AD 2016 nr 58

Domslut

Domslut

1. Med ändring av tingsrättens mellandom förklarar Arbetsdomstolen att E.J. inte har förlorat sin talan på grund av preskription.

2. Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen till Patrik Lai för det biträde han lämnat E.J. i Arbetsdomstolen till 22 904 kr, varav 18 323 kr avser arbete och 4 581 kr mervärdesskatt.

3. Tingsrätten har att, efter målets återupptagande, pröva frågan om skyldighet för part att betala ersättning för motparts rättegångskostnad i Arbetsdomstolen eller kostnad för allmän rättshjälp där.

Dom 2016-09-28, målnummer B-35-2016

Ledamöter: Sören Öman, Elisabeth Ankarcrona och Gerald Lindberg. Enhälligt.

Rättssekreterare: Per Fabricius

BILAGA

Tingsrättens mellandom (ledamot: Märit Bergendahl)

BAKGRUND

E.J. var anställd av Kuusakoski Sverige AB (Kuusakoski) och sades upp den 15 februari 2013 p.g.a. arbetsbrist med en uppsägningstid om sex månader. Hans anställning upphörde den 15 augusti 2013. Under uppsägningstiden utförde E.J. inget arbete och Kuusakoski betalade ingen lön eller semesterersättning. E.J. var tjänstledig fram till den 2 april 2013 och tvisten rör hans rätt till lön och semesterersättning under resterande del av uppsägningstiden samt skadestånd på grund av utebliven semesterersättning. E.J. har varit medlem i Handelsanställdas förbund och mellan parterna har kollektivavtal mellan Svensk handel och Handelsanställdas förbund varit tillämpligt. Någon facklig förhandling avseende E.J:s krav har inte ägt rum.

E.J. har den 4 september 2014 ansökt om stämning och Kuusakoski har bestritt käromålet, i första hand på den grunden att E.J:s talan är preskriberad. E.J. har bestritt att hans talan skulle ha gått förlorad genom preskription.

Sedan parterna begärt att tingsrätten prövar frågan om preskription genom mellandom, har tingsrätten den 10 juni 2015 beslutat att frågan om E.J:s talan är preskriberad ska avgöras genom en mellandom. Parterna har därefter beretts tillfälle att slutföra sin talan i den delen.

YRKANDEN M.M.

E.J. har i målet yrkat att Kuusakoski ska betala lön och semesterersättning för uppsägningstiden, samt till honom utge skadestånd. E.J. har, så som han slutligen bestämt sin talan, som grund anfört att han har haft en anställning i Kuusakoski till den 15 augusti 2013 och att han enligt anställningsavtalet har rätt till lön under den tid som anställningen har bestått. Han har vidare anfört att bolaget enligt semesterlagens (1977:480) bestämmelser är skyldig att betala semesterersättning för samma tid samt att Kuusakoskis underlåtenhet i detta avseende medför skyldighet enligt 32 § samma lag att betala skadestånd.

Som grund för bestridandet har Kuusakoski i första hand gjort gällande att E.J:s talan är preskriberad i enlighet med 41-42 §§ lagen (1982:80) om anställningsskydd (anställningsskyddslagen) då han underlåtit att väcka talan inom den tid som dessa bestämmelser stadgar. Kuusakoski har därvid gjort gällande att E.J:s talan om rätt till lön grundar sig på anställningsskyddslagen eftersom rätt till uppsägningslön inte följer av anställningsavtal. När det gäller E.J:s talan om semesterersättning och skadestånd enligt semesterlagen har Kuusakoski gjort gällande att dessa är en följdförpliktelse till rätten till uppsägningslön och därmed preskriberade på samma sätt som lönefordran. I andra hand har Kuusakoski som grund för bestridandet gjort gällande att E.J. har varit frånvarande som tjänstledig, sjukskriven eller olovligt frånvarande och därför inte haft rätt till lön eller andra förmåner.

E.J. har bestritt att fordran skulle vara preskriberad. Som grund för detta har han anfört att hans anspråk inte grundar sig på bestämmelserna i anställningsskyddslagen eller på kollektivavtal, utan på anställningsavtalets villkor och en överenskommelse om arbetsbefrielse. På sådant anspråk gäller vanlig tioårig preskriptionen enligt preskriptionslagen (1981:130). Hans yrkande om semesterersättning och skadestånd grundas på semesterlagens bestämmelser och enligt den lagen är preskriptionstiden två år. E.J. har också gjort gällande att 41-42 §§anställningsskyddslagen enbart träffar tvistiga krav varför kravet på den uppsägningslön som Kuusakoski tidigare uppgett vara otvistig, 76 937 kr, inte kan anses preskriberat. E.J. har också gjort gällande att preskriptionsinvändningen har gjorts för sent eftersom Kuusakoski har gått in i sakförhandlingar som sedan har avslutats utan att Kuusakoski förbehållit sig rätten att göra gällande preskriptionsinvändning.

DOMSKÄL

Tingsrätten prövar först E.J:s invändning om att Kuusakoskis preskriptionsinvändning har gjorts för sent. I denna del konstaterar tingsrätten att Kuusakoski har gjort invändningen i samband med att man ingett svaromål i tvisten vid domstol. Att Kuusakoski inte har gjort någon preskriptionsinvändning under de förhandlingar - som ostridigt inte har varit förhandlingar i den mening som anges i 41 § anställningsskyddslagen - saknar enligt tingsrättens mening betydelse. Invändningen om preskription har således gjorts i rätt tid.

Den fråga som tingsrätten har att ta ställning till är om E.J:s rätt att föra talan om lön, semesterersättning och skadestånd har gått förlorad till följd av preskription enligt 41 § anställningsskyddslagen. För att anställningsskyddslagens preskriptionsbestämmelse ska vara tillämplig krävs enligt dess ordalydelse att talan om skadestånd eller annat fordringsanspråk grundar sig på bestämmelser i lagen. Eftersom E.J. har gjort gällande att hans talan inte grundas på anställningsskyddslagen, gäller mellandomsprövningen närmare bestämt frågan om preskriptionsbestämmelsen i 41 § anställningsskyddslagen ska tillämpas trots att E.J. som grund för sin talan om lönekrav har åberopat sitt anställningsavtal och som rättsligt stöd åberopat avtalsrättsliga regler samt semesterlagens regler om rätt till semesterersättning och skadestånd.

När det gäller frågan om preskription av anspråk finns de allmänna bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130). Lagen gäller för alla typer av krav i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet i annan lagstiftning. Om en viss kortare preskriptionsfrist finns föreskriven på ett visst område (specialpreskription) så gäller i princip inte den allmänna preskriptionen. Om en specialförfattning inte är uttömmande utan bara reglerar vissa frågor om preskription, bör emellertid de allmänna preskriptionsbestämmelserna som regel kunna tillämpas i övriga frågor (prop. 1979/80:119 s. 83 f.). Olika preskriptionsregler kan således, beroende på omständigheterna, vara tillämpliga parallellt (se Stefan Lindskog, Preskription, 1990, s. 187 f. och 525 f.). Inom arbetsrätten finns flera bestämmelser om specialpreskription, bl.a. den i målet aktuella 41 § anställningsskyddslagen. Enligt denna bestämmelse ska talan om skadestånd eller annat fordringsanspråk som grundar sig på bestämmelser i lagen väckas inom viss tid som är beroende av om förhandling påkallats eller inte. Preskriptionslagen gäller parallellt om ett visst krav inte omfattas av denna bestämmelse.

Som angetts ovan är en första förutsättning för att E.J:s krav ska anses preskriberade, att hans talan är grundad på anställningsskyddslagen. Så som E.J. slutligen utformat sin talan, har han grundat sina krav endast på anställningsavtalet och semesterlagens bestämmelser. En talan som bara går tillbaka på ett mellan parter träffat anställningsavtalet omfattas inte av anställningsskyddslagens preskriptionsbestämmelse. Inom ramen för ett träffat anställningsavtal kan utöver rätten till viss lön, också avtalas om särskilda förmåner som kopplas till utförande av vissa arbetsuppgifter eller ledighet för en viss period (t.ex. semester). Frågan är då om E.J. genom att inte uttryckligen grunda sin talan på anställningsskyddslagens bestämmelse kan disponera över rättsanvändningen i tvisten.

I detta avseende konstaterar tingsrätten inledningsvis att utgångspunkten i svensk civilprocessrätt är att rättstillämpningen styrs av de omständigheter (konkreta rättsfakta) som parterna åberopat. Vilka rättsregler som i sin tur ska tillämpas är en fråga för domstolen. Denna princip om domstolens exklusiva bestämmanderätt över rättsfrågan brukar uttryckas med satsen jura novit curia (domstolen känner lagen) och innebär att domstolen i princip är obunden av de rättsregler som parterna själva åberopat i målet. Domstolen kan alltså enligt denna princip välja att tillämpa en annan rättsregel än den som parterna själva ansett tillämplig eller tolka den aktuella rättsregeln på ett sätt som parterna inte har utgått ifrån (se t.ex. NJA 1989 s. 614 och NJA 1993 s. 13). Av detta följer alltså att det inte är primärt parten som väljer vilka rättsregler som ska tillämpas på den förda talan. I vissa begränsade avseenden kan dock parterna ha en dispositionsrätt över rättsanvändningen.

När det exempelvis gäller en talan om skadestånd som kan bedömas enligt flera rättsregler och käranden valt att specifikt hänföra sig till en av dem, har Högsta domstolen emellertid intagit den ståndpunkten att käranden har möjlighet att föra sin talan enligt allmänna skadeståndsregler, även om frågan regleras i en speciallagstiftning. Bara om det med hänsyn till specialregleringens utformning står klart att den är tänkt att exklusivt reglera skadeståndsskyldigheten, är en tillämpning av allmänna skadeståndsregler utesluten (se NJA 2013 s. 909 och NJA 2014 s. 425). I det senare fallet blir inte heller preskriptionsregler i specialregleringen tillämpliga på talan.

Arbetsdomstolen har intagit en restriktiv hållning när det gäller att tillämpa preskriptionsreglerna analogivis i fall då en talan grundats på bestämmelser i avtalslagen eller motsvarande rättsgrundsatser, även om anställningsskyddslagen analogvis skulle kunna vara tillämplig på förhållandena i målet. I den juridiska litteraturen har detta tolkats som att en förutsättning för att anställningsskyddslagens preskriptionsregler ska tillämpas, är att arbetstagaren verkligen grundar sin rätt på bestämmelserna i anställningsskyddslagen, eller i vart fall, att situationen i alla väsentliga avseenden är fullt jämförbar med de fall som reglerna direkt tar sikte på (se Lunning & Toijer, Anställningsskydd, 10 uppl., s. 71 f. och 786 med vidare hänvisning till bl.a. AD 2003 nr 99).

I denna tvist har E.J. grundat sina lönekrav, rätt till semesterersättning samt skadestånd på anställningsavtalet samt semesterlagens bestämmelser. Hans krav avser uppsägningstid då han inte utfört arbete för arbetsgivaren. Rätten för en arbetstagare att under uppsägningstiden behålla sin lön och andra anställningsförmåner även om arbetstagaren inte får några arbetsuppgifter regleras i 12 § anställningsskyddslagen. I AD 1977 nr 76 har Arbetsdomstolen konstaterat att rätten till lön för utfört arbete under uppsägningstiden följde av anställningsavtalet, medan rätten till lön och andra förmåner under tid då arbete inte utförts däremot följde av anställningsskyddslagen och var preskriberade enligt 41 § anställningsskyddslagen. Den typ av krav som E.J. har på sin arbetsgivare är således krav som anses grundade på anställningsskyddslagen (se Ericson & Gärde, Preskription i arbetsrätten, 3.e uppl., s. 102 och 144).

Tingsrätten konstaterar att anställningsskyddslagen är direkt tillämplig på de krav som E.J. har framställt. Frågan är då om E.J., genom att uppge att lagstiftningen inte åberopas som grund, kan välja bort en tillämpning av lagen. Tingsrätten konstaterar härvid att preskriptionsregler inom arbetsrätten oftast anger att talan ska väckas inom en viss kortare tid. Den korta preskriptionstiden syftar till att förhindra att parter och domstolar tvingas ta ställning till förhållanden som ligger långt tillbaka i tiden och som därför endast med svårighet kan utredas (jfr prop. 1971:107 s 65 och 121). Arbetsdomstolen har mot denna bakgrund framhållit att en arbetstagare som vill fordra skadestånd för en obefogad uppsägning måste väcka talan inom den tid som anges i anställningsskyddslagens bestämmelser, oberoende av om anspråket avser allmänt eller ekonomiskt skadestånd (AD 1977 nr 206). Av rättsfallet AD 1983 nr 107 framgår vidare att det inte är möjligt att kringgå preskriptionsregeln i anställningsskyddslagen genom att föra ogiltighetstalan med åberopande av att uppsägningen strider mot allmänna rättsgrundsatser, god sed eller liknande.

Det sagda innebär enligt tingsrättens mening, att anställningsskyddslagens bestämmelser om preskription ska tillämpas på E.J:s krav i anledning av uppsägningen av honom. Av 41 § anställningsskyddslagen följer att den som vill kräva skadestånd eller framställa annat fordringsanspråk ska underrätta motparten om detta inom fyra månader från den tidpunkt då den skadegörande handlingen företogs eller fordringen förföll till betalning. Eftersom det är ostridigt att någon förhandling inte har påkallats, skulle E.J., för att undvika preskription, ha väckt talan inom fyra månader efter det att tiden för underrättelse gick ut.

Det är i målet ostridigt att E.J. sades upp den 15 februari 2013 och att hans anställning upphörde den 15 augusti 2013. En fordran på uppsägningslön förfaller successivt varje månad. E.J. har emellertid väckt talan först den 4 september 2014, vilket inte är inom åtta månader från det att fordringen förföll till betalning. Hans talan vad avser lön under uppsägningstid har därför gått förlorad på grund av preskription. Detsamma gäller också hans talan om rätt till semesterersättning och skadestånd hänförlig till uppsägningslön (se AD 1977 nr 76).

Vid den prövning som ska göras enligt 49 kap. 1 § 2 st. rättegångsbalken finner tingsrätten att domen bör få överklagas särskilt. Målet i övrigt ska vila i avvaktan på att mellandomen vinner laga kraft.

DOMSLUT

1. Tingsrätten förklarar att E.J:s talan har gått förlorad till följd av preskription.

2. Målet ska vila till dess denna dom vunnit laga kraft.