AD 2003 nr 99
Fråga om anställningsskyddslagens preskriptionsregler är tillämpliga på viss talan.
Parter:
S.G.; Kiruna kommun
Nr 99
S.G. i Junosuando
mot
Kiruna kommun.
ÖVERKLAGAD DOM
Gällivare tingsrätts mellandom 2003-07-04 i mål nr T 155-98
Tingsrättens dom, se bilaga.
S.G. har yrkat att Arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens mellandom, förklarar att han inte har förlorat rätten till talan på grund av preskription.
Kiruna kommun har bestritt ändring och yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.
Arbetsdomstolen har med stöd av 4 kap. 15 § andra stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, företagit målet till avgörande utan huvudförhandling. Parterna har åberopat skriftlig bevisning och i huvudsak anfört samma omständigheter till stöd för sin talan som vid tingsrätten.
Domskäl
S.G. sade den 1 oktober 1986 upp sig från sin anställning hos Kiruna kommun. Den fråga som Arbetsdomstolen nu har att ta ställning till är om S.G:s talan mot kommunen är preskriberad enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd (anställningsskyddslagen).
Anställningsskyddslagen gäller i princip endast när uppsägning skett från arbetsgivarens sida. Detta innebär att preskriptionsreglerna i lagen inte är direkt tillämpliga på S.G:s talan eftersom han har sagt upp sig själv. Emellertid har anställningsskyddslagens regler ansetts analogt tillämpliga även på arbetstagares uppsägning när det har varit fråga om en så kallad provocerad uppsägning, som innebär att arbetsgivaren genom otillbörligt handlande förmår en arbetstagare att säga upp sig. Dessa situationer har betraktats som helt jämförliga med den som föreligger när en arbetsgivare säger upp en arbetstagare utan saklig grund. För det fall att en arbetstagare sålunda framställer ett skadeståndskrav enligt anställningsskyddslagens regler, och åberopar att en uppsägning som formellt sett gjorts av arbetstagaren skall betraktas som en uppsägning utan saklig grund från arbetsgivarens sida, har preskriptionsreglerna i anställningsskyddslagen ansetts tillämpliga (se bl.a. AD 1991 nr 47). De har även ansetts tillämpliga på ogiltighetstalan enligt reglerna i avtalslagen när arbetstagarna gjorde gällande att de, i princip under hot från arbetsgivaren, hade förmåtts att säga upp sig från sina anställningar, då detta ansågs vara att likställa med en uppsägning av arbetsgivaren (AD 1988 nr 87).
Analog tillämpning av anställningsskyddslagens regler skall dock ske med stor restriktivitet och situationen skall därför i alla väsentliga avseenden vara jämförbar med de fall som reglerna tar sikte på. Preskriptionsreglerna har därför inte ansetts tillämpliga i t.ex. AD 1993 nr 222. I detta fall grundade en arbetstagare sin talan om ogiltigförklaring av egen uppsägning på avtalslagens regler om rättshandlingars ogiltighet och gjorde inte gällande att uppsägningen var att jämställa med en uppsägning från arbetsgivarens sida. Domstolen fann då att anställningsskyddslagens preskriptionsregler inte vare sig direkt eller analogt var tillämpliga på talan.
Såsom ovan har konstaterats är anställningsskyddslagens regler om preskription inte direkt tillämpliga på S.G:s talan. För att avgöra om dessa regler skall tillämpas analogt måste man utgå från grunden för talan. Arbetsdomstolen konstaterar att S.G. inte har åberopat anställningsskyddslagen som grund för talan utan i stället avtalslagens regler. Han har inte heller som grund för sin talan, såsom han har preciserat denna, åberopat att hans uppsägning på grund av provokation skulle vara att jämställa med en uppsägning från arbetsgivarens sida. Arbetsdomstolen finner därför att anställningsskyddslagens regler om preskription inte heller är analogt tillämpliga på S.G:s talan.
Vid sådant förhållande har S.G., till skillnad från vad tingsrätten funnit, inte på grund av anställningsskyddslagens regler förlorat rätten till talan om fordringsanspråk mot kommunen. S.G:s ändringsyrkande skall således bifallas.
Frågan om skyldighet för part att utge ersättning för motparts rättegångskostnad i Arbetsdomstolen bör prövas av tingsrätten efter målets återupptagande.
Domslut
Domslut
1. Med ändring av tingsrättens dom förklarar Arbetsdomstolen att de fordringsanspråk som S.G. kan ha i målet inte är preskriberade enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd.
2. Det åligger tingsrätten att efter målets återupptagande pröva frågan om skyldighet för part att utge ersättning för motparts rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.
Dom 2003-12-03, målnummer B-88-2003
Ledamöter: Hans Tocklin, Göran Gräslund och Bo Almgren. Enhälligt.
Sekreterare: Katarina Berglund Siegbahn
BILAGA
Tingsrättens dom (ledamot: Hans Brusewitz)
BAKGRUND
Enligt sammanträdesprotokoll den 23 september 1986 hade S.G. den 1 juli 1986 en tillsvidareanställning vid Kiruna kommun, vilken anställning upphörde genom att han själv sade upp sig; angående sammanträdesprotokollet – se domsbilaga 1, uteslutes här. S.G. inkom den 29 maj 1995 till tingsrätten med ansökan om stämning mot ”P.K., kommunchef, Kiruna kommun”, för bedrägeri. Sedan tingsrätten förelagt S.G. att vid äventyr av avvisning, dels förtydliga sitt yrkande och dels precisera grunden för sin talan och denne inte i tillräcklig mån efterkommit föreläggandet avvisade tingsrätten hans talan genom beslut den 6 juli 1995. Sedan S.G. överklagat tingsrättens beslut fastställde Hovrätten för Övre Norrland det överklagade beslutet i slutligt beslut den 10 september 1995. Sedan S.G. överklagat även hovrättens beslut fann Högsta domstolen i beslut den 4 juli 1997 ej skäl att meddela prövningstillstånd.
YRKANDEN M.M.
S.G. har i ansökan om stämning mot Kiruna kommun, som inkom till tingsrätten den 12 mars 1998, yrkat att tingsrätten dels ogiltigförklarar hans uppsägning och dels förpliktar kommunen att i skadestånd m.m. utge tillhopa 7 183 385 kr jämte ränta på beloppet.
Kiruna kommun har helt bestritt käromålet samt därvid gjort preskriptionsinvändning och hemställt att preskriptionsfrågan avgörs genom mellandom.
OMSTÄNDIGHETER OCH GRUNDER FÖR TALAN
S.G.
Uppsägningen är ogiltig, bland annat enligt 32 § 1 st, alternativt 33 § eller 36 §avtalslagen. Detta innebär att han fortfarande är anställd av Kiruna kommun. Han har därför krav på innestående lön m.m. Lagen om anställningsskydd är inte tillämplig på den aktuella tvisten eftersom något anställningsförhållande i dag inte finns. Enligt 2 § preskriptionslagen (1981:130) preskriberas fordringar tio år efter tillkomsten. Hans ansökan om stämning den 29 maj 1995 ligger inom preskriptionstiden, räknat såväl från tiden när skadan inträffade, det vill säga den 1 januari 1987, som från protokollet den 23 september 1986, det vill säga ”avtalet”. Genom ansökningen skedde preskriptionsavbrott enligt 5 § 3 p preskriptionslagen. Ny preskriptionstid på ett år började därefter enligt 7 § andra stycket preskriptionslagen att löpa från och med Högsta domstolens beslut den 4 juni 1997. Genom den nya ansökan om stämning mot Kiruna kommun, som gjordes den 12 mars 1998, har talan väckts inom den föreskrivna preskriptionstiden. Hans talan är därför inte preskriberad.
Kiruna kommun
De av S.G. framställda ersättningskraven härrör från det antällningsförhållande hos Kiruna kommun som på hans egen begäran upphörde vid årsskiftet 1986/87. S.G:s talan skall ogillas i sin helhet på grund av preskription enligt 42 § lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS). LAS är en speciallag som särskilt reglerar prskriptionsfristerna då det mellan parterna förekommer tvist som grundar sig på bestämmelser i lagen. Kommunen bestrider därför att preskriptionslagens bestämmelser om tioårig preskription är tillämpliga i detta mål. En arbetstagare som vill kräva skadestånd eller framställa annat fordringsanspråk som grundar sig på bestämmelserna i LAS måste göra det inom vissa i lagen angivna tidsfrister. Enligt 41 § LAS skall en arbetstagare som vill göra detta underrätta arbetsgivare om sin avsikt inom fyra månader från den tidpunkt då den skadegörande handlingen företogs eller fordringen förföll till betalning. Talan skall sedan väckas inom fyra månader från det att tiden för underrättelse gick ut. Iakttages inte dessa tidsfrister har parten förlorat sin talan enligt 42 § LAS. S.G:s anställning upphörde i enlighet med en överenskommelse som träffades mellan parterna den 1 oktober 1986. Stämning i målet inkom så sent som 1998. Med stöd av ovanstående gör kommunen gällande att yrkandena avseende ekonomiska anspråk är preskriberade, varför talan skall ogillas.
BEVISNING
S.G. har som bevisning i preskriptionsfrågan åberopat bland annat ansökan om stämning den 29 maj 1995, Hovrättens för Övre Norrland slutliga beslut den 10 oktober 1995, Högsta domstolens beslut den 4 juni 1997 samt ansökan om stämning i nu förevarande mål den 12 mars 1998.
Kiruna kommun har som bevisning i preskriptionsfrågan åberopat sammanträdesprotokollet av den 23 september 1986, skrift från S.G. till personalkontoret, av den 1 oktober 1986, samt sammanträdesprotokoll från pesonalnämnden av den 9 oktober 1986.
DOMSKÄL
Tingsrätten finner att det med hänsyn till utredningen i målet är lämpligt att preskriptionsfrågan prövas genom mellandom. Målet skall därvid förklaras vara vilande i övriga delar till dess mellandomen vinner laga kraft.
Beträffande preskriptionsfrågan gör tingsrätten följande bedömning.
Grunden för S.G:s talan är det anställningsförhållande som rått mellan honom och Kiruna kommun. Talan skall därför prövas enligt lagen om anställningsskydd. Enligt 41 § LAS skall den som vill kräva skadestånd eller framställa annat fordringsanspråk som grundar sig på bestämmelserna i denna lag underrätta motparten om detta inom fyra månader från den tidpunkt då den skadegörande handlingen företogs eller fordringen förföll till betalning. Talan skall i annat fall väckas inom fyra månader efter det att underrättelse gick ut. Om talan inte har väckts inom den tid som förskrivs i 41 § har parten enligt 42 § LAS förlorat sin talan.
Utredningen i målet ger inte vid handen annat än att S.G. i en skrivelse, daterad den 1 oktober 1986, själv har sagt upp sig och att hans anställning därefter upphörde vid årsskriftet 1986/87. Då S.G. väckt talan i målet betydligt långt efter att den i 41 § LAS angivna tidsfristen löpt ut är hans eventuella ersättningsanspråk i anledning av anställningsförhållandet preskriberade enligt 42 § LAS.
DOMSLUT
1. Tingsrätten förklarar att de fordringsanspråk som S.G. kan ha i målet är preskriberade.
2. Tingsrätten bestämmer att målet i övrigt skall vara vilande till dess denna mellandom vinner laga kraft.