MÖD 2002:60

Domslut

MH har överlämnat målet till Miljööverdomstolens avgörande.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Miljönämnden har till stöd för sin talerätt åberopat i huvudsak följande.

I 16 kap. 12 § första stycket 1. och 4. miljöbalken föreskrivs att överklagbara domar eller beslut får överklagas av den som domen eller beslutet angår, om avgörandet har gått denne emot, samt av den myndighet, kommunala nämnd eller annan som enligt vad som är särskilt föreskrivet i balken eller i föreskrif-ter meddelade med stöd av balken har rätt att överklaga. Av 40 § förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. framgår att Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet, Skogsstyrelsen och Fiskeriverket får överklaga beslut som rör frågor som avses i 7 kap.miljöbalken. Av miljöbalken eller föreskrift meddelad med stöd av balken framgår inte uttryckligen att miljönämnden äger rätt att överklaga beslut angående dispens från strandskydd. Jämsides med bestämmelserna i miljöbalken tillämpas dock bestämmelserna i förvaltningslagen. Enligt 16 kap. 12 § första stycket 1. miljöbalken och 22 § förvaltningslagen (1986:223) får beslut överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas. Av praxis framgår att skillnad görs mellan fall då ett kommunalt organ företräder ett ägar- eller partsintresse av ekonomisk natur och situationer där organet enligt speciallagstiftning har att bevaka ett allmänt intresse såsom t ex miljöintressen inom kommunen. Enligt praxis tillerkänns en kommun klagorätt om kommunen har ett av rättsordningen erkänt intresse i ärendet. Erkännandet kan ha skett genom föreskrifter eller uttalanden om att vissa intressenter skall höras eller vissa intressen beaktas innan beslut fattas. Beslut om strandskyddsdispens kan delegeras till kommun. Viss annan beslutanderätt såvitt avser skydd av naturen har tillerkänts kommun i 7 kap.miljöbalken. Enligt 2 § förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. har kommunen ansvar för det områdesskydd som den har förordnat om. Enligt 30 § skall en länsstyrelses beslut angående dispens från strandskyddet sändas till kommunen. Skyddet av naturen är således en såväl statlig som kommunal angelägenhet. Lagregleringen får anses visa att rättsordningen har tillerkänt en kommun ett allmänt intresse såvitt gäller skyddet av naturen. Av Naturvårdsverkets Allmänna Råd 97:1 angående strandskydd, avseende den tidigare regleringen i naturvårdslagen (1964:822), framgår att Naturvårdsverket och kommunerna får överklaga beslut i strandskyddsärenden. Vidare åberopas Regeringsrättens avgöranden RÅ 1996 ref. 39 samt RÅ 1989 ref. 63 till stöd för kommunens talan. Trelleborgs kommuns intresse i det aktuella strandskyddsärendet bevakas enligt kommunens reglementen av miljönämnden.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS SKÄL

Miljööverdomstolen har att pröva om Miljönämnden i Trelleborgs kommun har rätt att överklaga länsstyrelsens beslut att medge MH dispens från strandskyddsreglerna i miljöbalken för att uppföra ett bostadshus på fastigheten X 8:61 i Trelleborgs kommun.

Miljööverdomstolen konstaterar inledningsvis att det inte finns anledning att ifrågasätta miljönämndens kommunala behörighet.

Som miljönämnden har anfört finns det varken i miljöbalken eller i någon föreskrift meddelad med stöd av balken någon uttrycklig bestämmelse som ger en kommun rätt att föra talan mot ett beslut om strandskyddsdispens. Miljööverdomstolen delar därför miljödomstolens bedömning att 16 kap. 12 § första stycket 4. miljöbalken inte är tillämplig i detta fall.

Enligt 16 kap. 12 § första stycket 1. miljöbalken får överklagbara domar eller beslut överklagas av den som domen eller beslutet angår förutsatt att avgöran-det har gått honom eller henne emot. Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med innehållet i 22 § förvaltningslagen (1986:223). För talerätt brukar krävas att beslutet antingen påverkar den klagandes rättsställning eller berör ett intresse som på något sätt har erkänts av rättsordningen.

Med hänvisning till att naturvården är såväl en statlig som kommunal angelägenhet har praxis enligt naturvårdslagen (1964:822) varit att tillerkänna kommun rätt att överklaga beslut i naturvårdsärenden (se rättsfallet RÅ 1996 ref. 39 samt Sven-Gösta Jonzon m.fl., Naturvårdslagen, 3:e uppl., s. 262). Någon ändring av denna praxis torde inte ha varit avsedd genom införandet av miljöbalken.

Miljödomstolen borde således inte ha avvisat miljönämndens överklagande. Miljödomstolens avvisningsbeslut skall därför undanröjas och målet återförvisas till miljödomstolen för fortsatt handläggning.

Beslutet får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Ulf Bjällås, hovrättsråden Roland Halvorsen, referent, och Henrik Runeson samt hovrättsassessorn Charlotte Håkansson. Enhälligt.