AD 2007 nr 29

Parter:

Tjänstemannaförbundet HTF; Almega Tjänsteförbunden; Anna Johansson- Visborgs stiftelse

Nr 29

Tjänstemannaförbundet HTF

mot

Almega Tjänsteförbunden och Anna Johansson-Visborgs stiftelse i Stockholm.

Mellan Almega Tjänsteförbunden (Almega) och Tjänstemannaförbundet HTF (förbundet) gäller kollektivavtal. Anna Johansson-Visborgs stiftelse (stiftelsen) är medlem i Almega och därigenom bunden av kollektivavtal. C.B. är medlem i förbundet.

Stiftelsen äger ett antal hyresfastigheter i Stockholm och dess ändamål är i huvudsak att bereda bostäder åt behövande ensamstående personer eller familjer som uppfyller vissa villkor. Den 1 maj 1993 anställdes C.B. som fastighetsförvaltare vid stiftelsen. I C.B:s anställningsavtal anges bl.a. att ”anställningen upphör vid pensionsdatum”.

Den 25 april 2005 sade stiftelsen upp C.B. på grund av arbetsbrist. Därefter, den 18 juli 2005, blev C.B. även avskedad. I anledning av uppsägningen och avskedandet har tvist uppkommit mellan parterna. Parterna har tvisteförhandlat utan att kunna enas.

Förbundet har väckt talan mot Almega och stiftelsen med yrkanden om bl.a. ogiltigförklaring av såväl uppsägningen som avskedandet samt att stiftelsen skall utge ekonomiskt och allmänt skadestånd till C.B. Almega har avstått från att föra talan i målet.

I målet har fråga uppkommit om det överhuvudtaget varit möjligt för stiftelsen att frigöra sig från anställningsavtalet genom att säga upp C.B. Förbundet har hävdat att C.B:s anställning varit tidsbegränsad och gäller till det datum då han går i pension och att det därför inte varit möjligt att säga upp honom. Stiftelsen har invänt att C.B. varit tillsvidareanställd, varför den arbetsbristuppsägning som vidtogs var korrekt. Om Arbetsdomstolen skulle finna att parterna träffat avtal om en tidsbegränsad anställning har stiftelsen gjort gällande att anställningsavtalet skall jämkas till att avse en tillsvidareanställning. Om Arbetsdomstolen skulle finna att avtalet inte skall jämkas att gälla tills vidare har stiftelsen i sista hand gjort gällande att anställningsavtalet skall jämkas så att stiftelsen har haft rätt att, efter ca 12 års avtalstid, frigöra sig från avtalet med skälig uppsägningstid - om sex månader - vid arbetsbrist. Förbundet har vitsordat att det förelåg arbetsbrist men bestritt att det föreligger skäl för jämkning.

Arbetsdomstolen har på parternas begäran beslutat att genom mellandom pröva frågan om C.B:s anställningsform och för det fall Arbetsdomstolen skulle finna att anställningen varit en tidsbegränsad anställning, om det finns skäl att jämka anställningsavtalet till att antingen gälla tills vidare eller på så sätt att stiftelsen haft rätt att vid arbetsbrist frigöra sig från anställningsavtalet med sex månaders uppsägningstid.

Förbundet har, såvitt nu är i fråga, yrkat att Arbetsdomstolen i mellandomen skall förklara att C.B:s anställning hos stiftelsen varit en tidsbegränsad anställning. Stiftelsen har bestritt förbundets yrkande och yrkat att Arbetsdomstolen i stället i första hand skall förklara att anställningen varit en tillsvidareanställning och i andra hand att stiftelsen haft rätt att vid arbetsbrist frigöra sig från anställningsavtalet med sex månaders uppsägningstid.

Till utveckling av sina ståndpunkter har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Bakgrund

Stiftelsen äger fastigheter med lägenheter till en yta av 24 000 kvadratmeter. Under början av 1990-talet, fram till år 1993, hade Mälarstaden Förvaltning AB (Mälarstaden) i uppdrag att sköta förvaltningen av stiftelsens fastigheter. C.B. anställdes år 1990 av Mälarstaden som fastighetsförvaltare och hade i sin anställning där i uppdrag att sköta stiftelsens fastigheter. Någon gång under år 1993 beslutade stiftelsen att skötseln och förvaltningen av fastigheterna i stället skulle ske i egen regi.

Anställningen

I samband med att stiftelsens avtal med Mälarstaden sades upp erbjöds C.B. arbete hos stiftelsen. Stiftelsen erbjöd också M.S., som då var kamrer vid Mälarstaden, anställning. Hon hade hos Mälarstaden haft hand om den ekonomiska förvaltningen av stiftelsens fastigheter.

Anledningen till att stiftelsen ville anställa M.S. och C.B. var att de ansågs som duktiga medarbetare hos Mälarstaden och att de redan kände till stiftelsens fastigheter väl. Även de fastighetsskötare som hos Mälarstaden hade arbetat med stiftelsens fastigheter erbjöds senare anställning. Mälarstaden försökte förmå C.B. att stanna kvar som fastighetsförvaltare vid bolaget genom att bl.a. erbjuda honom högre lön. Han erbjöds dock ännu bättre lönevillkor av stiftelsen. Innan C.B. tog ställning till stiftelsens erbjudande om anställning som fastighetsförvaltare diskuterade han och M.S. sinsemellan de erbjudanden som de fått. De var oroade över att en anställning hos stiftelsen skulle vara otrygg. Stiftelsen hade nämligen tidigare under olika perioder lagt ut förvaltningen på entreprenad och det var därför osäkert om de kunde räkna med att få behålla ett arbete hos stiftelsen under någon längre tid. De såg en risk i att stiftelsen, efter ett eventuellt byte av styrelse, åter skulle välja att lägga ut förvaltningen av fastigheterna på entreprenad.

Vid denna tidpunkt, våren 1993, var G.D. ordförande i stiftelsen. Hon hade tidigare arbetat som ombudsman på Livsmedelsarbetareförbundet i flera års tid. Av stiftelsens stadgar framgår att två av styrelsens fem ledamöter utses av Livsmedelsarbetareförbundet.

C.B. och M.S. hade ett möte med G.D. där de diskuterade en eventuell anställning och den osäkerhet som de kände. Efter mötet sökte G.D. upp C.B. Hon hade då med sig ett anställningskontrakt där hon under punkten ”Anställningsdatum” hade gjort ett handskrivet tillägg enligt följande: ”Anställningen upphör vid pensionsdatum”. Hon sade att M.S. ville ha ett sådant tillägg och att eftersom M.S. fått det så tyckte hon att även C.B. skulle ha det i sitt anställningsavtal. G.D. sade också att tillägget utgjorde en trygghet för honom. Vad G.D. avsåg var en trygghet för det fall att en ny styrelse skulle tillträda och den skulle vilja ändra på rådande förhållanden genom att lägga ut skötseln av fastigheterna på entreprenad. Därefter beslutade sig C.B. för att anta erbjudandet om anställning. Avtalet, med tillägget, undertecknades för stiftelsens räkning av G.D. och av den dåvarande styrelseledamoten R.E. Även M.S. tog anställning hos stiftelsen. Hon hade ett likalydande anställningsavtal som C.B. C.B:s anställning började den 1 maj 1993.

C.B:s uppfattning var att hans anställningsavtal innebar att hans anställning skulle gälla till dess att han gick i pension, dvs. till år 2016 när han fyller 65 år.

Styrelseledamöters inställning till avtalet

Det har aldrig under C.B:s anställningstid nämnts att det aktuella tillägget i hans anställningsavtal inte skulle vara rättsligt bindande mellan parterna och inte avse just en anställningstrygghet fram till pension.

År 1995 tillträdde A.J. som ny ordförande i stiftelsens styrelse. En av de övriga styrelseledamöterna var K.L. Dessa två har känt till tillägget i C.B:s anställningsavtal. De har haft uppfattningen att C.B:s anställning gäller till dess att han går i pension och innebär att för det fall styrelsen skulle besluta att lägga ut fastighetsförvaltningen på entreprenad så skulle C.B. ha rätt att i vart fall få lön till sitt pensionsdatum. Informationen om avtalstillägget har de fått antingen av R.E. eller av M.S. A.J. har också i samtal med C.B. bekräftat styrelsens uppfattning om vilken innebörd hans anställningsavtal hade.

Under åren har det förevarit vissa slitningar, varvid bl.a. C.B. och M.S. har haft en del meningsskiljaktigheter. M.S. har i anledning av dessa dispyter vid olika tillfällen tagit kontakt med A.J. I diskussionerna med A.J. har det emellertid stått klart för M.S. att C.B:s anställning gäller till dess att han går i pension.

Uppsägningen

Under år 2004 uppstod en debatt i massmedia och stiftelsen kritiserades starkt för hur den fördelat lägenheter. Styrelsen entledigades hösten 2004 och ersattes därefter av en interimsstyrelse utsedd av länsstyrelsen. Interimsstyrelsen beslutade under våren 2005 att fastighetsförvaltningen skulle läggas ut på entreprenad. Styrelsen ansåg att det skulle bli billigare för stiftelsen. Det har dock inte framkommit att förändringen skulle ha varit föranledd av några ekonomiska problem. Stiftelsen uppgav att den i och med förändringen önskade säga upp C.B. på grund av arbetsbrist. Han var då 53 år gammal. Det var emellertid just den nu uppkomna situationen - arbetsbristuppsägning - som C.B. vid avtalets ingående varit intresserad av att skydda sig emot. Det var också ett sådant skydd, att han inte skulle kunna sägas upp, som han fick i sitt anställningsavtal i och med att han fick en tidsbegränsad anställning som skulle gälla till hans pension. I februari 2005 inleddes förhandlingar mellan stiftelsen och förbundet i anledning av den tilltänkta uppsägningen. Den 25 april 2005 sades C.B. upp.

Grunderna för förbundets inställning

C.B. har haft en tidsbegränsad anställning som sträcker sig till hans pensionsdatum varför det inte varit möjligt att säga upp honom dessförinnan. Det var parternas avsikt vid tidpunkten för avtalets ingående att träffa ett avtal om en tidsbegränsad anställning och detta framgår också av avtalets ordalydelse.

Förbundet bestrider att det föreligger skäl för jämkning på sätt som stiftelsen har gjort gällande. Det skall därvid beaktas att C.B. i egenskap av arbetstagare har utgjort en svagare part i avtalsförhållandet och att den arbetsbristsituation som uppkom inte var föranledd av några ekonomiska svårigheter, utan var en följd av att stiftelsen ansåg det vara lämpligare att lägga ut fastighetsförvaltningen på entreprenad än att ha kvar den i egen regi.

Stiftelsen

Bakgrund

Stiftelsen bildades år 1944 av Anna Johansson-Visborg, född år 1879. Hon var hembiträde, servitris och bryggeriarbeterska under 1900-talets första decennier. Hon var också fackligt och politiskt aktiv. Stiftelsen bedriver ideell verksamhet där eventuella överskott helt och hållet skall tillfalla destinatärerna i form av bostäder eller stipendier. Av stiftelseförordnandet framgår följande beträffande stiftelsens ändamål.

”Stiftelsens ändamål är att bereda helt eller delvis fria bostäder åt behövande ensamstående personer eller familjer, vilka under minst tre år varit bosatta och haft hemortsrätt inom Stockholms stad. Det är min önskan att grundkapitalet placeras i fastighet där, utöver fria upplåtelser enligt ovanstående bestämmelser, uthyrning sker till i öppna marknaden gängse hyrespriser, att vinst som därav kan uppkomma användas för stiftelsens ändamål och att fastighet, som tillhör stiftelsen, förvaltas på sådant sätt, att ingen obehörig må veta, vem som därstädes bor helt eller delvis fritt. Av avkastningen må årligen ett belopp av högst 120 000 kr användas för stipendier i och för utbildning eller understöd åt behövande”.

Som förbundet anfört skall stiftelsens styrelse bestå av fem ledamöter, varav två utses på förslag av Livsmedelsarbetareförbundet. Styrelsen är en ren lekmannastyrelse.

Det vitsordas att Mälarstaden i tiden före år 1993 förvaltade stiftelsens fastigheter, att stiftelsen år 1993 sade upp kontraktet med Mälarstaden och att stiftelsen då själv övertog förvaltningen av sina fastigheter. Det är också riktigt att stiftelsen i samband därmed anställde C.B. och M.S., vilka som anställda hos Mälarstaden haft hand om den tekniska respektive den ekonomiska förvaltningen av stiftelsens fastigheter.

Stiftelsens styrelse bestod år 1993 av ordföranden G.D. och ledamöterna R.E., A.K., J.L. och G.P. År 1995 ersattes G.D. och G.P. av A.J. respektive K.L.

Det är oklart varför stiftelsen sade upp samarbetet med Mälarstaden. Det synes ha skett på initiativ av G.D., som hade en dominerande ställning i stiftelsens styrelse under den tid som hon var styrelseordförande. G.D. fick i uppdrag av styrelsen att anställa den personal som behövdes efter att det hade beslutats att stiftelsen skulle återta förvaltningen av fastigheterna. För både stiftelsen och Mälarstaden var M.S. en nyckelperson som kamrer. Det var därför angeläget för stiftelsen att anställa M.S. G.D. ansåg det också praktiskt att rekrytera C.B. eftersom han redan arbetade med stiftelsens fastigheter. C.B. ansågs dock inte oumbärlig på samma sätt som M.S.

Anställningen

Diskussionerna om anställningsfrågorna fördes mellan G.D. och M.S. C.B. blev därefter erbjuden likartade villkor som G.D. hade förhandlat fram med M.S. M.S. såg vissa konkreta fördelar med att bli anställd hos stiftelsen. Hon ville därutöver också kunna känna viss trygghet i den nya anställningen, varför hon ville ha en försäkran eller moralisk utfästelse från stiftelsens sida om att hon inte skulle bli uppsagd inom de allra närmaste åren. Detta resulterade i en anteckning gjord för hand i hennes anställningsavtal som löd ”anställningen upphör vid pensionsdatum”. Det var G.D. som formulerade och skrev ned texten. C.B. fick ett likadant tillägg i sitt avtal som M.S. hade fått. G.D. redogjorde sedan för resten av styrelsen att hon hade anställt M.S. och C.B. Då nämndes ingenting om att det skulle ha varit något speciellt eller avvikande med anställningsavtalen.

Stiftelsens uppfattning är att både C.B. och M.S. erhöll vanliga tillsvidareanställningar. Avtalets ordalydelse talar för denna ståndpunkt. Avtalet är formulerat som ett avtal om tillsvidareanställning. I avtalet finns ingen särskild rubrik om anställningsform. Tillägget i avtalet avsåg att markera en målsättning att stiftelsen inte inom den allra närmaste tiden, dvs. de allra närmaste åren, avsåg att säga upp avtalet på grund av arbetsbrist. Det fanns inga rimliga skäl för stiftelsen att vid avtalstidpunkten binda sig för en anställning av C.B. i närmare 25 år som inte skulle kunna sägas upp på sedvanligt sätt. Det var vid rekryteringstidpunkten inte svårt att få tag i förvaltare och C.B. var inte någon nyckelperson för stiftelsen. Det var fråga om ganska okomplicerade arbetsuppgifter som han skulle utföra. Dessutom inbjuder stiftelsens ändamål till försiktighet med stiftelsens medel. Stiftelsen var ingen stor och stark vinstgivande arbetsgivare. Det kan tilläggas att stiftelsen under slutet av 1990-talet och fram till år 2004 gått med stora underskott varje år. Exempelvis var underskottet år 2002 ca 8,5 miljoner kr och år 2003 ca 14 miljoner kr.

Uppsägningen

Under år 2004 avgick A.J. som ordförande. Den 17 november 2004 beslutade länsstyrelsen att entlediga hela styrelsen. Skälen för detta sammanhängde till stor del med den kritik som framförts mot stiftelsens hyrespolitik. Det förordnades en interimsstyrelse som var mer expertbetonad än den tidigare styrelsen. Y.H. utsågs till ordförande.

I början av år 2005 beslutade den nya styrelsen att lägga ut all förvaltning och fastighetsskötsel på entreprenad. Detta innebar ett beslut om driftsinskränkning, vilken genomfördes efter sedvanliga förhandlingar. Motivet för driftsinskränkningen var att styrelsen ansåg det lämpligare att förvaltningen lades ut på entreprenad eftersom stiftelsen leddes av en lekmannastyrelse. Det ansågs också att personalstyrkan var för stor för det begränsade och tämligen okomplicerade fastighetsbestånd som stiftelsen hade. All personal sades upp på grund av arbetsbrist, inklusive M.S. M.S. hade som anförts ett likalydande avtal som C.B. men gjorde inte gällande att det innebar att hon inte kunde sägas upp på grund av arbetsbrist.

Under våren 2005 genomfördes en utredning om C.B:s ageranden i arbetet, vilket ledde till avskedandet av honom i juli 2005.

Grunderna för stiftelsens ståndpunkter

För det första görs det gällande att C.B. var tillsvidareanställd och att parterna inte träffat något avtal om en tidsbegränsad anställning på sätt förbundet gjort gällande.

Om Arbetsdomstolen skulle finna att parterna träffat avtal om en tidsbegränsad anställning finns det skäl att jämka anställningsavtalet, enligt antingen allmänna rättsgrundsatser eller 36 § avtalslagen, i enlighet med följande.

Avtalet är oskäligt och bör därför jämkas till att avse ett avtal om tillsvidareanställning. Om Arbetsdomstolen skulle finna att avtalet inte skall jämkas att gälla tills vidare, görs i sista hand gällande att anställningsavtalet bör jämkas så att stiftelsen har haft rätt att, efter ca 12 års avtalstid, frigöra sig från avtalet med skälig uppsägningstid - sex månader - i en arbetsbristsituation.

Det finns skäl att jämka avtalet med hänsyn till anställningsavtalets innehåll och omständigheterna vid avtalets tillkomst samt det faktum att det uppstått en arbetsbristsituation som vid en tillsvidareanställning utgör skäl för uppsägning.

Såvitt avser avtalets innehåll innebär avtalet en bundenhet för stiftelsen i närmare 25 år. Innehållet är oskäligt på grund av

- avtalstidens längd,

- verksamhetens art och omfattning,

- att det inte funnits unika skäl att anställa just C.B. och

- att bundenheten, i vart fall i realiteten, inte varit ömsesidig.

C.B. har, som arbetstagare, haft rätt att frigöra sig från avtalet under den aktuella tiden. I vart fall har det saknats rättsliga medel för stiftelsen att förhindra en sådan uppsägning. Denna ståndpunkt grundar sig på att det vore oförenligt med 36 § avtalslagen att en arbetstagare skulle vara bunden vid en anställning i 25 år utan möjlighet till egen uppsägning.

De omständigheter vid avtalets tillkomst som åberopas är att avtalet har förhandlats fram av styrelsens ordförande, som i och för sig varit behörig, men som inte redovisat avtalets hela innehåll för styrelsen. Styrelsen skulle inte ha accepterat ett avtal med så långt gående verkningar.

Domskäl

Tvisten

C.B. anställdes som fastighetsförvaltare hos stiftelsen fr.o.m. den 1 maj 1993. Detta framgår uttryckligen av en handling betecknad anställningsbevis som är undertecknad av C.B. och företrädare för stiftelsen. I handlingen finns ett handskrivet tillägg, under rubriken anställningsdatum, om att ”anställningen upphör vid pensionsdatum”.

Parterna är oense om innebörden av tillägget i anställningsavtalet. Förbundet har gjort gällande att tillägget innebär att C.B. erhöll en tidsbegränsad anställning som gäller till dess att han går i pension år 2016 och att han därför inte kunnat sägas upp dessförinnan. Stiftelsen har bestritt detta och hävdat att anställningen varit en tillsvidareanställning med möjlighet till uppsägning om saklig grund för uppsägning föreligger. Arbetsdomstolen har i första hand att ta ställning till om parterna träffat ett avtal om en tidsbegränsad anställning eller om anställningen varit en tillsvidareanställning.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att parterna träffat ett avtal om tidsbegränsad anställning har domstolen att ta ställning till om anställningsavtalet skall jämkas till att avse en tillsvidareanställning alternativt om avtalet skall jämkas på så sätt att stiftelsen haft rätt att vid arbetsbrist frigöra sig från anställningsavtalet med sex månaders uppsägningstid.

Utredningen

Arbetsdomstolen har hållit särskild huvudförhandling angående de nu aktuella frågeställningarna. Vid denna har på förbundets begäran förhör under sanningsförsäkran ägt rum med C.B. och vittnesförhör hållits med ombudsmannen vid Sif P.E., den f.d. styrelseordföranden i stiftelsen A.J., den f.d. styrelseledamoten i stiftelsen K.L. och den f.d. arbetstagaren hos stiftelsen J.J. På stiftelsens begäran har vittnesförhör ägt rum med den f.d. fastighetsekonomen hos stiftelsen M.S., den f.d. verkställande direktören i Mälarstaden L.L., advokaten B.L-A., den f.d. styrelseordföranden i stiftelsen Y.H. samt de f.d. styrelseledamöterna i stiftelsen J.L. och A.K. Parterna har därutöver åberopat viss skriftlig bevisning.

Den första tvistefråga som Arbetsdomstolen har att ta ställning till är vilken anställningsform som C.B. och stiftelsen skall anses ha kommit överens om när anställningsavtalet ingicks.

Några rättsliga utgångspunkter

I 4 § första stycket anställningsskyddslagen slås som huvudregel fast att ett anställningsavtal gäller tills vidare. Vidare anges att avtal om tidsbegränsad anställning får träffas i de fall som närmare anges.

Ett anställningsavtal som gäller tills vidare kan sägas upp av arbetsgivaren eller arbetstagaren för att upphöra efter viss uppsägningstid till skillnad mot en tidsbegränsad anställning vilken, som huvudregel, upphör utan föregående uppsägning vid anställningstidens utgång, se 4 § andra stycket anställningsskyddslagen. En tidsbegränsad anställning innebär således att anställningen gäller för båda parterna den avtalade tiden och därmed att inte heller arbetstagaren genom uppsägning kan frigöra sig från avtalet, om inte parterna avtalat något annat.

Enligt 33 § anställningsskyddslagen kan arbetsgivaren på visst sätt utan uppsägning - och därmed utan att saklig grund enligt 7 § föreligger - frigöra sig från anställningsavtalet när arbetstagaren fyller 67 år. I tiden före den ändring som vidtogs under år 2001 gällde detta även vid den tidpunkt då arbetstagaren var avgångsskyldig. Avgångsskyldighet reglerades vanligen i kollektivavtal - pensionsavtal. Åldersgränsen för avgångsskyldighet och rätt till pension var enligt många kollektivavtal 65 år. Enkelt uttryckt var således huvudregeln, innan ändringen år 2001, att en tillsvidareanställning gällde till dess rätt till pension förelåg. Under år 2001 infördes en rätt att kvarstå i anställningen till 67 års ålder genom införandet av 32 a § anställningsskyddslagen (se prop. 2000/01:78).

C.B:s anställningsform

Följande händelseförlopp vid anställningsavtalets tillkomst är ostridigt. C.B. och M.S., som båda arbetade hos Mälarstaden, anställdes samtidigt av stiftelsen. Det var stiftelsens dåvarande styrelseordförande G.D. som från stiftelsens sida skötte kontakterna med dem. Den omtvistade avtalstexten, att anställningen upphör vid pensionsdatum, fördes in i både M.S:s och C.B:s skriftliga anställningsavtal. Det var G.D. som formulerade och skrev in tillägget i avtalen för hand. Det var också G.D. som, tillsammans med den dåvarande styrelseledamoten R.E., skrev under C.B:s anställningsavtal såsom företrädare för stiftelsen.

Förbundet har hävdat att texten i anställningsavtalet om att C.B:s anställning upphör vid pensionsdatum innebär att anställningen varit tidsbegränsad - att den gäller till år 2016 när C.B. fyller 65 år - och att anställningen därför inte varit uppsägningsbar. Som förbundets talan får förstås har detta gällt båda parterna i avtalet eller i vart fall såvitt avser uppsägning från stiftelsens sida. Stiftelsen har invänt att texten i fråga inte innebär att parterna träffat ett avtal om tidsbegränsning och att det därför varit fråga om en tillsvidareanställning.

Såväl i förarbetena till anställningsskyddslagen som i Arbetsdomstolens praxis har framhållits att en följd av regleringen i 4 § första stycket anställningsskyddslagen, om att ett anställningsavtal gäller tills vidare, är att det vid oklarhet om vilken anställningsform som avtalats, ankommer på den som hävdar att ett anställningsavtal avser viss tid att bevisa detta (se t.ex. prop. 1973:129 s. 145 och AD 1984 nr 45 samt 1994 nr 147).

Det är i första hand vad avtalsparterna avsett vid anställningsavtalets tillkomst som är av betydelse. Vad parterna därvid skriftligen uttryckt är av stor vikt vid bedömningen.

Enligt ordalydelsen i C.B:s anställningsavtal upphör hans anställning vid pensionsdatum - en tidpunkt som dock inte är bestämt angiven i förväg. Det faktum att avtalstexten ändå anger en tidpunkt för när anställningen skall upphöra skulle kunna anses tala för att parterna avsåg att träffa ett avtal om en tidsbegränsad anställning och inte ett avtal om en tillsvidareanställning. Det kan dock ifrågasättas om det går att i detta fall dra den slutsatsen. Som ovan anförts gäller en tillsvidareanställning förenklat uttryckt till pensionsåldern på så sätt att arbetsgivaren först då - om inte avskedandeskäl dessförinnan uppkommer - utan uppsägning och uppsägningsskäl kan frigöra sig från anställningsavtalet. En tidsbegränsad anställning till pensionsdatum skiljer sig således inte från ett avtal om en tillsvidareanställning såvitt avser möjligt slutdatum för anställningen. Därutöver bör beaktas att C.B. vid avtalets ingående var 42 år gammal. En tidsbegränsning till 65 års ålder skulle således innebära en avtalstid om 23 år, under vilken ingen av parterna skulle kunna säga upp avtalet. Tidsbegränsade anställningar av sådan längd förekommer knappast på svensk arbetsmarknad.

En tidsbegränsad anställning ger typiskt sett arbetstagaren under själva avtalstiden ett längre gående anställningsskydd än en tillsvidareanställning. Det normala är då att avtalstiden är relativt kort och därmed överblickbar. Vad förbundet här hävdar är dock en avtalstid om 23 år och med en sluttidpunkt som sammanfaller med i princip den sluttidpunkt som även en tillsvidareanställning kan ha. Ett sådant tidsbegränsat anställningsavtal är att likna vid en tillsvidareanställning med ett förstärkt anställningsskydd, t.ex. genom att arbetsgivaren gentemot arbetstagaren i det personliga avtalet avstår från möjligheten att åberopa arbetsbrist som uppsägningsgrund eller förbinder sig att inte säga upp anställningen förrän efter ett visst datum (jfr t.ex. AD 1976 nr 102, 1977 nr 24, 1981 nr 85). I avgörandet AD 1984 nr 81 fann domstolen att det ankom på arbetstagarsidan som hävdade att en tillsvidareanställning innefattade ett förstärkt anställningsskydd att visa sitt påstående om att arbetstagaren tillförsäkrat sig en särskild garanti mot uppsägning på grund av arbetsbrist.

Det är Arbetsdomstolens bedömning att det även i detta fall bör åligga arbetstagarsidan, förbundet, att visa sitt påstående om att parterna träffat ett anställningsavtal innebärande att avtalet inte varit uppsägningsbart eller att i vart fall stiftelsen skulle vara förhindrad att, under tiden fram till pensionsdatum, frigöra sig från avtalet genom uppsägning.

Frågan är då hur avtalets ordalydelse skall uppfattas mot denna bakgrund. Arbetsdomstolen gör den bedömningen att det inte går att av den omtvistade avtalstexten eller avtalstexten i övrigt dra slutsatsen att parterna avsett att träffa ett avtal om en tidsbegränsad anställning innebärande att avtalet inte skulle kunna sägas upp av någon av parterna i avtalet alternativt inte vara uppsägningsbart från arbetsgivarens sida. Arbetsdomstolen övergår härefter till att bedöma om det ändå går att utröna någon sådan gemensam partsavsikt med ledning av vad som förekom mellan avtalsparterna vid avtalstidpunkten.

I denna del har endast C.B. kunnat höras. G.D. eller R.E., som skrivit under avtalet för stiftelsens räkning, har inte kunnat höras vid huvudförhandlingen inför Arbetsdomstolen.

C.B. har berättat i huvudsak följande. Han och M.S. blev av G.D. erbjudna anställning hos stiftelsen i samband med att stiftelsen beslutade att återta förvaltningen av sina fastigheter i egen regi. Efter det första mötet med G.D. talades han och M.S. vid. De var bekymrade över att en anställning hos stiftelsen skulle vara otrygg med tanke på att de som anställda lätt kunde bli uppsagda om stiftelsen plötsligt skulle välja att åter lägga ut fastighetsförvaltningen på entreprenad. Någon gång efter hans och M.S:s samtal sökte G.D. upp honom. Hon hade då på hans tilltänkta anställningsavtal skrivit in för hand att ”anställningen upphör vid pensionsdatum”. Hon sade att M.S. hade ”fått det här i sitt avtal” och framförde att hon tyckte att han också skulle få ett sådant tillägg. G.D. sade vidare att tillägget var en trygghet för honom och att om stiftelsen fick en ny styrelse så skulle den inte kunna ”sparka ut” honom. Mer än så sades inte mellan honom och G.D. angående tillägget. Han uppfattade tillägget som att han skulle vara anställd till dess att han gick i pension. Han antog anställningserbjudandet.

Av C.B:s uppgifter kan följande slutsatser dras. Det omtvistade tillägget i C.B:s anställningsavtal har tillkommit efter en diskussion mellan G.D. och M.S. C.B. och G.D. har inte närmare berört innebörden av tillägget. Frågan om anställningsformen eller den närmare innebörden av tillägget synes överhuvudtaget inte ha varit föremål för diskussion mellan G.D. och C.B. Visserligen har G.D., enligt C.B., anfört att anställningsavtalet innebar att han inte kunde bli uppsagd av en ny styrelse, men vad hon närmare menade med det framgår inte av hans uppgifter. Det går inte att, av vad han berättat, dra slutsatsen att G.D. åsyftade att hans anställning skulle utgöra en sådan tidsbegränsad anställning enligt anställningsskyddslagens mening att uppsägning - utan hävningsgrund - överhuvudtaget inte var möjlig från någon av partssidorna före hans pensionering. C.B. har på frågor under förhöret med honom i Arbetsdomstolen inte heller kunnat redogöra för att det var så han uppfattade anställningsavtalet vid den tidpunkt då avtalet ingicks, t.ex. att stiftelsen inte skulle ha rätt att säga upp honom vid ageranden från hans sida som typiskt sätt utgör uppsägningsgrund men inte avskedandegrund. Det framgår inte heller av hans uppgifter att det skulle ha varit fråga om ett ensidigt åtagande från stiftelsens sida innebärande att C.B. ända fram till sin pensionering inte skulle kunna sägas upp på någon grund.

Med beaktande av vad som ovan anförts gör Arbetsdomstolen den samlade bedömningen att någon gemensam partsavsikt om den rättsliga innebörden av C.B:s anställningsavtal i enlighet med vad förbundet påstått inte är klarlagd.

Fråga är då om omständigheterna i övrigt vid avtalets tillkomst ger stöd åt förbundets uppfattning i tolkningsfrågan. Det är klarlagt att det var M.S. som förhandlade fram det aktuella tillägget med G.D., varefter tillägget utan några ytterligare diskussioner även fördes in i C.B:s anställningsavtal. Vad som förekom i diskussionerna mellan M.S. och G.D. kan således vara av betydelse för tolkningen av C.B:s anställningsavtal. M.S. har i förhöret med henne uppgett att hon frågade G.D. om hon inte kunde få någon slags försäkran om att hon inte skulle bli av med sitt arbete på en gång efter det att hon anställts eftersom hon var orolig för att stiftelsen åter skulle lägga ut fastighetsförvaltningen på entreprenad. Enligt M.S. skrev G.D. då det aktuella tillägget och därefter diskuterade de inte tillägget närmare. M.S. har vidare uppgett att hon utgick från att hon genom tillägget hade fått ett åtagande i enlighet med vad hon bett om, dvs. att hon inte skulle sägas upp den närmaste tiden. Vad M.S. således har uppgett ger i vart fall inte stöd åt förbundets uppfattning i tvisten. Uppgifterna talar tvärtom mer för stiftelsens inställning. Förbundet har emellertid ifrågasatt M.S:s vittnesmål och anfört att Arbetsdomstolen inte bör lägga det till grund för bedömningen. Någon annan utredning än M.S:s uppgifter om hur det omtvistade tillägget kom till finns inte. Med hänsyn härtill kan Arbetsdomstolen endast konstatera att oavsett om M.S:s uppgifter skall tillmätas betydelse i målet eller inte så har det inte framkommit några sådana omständigheter kring avtalets tillkomst som talar mer för förbundets inställning i tolkningsfrågan än stiftelsens. Omständigheterna vid avtalets tillkomst ger således inte stöd åt påståendet att C.B:s anställningsavtal var en tidsbegränsad anställning med det innehåll som förbundet påstått.

Arbetsdomstolen har således inte funnit utrett att parterna träffat ett avtal om att anställningen inte skulle vara uppsägningsbar eller av innebörd att arbetsgivaren åtagit sig att inte säga upp C.B. Det är därmed inte visat att den omtvistade avtalstexten avsett att åstadkomma en sådan tidsbegränsad anställning som förbundet har gjort gällande. Som anförts i det föregående skall en tillsvidareanställning anses föreligga om det inte är visat att parterna har kommit överens om någonting annat. I förevarande fall är något sådant inte visat. Med hänsyn härtill skall Arbetsdomstolen i denna mellandom förklara att C.B:s anställning varit en tillsvidareanställning.

Vid denna bedömning saknas anledning att pröva stiftelsens yrkanden om jämkning.