AD 2008 nr 10

Parter:

Svenska Byggnadsarbetareförbundet; Sveriges Byggindustrier; GDA Sverige Aktiebolag

Nr 10

Svenska Byggnadsarbetareförbundet

mot

Sveriges Byggindustrier och GDA Sverige Aktiebolag i Göteborg.

Mellan Sveriges Byggindustrier (Byggindustrierna) och Svenska Byggnadsarbetareförbundet (förbundet) gäller kollektivavtal. GDA Sverige AB (bolaget) är medlem i Byggindustrierna och därigenom bundet av avtalet. Bolaget bedriver bl.a. dykeriverksamhet inom Göteborgsområdet. Bolaget har omkring 20 anställda, av vilka fem arbetar med dykning.

K.W., som är medlem i förbundet, anställdes hos bolaget år 1999. Under hela anställningstiden har han arbetat som dykare. Den 22 december 2005 avskedades han från sin anställning. Som skäl för avskedandet anförde bolaget att K.W. den 11 september 2005 hade använt bolagets byggkran för att skada sin egen bil i syfte att begå försäkringsbedrägeri.

I beslut den 15 december 2006 och den 23 maj 2007 avslog Arbetsdomstolen yrkanden från förbundet om att domstolen interimistiskt skulle förordna om att K.W:s anställning skulle bestå tills dess tvisten slutligt avgjorts.

Tvist har uppstått om avskedandet. Tvisten har varit föremål för förhandlingar utan att parterna har kunnat enas.

Förbundet har väckt talan mot Byggindustrierna och bolaget. Förbundet har, som talan slutligt bestämts, yrkat att Arbetsdomstolen ska

1. ogiltigförklara avskedandet av K.W.,

2. förplikta bolaget att till honom utge dels lön jämte semesterersättning med sammanlagt 125 027 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 5 december 2007 till dess betalning sker, dels allmänt skadestånd med 75 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 2 november 2006 till dess betalning sker.

Förbundet har vidare förbehållit sig rätten att återkomma med anspråk på ersättning avseende ekonomisk skada efter huvudförhandling i målet.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet. Lönebeloppet och sättet att beräkna ränta har vitsordats som skäliga.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Bolaget bedriver dykeriverksamhet på ett område i Göteborg benämnt Nya Varvet. På arbetsplatsen finns bodar och förråd samt en byggkran. Arbetsplatsen är till viss del inhägnad, och stängslet har en grind som är låst med ett hänglås. Den del av arbetsplatsen som inte är inhägnad vetter mot ett berg. Obehöriga kan därför utan svårighet ta sig in på området. Bolaget har även ett kontor som ligger på annat håll i Göteborg, på Hagelvädersgatan.

Lördagen den 10 september 2005 parkerade K.W. sin privata bil på det inhägnade området Nya Varvet. Samtidigt hämtade han arbetsgivarens firmabil som skulle användas för en arbetsresa till Luleå på måndagen den 12 september 2005.

På söndagen den 11 september 2005 besökte dykaren T.H. arbetsplatsen Nya varvet mellan kl. 12.00 och kl. 13.00. Det fanns då inte några skador på K.W:s bil som stod parkerad på området. Skadorna måste därför ha tillfogats fordonet någon gång efter kl. 13.00 på söndagen men före kl. 07.00 påföljande morgon, då dykaren P.N. upptäckte skadorna.

På måndagen den 12 september 2005 kl. 06.30 lämnade K.W. sin son på daghemmet. Därefter hämtade han arbetskamraten T.H. vid dennes bostad. Han fick då ett telefonsamtal från arbetskamraten P.N. som befann sig på Nya Varvet. P.N. berättade att någon hade skadat K.W:s bil. K.W. och T.H. fortsatte till kontoret på Hagelvädersgatan för att hämta T.S. som skulle följa med till Luleå. När K.W. kom till kontoret vid Hagelvädersgatan kontaktade han försäkringsbolaget som uppmanade honom att göra en polisanmälan. Vidare kontaktade han en bärgningsfirma. K.W. ringde även polisen och frågade om han kunde göra en anmälan när han kom till Luleå. Detta var i sin ordning enligt polisen. Därefter ringde K.W. tillbaka till P.N. som lovade att övervaka bärgningen. K.W. åkte inte genast till bilen för att besiktiga den. Anledningen till detta var att det skulle ta cirka 30 minuter att förflytta sig mellan Hagelvädersgatan och Nya Varvet under rusningstrafik. Eftersom arbetslagets avresa till Luleå redan var försenad ville han inte medverka till en ytterligare fördröjning. Vid ankomsten till Luleå ringde K.W. till polisen för att göra en anmälan. Polisen meddelade att det redan hade kommit in en anmälan från en okänd person.

Efter avslutat arbete i Luleå återvände K.W. till Göteborg i november 2005. Han försökte då att få information om vad som hänt med hans bil. Det framkom att någon kopplat en cementklump till den byggkran som fanns på arbetsplatsen. Cementklumpen hade sedan släppts och skrapats mot K.W:s bil ett antal gånger. K.W. ville närmare ta reda på hur skadorna uppkommit. Han bad därför en arbetskamrat, H.J., att denne skulle visa honom hur kranen manövrerades. Syftet var att få reda på om man kunde manövrera kranen utan manöverpanelen med hjälp av styrreläerna i kranens elskåp. Elskåpet var olåst och obehöriga kunde lätt ta sig in på området. I oktober 2005 hade det ännu inte klarlagts huruvida kranen kunde manövreras på detta sätt utan manöverpanelen.

K.W. åkte sedan på en ny arbetsresa till Luleå. Efter utredning i november 2005 beslutade hans försäkringsbolag att inte betala ut någon försäkringsersättning med anledning av de skador som uppkommit på bilen. Försäkringsbolaget ansåg att K.W. inte på ett tillfredsställande sätt hade lyckats göra antagligt att det förelåg ett försäkringsfall. Försäkringsbolaget konstaterade vidare att bilen haft vissa färdskador redan innan den aktuella skadegörelsen inträffat.

I ett brev den 16 december 2005 besvarade bolaget de frågor som försäkringsbolaget hade ställt angående skadorna på K.W:s bil. Av brevet framgår att bolaget utgick från att försäkringsbolaget skulle ”gå vidare i ärendet”. Detta kan enligt förbundets uppfattning inte tolkas som annat än en begäran från bolaget att försäkringsbolaget skulle göra en polisanmälan.

Den 19 och 22 december 2005 hölls varselöverläggningar med anledning av tilltänkt avskedande av K.W. Parterna kunde inte enas. K.W. avskedades därefter den 22 december 2005. Den 28 december 2005 polisanmälde försäkringsbolaget K.W. för försök till bedrägeri. Den 9 september 2006 väcktes åtal mot honom. Göteborgs tingsrätt, avdelning 12, ogillade åtalet genom dom som meddelades den 29 mars 2007. Åklagaren överklagade domen. Hovrätten för Västra Sverige, avdelning 5, biföll överklagandet genom dom som meddelades den 10 december 2007. K.W. dömdes av hovrätten för försök till bedrägeri till villkorlig dom och dagsböter.

Förbundet gör gällande att K.W. inte kan ha utfört den aktuella gärningen eftersom han hade alibi för den tid då skadorna måste ha uppkommit. Under den aktuella tiden bodde K.W. hos sin mor, G.J. K.W. och hans son tillbringade hela söndagen tillsammans med G.J. På söndagskvällen tog K.W. en receptbelagd insomningstablett. Därefter gick han till sängs.

K.W. är av den uppfattningen att bolaget velat bli av med honom på grund av en fotskada som han ådrog sig i arbetet under år 2003. Bolagets företrädare har på olika sätt visat att de inte varit nöjda med att K.W. måste vara frånvarande från arbetet för att kunna uppsöka sjukgymnast. En annan anledning till missnöje från bolaget sida var att han hade svårigheter att arbeta övertid och följa med på arbetsresor som krävde övernattning eftersom han måste ta hand om sin son.

Hovrätten har visserligen funnit att K.W. gjort sig skyldig till bedrägeriförsök. Arbetsdomstolen har emellertid att göra en självständig prövning på grundval av utredningen i det föreliggande målet. Förutom den omständigheten att K.W. har alibi under den tid då bilen kom till skada bör domstolen beakta följande. Varvsområdet var inte inhägnat, och vem som helst kan ha tagit sig in där. Minst tio personer har tillgång till kranens manöverpanel, som normalt förvaras inlåst. Det är inte visat att manöverpanelen var inlåst vid det aktuella tillfället, även om den var det när P.N. kom till arbetsplatsen och fann bilen skadad på morgonen den 12 september 2005. Manöverpanelen är för övrigt inte nödvändig för att man ska kunna använda kranen. Man kan nämligen manipulera styrreläerna i kranens elskåp, som ostridigt var olåst. Även utan tillgång till manöverpanelen hade någon alltså kunnat använda kranen. Till det anförda kommer frågan om motiv för gärningen. För K.W. hade det varit alldeles huvudlöst och förenat med stor upptäcktsrisk att förstöra bilen på det sätt som skett.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att K.W. gjort sig skyldig till brott gör förbundet gällande att den brottslighet som K.W. begått inte varit riktad mot vare sig bolaget, arbetskamrater eller kunder. Den anställning K.W. haft har inte varit av sådan karaktär att ett eventuellt brott under dessa omständigheter kan läggas till grund för ett skiljande från anställningen. Arbetskamraternas och kundernas förtroende för K.W. som dykare kan inte anses bli påverkat av det som skett.

Det har sammanfattningsvis inte förelegat vare sig laga grund för avskedande eller saklig grund för uppsägning av K.W.

Arbetsgivarparterna

K.W. anställdes den 23 februari 1999 hos bolaget som dykare. Som dykare ingår man normalt i ett arbetslag om tre personer. Arbetslaget består av en dykare, en dykskötare och i vissa fall även en reservdykare. Den dykning som bedrivs är s.k. tungdykning, där luften till dykaren tillförs från ytan genom en slang. Dykskötaren är säkerhetsansvarig och fungerar som dykarens kontakt med ytan. Det är dykskötaren som hanterar lufttillförseln till dykaren. Det är av yttersta vikt att arbetskamraterna har förtroende för varandra i en sådan arbetssituation.

Lördagen den 10 september 2005 var K.W. på Nya Varvet där han parkerade sin privata bil. Han körde därifrån i bolagets firmabil. Söndagen den 11 september 2005 besökte dykaren T.H. Nya Varvet någon gång mellan kl. 12.00 och kl. 13.00. Han såg då att K.W:s bil stod parkerad på arbetsplatsen. Han noterade även att byggkranen var flyttad ur sitt viloläge och att kontrollvikten om 1 000 kilo var framtagen och placerad i närheten av kranen. Lyftkroken hängde strax ovanför kontrollvikten. Normalt är kranen placerad på ett visst sätt för att förhindra att vinden påverkar kranen. På så sätt minskas risken för att kranen välter, och den skulle i varje fall inte kunna falla över gång- och cykelbanan. Den aktuella dagen var kranen vriden ut mot gångbanan. T.H. noterade inte några uppbrutna lås eller annan åverkan.

Måndagen 12 september 2005 kl. 07.00 upptäckte dykaren P.N. att K.W:s bil var skadad. Någon hade med hjälp av kranen lyft kontrollvikten och släppt den över bilen. P.N. kontaktade polisen och anmälde det inträffade. P.N. ringde även till K.W. och meddelade vad som hänt. Vid telefonsamtalet noterade P.N. att K.W. inte lät förvånad när han informerades om skadorna på bilen. K.W. förklarade för P.N. att han var på väg till Luleå. I efterhand framkom det att K.W. ännu inte hade påbörjat resan till Luleå. Vid den aktuella tidpunkten befann sig K.W. tillsammans med T.H. på väg till kontoret på Hagelvädersgatan. Både P.N. och T.H. tyckte det var märkligt att K.W. inte åkte till Nya Varvet för att se vad som hänt med bilen. K.W. och T.H. åkte vidare till Hagelvädersgatan för att hämta upp T.S. som skulle ansluta i sin bil. När T.S. anlände till Hagelvädersgatan frågade han var han skulle parkera sin bil. K.W. föreslog Nya Varvet. T.H. replikerade då syrligt att man inte kan parkera på Nya Varvet ”för där går bilen sönder”. K.W. skrattade åt detta. De tre arbetskamraterna påbörjade resan till Luleå cirka kl. 08.30. Under vistelsen i Luleå erkände K.W. för T.H. att han själv åstadkommit skadorna på bilen, och han berättade också hur det hade gått till.

Den 4 november 2005 kontaktades bolaget av försäkringsbolaget If, vars handläggare undersökte skadeplatsen den 7 november 2005. Därefter erhöll bolaget information om att If inte avsåg att betala ut någon försäkringsersättning till K.W. Försäkringsbolagets utredning utvisade att skadegörelsen skett genom att någon med tillgång till nyckel hade tillskansat sig manöverpanelen och med hjälp av kranen och kontrollvikten åstadkommit skadorna på fordonet. Därutöver uppvisade fordonet vissa färdskador vilka enligt utredningen inte hade orsakats av betongklumpen. Försäkringsbolaget ansåg att K.W. orsakat skadorna på bilen genom att använda arbetsgivarens byggkran. Det förelåg därför enligt försäkringsbolaget inte något försäkringsfall.

För att kunna manövrera kranen krävs att man har tillgång till manöverpanelen. Denna var inlåst i en bod på arbetsplatsen. Det finns även en viss möjlighet att manövrera kranen genom ingrepp i ett olåst elskåp. Det är emellertid ostridigt mellan parterna att tre personer måste vara samtidigt närvarande för att kranen skall kunna manövreras på detta sätt med hjälp av elskåpets reläer. Vid en viss omkoppling av reläer är det tillräckligt att två personer är samtidigt närvarande. Slutsatsen är i alla händelser att det är omöjligt för en ensam person att manövrera kranen genom ingrepp i elskåpet.

I december 2005 polisanmälde försäkringsbolaget K.W. för försök till försäkringsbedrägeri. I augusti 2006 väcktes åtal mot honom för försök till bedrägeri. Göteborgs tingsrätt frikände K.W. genom dom i mars 2007. Efter överklagande från åklagarens sida dömde emellertid Hovrätten för Västra Sverige honom i december 2007 för försök till bedrägeri till villkorlig dom och dagsböter.

Enligt arbetsgivarparternas uppfattning är det ställt utom tvivel att K.W. själv eller genom annan har orsakat skadorna på bilen med hjälp av bolagets byggkran. K.W. har sedermera dömts för försök till bedrägeri. Brottet har inte varit riktat direkt mot arbetsgivaren, men har begåtts på arbetsplatsen med utnyttjande av arbetsgivarens egendom. Brottet som sådant är ägnat att rubba det förtroende som arbetsgivaren och arbetskamraterna måste kunna känna för en arbetstagare och arbetskamrat. K.W. har därmed grovt åsidosatt sina åligganden gentemot arbetsgivaren. Det har alltså förelegat laga grund för avskedande. I varje fall har det förelegat saklig grund för en uppsägning.

Domskäl

Bakgrunden till tvisten är att K.W. den 22 december 2005 avskedades från sin anställning som dykare hos bolaget. Som grund för avskedandet anförde bolaget att K.W. gjort sig skyldig till försök till bedrägeri genom att använda bolagets byggkran för att skada sin egen bil i syfte att erhålla försäkringsersättning.

Tvisten gäller om bolaget haft laga grund för att avskeda K.W. från anställningen. Parternas har skilda uppfattningar dels huruvida det var K.W. som skadade bilen, dels i förekommande fall huruvida gärningen innefattar laga skäl för avskedande.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med K.W. samt vittnesförhör med hans moder G.J. På arbetsgivarparternas begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med bolagets tidigare verkställande direktör J.J. samt vittnesförhör med arbetsledaren M.N., dykskötarna P.N. och H.J. samt dykaren T.H. Parterna har också åberopat skriftlig bevisning.

Har K.W. själv skadat bilen?

Det finns anledning att först gå in på den omständigheten att K.W. den 10 december 2007 dömdes av Hovrätten för Västra Sverige för försök till försäkringsbedrägeri. Gärningsbeskrivningen överensstämmer i sak med det påstående som bolaget har lagt till grund för sitt avskedande av K.W. Enligt fast praxis i Arbetsdomstolen gäller att en allmän domstols dom i ett brottmål har betydande bevisverkan i ett mål rörande avskedande eller uppsägning. Det anförda gäller emellertid endast i fall då den allmänna domstolens dom har vunnit laga kraft. Den omnämnda hovrättsdomen hade vid tidpunkten för huvudförhandlingen i det föreliggande målet inte vunnit laga kraft. Den bevisprövning som hovrätten gjort i sin dom kan därför inte tillmätas betydelse vid den bedömning som Arbetsdomstolen nu har att göra (jfr AD 1996 nr 85).

K.W. har även inför Arbetsdomstolen bestritt att han skadat sin bil i syfte att erhålla försäkringsersättning.

Följande är ostridigt i målet. K.W:s bil stod parkerad på det varvsområde där bolaget bedriver verksamhet. Området är nästan helt inhägnat, men det är möjligt för utomstående att ta sig in där. Skadorna på K.W:s bil orsakades genom att någon med hjälp av bolagets lyftkran lyfte en kontrollvikt av betong och släppte ner den, respektive svingade den i sidled, mot bilen. Kranen manövreras normalt med hjälp av en lös, bärbar manöverpanel som när det inte är arbetstid hålls inlåst i en av bodarna. Samtliga anställda på arbetsplatsen har nycklar till boden där manöverpanelen förvaras. När skadorna på bilen upptäcktes vid arbetets början den 12 september 2005 låg manöverpanelen inlåst på sin plats. Det syntes inga tecken på inbrott. Det är i och för sig möjligt att manövrera kranen genom att manipulera styrreläerna i ett olåst elskåp på kranen. För att kunna göra detta krävs dock i praktiken att tre eller åtminstone två personer är samtidigt närvarande och har erforderliga kunskaper om reläernas funktioner.

Med hänsyn till vad som upplysts om kranen, dess manöverpanel och möjligheterna att manövrera kranen utan manöverpanelen får det enligt Arbetsdomstolens mening anses uteslutet att någon utomstående har utfört skadegörelsen på K.W:s bil. Skadorna måste med denna utgångspunkt ha utförts av någon person som har anknytning till bolaget och som därför har kunnat få tillgång till manöverpanelen. Det har dock inte framkommit, eller ens antytts från förbundets sida, att någon av bolagets företrädare eller K.W:s arbetskamrater skulle ha haft motiv för att skada bilen. Däremot kan K.W. för egen del mycket väl ha haft ett sådant motiv, nämligen att få ut försäkringsersättning för bilen.

Vad som är särskilt besvärande för K.W. är de uppgifter som lämnats av T.H. Denne har inför domstolen berättat i huvudsak följande. Sedan han på morgonen den 12 september 2005 i samband med avresan till Luleå fått höra om skadegörelsen fattade han på grund av K.W:s beteende misstankar och ställde därför frågan om det var han som hade skadat bilen. K.W. skrattade då bara utan att besvara frågan. Senare, någon gång när de åkte bil tillsammans under den första arbetsveckan i Luleå, samtalade han med K.W. om skadorna på bilen. Han ställde en direkt fråga till K.W. om hur denne hade åstadkommit skadorna. K.W. beskrev då hur han kopplat betongklumpen till kranen och sedan släppt ned den och svingat den i sidled mot bilen. Att K.W. sade detta är helt klart och det kunde inte vara fråga om något missförstånd. Själv hade han före denna händelse ett gott förhållande till K.W., men i och med samtalet tappade han helt förtroendet för denne.

K.W. har uppgett att det angivna samtalet med T.H. fördes först då det genom försäkringsbolagets utredning hade blivit klarlagt hur skadorna uppkommit samt att det var detta utredningsresultat han redogjorde för vid deras samtal. Mot detta talar dock att försäkringsbolagets utredning såvitt framkommit inte hade lagts fram vid tidpunkten för samtalet. Vidare kan Arbetsdomstolen konstatera att T.H. har gjort ett mycket tillförlitligt intryck och att det inte finns anledning att ifrågasätta de uppgifter han lämnat.

K.W. har inför domstolen anfört att han var tillsammans med sin mor G.J. under den tid då skadegörelsen måste ha utförts. Hans uppgifter i denna del vinner i och för sig stöd av vad G.J. har berättat inför Arbetsdomstolen. De uppgifter hon lämnat föranleder dock enligt domstolens mening inte slutsatsen att det är uteslutet att det var K.W. som utförde skadegörelsen.

Vid ett övervägande av de omständigheter som framkommit i målet anser Arbetsdomstolen att det måste anses utrett att K.W. själv åstadkom skadorna på bilen i syfte att få ut försäkringsersättning.

Arbetsdomstolen har i ett flertal rättsfall haft anledning att ta ställning till frågan om avskedande eller uppsägning av arbetstagare vilken gjort sig skyldig till förmögenhetsbrott som riktas mot arbetsgivaren eller som begås på arbetsplatsen. Rättspraxis innehåller åtskilliga exempel på att ett sådant handlande har bedömts vara så grovt att arbetsgivaren har ansetts berättigad att omedelbart upplösa anställningsförhållandet genom avskedande (jfr prop. 1981/82:71 s. 27). Frågan om det i det enskilda fallet finns fog för ett avskedande eller en uppsägning måste dock bli beroende av en samlad bedömning av förhållandena kring själva förseelsen och omständigheterna i övrigt. Situationen har i rättspraxis vanligen varit den att brottet har riktats mot arbetsgivaren eller har begåtts på arbetsplatsen och då varit riktat mot en arbetskamrat. Det finns emellertid exempel även på fall där brottet har begåtts på arbetsplatsen, men inte varit riktat mot arbetsgivaren eller någon arbetskamrat (se bl.a. domarna 1989 nr 25 och 1990 nr 24).

En utgångspunkt för domstolens prövning i avskedandefrågan är att det brott som K.W. gjort sig skyldig till inte har varit riktat mot bolaget eller mot någon arbetskamrat och heller inte har haft något samband med fullgörandet av hans arbetsuppgifter. Brottet begicks dock på K.W:s arbetsplats och med hjälp av utrustning som tillhör bolaget. Enligt Arbetsdomstolens mening har K.W. därigenom gjort sig skyldig till ett handlande som bolaget i dess egenskap av arbetsgivare inte ska behöva tåla. Ett brott som det aktuella är ägnat att rycka undan en väsentlig förutsättning för ett anställningsförhållande genom att rubba det förtroende som både arbetsgivaren och arbetskamrater måste kunna känna för en arbetstagare och arbetskamrat. Omständigheterna kring händelsen har varit sådana att K.W:s handlande har varit ägnat att omintetgöra det förtroende som en arbetsgivare måste kunna känna för varje anställd, oavsett dennes funktion i verksamheten.

På grund av det anförda kommer Arbetsdomstolen till slutsatsen att bolaget måste anses ha varit berättigat att med omedelbar verkan skilja K.W. från anställningen. Förbundets talan ska alltså avslås.

Rättegångskostnader

Vid den angivna utgången i målet ska förbundet förpliktas att ersätta arbetsgivarparterna för deras rättegångskostnader. Det belopp som yrkats har av förbundet vitsordats som skäligt.