MÖD 2008:11

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Växjö tingsrätts, miljödomstolen, dom 2007-03-09 i mål nr M 3328-06, se bilaga A

KLAGANDE

Tarkett AB, 556003-9967, 372 81 Ronneby

Ombud: Advokat S.Å.W-S.

MOTPART

Länsstyrelsen i Blekinge län, 371 86 Karlskrona

SAKEN

Föreläggande om utredning av föroreningssituationen m.m. beträffande fastigheterna Ronneby-Ebbamåla X:X och X:XX, Ronneby kommun

___________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Miljööverdomstolen fastställer miljödomstolens dom.

_____________________

YRKANDEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Tarkett AB yrkat att Miljööverdomstolen, med ändring av miljödomstolens dom, upphäver Länsstyrelsens i Blekinge län beslut den 16 november 2006 i ärende dnr 575-5275-99.

Länsstyrelsen har bestritt Tarkett AB:s yrkande.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Tarkett AB har hänvisat till vad som tidigare framförts och anfört bl.a. följande. Bolaget har inte varit verksamhetsutövare på platsen utan lämnade sitt produktionsavfall där för att fastighetsägaren hade behov av produktionsavfallet för uppfyllning efter tidigare grustäktverksamhet. Bolaget kan därmed inte ingå i den krets av verksamhetsutövare som kan göras ansvariga. I vart fall har den faktiska driften av verksamheten på Ebbamålafastigheterna upphört före den 1 juli 1969. Det är fråga om helt separata verksamheter. Verksamheter som är geografiskt åtskilda på ett sätt som i detta fall kan inte tillståndsprövas som en verksamhet. Vid sådana förhållanden är miljöbalkens ansvarighetsbestämmelser enligt 8 § lagen (1998:811) om införandet av miljöbalken inte tillämpliga.

Länsstyrelsen har hänvisat till vad som tidigare framförts och anfört bl.a. följande. Fram till dess bolaget började anlita kommunala deponier ombesörjde bolaget självt kvittblivningen av avfall. Kvittblivningen bör ses som en integrerad och nödvändig del av verksamheten med tillverkningen av plastmattor. Inget tyder på att ägaren eller arrendatorn av Ebbamålafastigheterna drev en verksamhet med avfallsdeponering eller ens utförde någon handling som kan tolkas som att någon av de nämnda aktivt tagit emot avfallet från Tarketts produktion. Hanteringen av avfallet har inte varit en fristående självständig verksamhet. Det finns inga formella hinder mot att båda anläggningarna prövas samtidigt i ett och samma ärende om verksamhetsutövaren så önskar under förutsättning att en och samma instans ska pröva båda verksamheterna.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Tarkett AB har under åren 1966-1967 lämnat avfall från sin mattproduktion på Ronneby-Ebbamåla X:X och X:XX i Ronneby kommun. I likhet med miljödomstolen finner Miljööverdomstolen att utredningen i målet inte ger stöd för att ägaren eller arrendatorn av fastigheten drev en sådan verksamhet för avfallsdeponering att Tarkett AB härigenom avhänt sig ansvaret för avfallet. Varken det faktum att avfallet användes för att fylla ut en tidigare grusgrop eller att marken kan ha förorenats även av andra verksamhetsutövare ger anledning till någon annan bedömning.

Mattproduktionen vid Tarkett AB:s fabrik har pågått efter den 30 juni 1969 och dess faktiska drift pågår alltjämt med samma inriktning. Av utredningen i målet framgår att verkningarna av avfallet kvarstår och att risken för spridning av tungmetallerna nickel, kadmium och bly till grundvatten i området är stor och att risken för spridning av tungmetallerna bly och nickel till ytvattnet i området är mycket stor. Med hänsyn härtill och då det föreligger behov av att avhjälpa olägenheter som har orsakats av verksamheten ska bestämmelserna i 2 kap. 8 § och 10 kap. 2 §miljöbalken tillämpas på verksamheten enligt 8 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken.

Miljööverdomstolen instämmer vidare i underinstansernas bedömning att det föreläggande som riktats till Tarkett AB får anses skäligt med hänsyn till Tarkett AB:s del av avfallshanteringen på Ronneby-Ebbamåla X:X och X:XX. Överklagandet ska därför avslås och miljödomstolens dom fastställas.

Miljööverdomstolens dom får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Ulf Bjällås, hovrättsråden Anders Holmstrand (skiljaktig), Ulla Bergendal och Karin Kussak, referent.

Skiljaktig mening, se nästa sida

Hovrättsrådet Anders Holmstrand är skiljaktig och anför följande.

För att krav på utredning och efterbehandling ska kunna ställas förutsätts bl.a. att det är fråga om en miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift har pågått efter den 30 juni 1969 (8 § lagen om införande av miljöbalken). Det bör alltså efter denna dag ha förekommit någon form av mänsklig aktivitet som anknyter till den miljöfarliga verksamheten.

Fastigheterna Ronneby-Ebbamåla X:X och X:XX har, såvitt framkommit, aldrig ägts eller disponerats med nyttjanderätt av Tarkett. Enligt vad Tarkett, utan gensaga, uppgett lade företaget upp avfallet på fastigheterna sedan fastighetsägaren lämnat sin tillåtelse till detta. Denna uppläggning av avfall ägde rum under åren 1966-67. Härefter har det, enligt vad utredningen i målet visar, från Tarketts sida inte förekommit någon aktivitet i fråga om avfallet på fastigheterna. Dessa förhållanden innebär enligt min mening att något krav på utredning inte kan ställas på Tarkett, vars fortgående verksamhet med mattproduktion inte kan anses innefatta faktisk drift i fråga om det på fastigheterna upplagda avfallet.

På grund av det anförda ska Tarketts överklagande bifallas.

______________________________________

BILAGA A

VÄXJÖ TINGSRÄTTS, MILJÖDOMSTOLEN, DOM

KLAGANDE

Tarkett AB

372 81 Ronneby

MOTPART

Länsstyrelsen i Blekinge län

371 86 Karlskrona

ÖVERKLAGAT BESLUT

Länsstyrelsen i Blekinge läns beslut den 16 november 2006 i ärende nr

575-5275-99, se bilaga 1

SAKEN

Föreläggande om utredning av föroreningssituationen m.m. beträffande fastigheterna Ronneby-Ebbamåla X:X och X:XX, Ronneby kommun

_____________

DOMSLUT

Miljödomstolen avslår överklagandet.

_____________

YRKANDEN M. M.

Tarkett AB har yrkat att miljödomstolen undanröjer Länsstyrelsens beslut i sin helhet. Tarkett har till stöd för sitt yrkande anfört i huvudsak följande. Länsstyrelsen saknar laga grund att gentemot Tarkett AB utfärda det beslutade föreläggandet. Länsstyrelsen synes hävda att Tarkett genom att före 1968 ha avlämnat industriavfall på fastigheterna Ronneby-Ebbamåla X:X och X:XX, även kallade Ebbamålafastigheterna, i Ronneby kommun skall betraktas som verksamhetsutövare av miljöfarlig verksamhet på fastigheterna och att Tarkett därmed enligt miljöbalkens regler skulle vara ansvarigt för utredning och efterbehandling av förorenade områden. Tarketts verksamhet består i tillverkning och försäljning av plastmattor. Denna verksamhet är inte mer miljöfarlig än de flesta andra industriella verksamheter. I verksamheten uppkommer en del spillprodukter som avyttras för återvinning eller som blir avfall. Under en kortare tidsperiod 1966 och 1967 avlämnades uppkommande avfallsprodukter till Ebbamålafastigheterna. Fastighetsägaren hade sannolikt behov av materialet för uppfyllning efter en tidigare grustäktsverksamhet. Tarkett ansvarade inte för driften av avfallshanteringen på fastigheterna utan utnyttjade den på samma sätt som Tarkett tidigare och senare har utnyttjat andra avfallsanläggningar för att bli av med avfall. Tarkett har inte någon gång varit ägare till, hyrt eller disponerat mark på Ebbamålafastigheterna. Tarkett har sålunda inte bedrivit någon verksamhet på Ebbamålafastigheterna och har inte haft något inflytande över den verksamhet som där kan ha bedrivits av andra företag eller personer. Tarkett har inte lämnat något avfall på Ebbamålafastigheterna efter 1967 och har ej heller på annat sätt varit verksamt på fastigheterna. För den händelse rätten skulle finna att Tarkett skulle ha bedrivit avfallshanteringsverksamhet på fastigheterna har denna dock upphört före den 30 juni 1969 och miljöbalkens regler är därmed inte tillämpliga på denna verksamhet. Miljöbalken trädde i kraft den 1 januari 1999. Dessförinnan gällde miljöskyddslagen som trädde i kraft den 1 juli 1969. Miljöbalken innehåller betydande skärpningar av ansvaret för miljöfarlig verksamhet jämfört med vad som gällde enligt miljöskyddslagen. Trots detta gavs miljöbalken i vad avser ansvar för miljöskador, MB 2:8 och 10:2, retroaktiv verkan så att de nya reglerna skall omfatta "miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift har pågått efter den 30 juni 1969, om verkningarna av verksamheten alltjämt pågår vid tiden för miljöbalkens ikraftträdande", se 8 § Lag (1998:811) om införande av miljöbalken. Länsstyrelsens synes hävda att Tarkett är ansvarigt för alla verksamheter som tar befattning med Tarketts avfallsprodukter oavsett om dessa drives av Tarkett eller av annan person. Vidare hävdas att den miljöfarliga verksamhet som påtalas och vars faktiska drift avslutades 1967 skall betraktas som alltjämt pågående på grund av att Tarkett fortfarande driver industriverksamhet. En sådan inställning är inte rimlig eftersom de avfallshanteringsföretag som Tarkett anlitat och anlitar utgörs av fristående företag bedrivna i enskild eller kommunal regi. Dessa ansvarar självständigt för sina respektive verksamheter. Länsstyrelsens tolkning av vad som skall innefattas i begreppet miljöfarlig verksamhet är inte heller rimlig. Den påtalade miljöfarliga verksamheten utgörs av den avfallshanteringsverksamhet som bedrivits på Ebbamålafastigheterna. Tarkett har under 1966 och 1967 levererat industriavfall till fastigheterna men har inte i övrigt deltagit i avfallshanteringsverksamheten och har inte haft någon befattning med dessa fastigheter efter 1967. Vid avgörande av när påbörjandet och avslutandet av Tarketts "verksamhet" vid fastigheterna ägt rum saknar det betydelse huruvida Tarkett tidigare eller senare drivit även andra verksamheter. Länsstyrelsens inställning skulle, om den fick framgång, innebära en betydande rättsosäkerhet då miljöbalkens regler på ett godtyckligt sätt skulle kunna komma att omfatta en obestämd krets av personer och givas en tillbakaverkande effekt som är långt mer omfattande än den retroaktivitet som redan införts genom 8 § lag om införande av miljöbalken.

Länsstyrelsen i Blekinge län har motsatt sig Tarkett AB:s yrkande och har till stöd för sin inställning anfört följande. Bolagets framställning kan tolkas så att bolaget ifrågasätter att verksamheten är miljöfarlig verksamhet. Länsstyrelsen anser att verksamheten är miljöfarlig verksamhet enlig 9 kap 1 § l p MB eftersom det sker betydelsefulla utsläpp av mjukgörare. Enligt undersökningsresultat som erhållits genom recipientkontrollverksamhet finns mjukgörare som förorening i bottensedimenten i vattenområdet utanför Ronneby Hamn. När verksamheten tillståndsprövades första gången (1987) rådde osäkerhet om den var tillståndspliktig och därför genomfördes en frivillig tillståndsprövning. Genom senare ändring i bilagan till miljöskyddsförordningen (1989:364) ansågs verksamheten vara tillståndspliktig (B-verksamhet) och anses numera så också vara enligt punkten 25.2-3 i nuvarande bilaga till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Bolaget medger att det uppkommer avfall genom verksamheten, att det också skedde åren 1966-67 samt att avfallet då avlämnades till Ebbamålafastigheterna. Bolaget anser dock att bolaget inte ansvarade för driften av avfallshanteringen på dessa fastigheter utan anser att man "utnyttjat den på samma sätt som Tarkett senare utnyttjat andra avfallsanläggningar för att bli av med avfall". Enligt de utredningar som länsstyrelsen har kunnat göra har kommunen bestämt förnekat att man har bedrivit någon verksamhet med avfallshantering på de i ärendet aktuella Ebbamålafastigheterna. Det har inte heller framkommit något som tyder på att det har funnits någon anläggning för deponering av avfall. Det har inte funnits någon form av tekniska anordningar för det ändamålet (jämför med MÖD mål nr M 3195-04, dom 2005-07-21). Bolaget har dessutom antytt att fastighetsägarens syfte var att få grusgropar igenfyllda. Viktigt att notera är också att kommunen under den aktuella tiden drev anläggningar för deponering av avfall, omfattande både hushållsavfall och industriavfall, på flera platser i kommunen b1.a. i Risanäs och Risatorp. Bolaget utnyttjade dock inte dessa avfallsanläggningar för det i ärendet aktuella avfallet utan anlitade uppenbarligen en transportör för att få det transporterat till Ebbamåla. Sammantaget innebär ovanstående enligt länsstyrelsens mening att jämförelsen med senare hantering, genom vilken avfallet transporterades till kommunalt mottagande på en fristående anläggning för avfallsdeponering, inte är lämplig. Bolaget antyder att fastighetsägaren möjligen kan ha betraktat avfallet som fyllnadsmaterial för att fylla ut i grustäkterna. Länsstyrelsen invänder inte mot att dåvarande fastighetsägare förmodligen bör ha sett någon fördel med att avfallet placerades i grustäkterna och hade förmodligen kunnat betraktas som delansvarig verksamhetsutövare enligt 10 kap. 2 § miljöbalken om personen hade varit vid liv. Länsstyrelsen anser dock att bolagets del i avfallshanteringen medför att bolaget kan anses vara en delansvarig verksamhetsutövare enligt 10 kap. 2 § MB. Bolagets del är dessutom enligt länsstyrelsens mening så stor att de krav som ställts på bolaget genom det överklagade föreläggandet och som är begränsade till undersökningar, är motiverade och skäliga. Även när man dessutom beaktar den tid som förflutit sedan avfallet placerades på Ebbamålafastigheterna framstår krav på undersökningar riktade mot bolaget som skäliga, jämför med MÖD mål nr M 816-05, dom 2006-06-29. Bolaget har i ett tidigare skede av länsstyrelsens utredning hävdat att inte alla uppmätta föroreningar kan härröra från deras avfall men länsstyrelsen har inte kunnat finna ens en enda annan som skulle kunna misstänkas för att ha lämnat avfall på platserna. De avfallsrester som länsstyrelsen har kunnat observera har i huvudsak bestått av fragment från plastmattor. Länsstyrelsen menar att detta styrker uppfattningen att bolaget bör ses som en viktig verksamhetsutövare. Bolaget åberopar att man inte har lämnat avfall på Ebbamålafastigheterna efter 1967 och framför att "om rätten skulle finna att Tarkett har bedrivit avfallshanteringsverksamhet på fastigheterna så har denna dock upphört före den 30 juni 1969". Bolaget menar uppenbarligen att den särskilda övergångsbestämmelsen i 8 §, lag (1998:811) om införande av miljöbalken medför att bolaget inte är ansvarigt. Länsstyrelsen å sin sida anser att bolagets kvittblivning av avfall inte kan anses ha varit en fristående, självständig verksamhet. Den var i stället en följd av bolagets produktion av plastmattor i fabriken i Ronneby Hamn. Länsstyrelsen anser att kvittblivningen var en nödvändig delverksamhet inom huvudverksamheten, d.v.s. tillverkningen av plastmattor. Fram till dess att Ebbamålafastigheterna började utnyttjas skedde kvittblivningen på liknande sätt genom att ett kärr, beläget på nuvarande fastigheten Segelbåten 2 (i Ronneby Hamn) som då ägdes av bolaget, fylldes ut. Först efter branden i avfallet på den norra Ebbamålafastigheten började bolaget lämna avfallet till kommunalt omhändertagande. Den verksamhet som lagstiftaren avsett med begreppet "verksamheten" i nämnda lag, tillämpat i detta fall som överklagandet gäller, är således enligt länsstyrelsens mening inte kvittblivningen av avfall utan tillverkningen av plastmattor som fortfarande pågår. Verkningar av verksamheten pågår dessutom fortfarande på de aktuella fastigheterna i Ebbamåla enligt den undersökning som kommunen har låtit utföra och länsstyrelsen bedömer att den uppkomna skadan behöver avhjälpas. Vad gäller bolagets ansvar föreligger således inte någon begränsning som beror på den nämnda särskilda övergångsbestämmelsen. Bolaget tycks mena att transportföretaget har ett ansvar. Enligt bolagets skrivelse daterad 1999-12-07 som bifogas, bilaga l, som innehåller svar på vissa frågor som länsstyrelsen ställde, anlitades Ronneby Lastbilscentral hela tiden för transporterna till Ebbamåla. Företaget fungerade såvitt länsstyrelsen känner till som en beställnings- och faktureringscentral. Uppdragen lämnades till anslutna åkare. Det finns ingenting som tyder på att företaget eller deras anslutna åkare skulle ha bedrivit någon verksamhet innebärande övertagande av avfall utan det rörde sig endast om utförande av beställda uppdrag och endast i form av transportverksamhet. Av skrivelsen framgår också att den åkare som utförde transporterna till Ebbamåla fortfarande utförde bolagets avfallstransporter så sent som år 1999. Om bolaget menar att transportföretaget övertog ägandet av avfallet borde bolaget därför ha kunnat styrka det. Länsstyrelsen delar inte bolagets uppfattning om att länsstyrelsens föreläggande kan medföra en rättsosäkerhet. Identifierade verksamhetsutövare är inte någon obestämd krets av personer. Vidare har länsstyrelsens uppfattning om retroaktiviteten i frågan redovisats ovan såvitt gäller bolagets del i ansvaret.

DOMSKÄL

10 kap. 1 § miljöbalken stadgar att kapitlet skall tillämpas på mark- och vattenområden samt byggnader och anläggningar som är så förorenade att det kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Enligt 10 kap. 2 § är den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till föroreningen (verksamhetsutövaren) ansvarig för efterbehandling av sådana områden, byggnader eller anläggningar som anges i 1 §.

Enligt 2 kap 8 § miljöbalken ansvarar alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön, till dess skadan eller olägenheten har upphört, för att denna avhjälps i den omfattning det kan anses skäligt enligt 10 kap 1 § miljöbalken. Istället för att avhjälpa skadan kan istället skyldighet att ersätta skadan eller olägenheten uppkomma.

Enligt 10 kap 8 § tillämpas i frågor om ansvar för kostnader att utreda föroreningar inom ett sådant mark- eller vattenområde eller en sådan byggnad eller anläggning som avses i 1 §, 2-4 samt 6 och 7 §§. Ägaren till en fastighet, byggnad eller anläggning som avses i första stycket kan trots frihet från ansvar enligt 2 eller 3 § förpliktas att svara för utredningskostnader som rör fastigheten i den utsträckning det är skäligt med hänsyn till den nytta ägaren kan antas få av utredningen, de personliga ekonomiska förhållandena och omständigheterna i övrigt.

Enligt 10 kap 4 § miljöbalken innebär efterbehandlingsansvaret att den ansvarige i skälig omfattning skall utföra eller bekosta de efterbehandlingsåtgärder som på grund av föroreningar behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön. När ansvarets omfattning skall bestämmas skall det beaktas hur lång tid som har förflutit sedan föroreningarna ägt rum, vilken skyldighet den ansvarige hade att förhindra framtida skadeverkningar och omständigheterna i övrigt.

Om flera verksamhetsutövare är ansvariga enligt 2 §, skall de svara solidariskt i den utsträckning inte annat följer av att ansvaret är begränsat enligt 4 § första stycket.

Enligt 8 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken skall bestämmelserna i 2 kap. 8 § och 10 kap. 2 §miljöbalken tillämpas i fråga om miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift har pågått efter den 30 juni 1969, om verkningarna av verksamheten alltjämt pågår vid tiden för miljöbalkens ikraftträdande enligt 1 §, och det föreligger behov av att avhjälpa skador eller olägenheter som har orsakats av verksamheten.

Enligt 26 kap 22 § 1 st. miljöbalken är den som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller miljön eller den som annars är skyldig att avhjälpa olägenhet från sådan verksamhet, skyldig att även i andra fall än som avses i 14 kap 7 § utföra sådana undersökningar av verksamheten och dess verkningar som behövs för tillsynen. Enligt bestämmelsens andra stycke är den som är skyldig att utföra undersökningen även skyldig att ersätta kostnaderna för en undersökning som någon annan utsetts att göra med det belopp som tillsynsmyndigheten fastställer.

Den verksamhet som bedrivs och bedrivits av Tarkett, såväl tillverkningen av plastmattor som deponeringsverksamheten, är att anse som miljöfarlig verksamhet; tillverkningen av plastmattor då denna innebär användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön (9 kap 1 § 2 p miljöbalken); deponeringsverksamheten då denna riskerar att medföra utsläpp av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas i mark, vattenområden eller grundvatten (9 kap 1 § 1 p miljöbalken). Att verkningarna av deponiverksamheten kvarstår framgår av länsstyrelsens utredning som visar att risken för spridning till grundvatten av tungmetallerna kadmium, nickel och bly i området är stor och att risken för spriding av tungmetallerna bly och nickel till ytvatten i området (fastigheten Ebbamåla X:X) är mycket stor.

Av länsstyrelsens utredning framgår att den fastighet där avfall från Tarketts mattillverkning lades upp/deponerades, Ebbamåla nr X i Ronneby kommun, från år 1969 benämnd Ebbamåla X:X, mellan åren 1926 och 1976 av fastighetsägaren uppläts till Medelsta Härads Väghållningsdistrikts styrelse genom arrendeavtal. På fastigheten fanns ett grustag på 1764 kvm. Fastigheten omfattade även det område som senare skulle komma att användas för deponering av industriavfall, benämnt norra deponin. Fastigheten är belägen 8 km från den fastighet i Ronneby hamn där tillverkningen av plastmattor bedrivs. Från fastigheten Ebbamåla X:X avstyckades år 1986 en mindre tomt nära, alternativt inom, området för den norra deponin, som fick fastighetsbeteckningen Ebbamåla X:XX och är avsedd för bostadsändamål. Då avstyckningen från Ebbamåla X:X skedde först 1986 och deponeringen av avfallet skedde mellan åren 1966 och 1967, avser det som nedan sägs om fastigheten Ebbamåla X:X (Ebbamåla X), även fastigheten Ebbamåla X:XX.

Bolaget har hävdat att man inte vare sig varit ägare till, hyrt eller disponerat mark på Ebbamålafastigheterna och att Tarkett sålunda därför inte bedrivit någon verksamhet på Ebbamålafastigheterna. Av länsstyrelsens yttrande till miljödomstolen framgår att kommunen förnekat att man har bedrivit någon verksamhet med avfallshantering på Ebbamålafastigheterna. Det har inte heller framkommit något som tyder på att det har funnits någon anläggning för deponering av avfall då det inte har funnits någon form av tekniska anordningar för det ändamålet. Kommunen drev under den aktuella tiden anläggningar för deponering av avfall, omfattande både hushållsavfall och industriavfall, på flera platser i kommunen bl.a. i Risanäs och Risatorp. Dessa anläggningar nyttjades såvitt framkommit dock inte av bolaget.

Av utredningen har inte framkommit huruvida ägaren, alternativt arrendatorn, till fastigheten Ebbamåla X:X (Ebbamåla X) där avfallet deponerats, uppburit någon form av ersättning för att Tarkett under åren 1966-67 deponerat sitt tillverkningsavfall på fastigheten. Bolaget har angivit att fastighetsägaren kan ha betraktat avfallet som fyllnadsmassor för att fylla ut grustäkterna och att han därför haft nytta av detta i sin verksamhet. Länsstyrelsen har inte invänt mot att dåvarande fastighetsägare förmodligen kan ha sett någon fördel med att avfallet placerades i grustäkterna och att han därför kunde betraktas som delansvarig för deponeringen enligt 10 kap 2 § miljöbalken. Emellertid är den tidigare fastighetsägaren avliden, varför något krav inte kan riktas mot denne. Det har såvitt miljödomstolen kan bedöma heller inte framkommit huruvida Tarkett var det enda företag som deponerade sitt avfall på den aktuella fastigheten. Om ytterligare företag utöver Tarkett anlitade denna fastighet för deponering av avfall skulle detta tala för att den deponeringsverksamhet som bedrevs på fastigheten Ebbamåla X:X (Ebbamåla X) under den aktuella tiden är att betrakta som en självständig verksamhet. Tarkett skulle därmed ha frånhänt sig ansvaret för avfallet i och med att man lämnat avfallet till fastigheten Ebbamåla X:X (Ebbamåla X). Då den faktiska driften av deponiverksamheten upphörde före 1969 skulle det därmed inte finnas någon ansvarig att rikta kraven på undersökning och efterföljande sanering mot.

Miljödomstolen gör följande bedömning.

Tarkett har under den aktuella tidsperioden inte utnyttjat i kommunen befintliga avfallsupplag eller deponier för att avhända sig det avfall som tillverkningen av plastmattor genererade. Tarkett har istället valt att deponera avfallet på fastigheten Ebbamåla X:X (Ebbamåla X) och fastighetsägaren/arrendatorn har, såvitt framkommit, inte uppburit någon ersättning härför. Någon anläggning av teknisk natur för mottagande av avfall har såvitt utrett inte funnits på fastigheten. En sådan anläggning skall enligt miljööverdomstolens avgörande i mål M 3194-04 finnas för att begreppet avfallsanläggning skall bli tillämpligt. Det avfall som uppkommit är en följd av bolagets verksamhet; tillverkningen av plastmattor. Tillverkningen pågår alltjämt och produktionens inriktning har varit densamma alltsedan bolaget startade sin verksamhet år 1966. Det är därmed fråga om en verksamhet vars faktiska drift pågått och pågår efter 1969 och det avfall som uppkommit i verksamheten utgör en del av bolagets verksamhet. Att den plats där avfallet deponerats ligger 8 km ifrån det område där produktionen sker ändrar enligt miljödomstolens mening inte denna bedömning. Verkningarna av deponiverksamheten pågår alltjämt. Miljödomstolen delar länsstyrelsens uppfattning att bolagets del av avfallshanteringen på fastigheten är så stor att de krav som nu riktas mot bolaget genom det överklagade föreläggandet och som är begränsade till undersökningar, är motiverade och skäliga, såväl med beaktande av 10 kap. 4 § som med beaktande av den allmänna skälighetsbestämmelsen i 2 kap 7 § miljöbalken. Bolaget skall därför svara för kostnaderna för att utreda föroreningarna på fastigheterna Ebbamåla X:X och X:XX i enlighet med länsstyrelsens beslut. Överklagandet skall därför avslås och länsstyrelsens beslut bestå.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 2.

Överklagande senast den 30 mars 2007. Prövningstillstånd krävs.

Jonny Boo Roger Ödmark

________

I domstolens avgörande har deltagit rådmannen Jonny Boo och miljörådet Roger Ödmark. Föredragande har varit beredningsjuristen Anna Öhman.