AD 2006 nr 42

Parter:

Skogs- och Träfacket; Föreningen Sveriges Skogsindustrier; Foldy Pac Nordic Aktiebolag

Nr 42

Skogs- och Träfacket

mot

Föreningen Sveriges Skogsindustrier och Foldy Pac Nordic Aktiebolag i Skultuna.

Mellan Föreningen Sveriges Skogsindustrier och Skogs- och Träfacket (förbundet) gäller varandra avlösande kollektivavtal. Foldy Pac Nordic AB (bolaget) är medlem i Föreningen Sveriges Skogsindustrier och därigenom bundet av kollektivavtalet.

T.W. är medlem i förbundet. Han var tidigare tillsvidareanställd hos bolaget. Någon gång mellan den 2 augusti och den 6 oktober 2004 upphörde hans anställning. Mellan parterna har tvist uppkommit om T.W. själv slutade sin anställning eller om han blev avskedad alternativt om han haft rätt att frånträda sin anställning på grund av bolagets agerande och om frånträdandet är att jämställa med ett avskedande. Såväl lokala som centrala förhandlingar har förts utan att parterna har kunnat enas.

Skogs- och Träfacket har yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att till T.W. betala

1. semesterersättning med 14 420 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 25 september 2004 till dess betalning sker,

2. allmänt skadestånd för brott mot semesterlagen med 15 000 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från delgivning av yrkandet, den 25 januari 2006, till dess betalning sker,

3. ekonomiskt skadestånd med 6 963 kr avseende perioden den 23 augusti till och med den 6 oktober 2004, 1 377 kr avseende perioden den 7 oktober till och med den 31 oktober 2004 samt 1 043 kr per månad från och med november 2004 till och med mars 2005, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 1 327 kr från den 25 september 2004, på 4 848 kr från den 25 oktober 2004, på 2 165 kr från den 25 november 2004, på 1 043 kr från den 25 december 2004, på 1 043 kr från den 25 januari 2005, på 1 043 kr från den 25 februari 2005, på 1 043 kr från den 25 mars 2005 samt på 1 043 kr från den 25 april 2005, allt till dess betalning sker, och

4. allmänt skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen med 120 000 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning, den 4 april 2005, till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har medgett att utge yrkad semesterersättning och allmänt skadestånd med 2 000 kr för brott mot semesterlagen.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena i övrigt. Det ekonomiska skadeståndet och samtliga ränteyrkanden har vitsordats som skäliga i och för sig. Något allmänt skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen har dock inte vitsordats.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Parterna har till utveckling av sin talan anfört följande.

Förbundet

Bolaget drivs sedan år 2002 av familjen L. P.L. är verkställande direktör och hans son C.L. är styrelseordförande. Sommaren 2004 var C.L. produktionschef.

T.W. har arbetat hos bolaget i sammanlagt ca 13 år. Den senaste anställningen var från år 2000.

Den 2 augusti 2004

På morgonen den 2 augusti 2004, som var första arbetsdagen efter semestern, samlades bolagets arbetare på fabriksgolvet för att invänta order från arbetsledningen. Arbetsuppgifterna fördelades av C.L. och B.P., som var ”arbetande förman”.

P.L., som inledningsvis befunnit sig på kontoret, kom ut därifrån och skrek bl.a. ”I don’t want you in this factory” till T.W., då denne stod ensam kvar på fabriksgolvet och väntade på besked om sina arbetsuppgifter. Vid tillfället hade T.W. händerna i byxfickorna. P.L. skrek i ett så högt tonläge att det trots maskinbullret även uppfattades av andra personer. P.L. tog tag i T.W:s händer och försökte med våld ta upp dem ur fickorna. Det stämmer inte att T.W., såsom arbetsgivarparterna har påstått, inte skulle ha följt en anmaning dessförinnan från P.L. att komma fram till denne. T.W. uppträdde inte provocerande och agerade inte heller själv med något fysiskt våld utan behärskade sig. Däremot talade han om för P.L. att dennes uppträdande var oacceptabelt. T.W. fick ont i magen och talade om även detta för P.L., som då körde ut honom från fabriken genom att säga ”out from my factory”. P.L. följde sedan efter T.W. när denne gick till rökrummet för att hämta sina cigaretter och tillbaka igen och ända ut från fabriken. P.L. fortsatte hela tiden att skrika, bl.a. upprepade han ”out from my factory”. T.W. uppfattade händelseförloppet som ett avskedande. T.W. var inte sjuk när han kom till arbetsplatsen.

När händelsen med P.L:s våldsamma och högljudda uppträdande mot T.W. inträffade befann sig B.P. vid en maskin bakom den plats där arbetstagarna först hade samlats för att få sina arbetsuppgifter. S.K. befann sig mestadels i ett angränsande förvaringsrum men hörde det inledande skedet.

Tidningsartikeln den 18 augusti 2004

Den 18 augusti 2004 publicerade lokaltidningen VLT, som under en längre tid hade uppmärksammat och granskat bolaget, en intervju med P.L. Enligt artikeln hade P.L. uttalat bl.a. följande. Han vill bli av med den person som han själv kastade ut från företaget för några veckor sedan. Personen är, tillsammans med ytterligare en person, kriminell och han menar att de har saboterat verksamheten. De är inte heller villiga att arbeta och då måste de lämna företaget. Även om han hamnar inför domstol kommer han fortfarande att kalla dem kriminella.

T.W. läste artikeln samma dag som den publicerades. Han fick på så sätt veta att P.L. ansåg att han var kriminell och att han inte var välkommen tillbaka till bolaget. T.W. uppfattade detta som en bekräftelse på att han var avskedad. Enligt förbundets mening är uttalandena, som tydligt avsåg T.W., klart olämpliga. Det är en liten ort, där alla känner alla. Det var följaktligen allmänt bekant att det var T.W. som avsågs med uttalandena i artikeln.

Händelserna i övrigt

I juni 2004 fick T.W. motta en skriftlig varning. I varningen påstod bolaget att T.W., när han hade cyklat förbi kontoret, hade gjort en obscen gest och att två personer på kontoret sett detta. Det bestrids emellertid att T.W. har gjort det som lades honom till last. Han vägrade därför först att skriva på att han hade tagit emot varningen men gjorde ändå detta sedan bolaget förklarat att det fanns andra handlingsalternativ och förbundets ombudsman rekommenderat honom att skriva på.

Den 2 eller 3 augusti 2004 tog T.W. kontakt med sin facklige ombudsman. När han berättade att han mådde oerhört dåligt fick han rådet att sjukskriva sig, vilket han också gjorde. Enligt ett läkarintyg daterat den 9 augusti 2004 fick T.W. diagnosen: ”Svår krisreaktion pga kränkning”. Krisreaktionen var således orsakad av arbetsgivaren P.L:s agerande.

Efter avskedandet av T.W. tog bolaget inte någon som helst kontakt med honom, inte ens efter tidningsartikeln den 18 augusti 2004. Inte heller sedan bolaget erhållit förbundets förhandlingsframställan, daterad den 10 september 2004, och i vart fall då fått klart för sig att T.W. ansåg sig avskedad tog bolaget någon kontakt med honom. Han fick över huvud taget ingen reaktion från bolaget sida. Först sent i målet har bolaget uppgett att dess inställning är att T.W. själv frånträtt sin anställning.

Rättsliga grunder för förbundets talan

Bolaget har, genom sin verkställande direktör P.L., den 2 augusti 2004 ofredat T.W. P.L. har tagit tag i T.W:s händer och med våld försökt ta upp dem ur hans fickor samt skrikit åt honom. Han har därefter följt efter T.W. och fortsatt skrika åt honom, bl.a. ”out from my factory”. Bolaget har genom sitt agerande avsiktligt avskedat T.W.

Alternativt är bolagets agerande i samband med en tidningsintervju med P.L. som publicerades den 18 augusti 2004, ensamt eller i förening med händelsen den 2 augusti samma år, att betrakta som ett avskedande av T.W. De uttalanden som bolagets företrädare gjorde i intervjun är att betrakta som förtal och förolämpning av T.W. och är högst otillbörliga inom anställningsförhållanden. P.L. syftade med sina uttalanden i intervjun till att bekräfta sitt tidigare avskedande av T.W. eller till att vid detta senare tillfälle avskeda honom.

Även bolagets agerande i övrigt efter den 18 augusti 2004 har varit sådant att det ensamt eller tillsammans med bolagets tidigare agerande är att jämställa med ett avskedande av T.W.

I vart fall har T.W. haft rätt att frånträda sin anställning på grund av bolagets agerande den 2 augusti 2004, i samband med tidningsartikeln den 18 augusti samma år eller i tiden därefter. Frånträdandet, som har skett efter att bolaget behandlat T.W. otillbörligt och i strid med vad som är god sed på arbetsmarknaden, är att jämställa med ett avskedande.

Sammantaget har bolaget avskedat T.W. eller i vart fall agerat på ett sådant sätt att T.W. haft rätt att frånträda sin anställning och att frånträdandet skall jämställas med ett avskedande. Det har inte funnits någon grund för avskedande eller ens saklig grund för uppsägning.

T.W. har enligt 38 § anställningsskyddslagen rätt till ekonomiskt skadestånd. Eftersom bolagets agerande har orsakat T.W:s sjukskrivning under tiden den 2 augusti-6 oktober 2004 har han rätt att erhålla skillnaden mellan sin lön hos bolaget och erhållen sjukersättning. T.W. har även rätt till allmänt skadestånd för den kränkning som det inneburit att han i strid med anställningsskyddslagen skilts från sin anställning.

T.W. har enligt sitt anställningsavtal rätt till semesterersättning. Sådan ersättning skall enligt lag betalas ut månaden efter anställningens upphörande. Bolaget har inte, efter att T.W:s anställning upphört, betalat ut någon semesterersättning. T.W. har därmed rätt att erhålla semesterersättning samt allmänt skadestånd för brott mot semesterlagen. Bolaget har genom att innehålla semesterersättningen gjort sig skyldigt till uppenbart trots mot lag.

Arbetsgivarparterna

Bolaget, som har sitt säte i Skultuna, ägs av ett holländskt bolag, som i sin tur ägs av P.L. och C.L. Bolaget tillverkar främst transportförpackningar. Vid den aktuella tiden hade bolaget ca 25 anställda. Efter våren 2005 flyttades en del av bolagets verksamhet till Estland, vilket orsakade en viss personalminskning. Även senare har uppsägningar på grund av arbetsbrist ägt rum. För närvarande har bolaget ca tio anställda.

Sommaren 2004 var C.L. ansvarig för produktionen i bolaget. Han är i dag verkställande direktör i det holländska bolaget. P.L. var, såväl då som nu, verkställande direktör i bolaget. Båda tillhör också bolagets styrelse. T.O. fullgjorde vissa funktioner som platschef och är nu fullt ut platschef.

Den 2 augusti 2004

P.L. var i fabriken bl.a. för att det var den första arbetsdagen efter semestern. Det var dock C.L. som delade ut arbetsuppgifterna till de samlade arbetarna. I samband därmed ombads T.W. att vänta på vidare arbetsinstruktioner. Under tiden som T.W. väntade kallade P.L. honom till sig, något T.W. inte åtlydde. P.L. upprepade sin anmaning till T.W. men denne kom inte heller då. T.W:s uppträdande uppfattades av arbetsledningen som att han hade en negativ attityd till arbetsledningen och markerade detta med att stå med händerna nonchalant i byxfickorna. När T.W. till slut gått fram till P.L. och ställt sig mycket nära honom så bad P.L. T.W. att ta upp händerna ur byxfickorna. Även denna anmaning framställdes flera gånger. När så inte skedde visade P.L. genom att gestikulera att T.W. skulle ta upp händerna ur byxfickorna. Han tog aldrig tag i T.W. utan visade bara med sina egna händer i närheten av T.W. vad han ansåg att T.W. skulle göra. Det var då som T.W. talade om att han hade ont i magen och behövde gå hem. P.L. uttalade då, som en reflektion, att om T.W. var sjuk så kunde han lämna fabriken och gå hem. P.L. skrek inte men det är möjligt att ordväxlingen kan ha skett i något högre tonläge än normalt. Arbetsledningen uppfattade det som att T.W. på olika sätt försökte provocera.

Under själva den aktuella händelsen stod T.W. och P.L. ute på fabriksgolvet. S.K. stod troligen minst tio meter till höger, räknat från ingången. C.L. och B.P. stod minst lika långt bort åt andra hållet. Från den plats där T.W. och P.L. befann sig var det således minst tio meter till närmaste annan person.

P.L:s handlande var, med hänsyn till T.W:s uppträdande försvarligt. Något syfte att T.W. skulle lämna sin anställning fanns inte hos P.L. Det var T.W. som var pådrivande. Han visade tydligt sin ovilja mot arbetsledningen. Vad P.L. gjorde och uttalade kan mot den bakgrunden inte ha uppfattats som kränkande. Det var en i det närmaste vardaglig händelse och i vart fall inte en sådan konfrontation som förbundet gör gällande. Händelseförloppet slutade med att T.W. sjukskrev sig och gick hem. Den beskrivning av händelseförloppet som finns i det av T.W. åberopade läkarintyget överensstämmer inte med verkligheten. Från bolagets sida hade man visserligen anledning att återkomma till vad som utspelat sig denna dag men lät det bero i avvaktan på att T.W. skulle återkomma i arbete efter sin sjukskrivning.

Tidningsartikeln den 18 augusti 2004

Det stämmer att P.L. talade med en journalist. Tidningsartikeln blev dock sedan kraftigt vinklad. P.L. pekade inte på något vis ut T.W. som kriminell. Det var endast fråga om allmänna och generella uttalanden.

Händelserna i övrigt

Före sommarsemestern år 2004 cyklade T.W. vid ett tillfälle förbi kontoret och gjorde en obscen gest med fingret. Av vilken anledning han gjorde detta saknar bolaget kännedom om men bolaget uppfattade det som provocerande från T.W:s sida. T.W. fick med anledning av händelsen en skriftlig varning. Det var T.O. som i samband därmed pratade med T.W.

Bolaget betraktade T.W. som anställd även efter att han hade sjukskrivit sig den 2 augusti 2004 och fortsatte att betala ut lön. Bolaget hade emellertid hört rykten om att T.W. hade planerat att bara arbeta en dag efter semestern för att därefter ”bli sjuk”.

Av T.W:s lönebesked för september 2004 framgår att bolaget gjort sjukavdrag för augusti samt betalat sjuklön. Bolaget satte inte heller ned antalet semesterdagar till noll, något som alltid sker när någon slutar sin anställning. Förbundets förhandlingsframställan kom sedan helt överraskande mer än en månad efter den aktuella händelsen. Vid den lokala förhandlingen den 27 september 2004 förde bolaget fram att det ansåg T.W. som anställd hos bolaget. Trots att T.W., i vart fall efter denna förhandling, var medveten om bolagets inställning tog han den 6 oktober 2004 anställning hos en av bolagets lokala konkurrenter utan att meddela bolaget.

Det är korrekt att bolaget varken den 2 augusti 2004 eller därefter tog kontakt med T.W. Inte heller tog T.W. någon kontakt med bolaget.

Bolaget har vid flera tillfällen, bl.a. i samband med den lokala förhandlingen den 27 september 2004, uppmanat T.W. att lämna tillbaka sina arbetskläder och sin hemdator. T.W. har numera återlämnat kläderna men ännu inte återlämnat hemdatorn, som bolaget innehar med hyresavtal och fortfarande betalar för.

Anledningen till att bolaget inte betalade ut semesterersättning till T.W., och först i målet medgav anspråket, är att bolaget betraktade T.W. som fortsatt anställd. Det var först efter att bolaget fick klart för sig att T.W. frivilligt lämnat sin anställning som bolaget kunde konstatera att semesterersättning skulle betalas ut.

Rättsliga grunder för arbetsgivarparternas inställning

Bolaget har inte vid något tillfälle avskedat T.W. eller haft för avsikt att avskeda honom. T.W. har heller inte haft fog för att uppfatta sig som avskedad och bolaget har inte insett eller bort inse att han uppfattat sig som avskedad.

T.W. har inte haft rätt att frånträda sin anställning på ett sätt som är att jämställa med ett avskedande. Bolaget har inte handlat otillbörligt eller i strid mot god sed på arbetsmarknaden.

T.W. har, senast den 6 oktober 2004 då han började en ny anställning hos ett annat bolag, själv frivilligt lämnat sin anställning. Fram till dess har bolaget ansett T.W. som anställd.

För det fall att Arbetsdomstolen skulle finna att bolaget är skadeståndsskyldigt gentemot T.W. har han i vart fall inte rätt till ekonomiskt skadestånd under den tid han var sjukskriven, dvs. under perioden 2 augusti-6 oktober 2004, eftersom han då inte stod till arbetsgivarens förfogande. T.W:s sjukskrivning har inte berott på omständigheterna kring avskedandet. Någon adekvat kausalitet mellan bolagets agerande och T.W:s sjukskrivning föreligger alltså inte.

Domskäl

Tvisten m.m.

T.W. lämnade arbetsplatsen den 2 augusti 2004 och har sedan dess inte utfört något arbete för bolaget. Det är ostridigt att hans anställning upphört senast den 6 oktober samma år. Tvisten gäller i huvudsak om T.W. blivit avskedad av bolaget eller om han till följd av bolagets agerande haft rätt att frånträda anställningen och om frånträdandet är att jämställa med ett avskedande.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har på begäran av förbundet hållits förhör under sanningsförsäkran med T.W. samt vittnesförhör med dennes sambo M-L.H., förmannen B.P. och arbetskamraten S.K. På begäran av arbetsgivarparterna har hållits förhör under sanningsförsäkran med bolagets ställföreträdare C.L. och P.L. samt vittnesförhör med platschefen T.O. Förbundet har också åberopat skriftlig bevisning.

Händelseförloppet den 2 augusti 2004

När det gäller vad som utspelade sig på arbetsplatsen den 2 augusti 2004 har till en början framkommit följande.

Den 2 augusti 2004 var första arbetsdagen efter semestern. Med anledning härav befann sig båda ställföreträdarna för bolaget, P.L. och C.L., på fabriken. Efter att dagens arbetsuppgifter hade fördelats stod T.W. kvar ensam på fabriksgolvet och väntade på vidare order. T.W. hade händerna i byxfickorna. Detta ledde till en kontrovers mellan honom och P.L. I anslutning härtill förklarade T.W. att han var sjuk. Därefter lämnade han arbetsplatsen.

T.W. och P.L. har inför Arbetsdomstolen lämnat följande uppgifter om det närmare händelseförloppet kring den uppkomna kontroversen.

T.W. har berättat i huvudsak följande. P.L. kom fram till honom och uppmanade honom att ta upp händerna ur byxfickorna, varpå han svarade ”No way, I don’t need that”. Efter att ha upprepat sig tog P.L. tag i hans händer och drog upp och ner för att rycka upp dem ur fickorna. Han sade då att detta behövde han inte ta emot och förklarade att han fick ont i magen och måste gå hem. P.L. skrek då ”I don’t want you in this factory, out, out”. När T.W. gick följde P.L. efter honom först till rökrummet, där T.W. hämtade sina cigaretter, och sedan hela vägen ut ur fabriken, ända ut genom grindarna. P.L. fortsatte hela tiden att skrika med hög röst.

P.L. har berättat i huvudsak följande. Han stod omkring tre meter från T.W. när han bad denne att komma fram till honom. T.W. efterföljde uppmaningen först efter att han hade upprepat den tre gånger. T.W. hade då händerna i byxfickorna och utstrålade provokation. När T.W. kom fram ställde han sig provocerande nära P.L., endast 10-15 cm ifrån honom. Han bad T.W. att ta upp händerna ur byxfickorna men även detta fick han lov att upprepa. Han visade då med sina egna händer vad han ville att T.W. skulle göra. Det hela slutade med att T.W. tog upp händerna ur byxfickorna. Därefter hann P.L. inte säga något innan T.W. lade händerna på magen och sade att han hade ont. P.L. svarade att om T.W. var sjuk så måste han gå hem eftersom P.L. inte ville ha sjuka människor i sin fabrik. Han följde sedan T.W. fram till dörren, omkring tre meter bort.

Som kan konstateras går T.W:s och P.L:s uppgifter isär på flera punkter. T.W:s uppgifter om att P.L. handgripligen försökt ta upp T.W:s händer ur byxfickorna stöds dock av vad B.P. uppgivit. Han har uppgett att han såg att P.L. tog tag i T.W:s händer och försökte dra upp dem ur fickorna. B.P. har också uppgett att han såg P.L. följa efter T.W. till rökrummet och sedan tillbaka och ut genom ytterdörren. Däremot har B.P. uppgett att han, som vid tillfället bar sina hörselskydd, inte kunde höra vad som sades. Ingen av de övriga förhörspersonerna har heller uppgett att de hörde vad som sades. När det gäller vad som uttalades mellan T.W. och P.L. står alltså ord mot ord. Såväl B.P. som S.K. har visserligen berättat att det inträffade avhandlades bland arbetskamraterna under den första rasten efter händelsen och B.P. har även uppgett att han då hörde ”av andra” att P.L. hade skrikit ”out from my factory” över hela lokalen. Emellertid har B.P. inte lämnat några som helst närmare upplysningar om dessa andrahandsuppgifter. Enligt Arbetsdomstolens mening ger varken vad som sålunda framkommit eller utredningen i övrigt i den här delen stöd för att T.W:s uppgifter skall läggas till grund för bedömningen av vilka uttalanden som förekommit och sättet de skett på och inte P.L:s uppgifter.

Vid en samlad bedömning finner Arbetsdomstolen således inte visat att P.L. på sätt som förbundet har påstått sade åt T.W. att lämna fabriken. Däremot är det enligt domstolens mening utrett att P.L. grep tag i T.W:s händer för att försöka få upp dem ur byxfickorna och att han följt efter T.W. fram och tillbaka genom fabrikslokalen och ut genom dörren.

Har T.W. blivit avskedad?

Förbundet har gjort gällande att bolaget avsiktligt avskedat T.W. den 2 augusti 2004 alternativt att bolagets agerande vid dels detta tillfälle, dels i samband med en tidningsintervju några veckor senare, dels i övrigt - sedda som enskilda händelser eller sammantagna - skall betraktas som ett avskedande av T.W.

Arbetsgivarparternas inställning är att T.W. frivilligt har lämnat sin anställning senast när han den 7 oktober 2004 tillträdde en annan anställning.

I målet är ostridigt att något skriftligt avskedande inte har skett. Som ovan konstaterats är det inte utrett att P.L. den 2 augusti 2004 uttalat sig på det sätt som förbundet gjort gällande. Det har heller inte förekommit något mer eller mindre uttryckligt muntligt avskedande av T.W. Frågan är då om P.L:s agerande samma dag eller vid en senare tidningsintervju eller agerandet i övrigt från bolagets sida - som enskilda händelser eller sammantagna - ändå gör att T.W. skall anses ha blivit avskedad.

Enligt Arbetsdomstolens mening finns det inte stöd i utredningen för slutsatsen att man från bolagets sida haft någon avsikt att skilja T.W. från hans anställning. Det kan sålunda inte anses utrett att P.L. med sin åtgärd att handgripligen försöka dra upp T.W:s händer ur byxfickorna åsyftat något annat än att just få T.W. att upphöra med att stå med händerna i byxfickorna, något som P.L. uppenbarligen ansåg som nonchalant och provocerande. Det är vidare ostridigt att T.W. påtalade för P.L. att han fick ont i magen och måste gå hem. Utredningen ger inte heller stöd för annat än att man från bolagets sida uppfattade situationen så att anledningen till att T.W. hade gått hem och fortsatt var hemma var att han var sjuk. Detta bekräftades också sedermera av det läkarintyg som utvisade att T.W. var sjukskriven från och med den 9 augusti 2004 och som han enligt vad han själv uppgett lämnade till förmannen T.O. utan några närmare kommentarer. T.W:s egna uppgifter ger enligt Arbetsdomstolens mening inte heller något entydigt belägg för att han i direkt anslutning till händelserna den 2 augusti 2004 verkligen uppfattade det som att han hade blivit skild från anställningen. Visserligen har han uppgett att han upplevde att han inte var önskvärd men han har samtidigt uppgett att han gick han hem för att han mådde dåligt efter den kränkande behandling som han hade utsatts för. Sammantaget finner Arbetsdomstolen att vad som framkommit om det som skedde den 2 augusti 2004 i alla händelser inte ger stöd för slutsatsen att man från bolagets sida haft grundad anledning att inse att T.W. skulle ha uppfattat sig som avskedad.

Frågan är då om efterföljande händelser kan ge anledning att se annorlunda på situationen. Bedömningen av hur man skall se på dessa händelser måste då göras mot den bakgrunden att T.W. under hela det aktuella skeendet ostridigt var sjukskriven samt att utredningen inte visat annat än att bolaget betalat vederbörlig sjuklön och i övrigt uppenbarligen behandlat honom som fortsatt anställd, bl.a. genom att tillställa honom månatliga lönebesked.

När det gäller den av förbundet åberopade artikeln som publicerades i den lokala tidningen den 18 augusti 2004 kan till en början konstateras att P.L. uppgett att han visserligen talat med journalisten som skrivit artikeln men att han därvid uttalat sig endast i generella ordalag och inte utpekat någon särskild arbetstagare. Han har sålunda bestritt att han skulle ha pekat ut någon som kriminell eller att han skulle ha sagt att han ville bli av med den person han kastat ut från företaget. Mot P.L:s bestridande och i brist på annan utredning finns inte belägg för att P.L. uttalat sig till tidningen på något annat sätt än han själv medgett.

Förbundet har också lagt bolaget till last att det inte tog kontakt med T.W. efter den 2 augusti 2004. Arbetsdomstolens bedömning i det föregående medför att varken händelsen på fabriken den 2 augusti 2004 eller tidningsartikeln den 18 augusti samma år gav bolaget grundad anledning anta att T.W. uppfattat sig som avskedad. Någon skyldighet för bolaget att ta kontakt med T.W. för att klargöra att hans anställning bestod förelåg alltså inte. När det gäller tiden därefter framgår av läkarintyg att T.W. inledningsvis var sjukskriven till och med den 9 september 2004. Kort därefter erhöll bolaget förbundets förhandlingsframställan, av vilken det framgår att förbundet ansåg att T.W:s anställning hade upphört den 2 augusti 2004 i strid mot reglerna i anställningsskyddslagen. Lokal förhandling hölls sedan den 27 september 2004. Det var alltså först när bolaget fick förbundets förhandlingsframställan som det fick klart för sig att T.W. ansåg att han hade skilts från sin anställning med anledning av en händelse som inträffat en dryg månad tidigare och som, enligt domstolens ovan gjorda bedömning, i sig inte varit sådan att man från bolagets sida haft anledning att inse att T.W. uppfattade sig som avskedad. Enligt Arbetsdomstolens mening kan det under sådana omständigheter inte krävas att en arbetsgivare i samband med en förhandlingsframställan särskilt tar kontakt med en sjukskriven arbetstagare för att klargöra att arbetsgivaren inte avsett att avsluta anställningen för att undgå att vid en senare rättslig bedömning anses ha agerat på ett sätt som bör jämställas med uppsägning eller avskedande.

Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen att bolaget inte har avskedat T.W. eller att T.W. haft fog för att anse detta.

Frånträdande jämställt med avskedande?

T.W. får därför, senast när han tillträdde en ny anställning den 7 oktober 2004, anses ha självmant frånträtt sin anställning hos bolaget. Rättsligt sett kan situationen ändå vara att bedöma som ett avskedande. Arbetsdomstolen har nämligen i sin praxis med stöd av uttalanden i anställningsskyddslagens förarbeten antagit att en uppsägning från en arbetstagares sida kan jämställas med en uppsägning från arbetsgivarens sida liksom att en arbetstagares frånträdande från anställningen kan jämställas med ett avskedande från arbetsgivarens sida. För att så skall vara fallet krävs att arbetstagarens åtgärd har föranletts av arbetsgivaren och att denne handlat på ett sätt som inte stämmer överens med god sed på arbetsmarknaden eller annars måste anses otillbörligt (se bl.a. domen AD 2005 nr 30 och där gjorda hänvisningar). Det krävs inte att arbetsgivaren direkt syftat till att förmå arbetstagaren att lämna sin anställning. Det är tillräckligt att arbetsgivaren med hänsyn till omständigheterna inte kunnat undgå att inse att hans handlande varit ägnat att framkalla en svår situation för arbetstagaren och därmed en risk för att arbetstagaren skall besluta sig för att lämna anställningen (se domen AD 1985 nr 65).

Förbundet har i denna del gjort gällande att bolaget, genom sitt agerande som det har beskrivits ovan, behandlat T.W. otillbörligt och i strid mot vad som är god sed på arbetsmarknaden samt att T.W. därför haft rätt att frånträda anställningen.

Arbetsgivarparterna har bestritt att så skulle vara fallet och har, liksom i det föregående, inställningen att T.W. frivilligt lämnat sin anställning.

När det gäller händelsen den 2 augusti 2004 är det som ovan nämnts utrett att P.L., när han inte fick gehör för sin uppmaning till T.W. att ta ur händerna ur byxfickorna, själv tog tag i T.W:s händer och försökte dra upp dem ur fickorna och att han därefter följde med T.W. genom delar av fabriken och hela vägen ut därifrån. Det finns enligt Arbetsdomstolens mening inte skäl att betvivla T.W:s uppgifter om att han tog mycket illa vid sig av denna behandling och att han upplevde den som mycket kränkande. Han lämnade också arbetet efter att ha förklarat att han mådde dåligt. Från arbetsgivarparternas sida har anförts att T.W. vid tillfället uppträdde provocerande, bl.a. genom att ställa sig tätt intill P.L. Mot T.W:s bestridande och i brist på annan bevisning än P.L:s uppgifter kan det emellertid inte anses utrett att T.W. har uppträtt på det sättet.

Arbetsdomstolen har i domen AD 2005 nr 30 tagit ställning till frågan om en arbetstagares rätt att frånträda anställningen i en situation där arbetsgivaren handgripligen ofredat arbetstagaren. Omständigheterna var där att en företrädare för arbetsgivaren hade ofredat en arbetstagare genom att bakifrån ta ett grepp om arbetstagarens nacke och knuffa iväg honom. Oavsett om arbetsgivaren haft fog för att känna sig provocerad eller inte ansåg domstolen att arbetsgivarens agerande inte kunde anses försvarligt. Även om gärningen inte kunde betecknas som särskilt allvarlig var den, enligt domstolen, typiskt sett en handling av djupt kränkande art. Domstolen uttalade vidare att en arbetstagare inte skall behöva acceptera att bli utsatt för handgripligheter av arbetsgivaren eller dennes företrädare. Det kan inte, fortsatte domstolen, anses acceptabelt att med våld, ens milt våld, uppmana en arbetstagare att återgå till arbetsplatsen. Domstolen kom i sin bedömning fram till slutsatsen att arbetsgivarens agerande gett arbetstagaren godtagbar grund för att frånträda sin anställning.

Händelsen den 2 augusti 2004 har stora likheter med omständigheterna i den redovisade domen. P.L. försökte sålunda handgripligen att ta upp T.W:s händer ur byxfickorna utan någon annan egentlig orsak än att han ansåg det nonchalant och provokativt att stå med händerna i byxfickorna samt att T.W. vägrade att lyda P.L:s uppmaning om att ta händerna ur fickorna. Enligt Arbetsdomstolens mening är det lätt att inse att en tillrättavisning av det här slaget typiskt sett måste upplevas som en mycket kränkande handling, inte minst sammantaget med att det hela utspelat sig i andra arbetstagares åsyn och sedan direkt följts av att arbetsgivarföreträdaren, som i detta fall, demonstrativt beledsagat arbetstagaren ut från arbetsplatsen. Enligt Arbetsdomstolens mening har bolagets företrädare inte kunnat undgå att inse att det nämnda handlandet varit ägnat att kränka T.W. och därmed framkallat en risk för att han skulle finna för gott att lämna anställningen. Det råder enligt domstolens mening inte heller någon tvekan om att det var arbetsgivarens agerande som föranlett att T.W. inte ansett sig kunna återvända till arbetet utan i stället söka sig en annan anställning. Till det sagda kommer att utifrån T.W:s utgångspunkter situationen torde ha tett sig än mer omöjlig för honom sedan han tagit del av innehållet i den åberopade tidningsartikeln. Artikeln borde under alla förhållanden ha fått arbetsgivaren att ytterligare inse risken för att händelserna den 2 augusti 2004 kunde föranleda T.W. att själv lämna sin anställning. Bolaget har således agerat på ett sätt som inte stämmer överens med god sed på arbetsmarknaden och som dessutom måste anses som otillbörligt.

Sammanfattningsvis kommer Arbetsdomstolen därmed till slutsatsen att omständigheterna varit sådana att T.W:s frånträdande från sin anställning hos bolaget skall jämställas med ett avskedande från bolagets sida utan någon giltig grund.

Skadeståndsfrågor

Arbetsdomstolens ställningstaganden i det föregående innebär att bolaget har ådragit sig skyldighet att för brott mot anställningsskyddslagen utge allmänt och ekonomiskt skadestånd till T.W. till följd av det avskedande som hans frånträdande av anställningen den 6 oktober 2004 skall anses ha utgjort.

I fråga om det ekonomiska skadeståndet har bolaget vitsordat de yrkade beloppen för tiden efter T.W:s frånträdande av anställningen den 6 oktober 2004.

Arbetsdomstolen anser att det allmänna skadeståndet för brottet mot grunderna för 18 § anställningsskyddslagen bör bestämmas till 60 000 kr.

För perioden den 23 augusti till och med den 6 oktober 2004, då anställningen alltså bestod men T.W. på grund av sjukdom inte stod till förfogande för arbete, har förbundet yrkat ersättning till honom motsvarande skillnaden mellan sjukersättningen och den lön han skulle ha fått från bolaget om han i stället arbetat. Förbundet har till stöd härför åberopat att sjukskrivningen var en direkt följd av bolagets kränkande agerande. Arbetsgivarparternas inställning är att det saknas adekvat orsakssamband mellan bolagets handlande och T.W:s sjukskrivning. Arbetsdomstolen har i tidigare avgöranden uttalat bl.a. följande. En arbetstagare som är sjukskriven under tid då han borde ha erhållit lön från arbetsgivaren men inte erhållit sådan, t.ex. på grund av avskedande utan laga skäl, är i princip inte berättigad till ekonomiskt skadestånd för motsvarande tid. För undantag från denna princip bör det krävas starka skäl. I det enskilda fallet kan omständigheterna vara sådana att det framstår som befogat att ålägga arbetsgivaren skadeståndsansvar även för den förlust som sjukskrivningen kan ha medfört. Det är dock inte tillräckligt att det rent allmänt föreligger ett samband mellan förhållandena på arbetsplatsen och arbetstagarens sjukskrivning. Det måste ställas stora krav på den utredning som skall styrka sambandet mellan arbetsgivarens handlande och sjukdomen (se domen AD 2003 nr 16). Motsvarande restriktiva inställning får anses tillämplig när en arbetstagare såsom här kräver ersättning avseende sjukskrivningstid före ett avskedande, ett krav som inte kan grundas på anställningsskyddslagen.

I förevarande fall består utredningen, utöver förhör med T.W. och hans sambo, av ett intyg utfärdat den 9 september 2004 av en läkare på familjeläkarmottagningen i Skultuna. Enligt intyget hade T.W. diagnosen svår krisreaktion på grund av kränkning. Som behandling föreskriver intyget krisbearbetning genom samtal med egna arbetskamrater. Enligt Arbetsdomstolens mening uppfyller inte läkarintyget de höga krav på utredning som skall ställas i fall som det förevarande. Intyget återger i huvudsak T.W:s egna uppgifter och innehåller ingen egentlig egen diagnos. Med hänsyn härtill finner Arbetsdomstolen att T.W. inte har rätt till ekonomiskt skadestånd för tiden den 23 augusti-6 oktober 2004 avseende mellanskillnaden mellan lön och sjukpenning.

Semesterersättning

Bolaget har medgett att betala den yrkade semesterersättningen.

Bolaget skall också betala allmänt skadestånd till T.W. för brott mot semesterlagen. Arbetsdomstolen anser att skadeståndet i den delen bör bestämmas till 10 000 kr med hänsyn till att bolaget inte ens vid huvudförhandlingen hade betalat ut semesterersättningen.

Rättegångskostnader

Med angiven utgång i målet skall arbetsgivarparterna ersätta förbundet för dess rättegångskostnader i målet. Förbundet har med hänsyn till att förbundets ombud behövde träffa sina förhörspersoner dagen före förhandlingen yrkat ersättning för att dessa haft två dagars mistad inkomst. Arbetsgivarparterna har vitsordat ersättning avseende en dags mistad inkomst. Enligt Arbetsdomstolens mening skall förbundet erhålla det yrkade beloppet. Om ersättningen i övrigt råder inte tvist.