MÖD 2004:2

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Vänersborgs tingsrätts, miljödomstolen, dom 2002-11-15 i mål nr M 126-02, se bilaga A

KLAGANDE

Byggnadsnämnden i Falköpings kommun, 521 81 FALKÖPING

Ombud

Stadsarkitekten LK, Miljö- och Stadsarkitektkontoret, Falköpings kommun, 521 81 FALKÖPING

MOTPART

HT

SAKEN

Ansökan om utdömande av vite

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Överklagandet avslås.

_________________________

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Byggnadsnämnden i Falköpings kommun har yrkat bifall till sin ansökan om utdömande av vite.

Byggnadsnämnden har anfört i huvudsak följande. Endast byggnadsrester kvarstår av en tidigare ekonomibyggnad. Miljödomstolens konstaterande att objektet alltjämt är att anse som en byggnad kan inte överensstämma med praxis. Nämnden gör gällande att kvarvarande rester inte är en byggnad och att 15 kap. 30 § miljöbalken angående nedskräpning är tillämplig. Enligt Tekniska nomenklaturcentralens (TNC) definitioner är ”en byggnad en varaktig konstruktion av tak och vanligen även väggar som står på mark eller…”. (Vissa tillägg finns avseende byggnadslika konstruktioner.) De byggnadsrester som finns kvar från det tidigare fähuset med lada utgörs av väggarna kring den södra delen av ekonomibyggnaden med tillskott av vissa väggdelar som sticker ut mot norr. Tak och förhöjda väggliv är bortrivna och mellanbjälaget ligger öppet för väder och vind. Den nomenklatur som TNC redovisar måste entydigt innebära att byggnadsresterna inte längre är en byggnad. Vid tidigare uppmaningar att åtgärda dåvarande byggnaden har miljö- och stadsarkitektkontoret den 3 september 1998 konstaterat ”bristande vård av byggnad” och med stöd av plan- och bygglagen uppmanat fastighetsägaren att inkomma med förklaring och redovisning av åtgärdsförslag. Vid nämndens fortsatta handläggning efter det att delar av den f.d. byggnaden rivits har uppmaningar och krav på åtgärder beslutats med stöd av miljöbalken och dess regler om nedskräpning.

HT har motsatt sig ändring. Han har vidhållit vad han tidigare har anfört samt upplyst att byggnaden numera är helt riven och bortforslad.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Vad först angår den processuella frågan om miljödomstolens sammansättning vid avgörandet av målet gör Miljööverdomstolen följande överväganden.

Miljödomstolen bestod av en lagfaren domare och ett miljöråd när den avgjorde målet. Avgörandet var enhälligt.

Ansökan om utdömande av vitet ingavs till miljödomstolen den 29 april 2002. Bestämmelserna om domförhet i 20 kap.miljöbalken i den lydelse de hade före den 1 juli 2002 var då tillämpliga.

Miljööverdomstolen har i ett tidigare avgörande (beslut den 18 februari 2000 i mål nr M 5868-99) funnit att det av domförhets- och omröstningsreglerna i 20 kap.4, 5 och 10 §§miljöbalken får anses följa att en miljödomstol i mål om utdömande av vite skall ha den sammansättning som framgår av 20 kap. 4 § miljöbalken, dvs. en lagfaren domare, ett miljöråd samt två sakkunniga ledamöter. Denna praxis innebär att miljödomstolen i detta fall inte var domför när den avgjorde målet.

Det fel som förekommit i miljödomstolen är ett sådant rättegångsfel som innebär att Miljööverdomstolen med stöd av 51 kap. 28 § rättegångsbalken får undanröja miljödomstolens dom endast om felet kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i Miljööverdomstolen. I detta fall får antas att den bristande domförheten inte påverkat målets utgång och felet kan utan väsentlig olägenhet avhjälpas i Miljööverdomstolen. Miljööverdomstolen finner därför att miljödomstolens dom inte bör undanröjas.

Vad härefter gäller bedömningen i sak och möjligheten att åberopa 15 kap. 30 § miljöbalken till stöd för det av miljö- och byggnadsnämnden den 27 september 2001 meddelade föreläggandet instämmer Miljööverdomstolen i miljödomstolens bedömning. Även om det kan ifrågasättas om den kvarvarande konstruktionen längre skall anses som en byggnad i rättslig mening, är inte förfallet så långtgående att det är fråga om ett objekt på vilket nedskräpningsbestämmelsen är tillämplig. Överklagandet skall därför avslås.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga

Överklagande senast den 3 mars 2004

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Ulf Bjällås, hovrättsrådet Roland Halvorsen, referent, och hovrättsassessorn Charlotte Håkansson samt adjungerade ledamoten Gabriel Michanek. Enhälligt.

______________________________

BILAGA A

VÄNERSBORGS TINGSRÄTTS, MILJÖDOMSTOLEN, DOM

KÄRANDE

Miljö- och byggnadsnämnden i Falköpings kommun

521 81 FALKÖPING

Ombud: arkitekten KM

SVARANDE

HT

SAKEN

Utdömande av vite

Nbo:142:1

__________

DOMSLUT

Käromålet ogillas.

__________

BAKGRUND

Målet gäller utdömande av vite som miljö- och byggnadsnämnden förelade HT i beslut den 27 september 2001, § 177. Föreläggandet avsåg att HT, såsom ägare till fastigheten Gunkestorp x:x, vid vite av 10 000 kr senast den 21 januari 2002 skulle ha städat området kring brukningscentrum och iståndsatt, alternativt rivit och bortforslat, kvarvarande del av ekonomibyggnaden. Föreläggandet grundades på 26 kap.9 och 14 §§miljöbalken jämfört med 15 kap. 30 § samma balk.

YRKANDEN M. M.

Miljö- och byggnadsnämnden har yrkat att HT skall förpliktas att betala vite med 10 000 kr.

Till stöd för yrkandet har nämnden anfört bl.a. följande: Yrkandet grundas på att HT inte har följt föreläggandet att antingen iståndsätta eller riva byggnaden. Byggnaden står fortfarande kvar i förfallet skick. Nämnden påstår inte att fastigheten är nedskräpad på annat sätt än genom byggnaden.

HT har bestritt bifall till käromålet. Han har förklarat att han anser sig ha följt föreläggandet. I andra hand får han anses ha gjort gällande att han har giltig ursäkt för att inte ha följt föreläggandet längre än som skett. Han har anfört bl.a. följande: Han anser att han har ställt i ordning byggnaden så som han skulle göra. Han började redan under 1999 med att riva hälften av taket. Han har sedan haft mycket arbete med rivningsarbetena. Han har fått hyra lift vid två tillfällen för takarbetena. Tegelpannorna har tagits till vara för kräftdammar, som han har på en annan fastighet. Arbetena har måst samordnas och grävningsarbetena för dammarna tog lång tid, ca sex veckor under 2001. Han har haft löpande kontakter med miljöförvaltningen, som har godkänt arbetena. Man var ense om att stalldelen skulle få stå kvar så länge som han hade djur på fastigheten. Det har varit svårigheter med vädret och med att få markarbeten gjorda. En hyresgäst har tillhörigheter i byggnaden. - Han har haft två hjärtinfarkter, den 15 december 1999 och den 1 januari 2000, och har genomgått tre ballongutvidgningar. - Vid möte i år med honom, KM och en ytterligare tjänsteman var alla ense om att stalldelen av byggnaden skulle få stå kvar så som har blivit fallet. Byggnadens nuvarande skick är alltså godkänt. Han blev därför mycket överraskad när han fick del av vitesyrkandet.

Nämnden har genmält bl.a. följande: Det är riktigt att förvaltningen har haft många underhandskontakter med HT. Det "godkännande" som har lämnats gällde att ett etappmål var uppfyllt, första delen av arbetena godkändes. Detta var under 2000 eller 2001. Nämnden har tagit hänsyn till HTs hälsa och hans övriga svårigheter. Som handlingarna visar har nämnden dröjt relativt länge med att begära utdömande av vitet.

Miljödomstolen har hållit syn på fastigheten.

DOMSKÄL

Den första fråga som miljödomstolen har att bedöma är om miljö- och byggnadsnämndens föreläggande kan läggas till grund för en fällande dom på vitets utdömande. Domstolen vill framhålla att bedömningen endast avser huruvida nämnden alls med stöd av miljöbalken har kunnat ge ett föreläggande med ifrågavarande innehåll (jfr rättsfallet NJA 1947:555). Däremot skall ingen bedömning göras av om föreläggandet i så fall var sakligt befogat. Den senare frågan kan endast prövas efter överklagande av själva föreläggandet.

Miljö- och byggnadsnämnden har grundat sitt föreläggande på nedskräpningsförbudet i 15 kap. 30 § miljöbalken. Bestämmelsen har sin tidigare motsvarighet i 23 § naturvårdslagen. Den sistnämnda bestämmelsen har i praxis inte ansetts tillämplig på byggnader eller andra anläggningar (jfr rättsfallet RÅ 1993 ref. 41). Efter ändringar i samband med att plan- och bygglagen trädde i kraft 1987 fanns i naturvårdslagen ingen grund för ingripanden mot ägare till förfallna byggnader.

Det finns inget skäl att anta att bestämmelsen i miljöbalken är avsedd att ha en vidare tillämpning än den äldre bestämmelsen i naturvårdslagen. Ingripande enligt miljöbalken torde därför inte kunna grundas endast på att en byggnad eller anläggning är förfallen. Ett sådant ingripande bör förutsätta att byggnaden eller anläggningen används på ett sätt som ger grund för åtgärden enligt miljöbalkens regler (jfr Bengtsson m.fl.: Miljöbalken, s. 9:28).

Objektet för miljö- och byggnadsnämndens föreläggande är alltjämt att anse som en byggnad. Det är alltså inte frågan om en anläggning som är så förfallen att den kan ses som byggnads- eller rivningsrester.

Med hänsyn till det anförda finner miljödomstolen att vitet inte kan anses ha förelagts med stöd av miljöbalken. Käromålet måste då ogillas.

ÖVERKLAGANDE, se bilaga (Formulär D).

Överklagande senast den 6 december 2002 .

På miljödomstolens vägnar

Stefan Nilsson

__________

I domstolens avgörande har deltagit rådmannen Stefan Nilsson och miljörådet Joen Morales.