MIG 2010:11

Migrationsverket beslutade den 8 juli 2008 att avslå A:s och hennes tre barns ansökningar om uppehållstillstånd m.m. samt att utvisa familjen ur Sverige. Familjen överklagade beslutet till Länsrätten i Göteborg, migrationsdomstolen, som avslog överklagandet genom dom den 27 november 2008. Efter överklagande beslutade Migrationsöverdomstolen den 20 januari 2009 att inte meddela prövningstillstånd.

Den 30 mars 2009 inkom familjen till Migrationsverket med en begäran om ny prövning av frågan om uppehållstillstånd enligt 12 kap.18 och 19 §§utlänningslagen. Migrationsverket beslutade den 21 april 2009 att inte bevilja ny prövning samt att inte avbryta verkställigheten av utvisningsbeslutet. Familjen överklagade beslutet till migrationsdomstolen och yrkade att de skulle beviljas ny prövning. Migrationsverket bestred bifall till överklagandet.

Länsrätten i Göteborg, migrationsdomstolen (2009-07-07, ordförande Hjort), avslog överklagandet och yttrade: Familjens skyddsbehov på grund av uppgiven risk för att A ska förlora vårdnaden om sina barn, bli socialt utstött och utsättas för könsrelaterad förföljelse har varit föremål för prövning inom ramen för familjens lagakraftvunna utvisningsbeslut och är således inte nya omständigheter. Även familjens skyddsbehov på grund av A:s problem med sin make och dennes släkt prövades inom ramen för utvisningsbeslutet. Att det skulle föreligga en risk för att de skulle utsätta A för hedersrelaterat våld på grund av uppgivna övergrepp kan därmed endast anses utgöra en modifikation eller ett tillägg till redan åberopade och prövade omständigheter. Risken för att A:s egen familj skulle utsätta henne för hedersrelaterat våld på grund av övergrepp från en släkting får emellertid anses vara en ny omständighet. Att det verkligen skulle föreligga en konkret hotbild från hennes familj har dock inte framkommit. Utlåtandet från GAPF (Riksföreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime) föranleder inte någon annan bedömning eftersom detta i huvudsak bygger på A:s egna uppgifter och den generella problematik som finns avseende hedersrelaterat våld i Turkiet. Det har heller inte framkommit att myndigheterna inte skulle kunna bereda henne skydd om behov skulle uppstå. Åberopad omständighet kan därmed inte antas utgöra ett bestående sådant hinder mot verkställigheten som avses i 12 kap.1-3 §§utlänningslagen. Dessutom borde A ha kunnat åberopa aktuell omständighet tidigare. Hon har vistats i Sverige sedan början av 2006 och hennes skyddsskäl har prövats efter muntlig utredning hos Migrationsverket i oktober 2007 samt efter muntlig förhandling vid migrationsdomstolen i november 2008. Den medicinska utredning som åberopats i målet ger inte vid handen att A i samband med att hennes skyddsskäl tidigare prövats inte kunnat berätta om de traumatiska upplevelser som hon nu uppger sig ha varit utsatt för i hemlandet. A har således inte visat giltig ursäkt för att inte ha åberopat att hon riskerar hedersrelaterat våld på grund av övergrepp från en släkting. Vad familjen anfört om sin konvertering har heller inte varit föremål för prövning tidigare och är således också en ny omständighet. Något stöd för att familjen har konverterat har emellertid inte ingetts. Det har heller inte framkommit att det skulle föreligga någon hotbild mot familjen i hemlandet på grund av uppgiven konvertering. Nämnda omständighet kan därmed inte antas utgöra ett bestående sådant hinder mot verkställigheten som avses i 12 kap.1-3 §§utlänningslagen. Vid ovan angivna förhållanden är - även med hänsyn till barnens bästa - förutsättningarna för att bevilja ny prövning av frågan om uppehållstillstånd enligt 12 kap. 19 § utlänningslagen inte uppfyllda.

Familjen överklagade migrationsdomstolens dom och yrkade att Migrationsöverdomstolen skulle bevilja dem ny prövning av frågorna om uppehållstillstånd jämlikt 12 kap. 19 § utlänningslagen. De vidhöll vad de tidigare anfört och tillade i huvudsak följande.

A har inte tidigare berättat om vare sig de övergrepp hon utsatts för eller förföljelsen från sin egen familj. Sexuella övergrepp är starkt skambelagt för konservativa kurder; offret skuldbeläggs och blir missaktat av släktingar och omgivning. Med hänsyn till hennes kulturella ursprung och hennes psykiska tillstånd är det naturligt att hon inte i ett inledande skede har kunnat berätta om de övergrepp hon varit med om och den hotbild som uppstått på grund därav. Omständigheten att hon under lång tid utsatts för övergrepp och därför vägrat gifta sig med den man som föreslagits henne har medfört en stark konflikt med hennes egen familj som i sig utgör en hotbild. Äktenskapet är ett kontrakt mellan två familjer. Om detta bryts på grund av att kvinnan gjort något oacceptabelt kan hon utsättas för hedersrelaterat våld från båda familjerna. Hon fick stöd av sin far så länge han levde. Stödet upphörde när han dog. Hennes bröder beskyller henne för faderns död. Motståndet från den egna familjen är så starkt att hennes mor inte vågar tala med henne i telefon. Modern har också förbjudits att tala med henne. Att hon nu börjat berätta om övergreppen innebär att hon och hennes barn vid ett återvändande med stor sannolikhet kommer att utsättas för allvarlig förföljelse från den egna familjen och den person som begått övergreppen.

A gjorde också gällande att hon visat giltig ursäkt för att inte ha berättat om övergreppen tidigare. Hon menade att det måste ses som naturligt att en kvinna inte talar om något som under hela hennes uppfostran varit tabubelagt, och att hennes dåliga psykiska hälsa har gjort det än svårare att beröra så traumatiska händelser som sexuella övergrepp. Det bör beaktas att uppgifter om sexuella övergrepp mot barn oftast kommer fram först efter lång terapeutisk behandling i vuxen ålder. Det är först nu, efter att hon gått på behandling på Flyktingpsykiatriska teamet i Skövde under fyra månader, som hon kunnat förmå sig att berätta om övergreppen. Frågan om de turkiska myndigheternas möjlighet att ge henne skydd från den egna familjen har inte varit föremål för domstolsprövning; tvärtom har domstolen i tidigare prövning utgått från det direkt felaktiga förhållandet att kontakten mellan henne och hennes egen familj varit god. Det måste numera anses vara väl känt att Turkiet inte kan ge skydd till kvinnor som utsätts för hedersrelaterat våld i Turkiet, särskilt då skydd inte kan ges från någon närstående.

Vidare måste Europadomstolens dom av den 9 juni 2009 i mål nr 33401/02 Opuz ./. Turkiet beaktas. Domen har meddelats efter beslutet att utvisa familjen och ger stöd för deras uppfattning om Turkiets bristande möjligheter att skydda kvinnor som är utsatta för hedersrelaterad förföljelse. Europadomstolens dom bör beaktas som en ny omständighet i sig som bättre belyser bristerna i det turkiska rättssystemet (jfr Migrationsöverdomstolens dom den 2 april 2008 i mål UM 1436-07).

Hon och barnen har i Sverige haft kontakt med Svenska kyrkan. Detta förhållande utgör ytterligare ett hot om de skulle tvingas att återvända till hemlandet. Enligt Koranen är det förbjudet att konvertera till en annan religion.

Till stöd för talan i Migrationsöverdomstolen åberopar A ett läkarintyg utfärdat den 20 oktober 2009 av en överläkare och en psykiatrisjuksköterska vid Flyktingpsykiatriska teamet vid Skaraborgs sjukhus, en anteckning den 8 december 2008 från en läkare vid samma sjukhus, ett remissvar den 21 oktober 2009 från en sjukgymnast, intyg utfärdade den 14 maj och den 14 oktober 2009 av en skolkurator vid Resursenheten Skara, ett intyg den 15 oktober 2009 om delaktighet i Skara domkyrkoförsamling, en skrivelse den 27 juli 2009 från Kurdistans Kvinnoförbund i Sverige, två vädjanden från personer som umgåtts regelbundet med familjen samt en vädjan från Kvinnostiftelsen KAMER. Det har vidare givits in en skrivelse utfärdad den 23 februari 2010 av en leg. psykolog som åberopas för att styrka att situationen för barnen är så ömmande att skäl för ny prövning finns även på denna grund samt ett läkarintyg utfärdat den 10 mars 2010 av en tf. distriktsläkare som rekommenderar att A inte ska flytta till andra platser eller länder då hon fortfarande är under utredning för magbesvär.

I åberopat läkarintyg utfärdat den 20 oktober 2009 anges att A under många år försökt förtränga traumat då det har varit för svårt för henne att formulera det hon utsatts för, och att sanningen är så hotande att hon tidigare inte kunnat närma sig den. Det framgår vidare att traumat har yttrat sig på ett flertal sätt, bland annat i form av mardrömmar. Det framgår också att traumatiska händelser kan vara inkapslade under många år eller så smärtsamma att patienten inte kan formulera dem i ord, och att patienten kan gå i behandling under lång tid innan hon vågar eller klarar att närma sig traumat.

Migrationsverket bestred bifall till överklagandet och anförde i huvudsak följande. Resonemanget enligt 12 kap. 19 § utlänningslagen måste föras enligt följande. Först ska det göras en bedömning av huruvida det föreligger en ny omständighet eller inte. I de fall där det anses föreligga en ny omständighet är nästa fråga om denna, om den tas för sann, kan antas utgöra ett sådant bestående verkställighetshinder som avses i 12 kap.1-3 §§utlänningslagen. Om så är fallet blir nästa uppgift att bedöma om den nya omständigheten i det aktuella fallet kan tas för sann. Vid den bedömningen kommer antingen rekvisiten ”ej kunnat åberopas tidigare” eller ”giltig ursäkt” in. En bedömning som leder till att personen i fråga inte visat giltig ursäkt urholkar trovärdigheten angående den åberopade nya omständigheten. En ny omständighet som inte bedöms vara trovärdig kan inte antas utgöra ett sådant bestående verkställighetshinder som avses i 12 kap.1-3 §§utlänningslagen då dess existens ifrågasätts.

Applicerat på förevarande fall menar Migrationsverket att det är ostridigt i målet att det åberopade hedersrelaterade hotet från A:s familj i hemlandet är en ny omständighet. Det är dock inte ostridigt huruvida denna nya omständighet kan antas utgöra ett sådant bestående verkställighetshinder som avses i 12 kap.1-3 §§utlänningslagen. Även om Migrationsöverdomstolen kommer fram till att den åberopade bevisningen visar att risken för att utsättas för hedersrelaterat våld vid ett återvändande till Turkiet kan antas utgöra ett bestående verkställighetshinder, kvarstår frågan om det verkligen föreligger en konkret hotbild från familjen i A:s fall. För att bedöma det måste först bedömas om det föreligger giltig ursäkt för att inte ha åberopat den nya omständigheten tidigare. Såväl Migrationsverket som migrationsdomstolen har redan tidigare gjort den bedömningen att det inte föreligger giltig ursäkt med motiveringen att A har vistats i Sverige sedan januari 2006 och hennes skyddsskäl har prövats efter muntlig utredning hos Migrationsverket i oktober 2007 samt efter muntlig förhandling vid migrationsdomstolen i november 2008. Det är först den 30 mars 2009 som A åberopar hedersrelaterad förföljelse från sin egen familj. Den medicinska utredningen som åberopats i målet visar inte att A inte skulle ha kunnat berätta om de traumatiska upplevelserna i ett tidigare skede. Den medicinska utredningen visar inte att klagandens tidigare bristande förmåga att tala om övergreppen berott på traumatisering eller något annat sjukdomstillstånd. Det läkarintyg som givits in till Migrationsöverdomstolen liknar mer en partsinlaga än ett läkarintyg utställt i enlighet med Socialstyrelsens riktlinjer varför dess bevisvärde är lågt. A har vidare inte vänt sig till de turkiska myndigheterna, och hon har således inte uttömt sina möjligheter att söka nationellt skydd.

Migrationsverket ifrågasätter inte uppgifterna om att A och hennes barn inte mår bra av den situation de befinner sig i. Migrationsverket ifrågasätter inte heller att hedersrelaterat våld förekommer i Turkiet. Verket ifrågasätter däremot att det skulle finnas en risk för att A:s familj i hemlandet kommer att utsätta henne för hedersrelaterat våld vid ett återvändande.