i denna del och har menat att C.C. deltog i kulturstudion i sin egenskap av vårdtagare hos kommunen.

När det gäller bakgrunden till tillkomsten av kulturstudion är följande upplyst i målet. Tanken med verksamheten var bl.a. att man i högre grad skulle kunna utnyttja A.L. som handledare för kulturverksamhet och göra verksamheten tillgänglig för andra än vårdtagare inom psykiatrivården. Omkring tio av de personer som skulle vara sysselsatta vid kulturstudion skulle vara inskrivna vid den psykiatriska vården, dvs. vid Grengården eller någon av de andra två liknande gårdar som fanns inom kommunen. Dessutom skulle tio personer som av sociala skäl stod utanför arbetsmarknaden sysselsättas vid kulturstudion. Det var alltså frågan om ett projekt som bedrevs gemensamt av psykiatrivården och arbetsmarknadsmyndigheterna i kommunen. Verksamheten underställdes kommunens arbetsmarknadscentrum och inrymdes i dess byggnad i Södertälje.

I fråga om urvalet av de patienter vilka som ett led i psykiatrivården skulle få delta i kulturstudions verksamhet har det lämnats delvis motstridiga uppgifter i målet. Någon dokumentation som klargör vilka beslut som fattats om detta föreligger inte. De handlingar som i denna del har åberopats av kommunen utgörs av telefonlistor och liknande förteckningar som senare har upprättats på kulturstudion. På en odaterad handling är C.C. upptagen bland de deltagare som kommer från Grengården. På en annan odaterad liknade handling står hon i stället upptagen som “assistent“. På en blankett med rubriken “Personalregister Arbetsmarknadscentrum“ som hon själv har fyllt i den 3 maj 1999 anger C.C. sina föräldrar som närmaste anhöriga och “I.“ på Grengården som kontaktperson. På en odaterad, tydligen senare upprättad handling står hon upptagen som en av dem som slutat vid kulturstudion med anmärkningen att hon “söker utbildning i konstfack och Kungliga konstakademi“. Det finns även en av C.C. den 9 november 1999 undertecknad intresseanmälan för sysselsättning i kulturstudion. Med de två undantag som har angetts framgår det inte av handlingarna när de har tillkommit eller vem som upprättat dem. Det finns därför enligt domstolens mening anledning till en viss försiktighet när det gäller att dra slutsatser av handlingarna.

A.L. har uppgett bl.a. följande inför Arbetsdomstolen. När han återsåg C.C. i december 1998 på Grengården visste han ingenting om hennes sjukdom och hon föreföll helt frisk. Hon var intresserad av att hjälpa till med kulturstudion, men blev inte remitterad dit. Han deltog inte i urvalet av de vårdtagare som skulle beredas sysselsättning vid kulturstudion. Senare gjorde han ett försök att få henne anställd vid kulturstudion, men det saknades medel för detta. C.C. deltog i verksamheten dels därför att hon var intresserad och dels för att hon inte hade något annat att göra. Han betraktade henne vid den tidpunkten som en helt frisk kvinna. Deras sexuella relation inleddes först i mars 1999, alltså under tiden på kulturstudion.

C.C. har berättat bl.a. följande. Sedan hon inskrivits vid Grengården lärde hon känna A.L. Han var hennes samordnare och förestod verksamheten i målarverkstaden, där hon vistades så gott som varje dag. Hon talade mycket med A.L., som masserade hennes axlar och fick henne att känna sig uppskattad. De inledde ett sexuellt förhållande redan i december 1998. A.L. ville sedan att hon skulle komma med honom när verksamheten i kulturstudion skulle startas. Förutom A.L. och hon själv fanns det två eller tre andra personer från Grengården som var med från verksamhetens början.

Uppgifter om C.C:s roll på kulturstudion har lämnats även av enhetschefen P.S., som vid den aktuella tidpunkten arbetade på arbetsmarknadscentrum. Hon har berättat bl.a. följande. När tanken på att skapa en kulturstudio uppkom kände hon redan till A.L., som var en karismatisk och viljestark person. Det rådde inget tvivel om att han hade helt klart för sig att verksamheten var inriktad bl.a. på psykiskt funktionshindrade personer. Han deltog vid diskussionerna om vilka som skulle delta från bl.a. Grengården. Senare kom han med en lista med förslag på tio personer som enligt hans mening var lämpliga. Ingen annan hade någon särskild synpunkt på listan, som upptog de patienter som allra oftast hade besökt Grengårdens målarverkstad, däribland C.C. Listan godtogs alltså. Något formellt remissförfarande för placeringen vid kulturstudion tillämpades inte helt enkelt därför att det inte fanns behov av någon mera formell hantering inom ramen för kommunens verksamhet på området. C.C. deltog fr.o.m. våren 1999 i kulturstudions verksamhet på samma sätt som de övriga från Grengården. A.L. hade enligt P.S:s mening ett vårdansvar gentemot C.C. i sin egenskap av handledare för verksamheten i kulturstudion.

P.S:s uppgifter har bekräftats genom förhören med I.C., H.C. och L.S. I.C., som var C.C:s ena samordnare, har tillagt att A.L. enligt hennes uppfattning var den andre samordnaren under våren 1999.

Arbetsdomstolen gör på grundval av det anförda följande överväganden i frågan om A.L. haft ett vårdansvar gentemot C.C. De båda hade träffats på Grengården, där C.C. sedan år 1997 var inskriven för psykiska besvär och där A.L. hade anställning som behandlingsassistent med uppdrag som samordnare för C.C. När verksamheten i kulturstudion skulle inledas i februari 1999 deltog A.L. enligt vad som blivit styrkt i målet i urvalet av de personer, däribland C.C., som skulle beredas sysselsättning i kulturstudion. Utredningen i målet ger klart stöd för slutsatsen att C.C. deltog i verksamheten där i sin egenskap av vårdtagare i kommunens verksamhet inom den öppenpsykiatriska vården, dvs. på samma sätt som de andra patienterna från Grengården och andra liknande anläggningar inom kommunen. Vad förbundet och A.L. har anfört om att C.C. vistades på kulturstudion helt informellt utom ramen för kommunens psykiatrivård ter sig i ljuset av utredningen i målet närmast som en efterhandskonstruktion.

Enligt Arbetsdomstolens uppfattning kan det på grund av det anförda inte råda någon tvekan om att A.L. även under den tid då C.C. var verksam i kulturstudion hade ett vårdansvar gentemot henne i sin egenskap av handledare. Det skall för tydlighetens skull tilläggas att ett vårdansvar i mer allmän bemärkelse givetvis vilar på all personal inom hälso- och sjukvården. Att A.L. inte hade något medicinskt ansvar för C.C:s vård innebär därför inte att han inte var skyldig att i sin egenskap av handledare främja vården och rehabiliteringen av henne.

Har det förelegat laglig grund för avskedandet?

Det torde vara en allmän uppfattning inom hälso- och sjukvården att det finns anledning att inta ett ytterst restriktivt synsätt när det gäller sexuella relationer mellan vårdpersonal och patienter. Om en relation av detta slag likväl uppkommer, bör konsekvensen normalt vara att den yrkesmässiga relationen mellan den anställde och patienten genast upphör. Det nu anförda gäller givetvis med särskild styrka inom vården av psykiskt sjuka personer. Det är på det området fråga om människor i en mycket utsatt ställning och redan risken för att de kan utnyttjas sexuellt, eventuellt med negativa följder för deras rehabilitering, är uppenbar. Synpunkter av detta slag har i målet framförts av kommunen, och förbundet har rent principiellt inte gett uttryck för någon annan uppfattning.

Att det finns anledning till ett restriktivt synsätt i fråga om sexuella förhållanden mellan vårdpersonal och patienter betyder emellertid inte att det i sådana fall undantagslöst kan anses godtagbart att arbetsgivaren avskedar eller säger upp den anställde. Frågan om skiljande från anställningen måste här liksom i andra situationer bedömas på ett nyanserat sätt med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.

I den föreliggande tvisten anser Arbetsdomstolen att följande omständigheter är av särskild betydelse för bedömningen av avskedandefrågan. C.C. var vid den tidpunkt då förhållandet med A.L. inleddes endast omkring 21 år gammal. Hon hade skrivits in med psykotiska eller gränspsykotiska symtom. M.S. har i ett läkarintyg den 15 juni 2001 som företetts i målet anfört att de psykotiska symtomen klingade av under år 1997. Enligt intyget framstod då som tydligare en bild av identitetskris, där det fanns problem med låg självkänsla, ångest, depressivitet och tvångssymtom. Med verksamheten i målarverkstaden och kulturstudion stabiliserades gradvis hennes psykiska tillstånd. M.S. har inför domstolen förklarat att C.C:s dåliga självkänsla hade sin bakgrund i att hon upplevde det som att hon hade misslyckats med det mesta. Enligt M.S. var C.C. angelägen om att få uppskattning och så att säga extra angelägen om att vara till lags.

Mot bakgrund av det anförda är det tydligt att C.C. genom sin ungdom och psykiska ohälsa hade en mycket utsatt ställning i förhållande till A.L. Att den sexuella relationen till honom från hennes sida synes ha vilat på frivillig grund kan mot bakgrund av hennes beroende ställning inte tillmätas någon avgörande betydelse för bedömningen i avskedandefrågan. Genom sitt handlande har A.L. enligt domstolens mening på ett allvarligt sätt åsidosatt vad som ålegat honom som handledare för C.C. inom kommunens psykiatrivård. Det bör tilläggas att A.L. uppenbarligen var medveten om det olämpliga i deras förhållande. Av uppgifter som lämnats inte bara av C.C. utan även bl.a. av hennes mor M.E. framgår att han sökte hemlighålla förhållandet. Då saken uppdagades i april 2001 lämnade A.L. först helt oriktiga uppgifter till kommunens företrädare genom att förneka att han haft ett förhållande med C.C. Det är enligt domstolens mening förståeligt att kommunen därvid tappade allt förtroende för honom.

Arbetsdomstolen kommer på grund av det anförda till uppfattningen att A.L. genom sin sexuella relation med C.C. har grovt åsidosatt sina åligganden i anställningen hos kommunen. Kommunen har därför varit berättigad att avskeda honom.

De överväganden som domstolen nu har gjort innebär att domstolen saknar anledning att gå in på vad kommunen har anfört om att A.L. har utsatt C.C. för misshandel.

Ersättning motsvarande innehållna löneförmåner under avstängningen av A.L.

Kommunen har i första hand invänt att detta yrkande skall avvisas bl.a. av det skälet att yrkandet inte har varit föremål för tvisteförhandlingar mellan parterna. Förbundet har bestritt avvisningsyrkandet och har anfört bl.a. att vad som förekom vid dessa förhandlingar mellan parterna innebär att förhandlingsskyldigheten även i den delen är fullgjord.

Utredningen i fråga om vad som förekom vid tvisteförhandlingarna består uteslutande av de protokoll som fördes vid dessa. Vid den lokala tvisteförhandlingen mellan parterna yrkade förbundet såvitt gäller avstängningen skadestånd för egen del på grund av brott mot reglerna i kollektivavtalet. Vidare framgår att förbundet anförde att A.L. varit avstängd utan lön och att det saknades grund för detta. Kommunen ansåg på sin sida att avstängningen var befogad. Vid den centrala förhandlingen framfördes från förbundets sida samma yrkanden som vid den lokala förhandlingen med tillägget att det även yrkades ekonomiskt skadestånd till A.L. “under den tid han var avstängd“. Kommunen avvisade det nya yrkandet under åberopande av att detta inte hade framförts vid den lokala förhandlingen.

Enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen får talan inte tas upp till prövning av Arbetsdomstolen förrän förhandling har ägt rum rörande tvistefrågan. Arbetsdomstolen har i tidigare avgöranden (se domen 1992 nr 133 och där angivna avgöranden) slagit fast att det inte bör ställas något strängt krav på parterna i fråga om att vid förhandling precisera de skilda tvistefrågor som ligger inom ramen för den händelse, åtgärd, avtalstillämpning eller dylikt som föranlett förhandlingen. Särskilt gäller detta när förhandlingen äger rum på det lokala planet. Domstolen har därvid uttalat att det ofta finns mindre anledning att se till hur de förhandlande parterna har preciserat sig i tal eller skrift än till vad som enligt ett naturligt betraktelsesätt ligger inom ramen för förhandlingen med tanke på vad som utlöst denna.

Som har framgått i det föregående gällde tvisten mellan parterna vid den lokala förhandlingen bl.a. frågan om avstängningen av A.L. hade vidtagits i strid med kollektivavtalet. Yrkandet om skadestånd till honom för innehållna löneförmåner framställdes först vid den centrala förhandlingen. Med tillämpning av de principer som har berörts i det föregående kommer domstolen till slutsatsen att kravet på tvisteförhandling enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen har varit uppfyllt i detta fall.

Kommunen har som domstolen uppfattat saken också menat att det nu aktuella yrkandet inte kan tas upp till prövning i den nu föreliggande tvisten på grund av att A.L:s rätt till löneförmåner inte skulle vara förfallen till betalning. Vad kommunen har anfört i den delen framstår som oklart och kan i alla händelser inte föranleda att förbundets yrkande avvisas.

Det anförda innebär att yrkandet om ersättning för uteblivna löneförmåner skall tas upp till saklig prövning.

Förbundet har menat att A.L. är berättigad till lön under avstängningstiden eftersom avskedandet inte var lagligt grundat. Förbundet har emellertid även gjort gällande att A.L. oavsett utgången i avskedandefrågan är berättigad att återfå de innehållna löneförmånerna. Förbundet har därvid pekat på att en arbetstagare som blivit frikänd från åtal enligt avtalsbestämmelsernas ordalydelse skall ha en sådan rätt.

Kommunen har bestritt att avtalet har den av förbundet angivna innebörden. Enligt kommunen är en arbetstagare som med fog har blivit avskedad inte i något fall berättigad att återfå de innehållna löneförmånerna. Kommunen har vidare pekat på att A.L. inte blev helt frikänd från åtal, eftersom han dömdes för misshandel.

De aktuella bestämmelserna i kollektivavtalet har såvitt nu är av intresse följande innehåll. En arbetstagare som på sannolika skäl är misstänkt för svårare fel eller försummelse i arbetet, brott som kan medföra fängelse eller svårare förseelse utom anställningen kan avstängas från arbetet i avvaktan på att ärendet avgörs. Under avstängningstiden skall arbetstagaren avstå samtliga avlöningsförmåner, såvida inte arbetsgivaren medger annat. Om avstängning inte åtföljts av annan disciplinär åtgärd än varning eller, om åtal väckts och arbetstagaren frikänns eller åtalet läggs ned, ska arbetstagaren få de innehållna avlöningsförmånerna.

Detta innebär att kollektivavtalet enligt sin ordalydelse innebär att en arbetstagare efter avstängning är berättigad att återfå innehållna löneförmåner om endera av två förutsättningar uppfylld: antingen att avstängningen inte har åtföljts av annan disciplinär åtgärd än varning, eller att arbetstagaren har frikänts (eller motsvarande) från ett väckt åtal.

Att avskedandet av A.L. varit berättigat innebär utan tvivel att avstängningen av honom har åtföljts av vad som i kollektivavtalets mening utgör en “annan disciplinär åtgärd än varning“ (se domen 1998 nr 82). Parterna i målet synes också vara ense om detta. Vad saken gäller är därmed om de innehållna löneförmånerna såsom förbundet har gjort gällande skall utbetalas till A.L. redan av det skälet att han blivit frikänd från ett väckt åtal, nämligen åtalet för sexuellt utnyttjande.

I målet föreligger inte någon närmare utredning om avtalsparternas avsikt i fråga om bestämmelsens innebörd i denna del. Avtalsbestämmelsen skulle läst strikt efter sin ordalydelse kunna uppfattas i princip på det sätt som förbundet har angett. Det kan ifrågasättas om parterna rimligen kan ha avsett en sådan principiell innebörd, eftersom bestämmelsen då skulle innebära att en arbetstagare har rätt att återfå innehållen lön exempelvis om han frikänts från åtal för ett visst förfarande, även om arbetstagaren genom samma förfarande har grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren så att det föreligger grund för ett vidtaget avskedande.

Domstolen anser sig emellertid inte ha anledning att gå närmare in på frågan om avtalsbestämmelsens innebörd i det angivna hänseendet. Som kommunen har framhållit är nämligen situationen inte den att A.L. blev helt frikänd, eftersom han dömdes för misshandel i fyra fall av C.C. Visserligen var avstängningen rent faktiskt inte grundad på misstankar om misshandel, utan enbart på vad som hade framkommit om A.L:s sexuella förhållande med C.C. Bakgrunden till detta var emellertid att misstankarna om misshandel framkom först efter tidpunkten för avstängningsbeslutet. Det kan inte råda något tvivel om att kommunen med kännedom om dessa misstankar skulle ha lagt även dem till grund för avstängningen, och den fällande domen i fråga om dessa gärningar bör av det skälet tillmätas betydelse vid en tillämpning av avtalsbestämmelsen. Domstolen finner på grund av det anförda att A.L. inte har blivit frikänd från åtal i avtalsbestämmelsens mening och att han av det skälet inte kan vara berättigad att återfå de innehållna löneförmånerna.

Sammanfattning, rättegångskostnader

Domstolens ställningstaganden i det föregående innebär att förbundets talan i dess helhet skall avslås. Förbundet skall som tappande part ersätta kommunen för dess rättegångskostnader. Det belopp som yrkats av kommunen har vitsordats som skäligt av förbundet.