HFD 2011:13

N.F. var ensam vårdnadshavare för sonen Liam, född i februari 2006. Liam var sedan augusti 2006 placerad i familjehem hos makarna A. Den 4 januari 2010 framställde N.F. en begäran hos Jönköpings kommun om hemtagning av sonen.

Sociala områdesnämnden väster i Jönköpings kommun (socialnämnden) beslutade den 23 juni 2010 om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Förvaltningsrätten fastställde beslutet.

Socialnämnden ansökte därefter hos förvaltningsrätten enligt 24 § LVU om flyttningsförbud som skulle gälla tills vidare. I den inför ansökan företagna utredningen angavs bl.a. följande. Liam har sedan födseln varit aktuell för socialtjänstens insatser. Han har varit placerad i samma familjehem sedan han var fem och en halv månad gammal; fr.o.m. den 13 september 2006 med stöd av socialtjänstlagen. Modern, N.F., har ett flertal gånger sedan Liam placerades begärt att han ska flytta hem; någon prövning har dock inte företagits. Den 4 januari 2010 begärde N.F. att Liam ska flytta hem till henne. Liam har sin anknytning till familjehemmet och det är där han är rotad. När han berättar om sin familj och familjemedlemmar är det familjehemmet och dess familjemedlemmar han talar om. Han har under placeringstiden haft ett umgänge med sin mor som skiftat i kontinuitet och omfattning. Det har varit två längre perioder då det av olika anledningar har varit längre uppehåll i umgänget. Han har sedan hösten 2008 regelbundet umgänge med sin mor. Hösten 2009 visade Liam tecken på att han inte mådde bra. Han blev utagerande både i familjehemmet och på förskolan. Socialtjänsten i Ödeshögs kommun, som fram till den 25 januari 2010 handlagt ärendet, gjorde bedömningen att Liam skulle kunna flytta hem till sin mor, men att det var oklart när det skulle kunna ske. N.F. har nu uppfyllt de krav som socialtjänsten i Ödeshög satt upp i en genomförandeplan den 1 juli 2009. Målen var utformade utifrån N.F:s förmåga snarare än utifrån Liams behov. N.F. har under utredningstiden uttryckt att hon inte har för avsikt att ta hem Liam direkt utan att det är viktigt att det sker i en takt som är bra för både henne och Liam och i en takt som bedöms vara bäst för honom.

Förvaltningsrätten i Jönköping (2010-07-14, ordförande Jansson), som höll muntlig förhandling i målet den 7 juli 2010, yttrade: Av 1 § LVU framgår dels att vid beslut enligt lagen ska vad som är bäst för den unge vara avgörande, dels att åtgärder enligt 24 § får vidtas utan samtycke. - Enligt 24 § LVU får förvaltningsrätten efter ansökan av socialnämnden för viss tid eller tills vidare förbjuda den som har vårdnaden om en underårig att ta denne från ett familjehem om det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas om han eller hon skiljs från hemmet. - I förarbetena (prop. 1979/80:1 s. 541) anges bl.a. följande. Enbart en övergående störning eller annan tillfällig olägenhet är inte tillräckliga för att meddela ett förbud. Det ska föreligga konkreta omständigheter som talar för en påtaglig risk att den unge kan ta skada. De omständigheter som bör tillmätas betydelse vid beslut om flyttningsförbud är bl.a. den unges ålder, utvecklingsgrad, egenskaper och känslobindningar. Vidare måste beaktas den tid den unge har vårdats på annan plats än hos föräldrarna, de levnadsförhållanden den unge befinner sig i och de som han kommer till. Vårdnadshavarens kontakter med den unge under den tid som de varit åtskilda bör också vägas in. - I prop. 1989/90:28 s. 119 anges bl.a. följande. Vid frivilliga placeringar skall vården upphöra när föräldrarna begär det. Finner nämnden att barnet inte kan återvända hem utan påtaglig risk för skada på dess hälsa eller utveckling och går föräldrarna inte med på att barnet stannar kvar i familjehemmet, bör en ansökan om flyttningsförbud omedelbart ges in till länsrätten (numera förvaltningsrätten). - Enligt 6 kap. 8 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL, ska, när barnet har varit placerat i samma familjehem under tre år från det att placeringen verkställdes, socialnämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken. - Förvaltningsrätten gör följande bedömning. - Liam har under nästan hela sitt liv bott i samma familjehem. Utredningen ger vid handen att det är till familjehemsföräldrarna han i dag har sin anknytning och att han uppfattar familjehemmet som sitt eget hem. Hans umgänge med N.F. har tidigare, oavsett anledningen härtill, under lång tid varit sporadiskt. Det är först fr.o.m. oktober 2008 som kontinuerligt umgänge förekommit. Av utredningen framgår vidare att Liam reagerat med ett utagerande beteende i samband med umgängestillfällena. Vid en sammantagen bedömning föreligger det enligt förvaltningsrättens mening en påtaglig risk för att Liams hälsa och utveckling skadas om han skiljs från familjehemmet. Socialnämndens ansökan om flyttningsförbud ska därför bifallas. Med hänsyn till den förestående utredningen om en eventuell överflyttning av vårdnaden ska förbudet gälla tills vidare. - Beslutet om flyttningsförbud bör gälla omedelbart. - Förvaltningsrätten beslutar med stöd av 24 § LVU att Liam inte får flyttas från makarna A:s hem (familjehemmet). - Förvaltningsrätten förordnar enligt 40 § LVU att beslutet gäller omedelbart.

N.F. överklagade förvaltningsrättens dom och yrkade att kammarrätten skulle ändra domen och lämna socialnämndens ansökan om flyttningsförbud enligt 24 § LVU utan bifall. Hon anförde bl.a. följande. Det föreligger inte någon påtaglig risk för att Liams hälsa eller utveckling skadas genom att hon skulle ta hem honom vid någon olämplig tidpunkt eller alltför snabbt. Hon har så gott som under hela placeringstiden, dvs. sedan september 2006, efterfrågat en återförening med sin son. Det har under denna tid inte fattats några formella beslut om vården av Liam varför hon förvägrats möjligheten att få vården överprövad i domstol. Detta har varit möjligt på grund av hennes ungdom och bristande erfarenhet av tillämpligt regelverk. Det är först nu, när hon fått hjälp av rättsligt biträde, som hon kunnat framställa konkreta krav syftande till upphörande av familjehemsplaceringen. De förhållanden som föranledde placeringen - i huvudsak hennes destruktiva förhållande med Liams pappa - har upphört sedan lång tid tillbaka. Det har således inte på grund av brister hos henne funnits skäl till fortsatt familjehemsplacering. Inte heller Liams behov har hindrat en återförening långt tidigare. Även om hon framställt konkreta krav på bl.a. utökat umgänge och förberedelse av återförening, så har hon aldrig krävt ett omedelbart upphävande av placeringen. Hon har inte heller krävt något speciellt datum för upphävandet. Skälen för detta är att hon ovillkorligen vill förvissa sig om att återföreningen sker vid en tidpunkt och på det sätt som i alla avseenden tar hänsyn till Liams behov och förutsättningar. Det saknas anledning befara att hon nu skulle prioritera sin egen - i och för sig starka - önskan att få hem Liam. Vid en familjehemsplacering föranledd av brister i omsorgen bör inriktningen normalt vara att barnet ska kunna återförenas med sin förälder så snart omständigheterna tillåter det. Den omständigheten att Socialnämnden i Ödeshögs kommun inte handlagt ärendet i enlighet med denna princip, med följden att placeringen kommit att bestå längre än nödvändigt, innebär inte att det nu finns skäl för beslut om flyttningsförbud.

Socialnämnden motsatte sig bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Liam är fyra och ett halvt år gammal. Han har bott i samma familjehem sedan augusti 2006. Umgänget med N.F. har inte varit regelbundet. Av nämndens utredning framgår att Liam enligt familjehemsföräldrarna blivit orolig inför umgängestillfällena. Tiden före utökningen av umgänget fungerade det bra, dvs. fram till hösten 2009. Liam har sedan umgänget utökats blivit mer utagerande och sökt konflikter, vilket bekräftas av personal på förskolan. Familjehemsföräldrarna har också uttalat att Liam uttryckt oro för att de ska försvinna. Utredningen visar alltså att en återförening med N.F. skulle aktualisera stora påfrestningar för Liam. Han är starkt känslomässigt knuten till familjehemmet och att låta N.F. ta hem honom skulle innebära en påtaglig risk för att hans hälsa och utveckling skadas. Det måste utan tvekan vara bäst för Liam att han för närvarande får stanna kvar i familjehemmet. Mot bakgrund av N.F:s önskemål om att familjehemsplaceringen ska upphöra och hennes missnöje med det umgänge som hon haft har nämnden inlett en utredning om vårdnadsöverflyttning. Då det för närvarande inte är möjligt att bedöma om, eller när, en återförening kan ske, bör flyttningsförbudet gälla tills vidare.

Barnets ställföreträdare och offentliga biträde motsatte sig bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Liam har varit placerad i familjehemmet under hela sin uppväxt. Genom att kontakten med N.F. varit gles fram till två och ett halvt års ålder, har han knutit an till familjehemmet. En överflyttning till N.F. skulle vara omöjlig att förstå för Liam eftersom det är till familjehemsföräldrarna han har sin känslomässiga anknytning. Ett flyttningsförbud är nödvändigt för att garantera Liam kontinuitet, trygghet och säkerhet. Liam oroas dels av N.F:s begäran om att han ska flytta till henne, dels av att han kan komma att tvingas flytta mot sin vilja.

Kammarrätten höll den 9 september 2010 muntlig förhandling i målet.

Socialnämnden överklagade kammarrättens dom och yrkade att Högsta förvaltningsdomstolen, med ändring av domen, skulle fastställa förvaltningsrättens dom. Till stöd för sin talan anförde socialnämnden bl.a. följande. Liam har bott största delen av sin levnad i ett annat hem än N.F:s. N.F. har ingen trygg känslomässig anknytning till Liam. N.F. har nu flyttat till annan kommun med nytt boende och social situation vilket innebär ytterligare en förändring. Med utgångspunkt enbart från Liams bästa står det klart att Liam varken i nuläget eller under överskådlig framtid kan flyttas från sitt familjehem. Som kammarrätten konstaterat skulle en omedelbar återflyttning till N.F. innebära en påtaglig risk för att Liams hälsa eller utveckling skadas. Även en gradvis överflyttning av Liam till N.F. skulle dock vara skadlig för honom. Genom kammarrättens dom har N.F. nu möjlighet att hämta Liam från familjehemmet om hon så önskar. Även om hon har förklarat sig vara beredd att medverka till en successiv förändring beträffande sonen kan hon när som helst ändra sitt ställningstagande därtill. N.F. är missnöjd med att umgänget är så begränsat och har sedan kammarrättens dom begärt en utökning av detta. Liam har under det fortsatta umgänget under hösten 2010 fortsatt att må dåligt. Socialnämnden har nu ansökt om överflyttning av vårdnaden till familjehemsföräldrarna.

Även Liam, genom sin ställföreträdare överklagade kammarrättens dom och yrkade att Högsta förvaltningsdomstolen skulle fastställa förvaltningsrättens dom. Till stöd för sin talan anförde hon bl.a. följande. Liam placerades i familjehemmet som en fem månaders baby. Han har rotat sig i familjehemmet och betraktar makarna A. som sin mamma och pappa samt deras två barn som sina syskon. Kontakten med N.F. har under hans uppväxt varit begränsad med långa uppehåll, varför han inte har mer än en ytlig anknytning till henne. Vid beaktande av hur lång tid som förflutit ska dessa fyra år ses ur barnets perspektiv. N.F. godtar inte längre placeringen av Liam. Hon begär att han ska flytta hem. Oavsett om hennes avsikt är att pojken ska flytta hem idag, om en vecka eller efter jul, innebär en flyttning en påtaglig risk för att Liams hälsa och utveckling skadas. Det ligger i sakens natur att det kommer att innebära mycket stora och svåra påfrestningar för honom. All hans trygghet kommer att försvinna och konsekvenserna kommer att bli ödesdigra om inte katastrofala vid en flyttning till henne. Han skulle dessutom vara på ett mycket långt avstånd från sin trygga familj, sina kamrater och sin förskola. Ett flyttningsförbud är ett led i en strävan att inte flytta hem barn för tidigt eller för vilka en vårdnadsöverflyttning ska ske. Reglerna om flyttningsförbud och vårdnadsöverflyttning samverkar med varandra.

N.F. bestred bifall till överklagandena och anförde bl.a. följande. Innan en domstol prövar en fråga om flyttningsförbud måste domstolen först pröva om det finns skäl att anta att den unge kommer att skiljas från det hem där han är placerad. Om det inte finns skäl för ett sådant antagande finns det inte heller anledning att gå vidare med att pröva frågan om det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas om han eller hon skiljs från hemmet. Familjehemsplaceringen har under mer än fyra års tid kunnat genomföras med stöd av N.F:s samtycke. Det är i och för sig riktigt att hon nu påfordrar familjehemsplaceringens upphörande. Det för henne allt överskuggande är dock Liams bästa, vilket betyder att upphörande av samhällsvård och överflyttning till N.F. måste ske på ett sätt som i alla avseenden är utformat med beaktande av Liams behov. Att genomdriva en hemflyttning utan socialtjänstens medverkan och stöd har aldrig varit aktuellt för henne. Under de år som Liam varit placerad har inga åtgärder syftande till en återförening vidtagits från socialtjänstens sida och N.F. har förmåtts att acceptera ett umgänge med Liam som varit långt mer begränsat än vad hon hade önskat. Att Liam varit placerad under så lång tid beror på att socialtjänsten i Ödeshögs kommun saknat ett definierat mål - uppväxtplacering eller återförening - som N.F. haft att förhålla sig till. Det är detta och inte N.F:s förmåga till omsorg om Liam som är den huvudsakliga orsaken till att familjehemsplaceringen kommit att fortgå under så lång tid. En fortsatt placering skulle vara föranledd av brister i socialtjänstens handläggning och inte av förhållanden hänförliga till vårdnadshavaren. Socialtjänstens klandervärda hantering av ärendet kan inte utgöra hinder mot en återförening. Frågan om flyttningsförbud måste prövas utan beaktande av socialnämndens avsikt att inleda en process om överflyttning av vårdnaden om Liam. Bestämmelserna om flyttningsförbud är inte avsedda att användas som instrument vid den civilrättsliga prövningen av vårdnadsfrågan. Socialnämndens påstående att hon inte har en trygg känslomässig anknytning till Liam är inte riktigt och det finns inte något stöd i utredningen för detta påstående. Socialnämnden har vidare anfört att hon velat utöka umgänget efter kammarrättens dom. Påståendet är missvisande. Vad som hänt är att hon svarat ja på en fråga om detta från socialnämnden. Den bild av Liam som ges i utredningen visar till övervägande del på ett barn med goda förutsättningar att klara de påfrestningar som en återförening med modern ofrånkomligen kommer att innebära.