AD 2006 nr 65

Parter:

Svenska Byggnadsarbetareförbundet; Sveriges Byggindustrier; Peab Sverige Aktiebolag; NCC Construction Sverige Aktiebolag

Nr 65

Svenska Byggnadsarbetareförbundet

mot

Sveriges Byggindustrier och Peab Sverige Aktiebolag i Förslöv

samt

Svenska Byggnadsarbetareförbundet

mot

Sveriges Byggindustrier och NCC Construction Sverige Aktiebolag i Solna.

Bakgrund

Mellan Sveriges Byggindustrier (BI) och Svenska Byggnadsarbetareförbundet (förbundet) gäller varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal, bl.a. anläggningsavtalet. Peab Sverige Aktiebolag (Peab) och NCC Construction Sverige Aktiebolag (NCC) är genom medlemskap i BI bundna av anläggningsavtalet.

Anläggningsavtalet innehåller följande bestämmelse om arbetsplatsanmälan.

§ 1 ARBETSPLATSANMÄLAN OCH INFORMATION

- - -

a ARBETSPLATSANMÄLAN

Det åligger arbetsgivaren att skriftligen anmäla ny arbetsplats. Företag som är medlem i Sveriges Byggindustrier insänder anmälan till Sveriges Byggindustriers lokalkontor, varifrån anmälan vidarebefordras till Byggnads avdelning.

- - - - -

Bestämmelsen om arbetsplatsanmälan infördes år 1966 i anläggningsavtalets § 5 c). Till bestämmelsen finns en protokollsanteckning (1966 års protokollsanteckning) med följande lydelse.

I det nya avtalet, § 5 c) har införts skyldighet för arbetsgivaren att till arbetareförbundets mätningsorganisation skriftligen anmäla ny arbetsplats. Parterna är i samband därmed införstådda med att bestämmelsen inte är tillämplig för sådana arbetsplatser, som är så små och tillfälliga att en sådan anmälan inte skulle fylla något rimligt syfte.

Det har uppstått tvist huruvida Peab respektive NCC, genom att underlåta att anmäla var sin arbetsplats, har brutit mot anläggningsavtalet. Parterna har i respektive tvist tvisteförhandlat utan att kunna enas.

Yrkanden

Förbundet har väckt talan mot BI och Peab och i mål A 206/04 yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta Peab att till förbundet utge allmänt skadestånd med 10 000 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från och med dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

Förbundet har väckt talan mot BI och NCC och i mål A 207/04 yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta NCC att till förbundet utge allmänt skadestånd med 10 000 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från och med dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

BI och Peab respektive BI och NCC har bestritt yrkandena. Sättet att beräkna räntan har vitsordats i och för sig. För det fall att Arbetsdomstolen skulle komma fram till att skadeståndsskyldighet föreligger, har arbetsgivarparterna yrkat att skadestånden skall falla bort helt eller jämkas.

Förbundet har bestritt jämkningsyrkandet.

I båda målen har parterna yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Förbundet har i andra hand yrkat att Arbetsdomstolen, med stöd av 5 kap. 2 § lagen om rättegången i arbetstvister, skall förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad i respektive mål. Arbetsgivarparterna har bestritt förbundets yrkande om kvittning av rättegångskostnaderna.

Arbetsdomstolen har förordnat att målen skall handläggas i en rättegång.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Skyldighet att anmäla ny arbetsplats

På arbetsplatsen Bergners Bil i Umeå (A 206/04) utförde Peab under perioden den 7-22 augusti 2003 markarbeten, som utgjorde del i ett arbete med att uppföra en utställningshall för bilar. Utöver markarbeten utfördes det även andra arbeten som emellertid omfattades av byggnadsavtalet. Markarbetena kalkylerades till att omfatta 243 arbetstimmar, men utfördes på 218,5 arbetstimmar. Sammanlagt fyra arbetstagare var sysselsatta med dessa arbeten, varav två var anställda av Peab och två var inhyrda arbetstagare.

På arbetsplatsen Parkskolan i Storuman (A 207/04) utförde NCC under perioden den 16 juni 2003-10 augusti 2004 markarbeten. Arbetena utgjorde del i ett större arbete med om- och tillbyggnad av skolan, där NCC var underentreprenör till Skanska. Markarbetena startades således i anslutning till skolavslutningen år 2003 och planerades att vara färdiga till skolstarten samma år. De blev emellertid försenade på grund av besiktningsanmärkningar av olika slag och kom därför att avslutas drygt ett år senare, dvs. vid skolstarten år 2004. Arbetena kalkylerades till 220 arbetstimmar men slutfördes på 232,5 arbetstimmar. Sammanlagt sju mark- och beläggningsarbetare var sysselsatta med dessa arbeten vid fem arbetstillfällen enligt följande.

1. 100 arbetstimmar under perioden den 16-30 juni 2003

2. 52 arbetstimmar under perioden den 11-15 augusti 2003.

3. 48 arbetstimmar under perioden den 1-3 juni 2004.

4. 20,5 timmars arbete under perioden den 5-7 juli 2004.

5. 12 arbetstimmar under perioden den 9-10 augusti 2004.

Den kalkylerade anbudssumman uppgick till 225 000 kr.

Arbetsplatserna anmäldes inte. I båda fallen var det därför av en tillfällighet som ombudsmannen B.N. i Umeå fick kännedom om dem. Ingen av arbetsplatserna var så liten och tillfällig att en arbetsplatsanmälan inte skulle ha fyllt något rimligt syfte, varför de alltså inte fallit inom ramen för undantagsbestämmelsen i 1966 års protokollsanteckning. Genom att inte ha anmält de nya arbetsplatserna har Peab respektive NCC därför brutit mot anläggningsavtalets reglering i §1 om arbetsplatsanmälan.

Syftet med arbetsplatsanmälan

Bestämmelser om arbetsplatsanmälan återfinns i flera mellan parterna gällande kollektivavtal, såsom byggnadsavtalet, väg- och banavtalet och anläggningsavtalet. Blanketten för arbetsplatsanmälan är densamma för samtliga avtal.

Syftet med arbetsplatsanmälan är att förbundets lokalavdelningar skall kunna bedriva en aktiv arbetsplatsbevakning och därigenom tillvarata sina medlemmars intressen. För det krävs att avdelningarna får information om nya arbetsplatser. Allmänt består den aktiva arbetsplatsbevakningen i att kontrollera ett antal olika frågor på en arbetsplats, såsom arbetsmiljö, löner, lönenivåer och löneformer, anställningsformer samt förekomsten av inhyrd arbetskraft. På anläggningsavtalets område finns emellertid ytterligare ett syfte med arbetsplatsanmälan, nämligen att möjliggöra för lokalavdelningarna att fullgöra sin mätnings- och granskningsverksamhet enligt vad som framgår av avtalet.

1966 års protokollsanteckning

Huvudregeln om skyldighet för arbetsgivaren att skriftligen anmäla en ny arbetsplats finns, som nämnts, i § 1 i anläggningsavtalet. Undantag från den huvudregeln regleras i en protokollsanteckning från år 1966. Den anger att arbetsplatsanmälan inte behöver ske för sådana arbetsplatser, som är så små och tillfälliga att en sådan anmälan inte skulle fylla något rimligt syfte. Därmed avses, enligt förbundet, arbetsplatser där arbete pågår under någon eller några dagar. I dessa fall fyller en arbetsplatsanmälan inget syfte eftersom arbetet troligen är slutfört innan anmälan inkommit till eller i vart fall behandlats av lokalavdelningen. I sammanhanget skall dock understrykas att det kan finnas sådana arbetsplatser där arbetsvolymen ökar i sådan omfattning att en anmälningsplikt uppstår under arbetenas gång även om anmälningsplikt inte förelåg när arbetena inleddes.

Den omtvistade protokollsanteckningen tillkom i samband med 1966 års avtalsrörelse mellan Svenska Väg- och Vattenbyggarnas Arbetsgivareförbund (Sveabund) och förbundet. Den återfinns i ett förhandlingsprotokoll med benämningen ”Protokoll fört vid förhandlingar mellan Svenska Väg- och Vattenbyggarnas Arbetsgivareförbund och Svenska Byggnadsarbetareförbundet under tiden 2 november 1965-5 april 1966 rörande prolongation av kollektivavtal.” Protokollsanteckningen tillkom på initiativ av Sveabund i samband med att förbundet fick igenom sitt krav om att arbetsgivaren skall vara skyldig att göra en arbetsplatsanmälan. Formuleringen av protokollsanteckningen är således gjord av arbetsgivarsidan.

Bakgrunden till bestämmelsen om arbetsplatsanmälan är följande. Huvudlöneformen på anläggningsavtalets område är ackord. Enligt avtalet skall ackord tillämpas för allt arbete där förutsättningar för det föreligger och en överenskommelse om ackord för visst arbete träffas mellan arbetsgivare och arbetslag. Arbetsgivare och arbetstagare är enligt avtalet oförhindrade att därvid erhålla biträde från sina lokala organisationer. Mätningsverksamheten av ackordsarbeten fungerar på så sätt att det är arbetsgivaren som utför mätningen under medverkan av en företrädare för arbetslaget. Arbetslaget har dock rätt att begära att avdelningen skall delta i mätningen. I 1966 års avtalsrörelse gjordes vissa ändringar i anläggningsavtalet i fråga om de bestämmelser som reglerar granskning och betalning av ackordsräkning. Det framgår av den överenskommelse som träffades mellan Sveabund och förbundet med benämningen ”Preliminär överenskommelse mellan Sveabund och förbundet rörande anläggningsavtalet”. Ändringarna föranledde bl.a. att bestämmelsen i § 5 d) om granskning och betalning av ackordsräkning kom att ändras. Sammanfattningsvis angavs i bestämmelsen följande. Om arbetstagarsidans mätningskontor (numera avdelningen) inte deltagit i mätningen, skulle arbetsgivaren översända ackordsräkning och fördelningslista till mätningskontoret för granskning och godkännande. Om mätningskontoret inte inom fyra dagar från mottagandet meddelat någon erinran ansågs ackordsräkningen och fördelningslistan som godkända. Ändringen innebar således att mätningsorganisationen hade endast fyra dagar på sig för att göra invändningar mot räkningen och listan. Den tidsfristen ansåg förbundet emellertid vara för kort om mätningsorganisationen inte i förväg hade fått kännedom om den nya arbetsplatsen. Det var bl.a. mot den bakgrunden som förbundet ställde ett krav på att det i anläggningsavtalet skulle tas in en bestämmelse om arbetsplatsanmälan. Så blev också fallet genom att det infördes en ny reglering i § 5 c). - Bestämmelsen i § 5 d) finns numera i § 3 d 2) i anläggningsavtalet och bestämmelsen om arbetsplatsanmälan har flyttats till § 1.

Arbetsplatsanmälan syftade alltså till att underlätta lokalavdelningarnas arbetsplatsbevakning i fråga om mätnings- och granskningsverksamheten av ackordsarbeten men syftade även till att, såsom redovisats ovan, säkerställa lokalavdelningarnas aktiva arbetsplatsbevakning i vid bemärkelse. Det är mot denna bakgrund som räckvidden av undantaget i protokollsanteckningen skall tolkas.

Arbetsplatsanmälan enligt byggnadsavtalet

Av § 1 a) i byggnadsavtalet framgår att det åligger arbetsgivaren att snarast och senast i samband med arbetets påbörjande anmäla ny arbetsplats. Till denna bestämmelse finns en protokollsanteckning som, till skillnad från 1966 års protokollsanteckning, finns intagen i själva avtalstexten. I protokollsanteckningen anges följande.

Huvudorganisationerna är ense om att anmälningsplikten ej skall gälla mindre eller tillfälliga arbetsplatser. Anmälan behöver ej ske, om t.ex. arbetsvolymen beräknas understiga 600 timmar.

Bestämmelsen om arbetsplatsanmälan tillfördes byggnadsavtalet i 1969 års avtalsrörelse mellan förbundet och dåvarande Svenska Byggnadsindustriförbundet (nuvarande BI) och tillkom på begäran av förbundet i syfte att underlätta mätnings- och granskningsverksamheten. Samtidigt överenskom parterna, på begäran av arbetsgivarsidan, om en protokollsanteckning, den s.k. 600-timmarsregeln, som emellertid inte togs in i avtalstexten. Det skedde först i senare avtalsrörelser. Till skillnad från anläggningsavtalet är det på byggnadsavtalets område arbetsgivaren och avdelningen som är förhandlande parter på lokal nivå. Det innebär att avdelningen med automatik får kännedom om nya arbetsplatser, oavsett deras storlek, vilket emellertid inte sker på anläggningsavtalets område om inte en arbetsplatsanmälan görs. Denna skillnad är ett avgörande skäl till varför förbundet har motsatt sig krav från BI om att införa en gräns för när arbetsplatsanmälan inte skall behöva göras på anläggningsavtalets område. Mot denna bakgrund kan inte den s.k. 600-timmarsregeln i byggnadsavtalet anses ha betydelse för tolkningen av 1966 års protokollsanteckning till anläggningsavtalet.

Arbetsplatsanmälan enligt entreprenadmaskinavtalet

Ett särskilt avtal för maskin- och entreprenörsarbeten tillkom i samband med att arbetsgivarorganisationen Maskinentreprenörerna år 1982 bröt sig ur dåvarande BI. En förutsättning för att BI skulle acceptera utbrytningen var emellertid att entreprenadmaskinavtalet i sak skulle vara i allt väsentligt likalydande med anläggningsavtalet, vilket också blev fallet fram till avtalsrörelsen år 2005. I denna avtalsrörelse framförde Maskinentreprenörerna och BI inledningsvis samma yrkanden gentemot förbundet i fråga om skyldigheten att göra en arbetsplatsanmälan. Yrkandena bestod i första hand av att kravet på arbetsplatsanmälan skulle tas bort och i andra hand av att skyldigheten att göra en arbetsplatsanmälan skulle inträda först när arbetet beräknas omfatta 1 200 timmar. I förhandlingar mellan Maskinentreprenörerna och förbundet accepterade Maskinentreprenörerna förbundets krav om att lokalavdelningarna, i stället för arbetslaget, skall vara part vid ackordsförhandlingar. I gengäld accepterade förbundet en gräns om 250 timmar i fråga om arbetsplatsanmälan. Från och med den 1 april 2006 har § 1 b) i entreprenadmaskinavtalet om arbetsplatsanmälan följande lydelse.

Det åligger arbetsgivaren att skriftligen till Byggnadsarbetareförbundets lokalavdelning anmäla ny arbetsplats. Sådan anmälan behöver inte ske om arbetsvolymen beräknas understiga 250 timmar.

Eftersom entreprenadmaskinavtalet fram till 2005 års avtalsrörelse i praktiken utgjort samma avtal som anläggningsavtalet, har 1966 års protokollsanteckning gällt också för detta avtal. Mot den bakgrunden kan resultatet av 2005 års avtalsförhandlingar om en 250-timmarsgräns för arbetsplatsanmälan tillmätas betydelse för tolkningen av 1966 års protokollsanteckning. Enligt förbundet kan det hållas för visst att Maskinentreprenörerna ansåg att en gräns om 250 timmar utgjorde en klar förbättring mot tidigare eftersom man i gengäld godtog förbundets krav på ett ändrat partsförhållande vid ackordsförhandlingar på lokal nivå, något som ur arbetsgivarsidans synvinkel måste ha ansetts som en klar försämring mot tidigare. Gränsen enligt anläggningsavtalet måste således ligga klart under 250 timmar. Vidare är det sannolikt att Maskinentreprenörernas ståndpunkt i denna fråga inte skiljer sig från BI:s uppfattning i samma fråga.

Arbetsplatsanmälan i praxis

Praxis om när arbetsplatsanmälan görs på anläggningsavtalets område utvisar att såväl Peab som NCC i ett flertal fall har gjort arbetsplatsanmälningar för sådana arbetsplatser som är av ungefär samma storlek som de i målen aktuella. I dessa fall har arbetsplatserna sålunda inte bedömts vara så små och tillfälliga att de faller inom ramen för undantaget i 1966 års protokollsanteckning.

Sammanfattning av grunderna för talan

Enligt anläggningsavtalet har arbetsgivaren en skyldighet att skriftligen anmäla ny arbetsplats på sätt som närmare framgår av avtalet. Ett undantag från denna skyldighet föreligger emellertid, i enlighet med vad som framgår av 1966 års protokollsanteckning, i fråga om sådana arbetsplatser som är så små och tillfälliga att det inte skulle finnas något rimligt syfte med en arbetsplatsanmälan. De två arbetsplatser som det nu är fråga om, Bergners Bil i Umeå och Parkskolan i Storuman, är inte att hänföra till sådana arbetsplatser som avses med undantaget. Det har således ålegat Peab och NCC att göra en arbetsplatsanmälan för respektive arbetsplats. Eftersom så inte har skett, skall såväl Peab som NCC anses ha brutit mot det mellan parterna gällande kollektivavtalet. Peab och NCC skall därför, enligt 54 och 55 §§ medbestämmandelagen, utge allmänt skadestånd till förbundet.

Arbetsgivarparterna

Arbetsplatserna

Den redovisning av de aktuella arbetsplatserna som lämnats av förbundet kan i sin helhet vitsordas. Det har emellertid inte ålegat Peab eller NCC att göra en arbetsplatsanmälan. Båda arbetsplatserna har varit så små och tillfälliga att en arbetsplatsanmälan inte skulle ha fyllt något rimligt syfte och de har således fallit inom ramen för undantagsbestämmelsen i 1966 års protokollsanteckning.

1966 års protokollsanteckning

I 1966 års avtalsrörelse om anläggningsavtalet var en av huvudfrågorna hur man skulle reglera tillämpningen av ackordsarbete. Fram till år 1966 hade förbundet haft en exklusiv rätt att mäta ackord. Från och med 1966 års anläggningsavtal ändrades emellertid den ordningen så att mätningen i stället skulle utföras av arbetsgivaren i samarbete med en företrädare för arbetslaget. Genom dessa nya rutiner fick förbundet inte med automatik kännedom om nya arbetsplatser och förbundet gick också miste om sitt mätningsarvode. För att förbundet skulle ges en möjlighet att få inblick i vilken löneform som tillämpades på arbetsplatsen, kom parterna överens om att arbetsgivaren skulle vara skyldig att anmäla nya arbetsplatser. Därutöver infördes en bestämmelse om att arbetsgivaren skulle åläggas att betala en granskningsavgift som kompensation för det uteblivna mätningsarvodet. Det är riktigt att avtalet sedan år 1966 föreskriver att ackord skall tillämpas för allt arbete, där förutsättningar härför föreligger. Det bör dock noteras att i protokollsanteckningen till den bestämmelsen (dåvarande § 5 a) anges att parterna är ”eniga om att även om angivna förutsättningar är fyllda, finns arbeten som t.ex. är av så begränsad omfattning eller så komplicerad natur, att det uppenbarligen är orimligt ur praktisk eller ekonomisk synpunkt att sätta ackord”.

Av 1966 års förhandlingsprotokoll framgår alltså att 1966 års protokollsanteckning tillkom i anslutning till den nya regleringen om tillämpningen av ackordsarbete. Vid införandet av den nya bestämmelsen om arbetsplatsanmälan var det således aldrig fråga om att syftet med en arbetsplatsanmälan skulle vara relaterat till frågor som en aktiv arbetsplatsbevakning från förbundets sida vad gällde t.ex. arbetsplatsens arbetsmiljö, förekommande anställningsformer, eller huruvida arbetsgivaren använde sig av egen eller inhyrd personal. Det avgörande för tolkningen av vilket innehåll som ett avtal kan sägas ha, är den partsavsikt som gällde för avtalet när det tecknades. Mot den bakgrunden bestrids att andra syften än sådana som omfattades av partsavsikten vid tecknandet av 1966 års anläggningsavtal skulle ha kunnat inflyta i avtalet i efterhand.

Av anläggningsavtalet framgår att ett anläggningsarbete typiskt sett är ett mycket stort arbete. Att så är fallet framgår av de exempel på anläggningsarbeten som anges i avtalet, däribland kraftverk, idrottsanläggningar, flygfält, vägar, järnvägar, broar, trafiktunnlar, dammar och sjöregleringar. Det är mot denna bakgrund som orden ”så små och tillfälliga” skall tolkas.

Det är förhållandena vid arbetets inledande som är det avgörande för bedömningen av om det föreligger en skyldighet att göra en arbetsplatsanmälan. Det är enbart vid en mer väsentlig förändring av arbetsvolymen som anmälningsplikten kan inträda vid ett senare tillfälle under arbetenas gång. Vid bedömningen av om skyldighet förelegat att göra en arbetsplatsanmälan för de aktuella arbetsplatserna, har Arbetsdomstolen sålunda att utgå från att arbetet vid Bergners Bil i Umeå kalkylerades till 243 timmar och att arbetet vid Parkskolan i Storuman kalkylerades till 220 timmar.

Arbetsplatsanmälan enligt byggnadsavtalet

Som förbundet redogjort för finns också i byggnadsavtalet en bestämmelse om skyldighet att göra en arbetsplatsanmälan liksom en undantagsbestämmelse som innebär att skyldigheten att göra en arbetsplatsanmälan inträder först i fråga om arbetsplatser där den kalkylerade arbetsvolymen uppgår till mer än 600 timmar. Arbeten som faller inom anläggningsavtalets område är typiskt sett större än de arbeten som faller inom byggnadsavtalets tillämpningsområde. Mot den bakgrunden bör gränsen för när en arbetsplatsanmälan skall göras på anläggningsavtalets område, rimligen inte ligga under 600 timmar. Överenskommelsen på byggnadsavtalets område ger därför stöd åt arbetsgivarparternas tolkning av 1966 års protokollsanteckning avseende de nu aktuella arbetsplatserna, som klart understiger 600 timmar.

Arbetsplatsanmälan enligt entreprenadmaskinavtalet

I 2005 års avtalsförhandlingar överenskom Maskinentreprenörerna och förbundet om vissa förändringar i entreprenadmaskinavtalet utan att BI hade godkänt dessa. Bestämmelsen om arbetsplatsanmälan ändrades till att ange att anmälan inte behöver göras i fråga om arbetsplatser där arbetsvolymen beräknas understiga 250 timmar. Undantagets omfattning i den bestämmelsen kan emellertid inte åberopas gentemot BI eftersom varken BI, Peab eller NCC är part i entreprenadmaskinavtalet. I vart fall har de arbetsplatser som det nu är fråga om haft en arbetsvolym som understigit gränsen 250 arbetstimmar.

Arbetsplatsanmälan i praxis

Det bestrids att det har bildats någon form av fast praxis för när en arbetsplatsanmälan skall göras eller inte. De arbetsplatsanmälningar som förbundet åberopat styrker inte förbundets tolkning av protokollsanteckningen eftersom det inte finns något som hindrar att en arbetsgivare gör en arbetsplatsanmälan även om det inte föreligger någon sådan skyldighet. Därtill kommer den omständigheten att BI, som är avtalsbärande part, varken har känt till eller godkänt den ” praxis” som åberopats från förbundets sida. Vidare är det sannolikt att en arbetsplatsanmälan i många fall görs av försiktighetsskäl. Den mest troliga förklaringen till att en arbetsplatsanmälan har gjorts i ett antal fall torde emellertid vara att de flesta medlemsföretagen i BI inte känner till protokollsanteckningen, som enbart finns tillgänglig hos de centrala parterna och inte finns med i avtalstexten. För det fall att de av förbundet åberopade anmälningarna ändå skall tillmätas betydelse vid tolkningen, kan konstateras att flertalet av de av förbundet angivna arbetsplatserna har haft en större arbetsvolym jämfört med den vid de aktuella arbetsplatserna.

Sammanfattning av grunderna för bestridandet

De två arbetsplatser som det är fråga om, Bergners Bil i Umeå och Parkskolan i Storuman, är att hänföra till sådana arbetsplatser som är så små och tillfälliga att en arbetsplatsanmälan inte skulle ha fyllt något rimligt syfte. Det har därför inte ålegat Peab eller NCC att anmäla respektive arbetsplats. Peab:s och NCC:s underlåtenhet härvidlag har därför inte utgjort något brott mot det mellan parterna gällande anläggningsavtalet varför någon skadeståndsskyldighet inte heller föreligger.

Domskäl

Tvisten

Enligt anläggningsavtalet har arbetsgivaren en skyldighet att skriftligen anmäla en ny arbetsplats till Sveriges Byggindustriers lokalkontor, varifrån anmälan vidarebefordras till Byggnads avdelning. Ett undantag från denna skyldighet föreligger emellertid, i enlighet med vad som framgår av 1966 års protokollsanteckning, i fråga om sådana arbetsplatser som är så små och tillfälliga att det inte skulle finnas något rimligt syfte med en arbetsplatsanmälan.

Peab utförde i augusti 2003 markarbete på arbetsplatsen Bergners Bil i Umeå. Arbetet kalkylerades till att omfatta 243 timmar men utfördes på 218,5 timmar. NCC utförde under perioden juni 2003-augusti 2004 markarbete på arbetsplatsen Parkskolan i Storuman. Det arbetet kalkylerades till 220 timmar men slutfördes på 232,5 timmar. Tvist har uppstått mellan parterna om Peab och NCC gjort sig skyldiga till kollektivavtalsbrott genom att inte anmäla respektive arbetsplats. Arbetsdomstolen har alltså att ta ställning till huruvida någon av eller båda arbetsplatserna omfattats av undantaget från skyldigheten att göra arbetsplatsanmälan.

Utredningen

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran hållits vittnesförhör med avdelningsombudsmannen B.N. och förhör upplysningsvis med förbundsombudsmännen W.H. och T.J. På arbetsgivarparternas begäran har hållits vittnesförhör med den arbetsplatsansvarige för arbetsplatsen i Umeå, P.G., och den arbetsplatsansvarige för arbetsplatsen i Storuman, R.J. samt med f.d. ombudsmannen på Sveabund, ingenjören I.A. och förhör upplysningsvis med biträdande förhandlingschefen B.M. samt Å.B. Parterna har även åberopat skriftlig bevisning.

Bakgrunden till bestämmelsen

Bestämmelsen om skyldighet för arbetsgivaren att skriftligen göra arbetsplatsanmälan infördes i 1966 års anläggningsavtal. Enligt förbundet var bakgrunden följande. På anläggningsavtalets område är det arbetsgivaren och arbetslaget som är förhandlande parter. Mätningen vid ackordsarbete utförs av arbetsgivaren under medverkan av en företrädare för arbetslaget. Denna ordning infördes genom 1966 års anläggningsavtal. Då ändrades också avtalet på så sätt att, i de fall mätningsorganisationen (numera avdelningen) inte deltagit i mätningen, mätningsorganisationen hade att inom fyra dagar från mottagandet av ackordsräkningen och fördelningslistan framställa erinringar mot räkningen eller listan. Om inga erinringar framställdes inom den tiden ansågs de godkända. Tidsfristen om fyra dagar skulle dock vara för kort om inte mätningsorganisationen redan fått kännedom om arbetsplatsen, varför förbundet ställde krav på en skyldighet för arbetsgivaren att göra en skriftlig arbetsplatsanmälan. Det främsta skälet bakom förbundets krav om arbetsplatsanmälan var alltså att underlätta lokalavdelningarnas arbetsplatsbevakning i fråga om mätnings- och granskningsverksamheten av ackordsarbeten.

BI har inte haft något att erinra mot förbundets beskrivning av bakgrunden och har därutöver anfört följande. I tiden före 1966 års avtal var det arbetstagarparten som ensam utförde mätningen. Genom de nya mätningsrutinerna fick inte förbundet med automatik kännedom om nya arbetsplatser. För att förbundet skulle ges en möjlighet att få inblick i vilken löneform som tillämpades på arbetsplatsen, kom parterna överens om att arbetsgivaren skulle vara skyldig att göra en arbetsplatsanmälan.

Parterna är således överens om att det var ändringarna i ackordsreglerna som föranledde att bestämmelsen om arbetsplatsanmälan infördes. Det är därutöver ostridigt att parterna då också kom överens om undantaget som finns angivet i protokollsanteckningen samt att undantaget tillkom på arbetsgivarsidans initiativ och formulerades av arbetsgivarsidan.

Gemensam partsavsikt?

I första hand är det vad avtalsparterna gemensamt har åsyftat vid ett kollektivavtals tillkomst som bestämmer avtalets innehåll. Beträffande vad som förekom vid avtalsförhandlingarna år 1966 har I.A. och W.H. lämnat vissa uppgifter. I.A. deltog inte i förhandlingarna men arbetade år 1966 som ombudsman på Sveabund. Han har dock inte kunnat lämna några uppgifter om vad som sades mellan parterna under förhandlingarna. Ombudsmannen på förbundet, W.H., har berättat att han pratat med förbundsombudsmannen E.G., som deltog i 1966 års förhandlingar, och att denne till W.H. uppgivit att man under förhandlingarna ”pratade om” att undantaget skulle avse arbetsplatser som omfattade arbete i mindre än en vecka.

Enligt Arbetsdomstolens mening ger utredningen inget stöd för att fastställa någon gemensam partsavsikt om vad parterna närmare avsåg om vidden av undantaget från skyldigheten att göra platsanmälan enligt protokollsanteckningen vid dess tillkomst.

Praxis

För att praxis skall ha betydelse för tolkning av kollektivavtal krävs att avtalet har tillämpats på ett visst sätt utan att motparten, trots kännedom om tillämpningen, har invänt mot denna. Med motpart avses då motparten i kollektivavtalet.

Förbundet har åberopat drygt tio arbetsplatsanmälningar som Peab och NCC gjort, till styrkande av att bolagen i praxis anmält arbetsplatser av den storlek som det här är fråga om. W.H. har därutöver berättat att när han arbetade som ombudsman i Göteborg på 1980-talet var den lokala praxis som gällde ca en veckas arbete och att när han var ombudsman i Södertälje i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet tillämpade man en lokal praxis om 80 arbetstimmar.

Även I.A. och B.M. har lämnat uppgifter om hur de uppfattat att undantaget tillämpats i praktiken. I.A. har berättat att när han eller de andra ombudsmännen på Sveabund fick frågan om vilka arbetsplatser som omfattades av undantaget svarade de ofta att vad som avsågs var en arbetsplats med ett arbetslag med fyra arbetstagare som arbetade i tre- fyra veckor, vilket innebär ca 480-640 arbetstimmar. B.M. har uppgivit att enligt hans uppfattning har tillämpningen varit snarare över än under 600 timmar.

Enligt Arbetsdomstolens mening går det inte av dessa uppgifter att dra slutsatsen att det förelegat en entydig praxis som motparten känt till och inte invänt emot.

Näraliggande avtal

Av utredningen framgår att anläggningsavtalet och entreprenadmaskinavtalet varit i stort sett identiska fram till 2005 års avtalsrörelse. Från och med den 1 april 2006 gäller emellertid enligt entreprenadmaskinavtalet att arbetsplatsanmälan inte behöver ske om arbetsvolymen beräknas understiga 250 arbetstimmar.

Förbundet har anfört följande. Maskinentreprenörerna accepterade i förhandlingarna förbundets krav om att lokalavdelningen skall vara part i stället för arbetslaget. Förbundet kunde i och med denna viktiga förändring gå med på arbetsgivarpartens krav om att arbetsplatsanmälan inte skall behöva göras för arbeten understigande 250 timmar. Förbundet utgår från att arbetsgivarsidan ansåg detta som en klar förbättring och att man alltså från arbetsgivarhåll ansåg att den ursprungliga formuleringen av undantaget omfattade arbeten med betydligt färre arbetstimmar. Arbetsgivarparterna har häremot hävdat att den nya bestämmelsen inte godkänts av BI och inte heller kan åberopas mot BI eftersom varken BI, Peab eller NCC är part i entreprenadmaskinavtalet och att under alla omständigheter omfattar de nu aktuella arbetsplatserna arbetsvolymer understigande 250 timmar.

I målen finns ingen utredning som stöder förbundets antagande att Maskinentreprenörerna ansåg sig vinna en fördel med en undantagsregel specificerad till 250 timmar jämfört med den lydelse som gäller enligt anläggningsavtalet och dess protokollanteckning. Enligt Arbetsdomstolens mening är det svårt att över huvud taget dra någon slutsats om huruvida förhandlingsuppgörelsen som träffats mellan parterna i entreprenadmaskinavtalet skall uppfattas som om att undantagsmöjligheten utökats eller inskränkts jämfört med motsvarande bestämmelse i anläggningsavtalet.

Enligt byggnadsavtalet gäller att anmälningsplikten inte omfattar mindre eller tillfälliga arbetsplatser och att anmälan inte skall ske om t.ex. arbetsvolymen beräknas understiga 600 timmar.

Arbetsgivarparterna har anfört följande. Arbeten som faller inom anläggningsavtalets område är typiskt sett större än de arbeten som faller inom byggnadsavtalets tillämpningsområde. Mot den bakgrunden bör gränsen för när en arbetsplatsanmälan skall göras på anläggningsavtalets område rimligen inte ligga under 600 timmar. Förbundet har häremot anfört följande. Till skillnad från anläggningsavtalet är det på byggnadsavtalets område företaget och avdelningen som är förhandlande parter på lokal nivå. Det innebär att avdelningen med automatik får kännedom om nya arbetsplatser, oavsett deras storlek, vilket emellertid inte sker på anläggningsavtalets område om inte en arbetsplatsanmälan görs. Den s.k. 600-timmarsregeln i byggnadsavtalet saknar därför betydelse för tolkningen av protokollsanteckningen enligt anläggningsavtalet.

Enligt Arbetsdomstolens bedömning går det inte att bortse från förbundets invändning att de olika partsställningarna på lokal nivå i de två avtalen kan ha betydelse för hur man ska se på undantaget i respektive avtal. Det går mot den bakgrunden därför inte att dra slutsatsen att även anläggningsavtalets undantag bör omfatta arbetsplatser med en arbetsvolym understigande 600 timmar.

Den slutsats som möjligen går att dra av de ovan behandlade avtalen är att gränsen för när arbetsplatsanmälan kan underlåtas även enligt anläggningsavtalet, med hänsyn taget till arbetsvolymen, rimligen inte bör ligga över 600 timmar.

Ordalydelsen

Enligt 1966 års protokollsanteckning gäller undantaget från skyldigheten att anmäla en ny arbetsplats i fråga om ”arbetsplatser som är så små och tillfälliga att en sådan anmälan inte skulle fylla något rimligt syfte”. Arbetsplatsen skall alltså vara liten och tillfällig. Härmed borde rimligen avses få arbetade timmar under en kort tidsrymd. Parterna synes också vara överens om att antalet arbetade timmar är av stor vikt vid bedömningen.

Som framgår av ordalydelsen skall dock bedömningen av om arbetsplatsen är liten och tillfällig göras i relation till om arbetsplatsanmälan fyller något rimligt syfte. Av vikt vid bedömningen blir därmed vilket syfte arbetsplatsanmälan i sig har. Som Arbetsdomstolen inledningsvis har redogjort för är parterna överens om att skyldigheten att anmäla en ny arbetsplats infördes som en konsekvens av ändringarna i ackordsreglerna varigenom bl.a. mätningen av ackord överfördes från den dåvarande mätningsorganisationen till arbetsgivaren och arbetslaget. Den lokala organisationen, mätningsorganisationen (numera avdelningen) fick då inte längre med automatik kännedom om nya arbetsplatser. Enligt förbundet var det främsta skälet till regleringen om arbetsplatsanmälan att underlätta lokalavdelningarnas arbetsplatsbevakning i fråga om mätnings- och granskningsverksamheten av ackordsarbeten.

Förbundet har emellertid också framfört att skyldigheten att göra arbetsplatsanmälan även syftade till att säkerställa lokalavdelningarnas aktiva arbetsplatsbevakning i vid bemärkelse, såsom avseende arbetsmiljö, löner, lönenivåer, anställningsformer samt förekomsten av inhyrd arbetskraft. Arbetsgivarparterna har bestritt att dessa syften var aktuella när avtalet slöts. Att en tidig kännedom om alla arbetsplatser möjliggör en aktiv arbetsplatsbevakning i vid bemärkelse på sätt förbundet angivit synes uppenbart. Enligt Arbetsdomstolens bedömning är det dock inget i utredningen som tyder på att detta var vad parterna åsyftade när avtalet träffades, varför dessa syften inte bör vägas in vid tolkningen av undantagets omfattning.

Enligt förbundet fyller arbetsplatsanmälan inget rimligt syfte vid arbeten som pågår under någon eller några dagar. En arbetsplatsanmälan, som först skall skickas till BI:s lokalkontor och därefter vidarebefordras till avdelningen hos Byggnads, inkommer då inte eller hinner i vart fall inte behandlas förrän arbetena är avslutade. Denna ståndpunkt talar för att tidsrymden har större relevans för tolkningen än antalet arbetade timmar.

Förbundet har därutöver även, som talan får förstås, anfört att bestämmelsen bör läsas mot bakgrunden av att ackord enligt avtalet är huvudlöneform och att det finns ett intresse för avdelningen av bevaka vilken löneform som tillämpas på arbetsplatserna.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Av ordalydelsen kan sammanfattningsvis dras den slutsatsen att undantaget från anmälningsskyldigheten får anses avse arbeten som, med hänsyn till både antalet arbetstimmar och arbetets utsträckning i tiden, är av mindre intresse för den lokala avdelningen att bevaka såvitt avser avtalets regler om ackordsarbete. Förbundets intresse kan här avse såväl löneformen i sig som mätning och granskning av ackordsräkningar och fördelningslistor.

Har anmälningsskyldighet förelegat för de aktuella arbetsplatserna?

Arbetsdomstolen anser till att börja med att det, i de aktuella fallen, är det beräknade antalet arbetstimmar som skall utgöra underlag vid bedömningen. Det kalkylerade antalet timmar och det antal timmar som arbetet slutförts på har i stort varit detsamma.

Av utredningen framgår att det är vanligt att anläggningsarbeten inte slutförs i en följd utan att det ofta inträder avbrott under arbetets gång och att t.ex. väderförhållandena kan påverka under hur lång tidsperiod arbetet utförs. Även ett litet arbete räknat i arbetade timmar kan därför utsträckas i tiden. Vid bedömningen bör dock på samma sätt som när det gäller antalet timmar den planerade tidsperioden i första hand läggas till grund för bedömningen.

Det är också upplyst att det vid de aktuella arbetsplatserna tillämpades tidlön. Förbundet har i målen inte gjort gällande att ackord i stället borde ha tillämpats.

Arbetsplatsen Bergners Bil i Umeå kalkylerades att omfatta 243 arbetstimmar men utfördes på 218,5 arbetstimmar under perioden den 7-22 augusti 2003, dvs. under ca två veckor. Arbetet utfördes av sammanlagt fyra arbetare. Eftersom tidlön gällde på arbetsplatsen är det rimligt att anta att avdelningen inte hade något intresse av att få upplysning om arbetsplatsen utifrån sin roll som granskare av ackordsräkningar och fördelningslistor. Det intresse som Arbetsdomstolen kan se att förbundet enligt ackordsreglerna i avtalet kunde ha haft, var att bevaka löneformen i sig. Enligt Arbetsdomstolens bedömning måste dock denna arbetsplats, med hänsyn till både det kalkylerade antalet timmar och tiden om två veckor, rimligen anses ha varit så liten och tillfällig att det inte funnits något intresse för avdelningen att utifrån anläggningsavtalets regler om ackord få en anmälan om arbetsplatsen.

På arbetsplatsen Parkskolan i Storuman kalkylerades markarbetena till 220 arbetstimmar. De utfördes under perioden den 16 juni 2003-10 augusti 2004 av sju mark- och beläggningsarbetare vid fem arbetstillfällen enligt följande; 153 timmar vid två tillfällen i juni och augusti 2003 och därefter 80,5 timmar vid tre tillfällen sommaren 2004. Markarbetena startade i anslutning till skolavslutningen år 2003 och planerades att vara färdiga till skolstarten samma år. De blev emellertid försenade på grund av besiktningsanmärkningar m.m. och kom därför att avslutas drygt ett år senare, dvs. vid skolstarten år 2004.

Jämfört med arbetsplatsen Bergners Bil var antalet kalkylerade arbetstimmar på Parkskolan något lägre, 220 timmar jämfört med 243 timmar. Antalet arbetstimmar var dock i stort sett lika. Även Parkskolan borde därmed bedömas som en liten arbetsplats.

Till skillnad mot Bergners Bil var dock arbetet på Parkskolan planerat att omfatta en något längre tid, juni-augusti 2003, och kom dessutom att utsträckas till över ett år. Fråga är då om arbetet kan anses ha varit tillfälligt. När det först gäller förseningen av arbetenas slutförande framgår av utredningen att tidsutdräkten - ca en tredjedel av arbetet fick förläggas till sommarlovet 2004 - inte kan lastas arbetsgivaren och inte heller var något som arbetsgivaren kunde räkna med redan innan arbetena startade. Såvitt avser den ursprungligen planerade arbetsperioden om ca två månader kan följande anföras. Arbetena var inte var särskilt omfattande till antalet timmar, varför det är rimligt att anta att skälet till den relativt sett långa planerade arbetsperioden om två månader var hänförlig till att arbetena skulle utföras under sommarlovet och under semestertid. Arbetsplatsen Parkskolan bör därför, med hänsyn till vad som anförts ovan, också anses som tillfällig.

Slutsatsen blir därmed att även Parkskolan enligt Arbetsdomstolens bedömning, med hänsyn till både det kalkylerade antalet timmar och den tidsperiod under vilken arbetet utfördes, rimligen bör anses ha varit så liten och tillfällig att det inte funnits något intresse för avdelningen att utifrån anläggningsavtalets regler om ackord få en anmälan om arbetsplatsen.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Arbetsdomstolen har således funnit att de båda arbetsplatserna får anses ha fallit in under det undantag från skyldigheten att anmäla en ny arbetsplats som regleras i 1966 år protokollsanteckning. Peab och NCC har således inte brutit mot regleringen om arbetsplatsanmälan i anläggningsavtalet. Förbundets talan skall därför avslås.

Vid denna utgång gäller som huvudregel att förbundet som tappande part skall ersätta arbetsgivarsidans rättegångskostnader. Förbundet har vid denna utgång yrkat att rättegångskostnaderna skall kvittas enligt 5 kap. 2 § första stycket lagen om rättegången i arbetstvister. Enligt Arbetsdomstolens bedömning har förbundet haft skälig anledning att få tvisten prövad varför domstolen finner att vardera parten skall stå sina kostnader.