HFD 2012:19
Försäkringskassan har ansetts oförhindrad att pröva en ansökan om ersättning för särskilda hjälpmedel efter en arbetsskada redan innan sökanden haft någon utgift för hjälpmedlet.
N.M. hade i sitt arbete ådragit sig en fingerskada på vänster pekfinger med amputation som följd. Arbetsskadan blev godkänd med visandedag den 23 november 1997. Försäkringskassan beviljade henne fingerproteser som särskilt hjälpmedel enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF. Den 4 september 2008 inkom N.M. till Försäkringskassan med en betalningsförbindelse för beställning av två ombytesproteser (en i sommar- och en i vinterfärg).
Försäkringskassan
Försäkringskassan beslutade den 18 september 2008 att avvisa yrkandet om ersättning för särskilt hjälpmedel med motiveringen att det först måste föreligga en kostnad styrkt av ett kvitto att ta ställning till.
Länsrätten i Skåne län
N.M. överklagade Försäkringskassans beslut och yrkade bifall till ansökan om ersättning för särskilt hjälpmedel. Hon anförde i huvudsak att kassan tidigare stått för kostnaden för protes, att hon inte hade råd att först betala 29 000 kr för att därefter kanske inte medges ersättning för proteserna och att hon ville ha ett godkännande från Försäkringskassan innan hon betalade.
Försäkringskassan avstyrkte bifall till överklagandet och anförde i huvudsak följande. Försäkringskassan har tidigare godtagit betalningsförbindelse av sådant slag som återfinns i detta mål som grund för att anse att prövningsbar kostnad uppkommit. Visst rättsligt stöd för detta har ansetts finnas genom att göra en analog tolkning avseende tidigare bestämmelser om förhandsprövning avseende tandvård (jämför RFFS 1998:35, 6 § andra stycket). Dessa föreskrifter upphävdes den 1 juli 2008 då denna lagstiftning upphörde. Möjligheten till förhandsavgörande finns inte i det nya tandvårdsstöd som trädde i kraft den 1 juli 2008. Denna analoga tolkning är alltså inte länge tillämpbar. Försäkringskassan menar att en kostnad för den försäkrade först kan anses uppkommen när det finns en utförd behandling eller åtgärd som denne åtagit sig betalningsansvaret för. I detta mål har inte någon sådan kostnad uppkommit för N.M., således ska Försäkringskassans i enlighet med lydelsen av 8 kap. 3 § LAF inte pröva om rätt till ersättning föreligger.
Domskäl
Länsrätten i Skåne län (2009-01-16, ordförande Gellberg) yttrade: Även om bestämmelserna om förhandsprövning avseende tandvård har upphävts finner länsrätten inte att det föreligger hinder för att även fortsättningsvis godta betalningsförbindelse av det slag som N.M. har ingett i målet som grund för att anse att en prövningsbar kostnad uppkommit för henne. Detta får även anses vara en rimlig lösning för den enskilde. Länsrätten finner därför att N.M:s ansökan om ersättning för särskilt hjälpmedel ska prövas. Försäkringskassans beslut ska därför upphävas och målet visas åter till kassan för fortsatt handläggning. - Länsrätten upphäver Försäkringskassans beslut och visar målet åter för prövning av N.M:s rätt till ersättning för särskilt hjälpmedel.
Kammarrätten i Göteborg
Försäkringskassan överklagade länsrättens dom och yrkade därvid att kammarrätten skulle upphäva domen och fastställa Försäkringskassans beslut den 18 september 2008. Kassan anförde bl.a. följande. Inom arbetsskadeförsäkringen gäller enligt 8 kap. 3 § LAF att Försäkringskassan ska pröva om skada föreligger enbart om det krävs för att ta ställning till om rätt till ersättning enligt denna försäkring föreligger. I fråga om ersättning enligt 3 kap. 3 § LAF gäller att kassan ersätter nödvändiga kostnader som den enskilda har ådragit sig för t.ex. särskilda hjälpmedel eller tandvård. Frågan är när den enskilde kan anses ha ådragit sig en sådan kostnad att Försäkringskassan har att pröva om ersättning kan utges enligt LAF. Att prövningen om rätt till ersättning sker utifrån att den försäkrade begär ett förhandsbesked med stöd av en offert är en praktisk lösning. Denna lösning innebär att personer som saknar ekonomiska resurser att påta sig sådant betalningsansvar inte kommer att stå utanför försäkringen. Detta tillvägagångssätt har emellertid inte stöd i gällande regelverk även om Försäkringskassan i Skåne tidigare, enligt lokal handläggningspraxis, godtagit detta förfaringssätt för att undvika beskrivna konsekvenser. I stället ska den försäkrade ha fått vidkännas en faktisk kostnad innan prövning kan ske om övriga förutsättningar för rätt till ersättning från arbetsskadelagstiftningen är uppfyllda. Det räcker inte att den enskilde har fått en offert från vårdgivaren.
N.M. förelades att svara i målet men hördes inte av.
Domskäl
Kammarrätten i Göteborg (2010-07-02, Stenstad, Cedhagen) yttrade: Enligt 8 kap. 3 § LAF ska frågan om en försäkrad ådragit sig en arbetsskada endast prövas i den mån det behövs för att bestämma ersättning enligt lagen. - N.M. har en godkänd arbetsskada med visandedag den 23 november 1997. Prövningen nu gäller alltså inte frågan om hon ådragit sig en arbetsskada. Hennes ansökan borde därför inte ha avvisats med hänvisning till 8 kap. 3 § LAF. - Av 3 kap. 3 § LAF följer att i den mån ersättning inte utges enligt 1 eller 2 § ersätter arbetsskadeförsäkringen nödvändiga kostnader för bl.a. särskilda hjälpmedel. - N.M. har tidigare beviljats fingerprotes som särskilt hjälpmedel. Försäkringskassan har då prövat rätten till ersättning mot en betalningsförbindelse utfärdad i förskott av protestillverkaren, dvs. innan kostnaden uppstått. - N.M. har återigen ansökt om ersättning enligt LAF för särskilt hjälpmedel i form av fingerprotes, eftersom den tidigare protesen slitits ut. Försäkringskassan har avvisat hennes ansökan och därvid också hänvisat till att de kostnader som ska ersättas till följd av arbetsskada räknas upp i 3 kap. 3 § LAF och till att uttrycket kostnad tolkas som att det finns en kostnad att ta ställning till. Enligt kassan måste det alltså först finnas en kostnad som är styrkt av ett kvitto att ta ställning till. - Kammarrätten har i remiss till Försäkringskassans huvudkontor begärt att få belyst vilken normering som gäller i frågan om när prövning av rätt till ersättning för särskilt hjälpmedel, särskilt protes, kan ske och vad en sådan normgivning baseras på. Försäkringskassan har hänvisat till det som ingetts av kassan under handläggningen i länsrätt och kammarrätt och anfört att den "lokala handläggningspraxis" som omnämns i överklagandet inte har haft något stöd i normering från huvudkontoret eller Riksförsäkringsverket. - Försäkringskassan har vid tidigare bedömningar utvecklat en praxis och godtagit betalningsförbindelse av det slag som det nu är fråga om. Med hänsyn härtill och då det synes vara en rimlig lösning att den skadade med en offert som underlag får prövat om hon kan få ersättning för det särskilda hjälpmedlet finner kammarrätten att överklagandet ska avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.
Referenten Almén var skiljaktig och anförde följande. En betalningsförbindelse av det slag N.M. har gett in i målet innebär inte enligt min mening att en kostnad har uppkommit för henne. Jag anser därför att Försäkringskassan har haft fog för sitt beslut att avvisa N.M:s yrkande om ersättning för särskilt hjälpmedel. Överklagandet ska därmed bifallas.
Försäkringskassan fullföljde sin talan hos Högsta förvaltningsdomstolen.
N.M. bereddes tillfälle att yttra sig men hördes inte av.
Högsta förvaltningsdomstolen (2012-04-19, Billum, Sandström, Nord, Ståhl, Silfverberg) yttrade:
Skälen för avgörandet
Den 1 januari 2011 trädde socialförsäkringsbalken (SFB) i kraft och samtidigt upphävdes bl.a. LAF. Den upphävda lagen ska enligt 1 kap. 3 § lagen (2010:111) om införande av socialförsäkringsbalken alltjämt tillämpas i fråga om ersättningar som avser tid före ikraftträdandet.
Av 3 kap. 3 § LAF, som i sak motsvaras av nuvarande 40 kap. 11 § SFB, följer att arbetsskadeförsäkringen ersätter nödvändiga kostnader för särskilda hjälpmedel. Enligt 8 kap. 2 § LAF (nu 110 kap. 4 § SFB) ska en ansökan om ersättning göras skriftligen hos Försäkringskassan.
Frågan i målet är om Försäkringskassan haft rätt att avvisa N.M:s yrkande om ersättning för kostnader för särskilda hjälpmedel på den grunden att hon ännu inte haft någon utgift.
Högsta förvaltningsdomstolen gör följande bedömning.
Det kan varken av bestämmelsen om att en ansökan ska göras skriftligen eller av bestämmelsen om ersättning i 3 kap. 3 § LAF utläsas något krav på att sökanden ska ha haft den utgift som ansökningen avser.
Mer utförliga ersättningsregler fanns tidigare i 12 § lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL). Vid tillkomsten av YFL anförde departementschefen att det inte borde föreskrivas någon skyldighet för den skadade att förskottera kostnaderna för läkarvård m.m. (prop. 1954:60 s. 226 f.). Av den antagna lagtexten framgick vidare att ersättning vid förnyelse av särskilda hjälpmedel i vissa fall kunde utgå med ett årligt belopp som svarade mot den sannolika kostnaden för förnyelsen eller med ett belopp en gång för alla.
Någon ändring av den praxis som utbildats i fråga om ersättning för kostnader för hjälpmedel åsyftades inte när YFL ersattes av LAF och bestämmelsen fick en ny lydelse (prop. 1975/76:197 s. 94).
Det framgår av handlingarna i målet att N.M:s ansökan avser utbyte av proteser som blivit slitna. I tidigare ärenden har hon skickat in en egenhändigt undertecknad handling som benämnts betalningsförbindelse. Försäkringskassan har godtagit denna. När handlingarna efter en tid kompletterats med en faktura har kassan på nytt tagit ställning till anspråket genom att betala ersättningen.
I förevarande fall har till Försäkringskassan kommit in en sådan handling som nyss nämnts, motsvarande de förbindelser som getts in tidigare år. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening har det inte funnits hinder för kassan att ta upp ärendet till prövning.
Överklagandet ska därför avslås.
Domslut
Högsta förvaltningsdomstolens avgörande
Högsta förvaltningsdomstolen avslår överklagandet.