MÖD 2003:56

Domskäl

Skäl

Enligt 16 kap. 13 § miljöbalken (MB) har vissa föreningar rätt att klaga på domar och beslut om bl.a. tillstånd. Förutsättningen för en sådan talerätt är att det framgår av föreningens stadgar att den har som ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljöskyddsintressen, att den har minst 2 000 medlemmar och att den bedrivit verksamhet i Sverige under minst tre år. När det gäller de ornitologiska föreningar som har överklagat miljödomstolens dom finner Miljööverdomstolen att deras talan numera får anses föras av Sveriges ornitologiska förening i eget namn. Denna förening uppfyller kraven i 16 kap. 13 § MB. Enligt Miljööverdomstolens bedömning uppfyller däremot inte Föreningen Torsvikens naturreservat kraven i den nämnda bestämmelsen. Föreningen berörs inte heller på annat sätt som medför rätt att överklaga. Föreningens överklagande skall därför avvisas.

Enligt 16 kap. 12 § första stycket 1. MB får överklagbara domar och beslut överklagas av den som domen eller beslutet angår, om avgörandet har gått honom eller henne emot. Miljööverdomstolen bedömer att MAA inte bor i så nära anslutning till verksamhetsområdet att hon riskerar att utsättas för olägenheter av den sökta verksamheten på ett sådant sätt att hon är berättigad att föra talan mot domen. På grund av det anförda skall överklagandet från MAA avvisas.

Slut

Miljööverdomstolen avvisar överklagandena av Föreningen Torsvikens naturreservat och MAA.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga

Överklagande senast 2003-06-30

Jan Darpö

Protokollet uppvisat/

Adjungerade ledamoten Jan Darpö är skiljaktig i frågan om MAAs klagorätt och anför.

Av miljöbalkens förarbeten framgår att balken skall ha ett enhetligt sakägarbegrepp och att det inte bör göras någon skillnad om den överklagade frågan rör t.ex. vattenverksamhet eller miljöfarlig verksamhet. Miljöskyddslagens sakägarbegrepp och den praxis som där utvecklats är tänkt att tjäna som utgångspunkt och en generös tillämpning är därför avsedd. I enlighet med det synsätt som Miljööverdomstolen tillämpade i målen M 5005-02 och M 5008-02 (beslut 2002-12-05) samt M 6427-01 (dom 2003-02-07) är det följaktligen miljöskyddslagens sakägarbegrepp som är utgångspunkten vid bedömningen av vem som har rätt att överklaga miljödomstolens dom. Enligt Regeringsrättens uttalande i RÅ 1997 ref. 38 är det fråga om en vid personkrets som omfattar ”varje person som kan tillfogas skada eller utsättas för annan olägenhet genom den miljöfarliga verksamheten som avses i ett tillståndsbeslut”. En enbart teoretisk eller en helt obetydlig risk för skada eller olägenhet räcker emellertid inte.

Mot denna bakgrund bör enligt min uppfattning frågan om någon är berörd av en verksamhet besvaras genom en sammanvägning av olika faktorer, såsom avståndet till den störande verksamheten, verksamhetens art och omfattning, störningarnas typ och intensitet, omgivningens utseende m.m. MAA har uppgivit att hon störs av muddringsarbetena genom buller, lukt och skakningar från sprängningarna i farleden. Hennes uppgifter framstår som trovärdiga, särskilt med beaktande av att verksamheten faktiskt pågår. Avståndet mellan hennes fastighet och verksamhetsområdet är visserligen ganska stort (1-2 km), men detta bör jämföras med att det är fråga om mycket omfattande arbeten i ett vattenområde utan skyddande vegetation. Mot denna bakgrund anser jag att MAA är så berörd av tillståndet till verksamheten att hon bör få överklaga miljödomstolen dom.

Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.