MÖD 2008:33

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Växjö tingsrätts, miljödomstolen, dom den 1 november 2007 i mål nr M 1993-07, se bilaga

KLAGANDE

1. C.I.

2. C.I.

KLAGANDE TILLIKA MOTPART

Miljö- och stadsbyggnadsnämnden i Värnamo kommun

331 83 Värnamo

MOTPART

G.N.

SAKEN

Strandskyddsdispens; nu fråga om avvisning och undanröjande

___________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Miljööverdomstolen avvisar Miljö- och stadsbyggnadsnämndens i Värnamo kommun överklagande till Miljööverdomstolen och G.N:s överklagande till Länsstyrelsen i Jönköpings län samt undanröjer miljödomstolens dom och länsstyrelsens beslut den 21 juni 2007 (dnr 403-9343-06) till följd varav Miljö- och stadsbyggnadsnämndens i Värnamo kommun beslut den 10 april 2006 (dnr 06.0428.220) står fast.

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

C.I. och C.I. samt Miljö- och stadsbyggnadsnämnden i Värnamo kommun har yrkat att strandskyddsdispens ska beviljas.

G.N. har bestritt ändring.

Parterna har i huvudsak fört sin talan i enlighet med vad som framgår av underinstansernas avgöranden.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS SKÄL

I 16 kap. 12 § första stycket miljöbalken föreskrivs att överklagbara domar eller beslut får överklagas av den som domen eller beslutet angår, om avgörandet har gått honom eller henne emot.

I praxis har kommuner i ärenden rörande strandskyddsdispens tillerkänts klagorätt enligt naturvårdslagen med hänvisning till att naturvården är en statlig såväl som kommunal angelägenhet. Eftersom någon ändring av denna praxis inte torde ha varit avsedd genom införandet av miljöbalken har kommuner även efter miljöbalkens införande medgivits klagorätt. Ett krav har antagits vara att det överklagade beslutet vid en rättslig bedömning kan sägas utgöra någon form av ingrepp i ett naturvårdsintresse eller att beslutet på något annat sätt går de allmänna intressen emot som kommunen har att företräda i detta sammanhang (jfr. Miljööverdomstolens avgörande den 30 september 2002, mål nr M 6017-02).

Länsstyrelsens beslut att upphäva nämndens beslut att bevilja strandskyddsdispens har inte gått de allmänna intressen som kommunen har att företräda emot. Klagorätt för nämnden kan vid sådant förhållande inte anses föreligga. Miljödomstolen borde därför ha avvisat nämndens överklagande dit.

Rätt att överklaga ett beslut varigenom dispens från strandskyddsreglerna medgetts har i praxis vidare tillerkänts den som äger eller innehar särskild rätt till den fastighet som beslutet rör om beslutet negativt påverkar hans rättsställning, exempelvis genom att det inskränker möjligheterna att nyttja den egna fastigheten eller rättigheten. Däremot har ägare eller nyttjanderättshavare till en grannfastighet i praxis inte medgetts rätt att överklaga ett beslut om strandskyddsdispens.

Av handlingarna i målet framgår att G.N. arrenderar jordbruk jämte skogsbete, med undantag för skogsbruk, på bland annat den aktuella fastigheten. Vidare framgår att han kostnadsfritt tillförsäkras all jakt på samma fastigheter. Därutöver framgår att F.N. och hans familj ska äga rätt att till husbehov utnyttja den fiskerätt i sjön Bolmen som kan tillkomma X 1:11.

G.N. har i målet inte gjort gällande att den beviljade dispensen skulle medföra att han hindras att nyttja de rättigheter som tillkommer honom genom arrende eller fiskerätt. G.N. har inte heller visat att han på något annat sätt är berörd av nämndens beslut om dispens från strandskyddet på det sätt som krävs enligt rådande praxis. Hans överklagande av nämndens beslut borde därför ha avvisats av länsstyrelsen.

Vid anförda förhållanden skulle rätteligen varken länsstyrelsen eller därefter Miljödomstolen haft något överklagande att pröva. Detta innebär att såväl Miljödomstolens dom som länsstyrelsens beslut ska upphävas. Till följd härav står miljö- och stadsbyggnadsnämndens beslut fast.

Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Anders Holmstrand, referent, Ulla Bergendal, Liselotte Rågmark samt t.f. hovrättsassessorn Henrik Nilsson. Enhälligt.

______________________________________

BILAGA

VÄXJÖ TINGSRÄTTS, MILJÖDOMSTOLEN, DOM

KLAGANDE

1. Ca.I.

2. C.I.

3. Miljö- och stadsbyggnadsnämnden i Värnamo kommun

331 83 Värnamo

MOTPART

G.N.

ÖVERKLAGAT BESLUT

Länsstyrelsen i Jönköpings läns beslut 2007-06-21 i ärende nr 403-9343-06, se bilaga 1

SAKEN

Strandskyddsdispens

_____________

DOMSLUT

Miljödomstolen avslår överklagandena.

_____________

YRKANDEN M.M.

Miljö- och stadsbyggnadsnämnden i Värnamo kommun samt C. och C.I. har överklagat länsstyrelsens beslut att upphäva kommunens beslut att bevilja strandskyddsdispens för ändring av byggnad på fastigheten X 1:24 i Värnamo kommun.

Miljö- och stadsbyggnadsnämnden har till stöd för sitt överklagande anfört i huvudsak följande. Beslut om strandskyddsdispens kan normalt endast överklagas av Naturvårdsverket. Länsstyrelsen anger att enligt praxis även den som innehar särskild rätt till berörd fastighet kan överklaga beslut om dispens, varför arrendatorn till fastigheten X 1:24 här givits besvärsrätt. Kommunen ifrågasätter om ett arrendeavtal är att betrakta som sådan särskild rätt som länsstyrelsen anför. I det prejudicerande fall som ligger till grund för den åberopade praxisen var det fråga om ett servitut som inte kunde utnyttjas om dispensen gavs. I föreliggande fall är det fråga om ett arrendeavtal för jord- och skogsbruk. Det är heller inte påvisat av klaganden (arrendatorn) att den ifrågavarande dispensen skulle påverka arrendet. Om det kan påvisas att så skulle vara fallet här anser kommunen att detta är en civilrättslig fråga mellan markägaren och arrendatorn. Ändrar markägaren förutsättningarna för arrendet skall detta självfallet föranleda en justering av arrendet. Kommunens uppfattning är att arrendatorn i detta fall inte har besvärsrätt i dispensfrågan. Skulle miljödomstolen komma fram till en annan ståndpunkt så är det dock endast dispensen, i den del som inskränker arrendet, som skall tas upp till behandling. Strandskyddets allemansrättsliga tillgänglighetsfrågor liksom frågan om strandnära växt- och djurliv bevakas fortfarande av naturvårdsverket och skall därför inte behandlas i detta besvärsärende. Vad gäller sakfrågan om ändrad användning av den befintliga byggnaden till "raststuga" i samband med fisketurismen så skall framhållas att byggnaden redan finns på platsen. Något utökat ianspråktagande av naturmark är det inte fråga om. Någon privatisering av markområdet kring byggnaden som skulle hindra eller avhålla allmänheten från att ta väg över eller vistas på strandområdet kommer heller inte att ske. Dessa omständigheter utgör i sig särskilda skäl att bevilja dispens. Därutöver kan nämnas att fisketurismen står i överensstämmelse med riksintresset för friluftsliv som omfattar Bolmenområdet. Av C. och C.I:s skrivelse framgår att det råder oenighet om vem som får utnyttja fiskerätten, fastighetsägaren eller arrendatorn, och vidare hur länge arrendet sträcker sig. Dessa frågor berör inte sakfrågan, d.v.s. strandskyddsdispensen. En strandskyddsdispens hindrar inte någon att utnyttja fiskerätten. Frågan kan därför inte, enligt kommunens mening, ge besvärsrätt avseende strandskyddsdispensen. I skrivelsen förs vidare ett resonemang om att fisketurismen skall likställas med yrkesfisket eller anses utgöra en del av jordbruksnäringen. En sådan tolkning är rimlig och skulle innebära att någon dispens inte erfordras. Kommunen har vid sin behandling inte gjort denna tolkning men ställer sig positiv till att frågan tas upp av Miljödomstolen.

C. och C.I. har anfört. Fiskerätten på X l:24 ägs av E.ON men familjen N. har ett nyttjanderättsavtal med E.ON som löper ut februari 2008. De tog i sin okunnighet för givet att nyttjanderätten avsåg ägaren till X, men så var inte fallet. I deras kommunikation med E.ON i ärendet om framtiden öppnar sig E.ON för en ny prövning av en eventuell upplåtelse. N:s har med andra ord bara ett drygt halvår kvar av sin "fiskerätt". Fiskerätten som tillhör X l:13 hävdar N:s att de disponerar genom jordbruksarrendeavtalet. Jordbruksarrendet är uppsagt så att den eventuella fiskerätten upphör 2009-12-31, med andra ord om 2,5 år. Att N:s eventuellt har rätt att fiska verkar länsstyrelsen ha beslutat om utan att ha konsulterat LRF eller Arrendenämnden. Att ett jordbruksarrendekontrakt avseende 8 ha av fastighetens totala 24 ha skulle innebära att jordbruksarrendatorn ensam förfogar över fastighetens fiskerätt, är inte speciellt troligt. En matematisk tolkning borde landa i att 1/3 del av fiskerätten kan anses kopplat till jordbruksarrendet. Den första januari 2007 arrenderade de fiskerätten av Hammargårdens Sambruksförening, X l:22, vatten i Bolmen och Storån. En vattenareal betydligt större än den vattenareal som E.ON äger på X 1:24. Sammanfattningsvis så har de genom att arrendera fiskevattnet som tillhör

X 1:22 synnerligen god tillgång till fiskevatten. Februari 2008 upphör N:s fiskerätt på det av EON ägda fiskerätten på X 1:24. Fiskerätten som tillhör

X 1:13, som N:s hävdar tillhör jordbruksarrendet, är inget solklart fall. Även om det skulle vara så upphör jordbruksarrendet 2009-12-31, och det borde vara tillåtet att planera för framtiden även när det gäller uppförande av ekonomibyggnader. Själva ekonomibyggnaden är uppförd på en berghäll utan att markvegetation eller träd/buskar avlägsnats. Stör på så vis varken flora eller fauna, snarare är det så att ett antal fågelarter gynnats av den ökade tillgången på boplatser. Bygganden smälter väl in i omgivningen.

Orsaken till att området en gång klassades som skyddsvärt var de då välbetade strandängarna. Åren har gått och N:s vanvård av markerna på X har fortskridit. Ängarna som en gång var välbetade hade växt igen och det var tveksamt om området överhuvudtaget innehöll det goda naturvärden som en gång var. I det läget tog de kontakt med länsstyrelsen och de kom fram till hur området skulle kunde återfå sin karaktär och naturvärden. I praktiken blev det de första stegen mot att skonsamt avverka den på grund av dåligt betestryck uppkomna lövvegetationen; allt för att återskapa de fuktiga betade strandängar som vadarfåglarna så väl behöver. N:s vanvård är en lång följetong i Länsstyrelsens liggare, att inte H./B. har uppmärksammat detta verkar lite märkligt. Genom deras försorg har området blivit betydligt mera tillgängligt och alla berömmer dem för den fina arbetsinsatsen, så de har på inget sitt sätt försökt att hindra det rörliga friluftslivet. Det är för det rörliga friluftslivet som de tänkte sig att upplåta en del av ekonomibyggnaden till ett modernt utedass/mulltoa. I flertalet instanser och organisationer har fisketurism omtalats som Sveriges nya yrkesfiske. Att låta betalande gäster fånga fisken själv eller assisterat av fiskerättsinnehavaren och i många fall återutsätta fisken till gagn för fiskevården och kommande fiskare, genererar fisketurismen betydande summor till den svenska landsbygden. Att länsstyrelsen i Jönköpings län verkar ha en egen definition på att fisketurism inte är en fiskenäring är nog något som myndigheten kommer att få anledning att ompröva. Att utnyttja fiskevatten som en resurs att förstärka möjligheterna till inkomster på landsbygden är något som många i Sverige arbetar för. Som ett alternativ till att fiskerättsinnehavaren själv tar upp fisken och säljer den, verkar fisketurismen kunna generera betydligt större summor. Samtidigt blir fisketrycket mindre i och med att många fisketurister återutsätter en del av fångsten. De anser därför att länsstyrelsens bedömning om fisketurismens verklighet inte är i motsats till övrig fiskenäring. Ekonomibyggnaden behövs för det fasta redskapsfisket, men att inte också få använda ekonomibyggnaden till turistverksamhet verkar inte logiskt. De ifrågasätter arrendatorns rätt att överklaga kommunens beslut om strandskyddsdispens. På inget sätt påverkas arrendatorns nyttjande av marken på X 1:24 av ekonomibyggnadens kompletterande användning som raststuga. Ett kraftigt misskött arrende som är uppsagt till 2009-12-31. Även om minimal störning skulle kunna påvisas så upphör arrendatorns eventuella intressekonflikt om drygt två år. Detta är i sig skäl nog att inte bevilja arrendatorn besvärsrätt i sakfrågan. Argumenten om störningar av flora och fauna håller inte eftersom byggnaden är uppförd på en klipphäll. Snarare blir byggnaden en häckningstillgång för fågellivet. Att byggnaden med strandskyddsdispens även skulle kunna användas som raststuga påverkar på inget sätt flora och fauna negativt. Snarare så blir det rörliga friluftslivet den stora vinnaren. De upplåter redan i dag området till det rörliga friluftslivet generellt och kanotfolket i synnerhet, som på Grönhammarudden har en markerad rastplats. All argumentation om att det rörliga friluftslivet skulle utestängas kan på det kraftigaste dementeras. Arrendatorn framför som ytterligare argument att eftersom han påstår sig disponera även fiskerätten så behövs inte ekonomibyggnaden. Arrendatorns husbehovsfiskerätt till X 1:24 upphör att gälla februari 2008 och E.ON har genom sin jurist meddelat att en ny prövning om en eventuell upplåtelse kommer att ske. Arrendatorns eventuella fiskerätt till en mindre del av det fiskevatten som tillhör X 1:13 upphör att gälla i och med arrendets avslutande 2009. De har dessutom arrenderat allt fiskevatten tillhörande X 1:22 från och med 2007-01-01. De disponerar i dag mera fiskevatten via X 1:22 än vad arrendatorn någonsin har disponerat. De överklagar samtliga arrendatorns argument för att ekonomibyggnaden inte skulle behövas. Kommunens hänvisning till fisketurismen som står i överensstämmelse med riksintresset för friluftsliv som omfattar Bolmenområdet, överensstämmer med deras ambition att göra området mera tillgängligt.

G.N. har i yttrande över makarna I:s skrivelse anfört. När I. inlett kalhuggningen av strandområdet, varvid två alkärr försvann och en allé höggs ned, likaså flera boträd där mindre hackspett, pärluggla, kattuggla m.fl. häckade. I. har även muddrat i strandvattnet och lagt upp massor på strandklippan. I. har även huggit för mycket av de träd på Grönhammarudden som var kvar efter stormen, bl.a. äldre lärkträd vars kottar på hösten bändelkorsnäbben är beroende av. De försökte föra en dialog med I. och huggarlaget om strandskogen, men när de närmade sig dem vände han dem ryggen och gick därifrån. I:s påhopp att han (N.) misskött arrendet, är i detta sammanhang helt ovidkommande.

Miljödomstolen har hållit syn.

DOMSKÄL

Enligt 16 kap. 12 § miljöbalken får beslut överklagas av den som beslutet angår. G.N. arrenderar marken för jord- och skogsbruk. Beslutet att bevilja dispens från förbudet att ändra en befintlig byggnad får därmed anses angå honom så att han har rätt att överklaga. Frågan om N:s eventuella fiskerätt saknar betydelse för detta mål.

Det har inte framkommit att fisket skulle medföra ett sådant tillskott till I:s försörjning att byggnaden, vare sig i nuvarande eller ändrat skick, skulle omfattas av undantaget enligt 7 kap. 17 § miljöbalken.

Miljödomstolen delar länsstyrelsens bedömning att särskilda skäl för dispens från förbudet att ändra byggnad inom strandskyddsområde inte föreligger.

Överklagandena skall därför avslås.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 2.

Överklagande senast den 22 november 2007. Prövningstillstånd krävs.

Klas Bergenstråhle Bertil Varenius

__________

I domstolens avgörande har deltagit rådmannen Klas Bergenstråhle, ordförande, och miljörådet Bertil Varenius. Målet har handlagts av beredningsjuristen Anna Öhman.