AD 2004 nr 86

Parter:

Svenska Byggnadsarbetareförbundet; Sveriges Byggindustrier; Montak Aktiebolag

Nr 86

Svenska Byggnadsarbetareförbundet

mot

Sveriges Byggindustrier och Montak Aktiebolag i Kil.

Bakgrund

Mellan Svenska Byggnadsarbetareförbundet (förbundet) och Sveriges Byggindustrier gäller kollektivavtal. Montak Aktiebolag (bolaget) är genom medlemskap i Sveriges Byggindustrier bundet av kollektivavtal i förhållande till förbundet. Bolaget är verksamt i byggbranschen med särskild inriktning på tak- och fasadarbeten.

H.T., som är medlem i förbundet, påbörjade den 13 juli 2001 sin anställning som takläggare i bolaget. Från och med den 5 februari 2003 har H.T. inte arbetat i bolaget.

Mellan parterna råder tvist om hur H.T:s tillsvidareanställning kom att upphöra. Förbundet har gjort gällande att H.T. blivit avskedad. Arbetsgivarparterna har gjort gällande att H.T. självmant sagt upp anställningen eller att han i vart fall har frånträtt sin anställning. Sedan parterna inte kunnat enas vid tvisteförhandling har förbundet väckt talan i Arbetsdomstolen mot Sveriges Byggindustrier och bolaget.

Yrkanden m.m.

Förbundet har yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att till H.T. utge

1. allmänt skadestånd med 110 000 kr, och

2. ekonomiskt skadestånd, avseende utebliven lön och semesterersättning för tiden 5 februari – 26 mars 2003, med 36 059 kr.

Förbundet har vidare yrkat ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen på det allmänna skadeståndet från den 7 november 2003 (dagen för delgivning av stämning) samt enligt 3 och 6 §§räntelagen på det ekonomiska skadeståndet från den 30 april 2003, allt till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena. Arbetsgivarparterna har vitsordat ett belopp om 40 000 kr som skäligt i och för sig i allmänt skadestånd samt vitsordat ränteyrkandena. Beträffande det ekonomiska skadeståndet har arbetsgivarparterna vitsordat 10 463 kr som skäligt belopp. Arbetsgivarparterna har härvid gjort gällande att det skall ske avräkning från det ekonomiska skadeståndet med 25 596 kr som H.T. har rätt att få i arbetslöshetsersättning. Om Arbetsdomstolen skulle finna att det inte skall ske någon sådan avräkning har arbetsgivarparterna vitsordat beräkningen av det ekonomiska skadeståndet.

Förbundet har bestritt att någon avräkning skall ske eftersom H.T. inte uppburit någon arbetslöshetsersättning men vitsordat beloppet som skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Anställningens upphörande

Under sommaren 2002 utförde bolaget som underentreprenör takarbeten i stadsdelen Gårdsten i Göteborg. Bolaget använde en ny metod, som visade sig inte vara bra och som resulterade i ett stort antal läckor. R.B., bolagets verkställande direktör, bad H.T. att under perioden den 25 oktober 2002 till den 24 januari 2003 åtgärda läckorna. H.T. reste fram och tillbaka till arbetsplatsen i Göteborg och arbetet tog mycket tid i anspråk. R.B. hade frågor angående felen och både bolaget och beställaren av arbetet krävde en skriftlig rapport. När H.T. presenterade rapporten för R.B. i februari 2003 blev denne mycket missnöjd. R.B. hade gett H.T. instruktioner om att ”ingen skugga” skulle falla över bolaget, men H.T. hade istället försökt att hålla sig till sanningen.

H.T. lämnade vidare in en reseräkning för resor till Göteborg. När han fick sitt lönebesked i februari framgick det att han inte hade fått någon reseersättning. H.T. blev upprörd och kontaktade R.B. per telefon den 4 februari 2003 för att fråga om orsaken. H.T. blev arrogant bemött av R.B. och han sade därför till R.B. att ”om denne inte ville betala för halva sanningen, så kunde han skicka hela sanningen gratis till kunden”. H.T. menade att han skulle skicka den rapport om arbetena i Gårdsten som han hade upprättat till bolagets kund. Hans uttalande underlättade inte dialogen med R.B. Telefonsamtalet avslutades med att R.B. sade till H.T. att komma till kontoret påföljande morgon.

H.T. kom till kontoret på morgonen den 5 februari 2003. Efter att R.B. hade lämnat ut arbetsuppgifter till de andra anställda så var de ensamma kvar. H.T:s slutsats av mötet var att han fick ett tydligt besked om att han skulle sluta på företaget med omedelbar verkan. H.T. lämnade företaget direkt. Arbetsgivarparterna har framhållit att det var anmärkningsvärt att han kom till arbetet i ”civil bil” och att han inte hade arbetskläder på sig. Skälet till detta var att den andra bilen var i dåligt skick och att han inte ville ha på sig sina smutsiga arbetskläder på kontoret.

Parternas efterföljande uppträdande

Samma dag som H.T. ombetts att omedelbart lämna sin anställning kontaktade han förbundets avdelning och berättade för ombudsmannen L.K-O. att han hade fått sluta på företaget. De bestämde sig för att vänta på arbetsgivarintyget från bolaget. Avdelningen fick alltså redan den dagen kunskap om avskedandet. Det går inte, som motparten gör gällande, att av protokollet från den lokala tvisteförhandlingen dra slutsatsen att avdelningen fått kännedom om avskedandet först den 24 februari 2003.

H.T. gick även samma dag till arbetsförmedlingen och anmälde sig som arbetssökande. På arbetsförmedlingen uppgav han att han hade sagt upp sig själv. Han sade så eftersom han skämdes över att ha blivit avskedad men även i viss mån mot bakgrund av att han faktiskt hade sagt upp sig själv tidigare, i augusti 2002. Han hade dock arbetat kvar i företaget när han inte fick det arbete som han ville ha på en fiskebåt.

Den 6 februari 2003 fick H.T. ett brev från bolaget i vilket bolaget uppgav att de mottagit hans muntliga uppsägning. H.T. reagerade omedelbart på uppgiften att han skulle ha sagt upp sig själv. Han gick tillbaka till arbetsförmedlingen och berättade vad som egentligen hade hänt, dvs. att han hade blivit avskedad. Detta framgår av den individuella handlingsplan som arbetsförmedlingen upprättat den 6 februari 2003.

H.T. blev sjukskriven den 7 februari 2003.

Den 10 februari 2003 träffades H.T. och R.B. på bolagets kontor. De pratade inte om anställningsfrågan utan bara om den reseersättning som H.T. ansåg sig ha rätt till och om verktygslådan samt ”heta-arbeten- kortet”.

H.T. skrev sedan, den 14 februari 2003, ett brev till bolaget. I brevet redogjorde han för sin uppfattning om vad som hade hänt och att det var bolaget som på morgonen den 5 februari 2003 hade bestämt sig för att muntligen avskeda honom, eftersom han hade varit ärlig när han skrev rapporten om arbetena i Gårdsten. Det stod härigenom helt klart att H.T. uppfattade sig som muntligen avskedad.

Avdelningen påkallade förhandling i frågan om H.T:s avskedande den 25 februari 2003. Förhandling ägde rum både lokalt och centralt, men parterna kom inte överens.

Ekonomiska skadeståndet

Det ekonomiska skadeståndet avser utebliven lön för tiden den 5 februari – 26 mars 2003. H.T. erhöll inte någon arbetslöshetsersättning under de första 45 dagarna efter att anställningen upphört. Eftersom någon utbetalning av arbetslöshetsersättning inte skett under den tiden kan det inte bli aktuellt med någon avräkning. Avräkning skall inte göras med ersättning som H.T. hypotetiskt skulle kunna tänkas få från arbetslöshetskassan. H.T. är inte skyldig att minimera skadan genom att ansöka om arbetslöshetsersättning eller begära omprövning av tidigare beslut från arbetslöshetskassan. H.T:s skyldighet att begränsa sin skada sträcker sig längst till att han måste anmäla sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen. Det finns ingen skyldighet för honom att utnyttja socialförsäkringssystemet.

Grunderna för talan

H.T. har blivit avskedad av bolaget. Han har inte grovt åsidosatt sina skyldigheter mot bolaget varför bolaget inte haft skäl att avskeda honom. Bolaget har inte ens haft saklig grund för uppsägning. Det har i vart fall ålegat bolaget att efter händelsen den 5 februari 2003 utreda vad som hänt. Eftersom så inte skett får bolaget i vart fall anses ha avskedat H.T. H.T. har inte sagt upp sig eller självmant frånträtt anställningen. Bolaget är skyldigt att utge såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd till H.T. enligt 38 § lagen om anställningsskydd för brott mot 18 § samma lag.

Arbetsgivarparterna

Anställningens upphörande

Under perioden den 25 oktober 2002 till den 24 januari 2003 hade H.T. och ytterligare en anställd arbetat med att åtgärda läckor på arbetsplatsen i Gårdsten där bolaget hade varit underentreprenör. Det var H.T. och dennes kollega som hade slarvat och vid provtryckning upptäcktes läckage. R.B. försökte inte få H.T. att hålla tyst utan sade bara till H.T. att han inte behövde ”hänga ut” sig själv i den rapport som skulle skrivas om felen i Gårdsten.

R.B. hade i januari 2003 ifrågasatt en del resor som fanns upptagna på H.T:s tidrapport för samma månad. Tidrapporten omfattade nämligen resor som inte var beordrade av bolaget. H.T. var dessutom dålig på att fylla i tidrapporterna. R.B. instruerade därför sin hustru M.B., som skötte det administrativa arbetet, att inte betala ut ersättning om cirka 1 400 kr. H.T. skulle först få redovisa vad restiden avsåg. H.T. blev mycket irriterad och ringde till M.B. den 4 februari 2003. Hon hänvisade honom till R.B., eftersom hon inte helt säkert visste varför den begärda ersättningen inte betalats. H.T. ringde därefter sent på eftermiddagen samma dag till R.B. H.T. ville diskutera saken, men R.B. förklarade att han hade innehållit pengarna för att få klarhet i vad resorna avsåg. R.B. bad H.T. att återkomma till frågan morgonen därpå då de skulle träffas på kontoret.

Den 5 februari 2003 på morgonen kom H.T. till arbetet lite senare än vanligt. Två saker var anmärkningsvärda. För det första kom H.T. i sin ”civila bil”, en Mercedes, i stället för som han brukade i en bil av pick up-modell som han körde verktygen i. H.T. har uppgett att skälet till att han kom i Mercedesen var att den andra bilen av pick up-modell var belagd med körförbud. Av intyg från Vägverket framgår dock att körförbud inträdde först den 1 mars 2003. För det andra var H.T. inte klädd i arbetskläder när han kom till arbetet, vilket han normalt alltid var. Efter att R.B. fördelat arbeten till de andra anställda satte sig R.B. och H.T. ner för att prata. R.B. frågade H.T. varför han inte hade bytt om. H.T. sade att om han inte fick sin reseersättning så skulle han tala om för huvudentreprenören på Gårdstensprojektet att bolaget hade försökt mörka det takläckage som bolaget hade orsakat. R.B. svarade att han inte betalade under sådana hot och upprepade att han inte avsåg att betala innan han fick reda på vad resorna avsåg. H.T. uppgav att han ville lämna sin anställning och att han inte tänkte arbeta på ett ”sådant företag”. H.T. lämnade därefter lokalerna. Det omedelbara frånträdet skedde helt på H.T:s eget initiativ. R.B. kände sig inte orolig med anledning av H.T:s uttalanden om rapporten om arbetena i Gårdsten. Arbetena täcktes av bolagets försäkring, varför frågan inte var någon stor sak för R.B. R.B. uppfattade att anledningen till att H.T. omedelbart lämnade anställningen var att han var arg över att han inte fått den begärda resersättningen och att hanteringen av Gårdstensprojektet inte hade med beslutet att göra.

Det var inte alls bra att H.T. lämnade sin anställning omedelbart. R.B. hade planerat in arbete för H.T. under veckan och han var tvungen att göra omfördelningar och även skjuta på visst arbete vilket medförde att kunder fick vänta.

H.T. hade sagt upp sig en gång tidigare, den 7 augusti 2002. Han uppgav då att han ville börja som fiskare på en fiskebåt. H.T. verkställde dock inte sin uppsägning utan efter uppsägningstiden bad han att få fortsätta arbeta i företaget vilket han fick. Man kom dock överens om att H.T. skulle få sluta utan att behöva iaktta uppsägningstiden om det blev aktuellt med arbete på någon fiskebåt. Uppsägningen visar att det inte var främmande för H.T. att säga upp sig och att han hade en sådan avsikt. H.T. trodde att han kunde lämna sin anställning utan att iaktta uppsägningstid och att uppsägningen från augusti 2002 på något sätt fortfarande gällde.

Parternas efterföljande uppträdande

För att vara säker på att anställningens avslutande hanterades formellt riktigt kontaktade R.B. samma dagL.J. vid Sveriges Byggindustrier.L.J. rådde R.B. att skriftligen bekräfta att H.T. hade sagt upp sig själv. R.B. bad därför M.B. att omgående skriva ett brev med en bekräftelse av att bolaget uppfattade att H.T. hade sagt upp sig själv. H.T. ombads i brevet att återlämna företagets verktyg, nycklar, behörighetskort och ”heta-arbeten-kortet”. Brevet sändes både per post och per e-post till H.T.

H.T. har påstått att han besökte förbundets avdelning samma dag, den 5 februari 2003, och då uppgivit att han skulle ha blivit avskedad. Förbundet vidtog dock inte någon åtgärd trots att H.T. påstod sig ha blivit avskedad. Påståendet att han redan den 5 februari skulle ha sagt att han blivit avskedad stämmer inte heller överens med vad förbundet och H.T. sade vid den lokala förhandlingen i mars 2003. I protokollet från den förhandlingen anges det att H.T. den 10 februari 2003 varit på avdelningen och meddelat att han inte hade fått sin reseersättning och att det då inte framgick att han hade blivit avskedad. Det framgår vidare av protokollet att det var först den 25 februari 2003 när H.T. lämnade arbetsgivarintyget till avdelningen som avdelningen ifrågasatte om H.T. hade slutat på egen begäran i företaget.

Det vitsordas att H.T. den 5 februari 2003 besökte arbetsförmedlingen och att han då uppgav att hans anställning hade upphört i anledning av egen uppsägning. Det vitsordas också att H.T. den 6 februari 2003 åter kontaktade arbetsförmedlingen och ändrade sina uppgifter till att han hade blivit avskedad.

Den 10 februari 2003 besökte H.T. bolagets kontor. H.T. berörde inte på något sätt det han senare påstod om att han skulle ha blivit avskedad. H.T. överlämnade i stället sina nycklar, men han vägrade återlämna behörighetskortet. En dispyt uppstod mellan M.B. och H.T. om ”heta- arbeten-kortet”. H.T. vägrade att även lämna tillbaka det kortet. H.T. uppgav att han skulle innehålla verktygen som säkerhet för sitt krav på reseersättning.

H.T. skrev ett brev till bolaget, daterat den 11 februari 2003. I brevet skrev han att bolaget hade fått tillbaka nycklarna, men att han hade behållit ”heta-arbeten-kortet”, eftersom bolaget inte hade visat att det var bolagets egendom. I brevet angavs ingenting om att han skulle ha blivit avskedad.

Den 11 februari 2003 påkallade förbundet tvisteförhandling avseende rättstvist om H.T:s lön om cirka 1 400 kr. Det görs från förbundets sida gällande att förbundet vid den tidpunkten var informerat av H.T. om vad denne ansåg ha hänt den 5 februari 2003 men trots det fanns i framställan inte något påstående om att H.T. skulle ha blivit avskedad.

Den 13 februari 2003 upprättade och avsände M.B. ett arbetsgivarintyg till H.T. I arbetsgivarintyget angav bolaget att arbetet hade upphört på den anställdes egen begäran. Bolaget skickade alltså arbetsgivarintyget den 13 februari 2003, men förbundet fick inte intyget förrän den 24 februari 2003. På intyget har någon person utanför bolaget lagt till att H.T. sade upp sin anställning den 7 augusti 2002 och att anställningen upphörde den 6 september 2002. Det borde vara en irrelevant uppgift om det vore så att H.T. hade avskedats.

Den 13 februari 2003 skrev bolaget också ett brev till H.T. och svarade på H.T:s brev av den 11 februari 2003. Bolaget påpekade att H.T. inte iakttagit gällande uppsägningstid, vilket bolaget hade blivit varse efter att R.B. hade varit i kontakt med Sveriges Byggindustrier. I brevet påminde bolaget också om skyldigheten att återlämna verktygen. H.T. svarade i ett brev av den 14 februari 2003 och hävdade – och detta för första gången – att han skulle ha blivit avskedad från sin anställning. I brevet angav han att avskedandet skulle ha berott på hans vilja att vara ärlig mot en kund. Av brevet framgår också att H.T. ansåg sig inte ha någon anställning hos bolaget efter sin skriftliga uppsägning i augusti 2002 och att han kunde lämna anställningen med omedelbar verkan. R.B. hade inte tidigare informerats om att H.T. ansåg sig ha blivit avskedad och han svarade därför H.T. genom brev av den 21 februari 2003.

Den 25 februari 2003 påkallade förbundet förhandling i avskedandefrågan. Först härigenom meddelade förbundet bolaget att H.T. hävdade att han hade blivit avskedad. Lokal förhandling hölls den 3 mars 2003 och den 19 mars 2003. Den 3 mars 2003 rörde diskussionerna främst reseersättningen i vilken fråga man enades. Man kom överens om att ett av korten skulle återlämnas, men det har ännu inte lämnats tillbaka. Bolaget påpekade också vid förhandlingen att det inte hade fått tillbaka verktygen. Det visade sig då att H.T. hade gömt verktygen i bolagets lokaler. Diskussionen om det påstådda avskedandet var kortfattad. Därefter hölls central förhandling till vilken H.T. struntade i att inställa sig.

Bolaget hade inget motiv att avskeda H.T. H.T. var, med sin bakgrund som fiskhandlare, en oerfaren men ambitiös takläggare. Bolaget hade inga anmärkningar mot hans sätt att utföra arbetet. Det förelåg emellertid arbetsbrist i bolaget. Arbetsbristen ledde till uppsägning av takläggaren P.M. P.M. sades upp den 26 februari 2003 och hans anställning upphörde efter en månads uppsägningstid den 26 mars 2003. Om H.T. hade kvarstått i anställning efter den 5 februari 2003 skulle han ha sagts upp från sin anställning på grund av arbetsbrist samtidigt med P.M. Det framstår därför som osannolikt att bolaget skulle ha haft motiv att avskeda honom den 5 februari 2003. Bolaget har därutöver goda kontakter med den lokala fackliga organisationen. Det är inte ovanligt med arbetsbristuppsägningar i bolaget. Bolaget förhandlar alltid med den fackliga organisationen innan uppsägning. Det är därför osannolikt att bolaget skulle avskeda en medarbetare utan att först kontakta den lokala fackliga organisationen.

Skadeståndet

Om Arbetsdomstolen finner att H.T. har avskedats skall vid bedömningen av det allmänna skadeståndet beaktas att arbetsgivaren försökte klarlägga det inträffade och att H.T. underlät att försöka göra det.

Avräkning skall ske från det ekonomiska skadeståndet med den arbetslöshetsersättning om 25 596 kr som H.T. är berättigad till för de första 45 dagarna efter det att anställningen upphörde. Det vitsordas i och för sig att H.T. varit avstängd från arbetslöshetskassan under de dagarna. H.T. är dock skyldig att minimera sin skada. Om det blir fastslaget i målet att H.T. har blivit avskedad föreligger inte längre grund för avstängningen och H.T. har rätt till ytterligare 45 ersättningsdagar från arbetslöshetskassan. H.T. kan begära omprövning enligt 61 eller 63 § lagen om arbetslöshetsförsäkring av det tidigare avstängningsbeslutet. Av praxis följer att någon återbetalningsskyldighet av redan utbetald arbetslöshetsersättning inte uppkommer om skadestånd utdöms. Det föreligger som en konsekvens härav en skyldighet att begära omprövning av avstängningsbeslutet.

Grunderna för bestridandet

H.T. har själv sagt upp sin anställning eller i vart fall självmant frånträtt sin anställning. H.T. har inte avskedats eller sagts upp av arbetsgivaren. Bolaget har försökt klarlägga det inträffade och H.T. har underlåtit att försöka göra det. Någon skadeståndsskyldighet föreligger därför inte.

Domskäl

Tvisten

Tvisten gäller vad som utspelade sig mellan H.T. och R.B. den 5 februari 2003 på bolagets kontor och om H.T. skall anses ha avskedats från sin tillsvidareanställning hos bolaget eller om han självmant har lämnat anställningen.

Förbundet har gjort gällande att H.T. blivit avskedad från anställningen utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat. Arbetsgivarparterna har gjort gällande att H.T. självmant sagt upp sin anställning eller att han i vart fall har frånträtt anställningen.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med H.T. och vittnesförhör med ombudsmannen vid Byggsexan Väst L.K-O. På arbetsgivarparternas begäran har företrädarna för bolaget R.B. och M.B. hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör hållits medL.J., ombudsman vid Sveriges Byggindustrier Väst. Arbetsgivarparterna har dessutom åberopat skriftlig bevisning.

Några rättsliga utgångspunkter

Arbetsdomstolen har i ett flertal tidigare domar haft anledning att ta ställning till situationer liknande den nu aktuella. Frågeställningen har varit om en arbetstagare själv har lämnat sin anställning efter en kontrovers med arbetsgivaren eller om arbetstagaren blivit uppsagd eller avskedad. Den praxis som har bildats har domstolen sammanfattat på i huvudsak följande sätt (se t.ex. AD 1999 nr 9, 2001 nr 95 samt 2002 nr 13 och där gjorda hänvisningar). En uppsägning eller ett avskedande är en rättshandling av stor betydelse. Enligt anställningsskyddslagen skall en sådan rättshandling från arbetsgivarens sida ske skriftligen. De aktuella bestämmelserna har dock endast karaktären av ordningsföreskrifter. Man har därför att räkna med att ett avskedande kan ha skett fastän kravet på skriftlighet inte iakttagits. Särskilda krav på otvetydighet bör emellertid ställas för att ett muntligt besked skall godtas som en sådan rättshandling. Vad som i ett mer eller mindre upprört tillstånd sägs mellan en arbetsgivare och en arbetstagare är ofta inte att betrakta som en bindande rättshandling. Det bör anmärkas att det sagda i stor utsträckning har tillämplighet även på den situationen då det påstås att arbetstagaren själv har sagt upp sin anställning.

En arbetstagare kan dock uppfatta vad som inträffar som en uppsägning eller ett avskedande och därför inrätta sitt handlande efter detta. Man kan då inte nöja sig med att konstatera att någon giltig rättshandling inte har vidtagits och komma till slutsatsen att arbetstagaren, om han eller hon lämnar arbetsplatsen, själv har frånträtt anställningsavtalet. Det kan därför åvila arbetsgivaren att vara aktiv för att undanröja den oklarhet som har uppstått rörande anställningens bestånd. Om arbetsgivaren hade grundad anledning att inse att arbetstagaren uppfattat sig som avskedad åligger det arbetsgivaren att agera för att undanröja det missförstånd som uppstått. Om arbetsgivaren inte gör det inom skälig tid har anställningsförhållandet ansetts upplöst av arbetsgivaren, dvs. händelseförloppet jämställs med ett avskedande. Av intresse vid den rättsliga prövningen är således såväl parternas uppträdande när situationen inträffade som deras handlande när de fått tillfälle att tänka över saken.

Händelsen morgonen den 5 februari 2003

Vid prövningen av om H.T. skall anses ha avskedats från sin anställning eller om han har lämnat sin anställning självmant har Arbetsdomstolen att först bedöma vad som utspelade sig mellan H.T. och R.B. i anslutning till att H.T. lämnade bolagets kontor den 5 februari 2003.

H.T:s och R.B:s utsagor är sinsemellan överensstämmande så långt att anledningen till sammanträffandet på kontoret var att de var oeniga om den reseersättning som H.T. hade begärt av bolaget. De har även samstämmigt berättat att H.T. hotat med att skicka en rapport till huvudentreprenören för Gårdstensprojektet, av vilken det skulle framgå att bolaget hade orsakat de läckage som åtgärdats. I den avgörande frågan om vem som sade vad om anställningen går dock berättelserna isär. H.T. har berättat att R.B. sade ”du slutar nu” och att det enligt honom tveklöst framgick att han skulle sluta vid företaget. I övrigt har han uppgivit att, såvitt han minns, så var det inte fråga om något längre meningsutbyte. Han har vidare uppgivit att han inte minns att han fick någon förklaring av R.B. till varför han skulle sluta. R.B. har å andra sidan berättat att H.T. var arg och att det inte blev så mycket sagt om reseersättningen samt att, när han hänvisade till att facket skulle få sköta ersättningsfrågan, så uttalade H.T. ”jag slutar på det här jävla företaget” varefter han lämnade kontoret. I målet är det alltså oklart vad som yttrades mellan de två.

Det har inte framkommit någon omständighet som ger anledning att sätta större tilltro till den ena partens utsaga framför den andres i de delar där utsagorna är oförenliga. Inte heller genom vittnesförhören med ombudsmännen L.K-O. ellerL.J., vilka berättat att de samma dag fått besök av H.T. respektive telefonsamtal från R.B., kan några säkra slutsatser dras om vem som sagt vad den aktuella morgonen. Arbetsdomstolen finner sammanfattningsvis att det inte, genom de ovan nämnda förhören om händelsen den aktuella morgonen, har blivit klarlagt att R.B. sagt till H.T. att sluta sin anställning hos bolaget. Inte heller går det att av denna del av utredningen dra någon säker slutsats om att H.T. känt sig avskedad eller att R.B. bort inse att H.T. känt sig avskedad.

Arbetsdomstolen går därefter över till att bedöma vad som förevarit mellan parterna efter att H.T. lämnat kontoret morgonen den 5 februari 2003.

Det efterföljande händelseförloppet

Att H.T. blev ombedd att sluta eller i vart fall upplevde sig ha blivit avskedad den 5 februari 2003 får stöd av vad som har framkommit om hans besök på avdelningen och samtalet med ombudsmannen L.K-O. samma dag samt att han till arbetsförmedlingen dagen efter ändrade sin uppgift från dagen innan om att han sagt upp sig själv, och då i stället uppgav att han blivit avskedad. Att han upplevt sig avskedad får möjligen även stöd i vad H.T. uppgett om sitt hälsotillstånd efter händelsen. Han har berättat att han mådde dåligt, att han kände sig kränkt och att han blev sjukskriven två veckor från och med den 7 februari 2003 samt att läkaren hänvisade honom till kurator.

I motsatt riktning talar dock ett antal andra omständigheter. Det är i målet ostridigt dels att R.B., efter att ha rådfrågat sin arbetsgivarorganisation, samma dag skickade ett brev till H.T., varav framgår att enligt bolaget har det mottagit H.T:s muntliga uppsägning, dels att H.T. tagit emot brevet. Det är också ostridigt att bolaget i arbetsgivarintyget, daterat den 13 februari 2003, uppgivit att H.T. slutat på egen begäran. Av utredningen i målet framgår att det under mellantiden – mellan den 5 och 13 februari – förekommit kontakter såväl mellan bolaget och H.T. som mellan den lokala fackliga organisationen och bolaget utan att vare sig H.T. eller den fackliga organisationen påtalat för R.B. att H.T. ansåg sig avskedad. H.T. sammanträffade med R.B. den 10 februari 2003 och båda har uppgivit att H.T. då inte påtalade att han ansåg sig ha blivit avskedad, utan att han bara återlämnade bolagets nycklar och att diskussion uppstod om verktygen och de olika korten. Dagen därefter skrev H.T. ett brev till bolaget om ”heta-arbeten-kortet” men nämnde då inte heller något om avskedandet. Avdelningen har den 11 februari 2003 begärt förhandling angående den icke utbetalda reseersättningen men inte nämnt något om att H.T. skulle ha blivit avskedad.

Först den 14 februari 2003 skrev H.T. ett brev till bolaget och påtalade att han ansåg sig vara avskedad. Genom förhöret med H.T. har dock även framkommit att när han fick arbetsgivarintyget den 14 februari 2003 från bolaget – i vilket det angavs att han hade sagt upp sig själv vid det aktuella tillfället – så antecknade han på intyget att han hade sagt upp sig själv vid ett tidigare tillfälle i augusti 2002. Han berörde inte alls det påstådda avskedandet, som borde varit det viktigaste. Med detta tillägg lämnade han sedan arbetsgivarintyget till avdelningen, men först den 24 februari 2003, dvs. tio dagar efter att han hade fått det från bolaget.

Har bolaget avskedat H.T.?

Arbetsdomstolen har redan funnit att det genom de förhör som hållits om händelseförloppet på kontoret den 5 februari 2003 inte är utrett att R.B. uppmanat H.T. att sluta sin anställning.

Bolaget har genom det brev, som avsändes den 5 februari 2003, till H.T. försökt klarlägga hur det uppfattat situationen. Trots kontakter mellan bolaget, avdelningen och H.T. har påståendet om att H.T. avskedats framförts av H.T. först den 14 februari och av avdelningen först i en förhandlingsframställan den 25 februari. Inte heller genom vad som förebringats i målet om vad som förevarit mellan parterna efter händelsen på kontoret på morgonen den 5 februari finner därför Arbetsdomstolen utrett att R.B. sagt till H.T. att lämna bolaget. Arbetsdomstolen finner inte heller utrett att H.T. haft fog för att uppfatta sig som avskedad, än mindre att R.B. förstod eller borde ha förstått att H.T. uppfattade situationen som ett avskedande. Bolaget kan således inte sägas ha utnyttjat något missförstånd från H.T:s sida till att låta H.T:s anställning upphöra.

Arbetsdomstolen finner sammanfattningsvis inte utrett att bolaget föranlett att H.T:s anställning upphörde. Arbetsdomstolens slutsats blir att H.T. skall anses självmant ha lämnat sin anställning med omedelbar verkan den 5 februari 2003.

Vid denna bedömning kan förbundets yrkanden om allmänt och ekonomiskt skadestånd till H.T. inte bifallas utan talan skall avslås.

Rättegångskostnader

Med hänsyn till målets utgång skall förbundet utge ersättning för arbetsgivarparternas rättegångskostnader. Arbetsgivarparterna har överlämnat åt Arbetsdomstolen att pröva skäligheten av anspråket såvitt avser arvode och ersättning för interna utredningskostnader. Arbetsdomstolen finner att den begärda ersättningen är skälig.