MÖD 2003:134

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Vänersborgs tingsrätts, miljödomstolen, dom 2002-12-12 i mål nr M 378-01, se bilaga A

KLAGANDE

MM

Ombud

Advokaten PW

MOTPART

Miljö- och byggnadsnämnden i Kungälvs kommun, Nämndhuset,

442 81 KUNGÄLV

SAKEN

Förbud mot utsläpp av avloppsvatten

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Miljööverdomstolen avslår överklagandet. Det förbud som Miljö- och byggnadsnämnden i Kungälvs kommun meddelade den 22 mars 2001 (§ 107) skall gälla från den 1 mars 2004.

_________________________

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

MM har yrkat att Miljööverdomstolen upphäver miljödomstolens och därmed underinstansernas utsläppsförbud. MM har vidare yrkat att Miljööverdomstolen, för det fall domstolen finner att utsläppsförbudet skall kvarstå, dels medger viss ytterligare tid för verkställighet, dels i första hand undanröjer vitet och i andra hand sätter ned det till skäligt belopp.

Miljö- och byggnadsnämnden i Kungälvs kommun (miljönämnden) har bestritt ändring.

Miljööverdomstolen har avgjort målet utan huvudförhandling med stöd av 23 kap. 6 § första stycket första meningen miljöbalken.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har utöver vad som anförts vid miljödomstolen tillagt i huvudsak följande.

MM: Anläggningen är utförd enligt tillståndsbeslutet och vid besiktning därefter godkänd. Den har en kapacitet och funktion som mer än väl är tillräcklig för utsläpp av såväl toalettvatten som BDT-vatten från ett hushåll för två personer. Sandfilterytan är inte - vilket miljönämnden felaktigt uppgivit - begränsad till 2 m2. Den är istället byggd enligt ritningarna och därmed 2 x 2,5 m, dvs. 5 m2. Det framgick redan vid ansökan om tillstånd att anläggningen var till för permanentboende på fastigheten, vilket även detta godtogs av miljönämnden.

Ett filterbyte har skett i anläggningen till en kostnad av 10 000 - 12 000 kr och den har fungerat problemfritt i 10 - 12 år. Miljönämnden har inte besiktigat anläggningen efter år 1998. Det egentliga skälet för nämndens ingripandet är den granntvist som uppstått kring den gemensamma avloppsanläggningen i området. Enstaka uppgifter om en ”svart sörja” kan inte tillåtas läggas till grund för ett vitesbelagt förbud mot att använda anläggningen. Det finns vidare inga vattenprover eller annan utredning som ger stöd för påståendet att anläggningen medför negativ påverkan på omgivningen eller orsakar olägenhet av väsentlig betydelse. Det bör vara tillsynsmyndigheten som har bevisbördan för att en godkänd anläggning verkligen medför olägenheter för omgivningen.

Om Miljööverdomstolen ändå skulle finna att anläggningen har otillräcklig reningseffekt, bör mindre ingripande åtgärder beslutas innan ett långtgående utsläppsförbud meddelas. En sådan åtgärd kan vara att ansluta utloppsledningen i diket med tät ledning som utmynnar i det aktuella torvområdet, varigenom tillräcklig infiltration skulle uppnås.

Miljönämnden har angivit att vad MM anfört vid Miljööverdomstolen inte förändrar nämndens ståndpunkt samt att man inte har något ytterligare att anföra i sak.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Kungälvs kommun har genom beslut den 27 april 1984 lämnat tillstånd till inrättandet av den i målet aktuella avloppsanläggningen. I beslutet ställde nämnden krav på viss behandling av avloppsvattnet. Tillståndsbeslutet fattades med stöd av 7 § andra stycket hälsoskyddslagen (1984:1081). Enligt fjärde stycket i den paragrafen gäller ett sådant tillstånd i fem år.

Enligt 5 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken skall miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut anses meddelat med stöd av motsvarande bestämmelser i miljöbalken. Den bestämmelse som motsvarar 7 § andra stycket hälsoskyddslagen är 13 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.

Miljönämnden har med stöd av 26 kap. 9 § miljöbalken förbjudit MM att släppa ut avloppsvatten från den befintliga avloppsanläggningen. En förutsättning för att förbud skall kunna meddelas med stöd av den paragrafen är att förbudet inte begränsar den rättskraft som ett tidigare meddelat tillstånd har enligt 24 kap. 1 § miljöbalken.

I 24 kap. 1 § miljöbalken anges att domar och beslut i ansökningsmål enligt 21 kap. 1 § första stycket och 7 kap. 1 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet äger giltighet mot alla, såvitt avser frågor som har prövats i domen. Dessutom anges att detsamma gäller för beslut om miljöfarlig verksamhet som meddelats av länsstyrelse eller kommun med stöd av 9 kap. 8 § miljöbalken.

Bestämmelsen i 9 kap. 8 § miljöbalken innehåller ett bemyndigande för regeringen att föreskriva att miljöfarlig verksamhet som kan antas få en liten miljöpåverkan får tillståndsprövas av en kommunal nämnd. Eftersom utsläpp av avloppsvatten definitionsmässigt är att bedöma som miljöfarlig verksamhet får regeringens bemyndigande för en kommun att meddela tillstånd till inrättande av en avloppsanläggning med stöd av 13 § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd anses vara meddelat med stöd av 9 kap. 8 § miljöbalken. Miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut från år 1986 får därför i och för sig anses omfattas av rättskraftsregeln i 24 kap. 1 § miljöbalken. Frågan blir då i vilken utsträckning som den regeln begränsar möjligheterna att i det nu aktuella målet tillämpa 26 kap. 9 § miljöbalken.

Tillstånd enligt hälsoskyddslagen att inrätta en avloppsanordning var ett slags byggnadstillstånd (se prop. 1981/82: 219 s. 60) som kunde kompletteras med krav på avloppsvattnets utsläppande.

Koncessionsnämnden för miljöskydd fastslog tidigt att ytterligare krav enligt miljöskyddslagen (1969:387) kunde ställas på dessa anläggningar, inbegripet utsläppsförbud (se t.ex. beslut 1998-06-26 i ärende B 119/98). Nämnden ansåg också att 5 § miljöskyddslagen utgjorde rättsligt stöd för att ställa krav på anslutning till allmän va-anläggning, en bedömning som godtogs av Regeringsrätten (RÅ 1995 ref. 15).

Beslut om tillstånd till inrättande av avloppsanläggningar enligt hälsoskyddslagen kan mot ovan angiven bakgrund karakteriseras som allmänna förvaltningsrättsliga tillstånd, vilka inte hindrade att utsläppen av avloppsvatten reglerades i annan ordning. Enligt Miljööverdomstolen bör detta även fortsättningsvis vara utgångspunkten för bedömningen av dessa äldre tillstånds rättsverkan enligt 24 kap. 1 § miljöbalken. Det innebär i sin tur att denna bestämmelse inte hindrar att miljömyndigheterna ställer ytterligare krav angående utsläppen från dessa anläggningar med stöd av de allmänna hänsynsreglerna i balken. Myndigheterna behöver alltså inte använda sig av det särskilda förfarandet för omprövning enligt 24 kap. 7 § miljöbalken, utan kraven kan ställas genom ett föreläggande med stöd av 26 kap. 9 § miljöbalken.

Miljönämnden har alltså haft laglig grund för sitt ingripande mot MM.

Slutligen kan anmärkas att miljödomstolen har grundat sitt avgörande på en tillämpning av 24 kap. 3 § miljöbalken. Den bestämmelsen är emellertid inte aktuell här, eftersom den endast gäller vid återkallande av tillstånd. Paragrafens lydelse hindrar inte heller att tillsynsmyndigheten med stöd av 26 kap. 9 § miljöbalken meddelar ett förbud mot utsläpp från anläggningen på sätt som nu skett.

När det sedan gäller målet i sak instämmer Miljööverdomstolen i den bedömning som länsstyrelsen och miljödomstolen gjort angående avloppsanläggningens funktion och kapacitet. Anläggningen är klart underdimensionerad för permanentboende med utsläpp av toalettvatten och det har ingen avgörande betydelse om sandfiltret är 2 m2 eller 5 m2. Som miljödomstolen har påpekat har detta fastslagits i rättspraxis sedan länge. Ett utsläppsförbud är motiverat med hänsyn till omgivningen och miljön och det ger också MM möjlighet att välja bland olika tekniker för rening av avloppsvattnet från fastigheten. Detta val bör ske i samråd med miljönämnden eftersom det är nämnden som skall pröva vilka reningsåtgärder som krävs för att förbudet skall kunna hävas och utsläppen tillåtas. Överklagandet skall alltså avslås. Tidpunkten för förbudet enligt miljödomstolens dom har emellertid redan passerat och bör flyttas fram. Det finns slutligen inte skäl att undanröja vitet eller sätta ned vitesbeloppets storlek.

Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Ulf Bjällås, hovrättsrådet Roland Halvorsen, referent, miljörådet Rolf Svedberg och adjungerade ledamoten Jan Darpö. Enhälligt.