AD 2010 nr 52

Parter:

OFR/P genom Polisförbundet; Staten genom Rikspolisstyrelsen

Nr 52

OFR/P genom Polisförbundet

mot

Staten genom Rikspolisstyrelsen.

Mellan staten genom Rikspolisstyrelsen samt OFR/P och Polisförbundet gäller varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal.

K.W. är medlem i Polisförbundet. Under perioden den 1 december 2005 - den 30 november 2008 hade hon en tidsbegränsad anställning hos säkerhetspolisen (SÄPO). Hon utförde inledningsvis arbete som livvakt vid personskyddsenhetens utrikesministergrupp. Efter en händelse på flygplatsen Heathrow i London den 23 maj 2007 omplacerades K.W. från arbetet som livvakt till annat arbete hos SÄPO. Hon har sedan den 27 augusti 2007 varit helt eller delvis sjukskriven.

Mellan parterna har uppkommit tvist huruvida omplaceringen av K.W. har utgjort en särskilt ingripande omplacering av personliga skäl som har genomförts utan att det har förelegat godtagbara skäl. Vidare har uppkommit tvist dels huruvida omplaceringen har utgjort en enligt 62 § medbestämmandelagen otillåten disciplinpåföljd, dels huruvida staten har ådragit sig ett ansvar för inkomstförlust föranledd av K.W:s sjukskrivning samt dels huruvida staten i samband med omplaceringen har åsidosatt sin förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen. Parterna har tvisteförhandlat såväl lokalt som centralt utan att kunna enas.

OFR/P genom Polisförbundet (hädanefter förbundet) har väckt talan i Arbetsdomstolen och har, som talan slutligt bestämts, yrkat att Arbetsdomstolen ska

1. förplikta staten att till K.W. utge

dels allmänt skadestånd med 200 000 kr för kollektivavtalsbrott och med 100 000 kr för brott mot 62 § medbestämmandelagen jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 5 mars 2009 till dess betalning sker,

dels ekonomiskt skadestånd för i första hand kollektivavtalsbrott och i andra hand brott mot 62 § medbestämmandelagen med 11 277 kr per månad för perioden den 20 juni 2007 - den 26 augusti 2007 jämte ränta enligt 6 § räntelagen på månadsvis förfallande belopp från den 25:e varje månad till dess betalning sker,

dels ekonomiskt skadestånd avseende ersättning för inkomstförlust på grund av sjukskrivning under tiden den 27 augusti 2007 - den 5 maj 2010 med 313 078 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på belopp enligt domsbilaga.

2. förbehålla K.W. rätten att återkomma med yrkanden om ekonomiskt skadestånd avseende tid efter huvudförhandling i målet, samt

3. förplikta staten att till förbundet utge allmänt skadestånd med 100 000 kr för kollektivavtalsbrott och med 150 000 kr för brott mot 11 § medbestämmandelagen jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från den 5 mars 2009 till dess betalning sker.

Staten har bestritt samtliga yrkanden. Inga belopp avseende ekonomiskt eller allmänt skadestånd har vitsordats som skäliga. Sättet att räkna ränta på yrkade belopp har vitsordats som skäligt.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

K.W. har arbetat som polis sedan år 1981. Efter genomförd livvaktsutbildning började hon arbeta som livvakt år 1994. Hon har därefter i olika omgångar arbetat som livvakt i sammanlagt tio år. Vid anställning som livvakt har arbetstagaren kvar sin grundanställning hos polisen, men är tjänstledig från den. Sedan år 2000 har K.W. haft en grundanställning som kriminalinspektör vid polismyndigheten i Stockholms län med placering på länskriminalpolisen. I december 2005 fick K.W. en anställning som livvakt hos SÄPO. Hon placerades i utrikesministergruppen. Anställningen var tidsbegränsad till perioden den 1 december 2005 - den 30 november 2008.

Händelseförloppet den 23 maj 2007

I maj 2007 reste K.W. och livvaktskollegan C.S. till USA med utrikesministern och hans följe. De ansvarade för utrikesministerns säkerhet under delar av vistelsen i USA och under hemresan. Under hemresan den 23 maj 2007 mellanlandade sällskapet på Heathrow i London. K.W. hade då varit i tjänst i över 24 timmar utan att sova. Sällskapet hade kort tid på sig för byte av plan. De möttes av personal som skulle eskortera sällskapet från ena planet till det andra. Eskorten hade inte fått information om vilka som eskorterades och begick därför misstaget att lotsa sällskapet genom säkerhetskontrollen. C.S. som gick först bredvid utrikesministern, gjorde inget för att rätta till misstaget. K.W. gick sist och kunde därför inte göra något åt saken. Utrikesministern passerade först genom metalldetektorn. När C.S. därefter skulle gå igenom gav den utslag för säkerhetsvästen och ASP- batongen som han hade på sig. Sällskapet stoppades därför medan utrikesministern väntade med eskorten bakom säkerhetskontrollen. K.W. och en medarbetare till utrikesministern fick sitt handbagage genomsökt. Två pistolpipor påträffades i K.W:s handbagage. Information om att pistolpiporna skulle föras med hade rapporterats i behörig ordning. K.W. bar även med sig kopior på handlingar från Secret Service i USA gällande transitering av vapen. Vanligtvis brukar livvakternas handbagage och livvakterna själva inte scannas eller genomsökas i säkerhetskontrollen. SÄPO ansvarar för att handlingar med nödvändig information via Utrikesdepartementet (UD) och svenska ambassaden i värdlandet skickas till berörda myndigheter utomlands. Ingen av de aktuella handlingarna nämnde något om den ASP-batong som C.S. bar med sig.

Efter en stund lämnade utrikesministern och eskorten platsen och fortsatte mot planet. C.S. försökte inte hindra detta. Han hade ansvaret för närskyddet av skyddspersonen eftersom han gick först av livvakterna. K.W. var inriktad på att försöka förklara för säkerhetspersonalen att de var livvakter och hade bråttom till sitt plan. När hon upptäckte att utrikesministern var borta kände hon sig stressad och maktlös. Hon förklarade för säkerhetspersonalen vilka som ingick i sällskapet och visade upp både id-handlingar och handlingar angående vapen. Hon bad personalen om att låta C.S. gå medan hon själv skulle stanna kvar för att lösa situationen. Flygplatspolisen kom till platsen på K.W:s begäran. Hon förklarade situationen för polisen. Det var då fem minuter kvar tills planet till Stockholm skulle lyfta. C.S. fick inte tillåtelse att gå för att hinna med planet. Flygplatspolisen förklarade att K.W. och C.S. eventuellt gjort sig skyldiga till brott genom att ha vapen med sig. K.W. bad därefter om att få tillbaka sin påse med taxfreevaror som hon inhandlat på flygplatsen i Washington. Det fick hon dock inte. K.W., som förstod att utrikesministern skulle få flyga till Stockholm utan livvaktsskydd, tappade då humöret. Hon sade till säkerhetspersonalen ”this is fucking unbelievable”. De svarade att sådant språk inte var tillåtet. Hon sade därefter ”fuck you” ytterligare två gånger till säkerhetspersonalen. C.S., som hade stått någon meter bort med en av utrikesministerns medarbetare, kom då fram och sade åt henne att lugna ner sig. Hon ångrade sig djupt och bad den säkerhetskontrollant hon svurit åt om ursäkt. Denna godtog ursäkten, vilket innebar att situationen genast reddes ut av K.W.

Staten har i målet gjort gällande att UD förlorade förtroendet för SÄPO:s personskyddsverksamhet på grund av K.W:s agerande på Heathrow. Av skrivelse från UD till ambassaden i London efter händelsen framgår dock att hennes svordomar av berörda myndigheter ansågs vara en bagatellartad omständighet. Skrivelsen ger intrycket att UD ansåg att det var det brittiska misstaget med transiteringen, trots att Sverige hade föranmält och begärt bistånd med denna, som var det stora problemet. Av skrivelsen framgår vidare att samma vikt lades vid K.W:s olämpliga uttalande som vid att C.S. inte hade anmält sitt innehav av en ASP-batong. Av en brittisk skrivelse till Sveriges ambassadör i London framgår att det var på grund av att C.S. bar med sig en ASP-batong som sällskapet blev stoppat i säkerhetskontrollen.

Sammanfattningsvis kan konstateras att orsaken till att utrikesministern fick flyga utan livvakter till Stockholm var att eskorten tog sällskapet genom säkerhetskontrollen och att C.S., K.W. och en medarbetare till utrikesministern inte tilläts passera genom denna säkerhetskontroll. Anledningen till att de inte tilläts passera var dels att C.S. medförde en ASP-batong, dels att transiteringen av vapnen inte fungerade eftersom de nödvändiga handlingarna inte nått flygplatsen. Inget av detta kan läggas K.W. till last.

Händelseförloppet efter den 23 maj 2007

Dagen efter händelsen berättade K.W. om denna för sektionschefen K.Å. Hon förklarade att hon hade svurit. Hon upprättade även en PM över händelsen. K.Å. hade redan pratat med C.S. Den 1 juni 2007 hade K.W. ett nytt möte med K.Å. Hon fick då veta att ledningen inte längre hade förtroende för henne. Den 4 juni 2007 hade hon ett möte med personalchefen K.M. Hon fick då veta att det hade diskuterats om hon skulle omplaceras. Den 12 juni 2007 kallades hon till ett möte med bl.a. enhetschefen A.K. Han ville inte höra hennes version. Han förklarade i stället att han inte hade förtroende för henne som livvakt och att hon inte längre skulle få arbeta som sådan. Han förklarade att ett skriftligt beslut med det innehållet skulle ges den 15 juni 2007. Den 13 och 14 juni 2007 pratade hon per telefon med K.Å. Hon fick då veta att ledningen kommit fram till att hon skulle arbeta i ett projekt som bedrevs av konsulten P.B. och som såg ut att bli långvarigt.

Den 20 juni 2007 inleddes de fackliga förhandlingarna. Vid denna förhandling förklarade staten att avsikten var att placera K.W. i P.B:s projekt. Som grund för omplaceringen angavs att hon uppträtt olämpligt på Heathrow den 23 maj 2007. Hon inställde sig på eftermiddagen den 20 juni 2007 hos P.B. som visade henne arbetet. Trots att hon bad om det fick hon ingen skriftlig arbetsbeskrivning. Nästa dag påbörjade hon sina nya arbetsuppgifter med att skriva in statistik i Excel. Den 25 juni 2007 träffades parterna för fortsatt lokal förhandling. Förbundet förklarade att det ansåg att statens beslut om omplacering var fattat på oklara grunder och att K.W. uppfattade det som en bestraffning. Förhandlingarna avslutades denna dag. Den 10 juli 2007 fick K.W. ta del av beslutet om omplacering.

Genom omplaceringen ändrades K.W:s arbetstid från periodplanerad arbetstid till flexarbetstid under dagtid. Hon skulle inte längre arbeta på sådana tider att det berättigade henne till övertidsersättning och tillägg för obekväm arbetstid, beredskap, jour och resor utan skulle i stället arbeta på kontorstid. De arbetsuppgifter hon hade haft som livvakt skilde sig mycket från de nya arbetsuppgifterna. De nya arbetsuppgifterna var varken kvalificerade eller självständiga. Att K.W:s arbetsuppgifter, ansvar, arbetstider och lön ändrades i och med omplaceringen innebär att omplaceringen var särskilt ingripande. Förbundet anser att det inte har förelegat godtagbara skäl för omplaceringen av K.W. Staten ska därför utge allmänt skadestånd till K.W. och förbundet för kollektivavtalsbrott.

Förbundet vill tillägga att staten inte bör ges rätt att åberopa en i målet omnämnd händelse den 3 januari 2007 som K.W. var inblandad i. Den grund för omplacering som Arbetsdomstolen har att pröva är K.W:s agerande den 23 maj 2007 och inget annat. Vad som hände den 3 januari 2007 bör inte få beaktas vid bedömningen. Vid såväl den lokala som den centrala förhandlingen förklarade staten att det var endast händelsen den 23 maj 2007 som låg till grund för omplaceringen. Staten får därmed anses ha avstått att åberopa händelsen den 3 januari 2007.

Otillåten disciplinpåföljd

Omplaceringen av K.W. utgör en otillåten disciplinpåföljd som en reaktion på hennes handlande på Heathrow. Staten har omplacerat henne utan att först försöka med mindre ingripande åtgärder. Syftet med omplaceringen har varit att straffa henne. Enligt 62 § medbestämmandelagen och kollektivavtalet kan disciplinpåföljd åläggas anställda i form av varning och löneavdrag men inte i form av omplacering. Omplaceringen utgör alltså en otillåten disciplinpåföljd. För detta brott mot medbestämmandelagen ska staten utge allmänt skadestånd till K.W.

Ekonomiskt skadestånd

Brottet mot kollektivavtalet och brottet mot 62 § medbestämmandelagen medför även ansvar för staten att utge ekonomiskt skadestånd till K.W. för utebliven ersättning för perioden den 20 juni 2007 - den 26 augusti 2007. I första hand åberopas kollektivavtalsbrottet som grund för ekonomiskt skadestånd och i andra hand brottet mot 62 § medbestämmandelagen.

K.W. var sjukskriven på heltid fr.o.m. den 27 augusti 2007 t.o.m. den 30 november 2008. Därefter har hon varit sjukskriven på deltid. Staten har genom sitt agerande orsakat sjukskrivningen och den därmed följande inkomstförlusten. Staten förklarade den 12 juni 2007 att hon aldrig mer skulle få arbeta som livvakt. Staten omplacerade därefter henne till relativt okvalificerade arbetsuppgifter innan förhandlingarna var avslutade. K.W. mådde dåligt på grund av statens agerande. Staten gjorde därefter en anmälan till personalansvarsnämnden den 5 juli 2007 angående disciplinpåföljd. På sin sista semesterdag fick hon av K.Å. veta att personalansvarsnämnden återförvisat ärendet till SÄPO och att ärendet överlämnats till åklagare. Att lämna över ärendet till åklagare var en överdriven och särskilt kränkande handling. Det är inte rutin att lämna över ärendet till åklagare. Enligt 5 kap. 1 § polisförordningen ska det ske endast när det rör sig om brott som har samband med arbetet. K.W:s agerande har inte varit brottsligt. Åklagaren lade också ner förundersökningen av den anledningen. K.W. bröt ihop efter beskedet om att ärendet hade överlämnats till åklagare. Hon fick hjälp med att uppsöka läkare och sjukskrevs. K.W:s inkomstförlust är en direkt följd av det sätt på vilket staten har agerat. Besluten att omplacera, varna och anmäla till åklagare ledde fram till att hon drabbades av depression, ångest och så småningom posttraumatiska stressymptom med sjukskrivning som följd. Att det föreligger ett direkt orsakssamband mellan statens agerande och sjukskrivningen framgår av intyg som lämnats av H.S. och A.L. Staten är enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen skyldig att ersätta skadan.

Om skadan består i inkomstförlust ska denna skada ersättas oavsett varifrån inkomsten skulle ha kommit. Det spelar ingen roll att den som orsakat skadan är en annan arbetsgivare än den K.W. haft sedan november 2008. Staten ska därför utge ekonomiskt skadestånd till K.W. motsvarande hela hennes inkomstförlust från den 27 augusti 2007 till dagen för huvudförhandling i målet. Inkomstförlusten utgörs av mellanskillnaden mellan vad hon skulle ha uppburit i lön om hon hade varit helt arbetsförmögen och vad hon erhållit i sjukpenning. Övertidsersättning och andra arbetstidsberoende tillägg ska räknas in i inkomstförlusten. Arbetet som livvakt åt utrikesministern var stadigvarande så anordnat att sådan ersättning har varit en helt normal del av månadsinkomsten.

Brott mot 11 § medbestämmandelagen

Förbundet gör gällande att staten omplacerade K.W. den 20 eller 21 juni 2007, dvs. innan förhandlingarna var slutförda. Omplaceringen var inte endast tillfällig. Genom att omplacera K.W. innan förhandlingen var slutförd har staten åsidosatt sin förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen. Några synnerliga skäl att besluta om omplaceringen innan förhandlingarna avslutats har inte förelegat. För brottet mot medbestämmandelagen i denna del ska staten utge allmänt skadestånd till förbundet.

Staten

Polisväsendet består av en central förvaltningsmyndighet, Rikspolisstyrelsen, och de olika polismyndigheterna. Rikspolisstyrelsen kan anställa poliser som har en anställning vid en polismyndighet för verksamhet hos Rikspolisstyrelsen. SÄPO hör till Rikspolisstyrelsen. Vid SÄPO bedrivs bl.a. personskyddsverksamhet. År 2007 var verksamheten vid SÄPO indelad i 17 enheter, varav en var personskyddsenheten. Den var i sin tur indelad i fyra sektioner. En av dessa var personskyddssektion 2 med ansvar för regering och riksdag. Sektionen var i sin tur indelad i sex grupper. En av grupperna var utrikesministergruppen där K.W. arbetade.

Det är riktigt att K.W. har den bakgrund inom polisen och livvaktsarbete som förbundet anfört. Hon hade från den 1 december 2005 en tidsbegränsad anställning som kriminalinspektör hos SÄPO. Anställningen gällde tills vidare, dock längst t.o.m. den 30 november 2008. I anställningsbeslutet, daterat den 24 oktober 2005, angavs att hon var placerad tills vidare vid personskyddsenheten och att hennes arbetsuppgifter bestod i personskyddsarbete och därmed sammanhängande arbetsuppgifter.

Den 3 januari 2007 tjänstgjorde K.W. som livvakt på en flygning med utrikesministern mellan Bryssel och Stockholm. Hon beställde då in en flaska vin och hamnade i diskussion med kaptenen som därför skrev en rapport. SÄPO genomförde en internutredning. K.W. omplacerades tillfälligt men återgick i livvaktsarbete den 21 februari 2007 sedan enhetsledningen förklarat att förtroendet för henne kvarstod.

Händelseförloppet den 23 maj 2007

Den 17 maj 2007 reste K.W. och tre livvaktskollegor, däribland C.S., med utrikesministern i en svensk delegation till Washington. Hemresan påbörjades den 22 maj 2007. På Washingtons flygplats samtalade K.W. och C.S. med en flygbolagsrepresentant. De fick beskedet att K.W. skulle förvara sina pistolpipor i handbagaget och att C.S. kunde bära med sig både skyddsväst och ASP-batong. Under flygresan kom de överens om att dela upp tjänstgöringen. K.W. sov till ungefär två timmar före landning. Hon hade således inte, som förbundet gjort gällande, arbetat i 24 timmar i sträck.

På Heathrow möttes sällskapet av en flygbolagsrepresentant och eskort som lotsade dem till terminalen. Inne på terminalen blev de anvisade att passera en säkerhetskontroll i s.k. ”fast track”. Utrikesministern gick igenom kontrollen och väntade inne i vänthallen. Både C.S. och K.W. stoppades trots att de visade tjänstelegitimationer och förklarade vilka de var. Efter en kort stund fick C.S. tillstånd att passera då han uppgav att utrikesministern befann sig i vänthallen. K.W. blev dock kvar vid kontrollen. En stund senare kom hon in i vänthallen med ett par av säkerhetskontrollanterna. Hon verkade mycket uppretad och arg. Hon fick plocka upp både pistolpipor och en taxfreepåse vid en personaldisk. C.S. stod då fortfarande vid utrikesministern i vänthallen. En av utrikesministerns medarbetare kom fram till honom och berättade att K.W. fördröjde dem genom att inte vilja släppa ifrån sig sina taxfreevaror. Han gick då fram till disken där K.W. stod och hörde henne högljutt uttala ”fuck you” eller ”fuck off” till personalen. Säkerhetskontrollanten sade att det var ett olämpligt språkbruk. Hon svarade då ungefär ”du ska inte säga till mig vad jag får säga eller inte och jag pratar hur jag vill”. Därefter fick de besked om att brittisk polis hade kontaktats. Trots detta fortsatte hon att högljutt skälla ut kontrollanterna. C.S. hörde också hur hon minst en gång till sa ”fuck you” eller ”fuck off”. Han tog henne åt sidan och bad henne att lugna ned sig. Hon vägrade dock att acceptera tillrättavisningen och riktade i stället sin ilska mot C.S.

I anslutning till detta anlände två brittiska poliser. En diskussion inleddes och det togs kopior på C.S:s och K.W:s tjänstelegitimationer. K.W. fortsatte att tala högljutt och lyssnade inte till vad polisen hade att säga. Vid den tidpunkten fick C.S. ett samtal från utrikesministern som uppgav att han var på väg att gå ombord på planet. C.S. fick klartecken från en av poliserna att följa med planet om han lämnade ifrån sig sin ASP-batong till K.W. Hon skulle stanna tills frågan om hennes uppträdande blivit utredd. Under tiden hade också en personalansvarig tjänsteman på flygplatsen kommit till platsen. Han berättade att den säkerhetskontrollant som K.W. svurit mot hade brutit ihop. På fråga av tjänstemannen medgav K.W. att hon hade svurit. I samband med detta ändrade sig de brittiska poliserna och meddelade att både C.S. och K.W. måste stanna kvar eftersom K.W. hade gjort sig skyldig till en förseelse - public order offence - som skulle anmälas. Utrikesministern fick därför åka hem utan livvaktsskydd. Andra livvakter fick möta upp utrikesministern på Arlanda.

Händelseförloppet efter den 23 maj 2007

Den 24 maj 2007 hölls möte mellan sektionschefen K.Å. och K.W. på sätt som förbundet har anfört. Under de påföljande dagarna ägde ytterligare samtal rum mellan de båda. K.W. visade ingen insikt om hur allvarligt arbetsgivaren såg på hennes agerande. K.Å. inhämtade samtidigt mer detaljerad information om händelsen genom samtal med bl.a. C.S. och SÄPO:s sambandsman i London. Hon blev även kontaktad av enhetens personalombud. Han framförde kollegornas oro över det inträffade och förklarade att de inte ville arbeta med K.W. i fortsättningen. Dessutom hade K.Å. kontakter med bl.a. UD om det inträffade. UD hade reagerat på händelsen vilket framgår av en PM som ställdes till svenska ambassaden i London den 31 maj 2007. Därtill mottog den svenska ambassaden i London reaktioner från brittiskt håll i form av en skrift från Foreign & Commonwealth Office den 24 maj 2007.

K.Å. och enhetschefen A.K. gjorde bedömningen att händelsen hade fått sådana konsekvenser att det var ytterst tveksamt om K.W. kunde fortsätta att arbeta som livvakt. Därför beslutades bl.a. att hon skulle avstå från att åka på en inplanerad tjänsteresa till Egypten i början av juni 2007. Under perioden den 24 maj - den 12 juni 2007 genomgick hon bl.a. utbildning och tog ut ett antal fridagar. Den 12 juni 2007 kallades K.W. till samtal med bl.a. K.Å. och A.K. Vid samtalet klargjordes att SÄPO inte längre hade förtroende för henne som livvakt och att avsikten därför var att tilldela henne andra arbetsuppgifter inom ramen för personskyddsenhetens verksamhetsområde. Före samtalet hade informell samverkan förevarit med förbundet. K.Å. hade den 24 maj 2007 kontaktat personalombudet T.R. för att diskutera den fortsatta hanteringen av ärendet. Genom informell samverkan gavs förbundet därefter vid flera tillfällen möjlighet att lämna sin syn på det inträffade och K.W:s framtida arbetsuppgifter. De lokala parterna hos SÄPO var ense om att K.W. inte längre kunde fortsätta som livvakt. Till saken hör att arbetsgivaren hade haft överseende med den tidigare händelse som inträffade den 3 januari 2007 och låtit K.W. fortsätta som livvakt. Samverkan skedde på samma sätt i det fallet vilket inte har kritiserats. Den 20 juni 2007 inleddes en mer formell förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen om en stadigvarande omplacering av K.W. Förhandlingen avslutades den 25 juni 2007.

Den 21 juni 2007 introducerades K.W. i det projekt som P.B. ledde. Projektet innebar att man skulle se över beläggningssituationen för livvakter. I projektet ingick att samla in uppgifter om personskyddsaktiviteter och att därefter bearbeta och analysera dessa. Syftet var att få kunskap om hur livvakterna skulle kunna användas på det mest effektiva sättet. En förutsättning för att arbeta i projektet var att man hade erfarenhet från personskyddsarbete med tyngdpunkt på livvaktsrollen. En bidragande orsak till att K.W. introducerades i projektet var att hon hade sådan erfarenhet. Den 10 juli 2007 beslutade SÄPO att omplacera K.W. inom ramen för hennes anställning. Beslutet bestod i att K.W. stadigvarande omplacerades till det projekt som hon hade introducerats i.

Den 5 juli 2007 anmälde SÄPO till personalansvarsnämnden frågan om disciplinansvar på grund av händelsen på Heathrow. Personalansvarsnämnden avgör aldrig huruvida en händelse innefattar brott. Detta ankommer i stället på åklagarmyndigheten. Att ärenden i visa fall kan bli föremål för åklagares bedömning framgår av reglerna i 5 kap.polisförordningen. Ärendet överlämnades därför till åklagare. Förundersökningen lades den 3 september 2007 ned med motiveringen att gärningen inte utgjorde brott. Den 15 oktober 2007 beslutade personalansvarsnämnden enhälligt att ålägga K.W. en disciplinpåföljd i form av varning. Förbundet var representerat i nämnden. Beslutet har inte föranlett någon tvist.

Omplaceringen har för K.W. inte varit av särskilt ingripande natur. De nya arbetsuppgifterna har inte varit okvalificerade. Att inledningsvis föra in uppgifter i Excel var en nödvändig åtgärd för det efterföljande analysarbetet. K.W:s anställningsvillkor i form av grundlön och funktionstillägg var oförändrade efter omplaceringen. Det bestrids att övertidsersättning och tillägg för obekväm arbetstid, beredskap, jour och restid har varit en helt normal del av hennes månadsinkomst och att hon i och med omplaceringen förlorat denna. Av lönespecifikationer framgår att de arbetstidsberoende ersättningarna har varierat kraftigt i storlek från månad till månad. Tillägg för obekväm arbetstid utbetalades även för arbete den 21 juni 2007, dvs. efter omplaceringen. De aktuella tilläggen har inte heller utgjort med anställningen förenade rättigheter. De har utgjort kompensation för de skyldigheter som åvilat arbetstagaren enligt kollektivavtalet. En arbetstagares möjligheter att tas i anspråk inom ramen för nämnda skyldigheter kan inte jämställas med löneförmån. Samma kollektivavtal som tidigare, med samma bestämmelser avseende arbetstidsberoende ersättningar, gällde efter omplaceringen. Avseende anställningsförhållandet i övrigt kan nämnas att K.W. efter omplaceringen fick en mer regelbunden arbetstid, vilket måste ses som förmånligt. Sammantaget har omplaceringen varken beträffande nya arbetsuppgifter eller beträffande anställningsvillkor varit särskilt ingripande. Därför kan omplaceringen inte prövas på rättslig väg.

Det har i alla händelser funnits godtagbara skäl för omplaceringen. K.W:s uppträdande på Heathrow den 23 maj 2007 fick betydande konsekvenser för såväl verksamheten vid personskyddsenheten som arbetsgivarens förtroende för henne som livvakt. Konsekvenserna för verksamheten bestod dels i att hennes kollegor tappade förtroende för att arbeta med henne, dels i att externa aktörer såsom UD reagerade på händelsen vilket innebar en tillfällig förtroendeförlust från deras sida för SÄPO:s personskyddsverksamhet. Uppfattningen vinner stöd av personalansvarsnämndens beslut den 15 oktober 2007. K.W. ansågs ha åsidosatt sina skyldigheter i anställningen på ett sätt som inte kunde bedömas som ringa. Sammantaget måste godtagbara skäl för omplaceringen anses ha förelegat.

Otillåten disciplinpåföljd

Förbundet har påstått att omplaceringen av K.W. har utgjort en otillåten disciplinpåföljd enligt 62 § medbestämmandelagen och att staten därför är skadeståndsskyldig. Skälet för omplaceringen var att förtroendet för henne som livvakt var förbrukat med anledning av hennes omdömeslösa uppträdande på Heathrow den 23 maj 2007 och de efterverkningar detta fick. Omplaceringen har inte vidtagits i bestraffningssyfte.

Ekonomiskt skadestånd

Av vad som anförts avseende omplaceringen följer att det inte föreligger vare sig ett kollektivavtalsbrott eller ett brott mot 62 § medbestämmandelagen. Något ekonomiskt skadestånd ska därför inte utgå för perioden den 21 juni 2007 - den 26 augusti 2007.

Förbundet har i målet vidare anfört att staten ska utge ekonomiskt skadestånd för perioden efter den 27 augusti 2007 eftersom staten enligt förbundets mening har orsakat K.W:s sjukskrivning. För att ersättning för ren förmögenhetsskada ska utgå krävs att vållandet skett genom brott. Det har inte ens påståtts att det skulle ha begåtts något brott. Som en grundläggande skadeståndsrättslig princip gäller att skadeståndsskyldighet bara kan uppstå om skadevållaren har vållat skadan antingen uppsåtligt eller av vårdslöshet eller oaktsamhet, s.k. culpa. Om den påstådda skadevållaren har handlat i enlighet med gällande rätt kan han inte bli skadeståndsskyldig. Staten har omplacerat K.W. i enlighet med gällande rätt. Vidare utdelades personalansvarsnämndens varning i enlighet med gällande rätt och med förbundets medverkan. Överlämnandet av ärendet till åklagare har skett i enlighet med den skyldighet som ålegat myndigheten enligt polisförordningen. Grund för skadeståndsskyldighet föreligger således inte.

Vidare har K.W. under sjukskrivningsperioden inte stått till arbetsgivarens förfogande. Staten har därför inte varit skyldig att betala henne någon lön. Det har heller inte funnits något adekvat orsakssamband mellan på ena sidan omplaceringen, varningen och åklagarprövningen och på andra sidan K.W:s sjukskrivning. Sjukskrivningen påbörjades den 28 augusti 2007, dvs. mer än två månader efter det att K.W. omplacerades och mer än en och en halv månad innan personalansvarsnämnden meddelade henne en varning.

Ersättning ska i varje fall inte utgå för den ekonomiska skada som K.W. kan ha lidit efter det att anställningsförhållandet mellan henne och SÄPO upphörde den 30 november 2008. Under alla omständigheter ska skadeståndet inte omfatta förlust av arbetstidsberoende ersättningar, eftersom dessa inte är en med anställningen förenad rättighet.

Brott mot 11 § medbestämmandelagen

Som redan har anförts bereddes förbundet genom en informell samverkansprocess tillfälle att lämna sina synpunkter före omplaceringen. Förbundet har därigenom fått möjlighet att utöva det inflytande inför beslutet som följer av 11 § medbestämmandelagen. Personalombudet måste ha insett att de möten som hölls var ämnade att uppfylla SÄPO:s förhandlingsskyldighet. Samverkan gick för övrigt till på precis samma sätt som efter händelsen den 3 januari 2007.

Om Arbetsdomstolen skulle anse att den nämnda samverkan inte har medfört att statens förhandlingsskyldighet uppfylldes, görs gällande att beslutet om omplacering den 21 juni 2007 var tillfälligt. När det slutliga beslutet om omplacering meddelades den 10 juli 2007 hade förhandlingarna ostridigt avslutats. Det har i alla händelser förelegat synnerliga skäl att fatta beslut om omplaceringen innan förhandlingarna avslutats.

Om Arbetsdomstolen ändå skulle finna att staten är skadeståndsskyldig ska skadeståndet jämkas kraftigt. Staten har haft fog för uppfattningen att förhandlingsskyldigheten varit uppfylld. Dessutom måste i en jämkningssituation beaktas att en formell förhandling hade inletts innan den tillfälliga omplaceringen och att denna avslutades två arbetsdagar senare.

Domskäl

K.W. har arbetat som polis sedan år 1981. Hon hade under perioden den 1 december 2005 - den 30 november 2008 en tidsbegränsad anställning hos SÄPO. Hon var placerad vid personskyddsenheten och utförde arbete som livvakt. Den 23 maj 2007 befann sig K.W. i tjänsten på Heathrow för att som livvakt flyga hem tillsammans med utrikesministern och hans följe. K.W. och en annan livvakt stoppades därvid i säkerhetskontrollen. Det uppstod en tidsutdräkt som ledde till att utrikesministern flög till Stockholm utan livvakt. I tvisten är det främst K.W:s uppträdande vid händelsen som är av intresse. Händelsen fick till följd att staten omplacerade henne från livvaktsarbete till andra arbetsuppgifter.

Tvisten i målet gäller i huvudsak följande frågor:

1. Har det i K.W:s fall varit fråga om en särskilt ingripande omplacering som vidtagits utan att det har förelegat godtagbara skäl?

2. Utgjorde omplaceringen en enligt 62 § medbestämmandelagen otillåten disciplinpåföljd?

3. Har staten rättsstridigt orsakat K.W:s senare sjukskrivning och därigenom ådragit sig ansvar för ekonomisk skada?

4. Har omplaceringen beslutats och verkställts innan förhandlingar enligt 11 § medbestämmandelagen avslutats?

Utredningen

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med K.W. samt vittnesförhör med f.d. livvakten M.S. och leg. psykologen och psykoterapeuten H.S. På statens begäran har hållits vittnesförhör med livvakten C.S., sektionschefen K.Å., f.d. enhetschefen A.K., f.d. konsulten P.B., f.d. personalombudet T.R. och f.d. HR-chefen K.M. Skriftlig bevisning har åberopats.

Den rättsliga bakgrunden rörande vissa omplaceringar

Ett beslut om att omplacera en arbetstagare utgör ett arbetsledningsbeslut som arbetsgivaren kan fatta efter fritt val och som normalt inte kan överprövas i rättslig väg. Arbetsgivaren får dock självfallet inte handla godtyckligt eller i strid med lag och goda seder. I vissa situationer kan domstolens prövningsrätt vara vidsträcktare än som annars är fallet. Arbetsdomstolen har i domen AD 1978 nr 89 uttalat att det föreligger starka skäl att anse att vissa slag av särskilt ingripande omplaceringar bör kunna underkastas rättslig prövning på ett sätt som påminner om vad som gäller vid uppsägning. Uttalandena i denna dom tar sikte på omplaceringar av skäl som är hänförliga till den enskilde arbetstagaren personligen och som får särskilt ingripande verkningar med hänsyn till arbetsuppgifter, anställningsförmåner och anställningsförhållandet i övrigt. Domen innebär att det i fall av detta slag krävs att omplaceringen har föranletts av godtagbara skäl. Även i domstolens senare praxis finns exempel på prövning av de nu angivna principerna (se t.ex. AD 1998 nr 150 med där anmärkta rättsfall, AD 2002 nr 134 och AD 2003 nr 76).

Har omplaceringen av K.W. föranlett särskilt ingripande verkningar för henne?

Det har i Arbetsdomstolen inte gjorts gällande annat än att omplaceringen av K.W. har föranletts av skäl som varit hänförliga till henne personligen. Staten har emellertid i första hand gjort gällande att omplaceringen inte har varit sådan att den kan anses ha fått särskilt ingripande verkningar för henne.

I denna del är följande ostridigt. K.W. var före omplaceringen placerad vid personskyddsenhetens utrikesministergrupp. Hennes placering där innebar att hon utförde arbete som livvakt med utrikesministern som skyddsperson. Hon hade omfattande erfarenhet av livvaktsarbete. Placeringen innebar att hon hade periodplanerad arbetstid. Resor och övertidsarbete förekom i förhållandevis stor utsträckning. Till följd härav erhöll hon påslag på lönen genom övertidsersättning och andra arbetstidsberoende tillägg. Omplaceringen innebar att hon placerades att arbeta i ett projekt avseende beläggningssituationen för livvakter. Därigenom överfördes hon även organisatoriskt till en annan sektion inom personskyddsenheten. Hennes nya arbetsuppgifter bestod till en början i att föra in statistik över livvakternas arbetade timmar i ett Exceldokument. Arbetstiden ändrades från periodplanerad arbetstid till flextid.

Förbundet har i denna del gjort gällande att K.W. genom omplaceringen gått miste om övertidsersättning och tillägg för obekväm arbetstid, beredskap, jour och resor. För perioden december 2006 t.o.m. maj 2007 uppgick övertidsersättning och tillägg inklusive semesterförmåner i genomsnitt till 11 277 kr per månad. Enligt förbundet har arbetet som livvakt varit stadigvarande så anordnat att övertidsersättning och tillägg har varit en helt normal del av hennes månadsinkomst. Vidare har hennes arbetstid efter omplaceringen ändrats från periodplanerad arbetstid till flextid. De nya arbetsuppgifterna skilde sig mycket från arbetsuppgifterna som K.W. utförde som livvakt och de var varken kvalificerade eller självständiga.

Staten har invänt att övertidsersättning och tillägg inte varit med anställningen förenade rättigheter och därför inte heller en normal del av hennes månadsinkomst. Hennes arbetsskyldighet inom personskyddsenheten har inte varit begränsad enbart till arbete som livvakt. Samma anställningsvillkor med möjlighet till övertidsersättning och tillägg har kvarstått efter omplaceringen. Tillägg för obekväm arbetstid har även utgått efter omplaceringen. Vad avser de nya arbetsuppgifterna så ingick i projektet att i en senare del bearbeta och analysera införda uppgifter.

Det råder enligt Arbetsdomstolens mening inte någon tvekan om att K.W. för sin del har upplevt att omplaceringen har haft ingripande verkningar för henne. Detta måste anses förståeligt mot bakgrund av att arbetet som livvakt för utrikesministern utan tvekan var både ansvarsfullt och omväxlande, medan hennes nya arbetsuppgifter avsåg ett kontorsarbete som i varje fall inte framstår som speciellt kvalificerat i inledningsskedet. Till detta kommer att omplaceringen inneburit förändringar i form av en betydande löneminskning. Det får anses utrett att arbetet efter omplaceringen inte gav samma möjligheter till övertidsersättning och andra tillägg som livvaktsarbetet. Av vad som framkommit av utredningen i övrigt får anses klarlagt att arbetet som livvakt i personskyddsenhetens utrikesministergrupp stadigvarande var så anordnat att både övertidsersättning och andra tillägg har varit en helt normal del av K.W:s månadsinkomst (jfr AD 1993 nr 34 med där anmärkta rättsfall). Arbetsdomstolen anser på grund av dessa omständigheter att omplaceringen har fått så ingripande verkningar för K.W. att den bör kunna prövas på rättslig väg.

Har det funnits godtagbara skäl för omplaceringen?

Staten har gjort gällande att K.W:s uppträdande vid händelsen på Heathrow den 23 maj 2007 har lett till att förtroendet för henne som livvakt har gått förlorat. Förbundet har bestritt att det inträffade skulle innefatta ett godtagbart skäl för omplaceringen.

Det som inträffade på Heathrow den 23 maj 2007 är i huvudsak ostridigt. Transiteringen av utrikesministern gick inte till på det särskilda sätt som brukar tillämpas, utan han och hans följeslagare måste passera den sedvanliga säkerhetskontrollen. K.W. och den andre livvakten, C.S., stoppades i säkerhetskontrollen på grund av de vapendelar m.m. som de medförde. Det uppstod en diskussion och en tidsutdräkt som ledde till att de båda livvakterna inte hann med anslutningsflyget till Stockholm. Utrikesministern flög hem utan livvaktsskydd. Staten har i målet förklarat att det inte görs gällande att den sistnämnda omständigheten berodde på K.W. samt att omplaceringen grundas enbart på hennes sätt att uppträda gentemot den brittiska flygplatspersonalen.

Beträffande det närmare händelseförloppet vid säkerhetskontrollen har lämnats uppgifter inför domstolen av K.W. själv och av C.S. Av dem som hörts i målet var det endast dessa två som var närvarande vid händelsen. Deras berättelser stämmer överens i väsentliga hänseenden, men det finns vissa mindre skillnader. I den mån berättelserna skiljer sig åt anser domstolen att det finns anledning att sätta tilltro till C.S:s berättelse inte minst därför att han i motsats till K.W. behöll sitt lugn vid händelsen. Av K.W:s egna uppgifter kan man dra slutsatsen att hon förlorade fattningen, och detta måste rimligtvis ha påverkat hennes förmåga att uppfatta detaljer i händelseförloppet.

Det som inträffade var följande. När sällskapet kom fram till säkerhetskontrollen passerade utrikesministern och en tjänsteman från utrikesdepartementet denna. De båda livvakterna stoppades, men C.S. tilläts passera sedan han förklarat att han måste följa utrikesministern. K.W. hölls alltså kvar i säkerhetskontrollen. De övriga i sällskapet väntade på K.W. i vänthallen ganska nära säkerhetskontrollen. Efter ett par minuter kom K.W. tillsammans med personal från säkerhetskontrollen in i vänthallen. K.W. skällde på säkerhetskontrollanterna. Enligt C.S:s uppgifter var hon högljutt utåtagerande, utan att lägga märke till utrikesministern, UD- tjänstemannen och C.S. K.W. har själv berättat att det brast för henne när säkerhetskontrollanterna inte ville låta henne behålla en påse med taxfree-varor och att hon då sade "this is fucking unbelievable" och "fuck you". Enligt C.S. skrek hon detta högt. Flygplatspersonalen klargjorde att polis skulle komma till platsen. När C.S. bad K.W. att lugna sig började hon argumentera högljutt även mot honom. Enligt C.S. var hon nästan inte kontaktbar. Hon skällde även på den brittiske polisman som kommit till platsen. Denne klargjorde att båda livvakterna måste stanna kvar på grund av K.W:s beteende.

Det ligger i sakens natur att uppgiften att vara livvakt, särskilt i samband med en utrikesresa med dåliga möjligheter att få sömn, kan ställa stora krav på individen. Detta ligger alltså i uppgiften, och målsättningen är naturligtvis att det är personer som kan motsvara dessa krav som väljs ut och bedöms som lämpliga att vara livvakt. Även om det skulle förhålla sig så att K.W. vid tillfället inte hade sovit på 24 timmar - en uppgift som för övrigt motsägs av C.S. - är detta inte en ursäkt för hennes uppträdande. Det var uppenbarligen inte hennes fel att de båda livvakterna tvingades genom säkerhetskontrollen och blev stoppade där, och mot den bakgrunden kan det vara svårt att förstå varför hon inte kunde behålla sitt lugn. Någon egentlig krissituation var det inte fråga om. Enligt Arbetsdomstolens mening råder det ingen tvekan om att K.W. uppträdde oprofessionellt. Det allvarliga var enligt domstolens mening inte bara K.W:s personliga uppträdande med svordomar mot den brittiska flygplatspersonalen, vilket naturligen innebar att den svenska utrikesförvaltningens anseende skadades. Av stor betydelse är att man av både hennes egna och C.S:s uppgifter kan sluta sig till att hon tappade behärskningen och helt glömde bort sin huvudsakliga uppgift, nämligen att hålla uppmärksamheten på utrikesministern och dennes säkerhet.

På grund av det anförda anser Arbetsdomstolen att händelsen har gett fog för uppfattningen att K.W. inte var lämpad för livvaktsarbete och att hon i stället borde tilldelas andra arbetsuppgifter. Det har med andra ord förelegat godtagbara skäl för omplaceringen av henne. Detta betyder att omplaceringen inte har innefattat något brott mot kollektivavtalet och att förbundets talan om skadestånd i denna del ska avslås.

Staten har i målet även pekat på en händelse som inträffade den 3 januari 2007. Mot bakgrund av domstolens bedömning i det föregående är det inte nödvändigt att gå närmare in på den händelsen och frågan huruvida den får åberopas i målet eller inte.

Otillåten disciplinpåföljd?

Förbundet har i målet gjort gällande att staten genom att omplacera K.W. från livvaktsarbete till arbetet i projektet ålagt henne en disciplinpåföljd som stått i strid med 62 § medbestämmandelagen. Som framgår av AD 1978 nr 89 och efterföljande praxis omfattas en omplaceringsåtgärd av regeln i 62 § medbestämmandelagen om den vidtas i bestraffningssyfte. Avgörande för bedömningen i denna del är således om omplaceringen av K.W. kan anses ha skett i sådant syfte.

Arbetsdomstolen anser att det saknas anledning att anta annat än att åtgärden att tilldela K.W. andra arbetsuppgifter än dem hon haft som livvakt vidtagits av de skäl som i målet har angetts av staten. Det kan därmed inte anses att åtgärden skett i sådant bestraffningssyfte som är kännetecknande för disciplinpåföljder. Omplaceringen kan följaktligen inte bedömas som en sådan påföljd. Det kan i sammanhanget erinras om att K.W. i enlighet med den ordning som gäller på statens område senare tilldelades ett disciplinstraff i form av varning.

På grund av det anförda ska förbundets talan om skadestånd på grund av brott mot 62 § medbestämmandelagen avslås.

Ekonomiskt skadestånd

Förbundet har som grund för yrkandet om ekonomiskt skadestånd avseende perioden den 20 juni - den 26 augusti 2007 i första hand åberopat kollektivavtalsbrott och i andra hand brott mot 62 § medbestämmandelagen. Av den bedömning som Arbetsdomstolen gjort avseende frågorna om kollektivavtalsbrott och omplaceringens förenlighet med 62 § medbestämmandelagen följer att förbundet inte kan vinna framgång med sin talan i denna del.

Förbundet har även yrkat ekonomiskt skadestånd för perioden den 27 augusti 2007 - den 5 maj 2010, dvs. under period som K.W. varit sjukskriven. Som grund härför har förbundet gjort gällande följande. Staten har genom sitt vårdslösa beteende gentemot K.W. orsakat hennes sjukdom och därmed inkomstförlusten på grund av sjukskrivningen. Statens vårdslösa beteende har bestått i att omplacera och varna K.W. samt överlämna ärendet till åklagare. Ersättning ska utgå med skillnaden mellan hennes lön som fullt arbetsför och vad hon har uppburit som sjukpenning.

Staten har bestritt yrkandet och anfört följande. För att ersättning för ren förmögenhetsskada ska utgå krävs vållande genom brott, vilket inte är fallet här. Staten har i behandlingen av ärendet agerat i enlighet med gällande rätt. Någon skada har inte vållats genom s.k. culpa. Eftersom K.W. inte stått till arbetsgivarens förfogande under sjukskrivningstiden ska ersättning inte utgå. I vart fall saknas adekvat kausalitet mellan statens agerande och sjukskrivningen.

För att förbundets uppfattning i denna del av målet ska godtas måste enligt domstolens mening krävas att de åtgärder som vidtagits i K.W:s fall kan betecknas som rättsstridiga. I fråga om omplaceringen av K.W. har Arbetsdomstolen redan konstaterat att godtagbara skäl för åtgärden har förelegat. Vad avser anmälan till personalansvarsnämnden och överlämnandet av ärendet till åklagare står det klart att K.W:s handlande på Heathrow varit av sådant slag att det kunnat bli föremål för överväganden från dessa instanser. I 5 kap.polisförordningen (1998:1558) finns regler som innebär att ett ärende i vissa fall omedelbart ska överlämnas till åklagare för prövning om förundersökning ska inledas eller inte. I K.W:s fall överlämnades ärendet till åklagare som senare beslöt att lägga ned förundersökningen. Enligt domstolens mening finns det inte fog för någon befogad kritik med anledning av åtgärden att överlämna ärendet till åklagaren. Motsvarande gäller i fråga om anmälan till personalansvarsnämnden, som senare i ett enhälligt beslut fann skäl att utdela en varning till K.W. Av utredningen i målet har således inte framkommit att staten i sin hantering av ärendet skulle ha agerat rättsstridigt.

Det anförda betyder att yrkandet om ekonomiskt skadestånd i sin helhet ska avslås.

Brott mot 11 § medbestämmandelagen?

I målet är ostridigt att K.W. började utföra sina nya arbetsuppgifter den 20 eller 21 juni 2007. Vidare är parterna ense om att primärförhandlingarna avslutades först några dagar senare, nämligen den 25 juni 2007.

Arbetsdomstolen finner att beslutet att omplacera K.W. från livvaktsarbete till arbete i P.B:s projekt har utgjort ett beslut av sådan karaktär att staten enligt 11 § medbestämmandelagen varit förhandlingsskyldig gentemot förbundet. Detta har inte heller bestritts av staten. Det har emellertid gjorts gällande i första hand att denna förhandlingsskyldighet fullgjorts genom en informell och enkel samverkansprocess som är vanligt förekommande på arbetsplatsen. Detta har bestritts av förbundet.

Som Arbetsdomstolen åtskilliga gånger tidigare uttalat kan förhandlingar ibland genomföras på ett informellt och enkelt sätt. Ett minimikrav är emellertid alltid att part fått klart för sig att det är fråga om en förhandling (se t.ex. AD 1987 nr 58). Av utredningen i målet har inte framkommit att företrädare för förbundet genom sådan samverkansprocess som staten gör gällande skulle ha fått klart för sig att det rört sig om en förhandling. Vad staten har anfört i denna del kan därför inte godtas av domstolen.

Staten har ytterligare invänt att beslut om stadigvarande omplacering fattades först den 10 juli 2007 och att omplaceringen fram till dess var tillfällig. Av utredningen framgår emellertid att staten före den 20 eller 21 juni 2007 gjorde klart för K.W. att förtroendet för henne som livvakt var förbrukat. Det får anses utrett att det redan då stod klart att hon inte skulle komma att återvända till livvaktsarbete under återstoden av hennes tidsbegränsade anställning. Det kan således inte anses visat att omplaceringen från livvaktsarbete fram till den 10 juli 2007 endast varit tillfällig.

Staten har slutligen invänt att sådana synnerliga skäl som avses i 11 § andra stycket medbestämmandelagen har förelegat. Det har dock inte anförts några skäl som skulle kunna föranleda bedömningen att det förelåg synnerliga skäl för att genomföra omplaceringen innan förhandlingarna avslutats.

Det anförda betyder att myndigheten har fattat och verkställt beslutet om att fr.o.m. den 20 eller 21 juni 2007 omplacera K.W. från arbetet som livvakt utan att helt ha fullgjort sin förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen mot förbundet. Staten har därmed ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd. Med hänsyn till omständigheterna anser Arbetsdomstolen att skadeståndet bör bestämmas till 35 000 kr.

Rättegångskostnader

Den utgång i målet som följer av Arbetsdomstolens ställningstaganden i det föregående innebär att vad staten har tappat är av endast ringa betydelse. Staten ska därför erhålla full ersättning för sina rättegångskostnader. Det belopp som staten yrkat har vitsordats som skäligt av förbundet.