HFD 2016 not 7

Justitierådet Rynning var av skiljaktig mening och anförde:

Högsta förvaltningsdomstolen har tidigare slagit fast att en domstolsprövning av verkställighet av insatser enligt LSS bör begränsas till att avse frågan om den beslutade verkställigheten på ett godtagbart sätt tillgodoser den enskildes behov och tillförsäkrar honom eller henne goda levnadsvillkor (se bl.a. RÅ 2007 ref. 62, RÅ 2010 ref. 91 och HFD 2011 ref. 48). Därutöver bör domstolen inte besluta om hur insatsen ska utformas. Som skäl anges bl.a. att vid de bedömningar och avvägningar som ska göras för den närmare utformningen av insatsen måste hänsyn tas till lokala förhållanden som organisatoriska aspekter, tillgång till adekvat personal m.m. En viss flexibilitet måste också finnas. Det bör således inte ankomma på domstolarna att begränsa kommunens möjligheter att utforma insatsen på lämpligt sätt.

När fråga är om ändrad verkställighet måste domstolens prövning – utöver den bedömning som kan göras vid den inledande verkställigheten av en insats – även innefatta en bedömning av hur ändringen i sig förhåller sig till de krav som uppställs i LSS.

Den ändrade verkställigheten omfattar i detta fall den enskildes bostad. I förarbetena till LSS framhålls att ingen annan enskild faktor kan sägas ha så stor betydelse för känslan av den egna identiteten som den egna bostaden samt att bostaden många gånger är ännu mer betydelsefull för personer med funktionshinder än den är för icke funktionshindrade personer (prop. 1992/93:159 s. 83).

En grundläggande utgångspunkt är att stöd- och serviceinsatser enligt LSS ska tillgodoses av och i den kommun där personen är bosatt (se 16 § och prop. 2010/11:49 s. 61). I förarbetena uttalas bl.a. att den enskilde inte ska behöva bosätta sig långt ifrån den kommun där anhöriga, vänner och bekanta bor. Det krav på särskilda skäl för verkställighet av insatser enligt bl.a. 9 § 9 i annan kommun, vilket sedan den 1 maj 2011 framgår av 16 c §, har även tidigare ansetts gälla (jfr bl.a. prop. 2000/01:6 s. 7 f. och prop. 2010/11:49 s. 65). Enligt förarbetena får placering i en annan kommun ofta betraktas som en övergångslösning under särskilda skeenden i livet eller den tid som krävs för att kommunen själv ska bygga upp motsvarande stöd på hemorten, t.ex. utbilda erforderlig personal. Det framhålls att det tillfälliga boendet i en annan kommun bör ingå som en del i en individuell plan enligt LSS där målet i planen bör vara att den enskilde efter en kortare eller längre tid ska flytta hem.

Högsta förvaltningsdomstolen har i avgörandet HFD 2012 ref. 59 uttalat att ett längre tidsperspektiv ofta är nödvändigt när det gäller planeringen av bostäder med särskild service samt att verkställighet av sådana insatser i form av bostad med särskild service i en annan kommun principiellt bör ses som en övergångslösning till dess möjligheter skapats att erbjuda ett lämpligt boende inom hemkommunen. Detta förutsätter att kommunen kan besluta om ändring av genomförandet av tidigare beslutade insatser. Vid sin bedömning av omständigheterna i det då aktuella fallet fann domstolen att det genom god framförhållning, planering och adekvata förberedelser var möjligt att minska de negativa konsekvenserna av flyttningen. De olägenheter som var förknippade med att den enskilde tvingades flytta från en invand miljö, där hon vid tiden för kommunens beslut hade bott i sex och ett halvt år, hindrade enligt domstolen därmed inte att hon kunde anses tillförsäkrad goda levnadsvillkor genom beslutet om ändrat genomförande av den beviljade insatsen.

När det gäller omständigheterna i A.E:s fall kan först konstateras att vad som framkommit inte ger anledning att ifrågasätta att kommunens boende skulle kunna erbjuda goda levnadsvillkor åt en person med de funktionsnedsättningar han har. Frågan blir därmed om den ändrade verkställigheten i sig, innefattande en flyttning från den miljö där A.E. vid tiden för kommunens beslut hade bott i 18 år, kan anses medföra att hans individuella behov inte tillgodoses på ett tillfredsställande sätt och att han inte tillförsäkras goda levnadsvillkor.

A.E. har sedan 1992 haft daglig verksamhet vid Sanna gård och sedan 1996 haft sin bostad där. I målet har inte framkommit annat än att verksamheten är väl anpassad till hans individuella behov (jfr HFD 2012 ref. 11). Kommunens beslut medför att A.E. ska lämna såväl sin bostad som den dagliga verksamheten och därmed hela det sociala nätverk han har i vardagen.

Den medicinska utredningen i målet består av intyg från flera läkare och psykologer. Dessa ger samstämmigt uttryck för att A.E:s relativt sett höga grad av autism i kombination med svår utvecklingsstörning gör den planerade flyttningen mycket riskfylld. I intygen anges bl.a. att A.E. efter många års arbete med uppbyggnad av samspel och kommunikation har nått en funktionsnivå som ger honom ett meningsfullt och rikt liv. Det tar mycket lång tid att lära känna honom på det sätt som krävs för att tolka hans mycket sparsamma kommunikativa signaler, det handlar om år. A.E:s förståelse av sin tillvaro – vad som ska hända härnäst och vad han ska göra – bygger helt på välkända rutiner i välkänd miljö. Ett avbrott i denna kontinuitet bedöms medföra risk för svåröverskådliga konsekvenser för hans fortsatta utveckling, bl.a. genom att de framgångar som uppnåtts går förlorade och vissa förmågor i värsta fall inte kan återfås.

Kommunen har inte ifrågasatt A.E:s starka band till personal, miljö och övriga boende men anser att de negativa konsekvenserna av flyttningen kan minskas, om inte uteslutas, genom god planering och förberedelse. Kommunen hänvisar vidare till A.E.s framtida år av fortsatt omsorgsbehov och vill arbeta för en långsiktig boendekontinuitet.

Även med beaktande av kommunens plan för genomförandet av flyttningen får den medicinska utredningen i målet anses visa att den ändrade verkställighet som har beslutats medför en betydande risk för att A.E. får en försämrad funktionsnivå och i vart fall inte på lång tid kan förväntas åter nå upp till den funktionsnivå han har i dag. De olägenheter flyttningen i detta fall är förenad med får anses så allvarliga att A.E. inte tillförsäkras goda levnadsvillkor genom beslutet om ändrat genomförande av de beviljade insatserna. Vad kommunen i övrigt anfört utgör inte skäl att ändå godta beslutet om ändrad verkställighet. Underinstansernas avgöranden ska enligt min mening därför upphävas.

_______________________________________

Förvaltningsrätten i Karlstad (2014-10-08, ordförande Jonasson):

Högsta förvaltningsdomstolen har i avgörandet HFD 2012 ref. 59 prövat ett i väsentliga delar motsvarande fall avseende en ändrad verkställighet

från Sanna Gård till den i det målet aktuella kommunen och bland annat uttalat att utgångspunkten är att den enskildes behov ska tillgodoses i den egna kommunen samt att domstolen i ett mål som det förevarande inte har att ta ställning till var den enskilde tillförsäkras de bästa levnadsvillkoren. Prövningen begränsas till om den enskilde tillförsäkras goda levnadsvillkor genom beslutet om ändrat genomförande av den tidigare beviljade insatsen (jfr RÅ 2007 ref. 62 I och II, RÅ 2010 ref. 91 samt HFD 2011 ref. 48). Efter att ha beaktat de påfrestningar och andra negativa konsekvenser som var förenade med flytten fann domstolen på grund av god framförhållning och planering från kommunens sida att det var möjligt ändra verkställigheten och att kommunens beslut inte stod i strid med LSS.