RÅ 1996:39
Kommun som inte hade befogenhet att själv meddela föreläggande enligt 39 § naturvårdslagen har ansetts äga rätt att föra talan mot länsstyrelsens beslut att vägra meddela sådant föreläggande.
Kammarrätten i Jönköping
Länsstyrelsen i Kalmar län förelade vid vite Hagbyåns rensningsföretag att avbryta pågående rensningsarbeten i Hökasjön samt att inte återuppta dessa förrän "erforderligt tillstånd föreligger". Kammarrätten i Jönköping biföll i dom den 9 maj 1989 rensningsföretagets överklagande och upphävde länsstyrelsens föreläggande. Kammarrätten fann bl.a. att rensningsarbetena inte var tillståndspliktiga enligt 18 c § naturvårdslagen (NvL). Regeringsrätten fann i dom den 2 juli 1990 att tillståndspliktiga åtgärder, vilka utförs utan behövligt tillstånd, var straffsanktionerade och att 39 § NvL inte kunde anses ge utrymme för att vid vite förbjuda utförandet av sådana åtgärder.
Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Nybro kommun begärde därefter att länsstyrelsen skulle vidta sådana åtgärder att Hökasjön/Ebbagöl i kommunen återställdes till den naturmiljö de utgjorde innan rensningen påbörjades 1986.
Nämndens framställningar föranledde inte någon åtgärd av länsstyrelsen. Länsstyrelsen anförde i beslut den 30 april 1991 och den 7 november 1991 att det enligt länsstyrelsens bedömning inte fanns laglig grund för att förelägga rensningsföretaget att vidta rättelse. Länsstyrelsen ansåg sig bunden av kammarrättens uppfattning i målet ovan, där kammarrätten funnit att tillstånd enligt 18 c § NvL inte krävdes.
Nämnden överklagade länsstyrelsens beslut den 7 november 1991.
Domskäl
Kammarrätten i Jönköping (1994-01-03, von Strokirch, Severin, Bergquist, referent) yttrade: Fråga i målet är om miljönämnden äger överklaga länsstyrelsens beslut. - Av 40 § tredje stycket NvL framgår att Statens naturvårdsverk får överklaga beslut enligt denna lag eller enligt bestämmelser som meddelas med stöd av lagen. Den i lagrummet stadgade besvärsrätten för Naturvårdsverket gäller för verket såsom företrädare för allmänna intressen. Jämsides med bestämmelserna i NvL tillämpas bestämmelserna i förvaltningslagen varav framgår att den som saken berör har talerätt. - Av praxis framgår att åtskillnad görs mellan de fall där ett kommunalt organ företräder ett ägar- eller partsintresse av ekonomisk natur och situationer där organet enligt speciallagstiftning har att bevaka exempelvis miljöintressen inom kommunen. I det senare fallet fungerar kommunen genom vederbörande nämnd som om den vore en lokal statlig tillsynsmyndighet. - Talerätt i mål enligt speciallagstiftning såsom NvL anses endast tillkomma en statlig myndighet om det särskilt anges i lag genom en uttrycklig bestämmelse. I förevarande fall har Naturvårdsverket enligt NvL tillerkänts sådan rätt. För att en kommunal nämnd skall kunna överklaga ett beslut som meddelats enligt speciallag måste talerätten antingen ha stöd i en uttrycklig bestämmelse i lagen eller fast praxis. Eftersom det i 40 § tredje stycket NvL uttömmande angetts att det endast är Naturvårdsverket som i ett fall som detta äger talerätt för att tillvarata allmänintresset och praxis inte visat annat, finner kammarrätten att miljönämnden inte har rätt att överklaga länsstyrelsens beslut. - Kammarrätten avvisar överklagandet.
I överklagande fullföljde nämnden sin talan.
Prövningstillstånd meddelades.
Regeringsrätten (1996-05-20, Wahlgren, Dahlman, Berglöf, Sjöberg, Nordborg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. I 40 § NvL föreskrivs i huvudsak dels att en kommunal myndighets beslut enligt naturvårdslagen får överklagas hos länsstyrelsen, dels att beslut av annan myndighet än regeringen i ärende enligt bl.a. 39 § får överklagas hos kammarrätten och dels att Statens naturvårdsverk får överklaga beslut enligt naturvårdslagen eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av lagen.
I 22 § förvaltningslagen föreskrivs att ett beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det gått honom emot och beslutet kan överklagas. Som en förutsättning för att överklaga brukar krävas att beslutet antingen påverkar den klagandes rättsställning eller berör ett intresse, som på något sätt erkänts av rättsordningen. Erkännandet kan ha skett genom föreskrifter eller uttalanden om att vissa intressenter skall höras eller vissa intressen beaktas innan beslut fattas.
Enligt 2 § NvL är naturvården en såväl statlig som kommunal angelägenhet. Länsstyrelsen har att verka för naturvården i länet och Statens naturvårdsverk har överinseende över naturvården i riket. Vid prövning av frågor som rör naturvård skall, enligt 3 §, tillbörlig hänsyn tas till övriga allmänna och enskilda intressen.
Vissa bestämmelser i naturvårdslagen reglerar direkt kommunernas engagemang på naturvårdsområdet. Sålunda får länsstyrelsen, efter åtagande av en kommun, enligt 18 b § t.ex. överlåta åt den kommunala nämnd som kommunen bestämmer att utöva tillsyn över att täkter inom kommunen inte utförs i strid mot 18 § och att villkor som är förenade med tillstånd till täkt inte åsidosätts. Enligt 24 § får vidare den eller de nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet förelägga den som har vållat eller som av något annat skäl är ansvarig för nedskräpning eller osnyggande av viss plats i naturen, att ställa platsen i ordning samt genomföra de förebyggande åtgärder som behövs för framtiden. I 43 § föreskrivs slutligen dels att länsstyrelsen skall samråda med kommunen innan länsstyrelsen fattar beslut om bildande av naturreservat eller naturvårdsområde eller avgör annat naturvårdsärende av vikt, dels att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får förordna att vissa befogenheter som ankommer på länsstyrelsen skall ankomma på kommunal myndighet eller att vissa befogenheter som tillkommer länsstyrelsen även skall tillkomma en kommunal myndighet. I 28 a § naturvårdsförordningen (1976:484), NvF, har denna möjlighet lagts på länsstyrelsen.
Även i naturvårdsförordningen finns några bestämmelser som berör det kommunala engagemanget på naturvårdsområdet. I 2 § NvF föreskrivs dock att Statens naturvårdsverk har det centrala ansvaret för naturvårdsförvaltningen och att länsstyrelsen är ansvarig för naturvårdsförvaltningen i länet. Länsstyrelsens beslut i olika naturvårdsärenden skall i vissa fall sändas till kommunen (12, 13 och 16 §§). Enligt 26 § skall också i ärende enligt 22 § NvL rörande anordning inom område med områdesbestämmelser yttrande inhämtas från den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet.
Av det anförda framgår att det är länsstyrelsen som är huvudansvarig och har tillsynen för naturvården i länet, att även en kommun har befogenheter på vissa naturvårdsområden samt att sådana befogenheter kan tillkomma en kommun genom delegation.
Det sagda ger visserligen vid handen att en kommun har endast begränsade besluts- och tillsynsbefogenheter på naturvårdsområdet. Samtidigt får emellertid lagregleringen anses ådagalägga att rättsordningen tillerkänner en kommun ett allmänt intresse såvitt gäller naturvården inom kommunen.
De vattenområden - sjöarna Hökasjön och Ebbegöl - som avses i miljönämndens framställning till länsstyrelsen om åtgärder enligt 39 § NvL är belägna inom Nybro kommun. Vid här angivna förhållanden får kommunen anses ha ett sådant intresse av frågan om åtgärder för bibehållande av sjöarnas tidigare natur- och fågelmiljöer att kommunen har rätt att överklaga ett beslut av länsstyrelsen att inte vidta någon åtgärd med anledning av kommunens framställning. Att talerätt i liknande situationer synes ha medgetts kommun framgår för övrigt av tidigare rättspraxis (se t.ex. RÅ 1967 not. Jo 16, RÅ 1969 not. Jo 3 och RÅ 1970 not. Jo 43). Kommunens intresse i detta hänseende i förevarande mål bevakas enligt gällande delegationsbeslut av miljönämnden.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens avvisningsbeslut och visar målet åter till kammarrätten för prövning av miljönämndens överklagande av länsstyrelsens beslut.