NJA 1981 s. 1052

Domskäl

TR:n (nämnden) anförde i dom d 15 jan 1981:

Domskäl. S.C.

har erkänt att han fört sitt fordon utan att använda bilbälte, men

har förnekat att han kört om annat fordon strax före obevakat övergångsställe.

Hörd över åtalet har S.C. i huvudsak uppgivit: Vid det aktuella tillfället körde han på Sallerupsvägen från Värnhemstorget i riktning mot Nobelvägen. Han höll låg hastighet, ej överstigande 40 km/tim. När han närmade sig Zenithsgatan förde han sitt fordon i det vänstra körfältet. 20-30 m före övergångsstället, vilket ligger strax före korsningen med Zenithsgatan, uppmärksammade han en bil i höger körfält. Föraren i detta fordon, som låg en billängd framför hans eget, gjorde tecken med höger körriktningsvisare. 10-15 m före övergångsstället körde han om fordonet i det högra körfältet. Bakvagnen på hans eget fordon passerade framvagnen på det andra fordonet före övergångsstället. Föraren i det högra fordonet hade minskat hastigheten mer och mer, och det var S.C:s uppfattning att den andre skulle stanna utanför postkontoret, vilket ligger på Sallerupsvägen före korsningen med Zenithsgatan.

På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med polismannen E.J., som har berättat: Den 25 juni 1980 genomförde polisen i Malmö en speciell kontroll vid det obevakade övergångsstället på Sallerupsvägen mellan Värnhemstorget och Zenithsgatan. Kontrollen avsåg trafikanterna i riktning mot Nobelvägen. Själv ingick han i en civil fotpatrull, som stod strax intill ingången till Östervärns polisstation, ca 20 m före övergångsstället. De hade ögonkontakt med stoppstationen, som var belägen i nästa kvarter mellan Zenithsgatan och Nobelvägen. Någon risk för förväxling av fordon förelåg inte. Vid tillfället var trafiken normal. När S.C:s fordon uppmärksammades, framfördes detta i det vänstra körfältet. Snett framför och till höger om S.C. fanns ett annat fordon. S.C. började köra om den andra bilisten ca 20 m före övergångsstället. Omkörningen avslutades när S.C:s fordon befann sig på övergångsstället. Det var en omkörning med s k överskottsfart, dvs S.C:s fordon hade redan före omkörningen betydligt högre hastighet än den omkörda bilistens fordon. Det omkörda fordonet svängde efter omkörningen till höger in på Zenithsgatan.

TR:n gör följande bedömning:

S.C. har erkänt att han framfört sitt fordon utan att använda föreskrivet bilbälte. Erkännandet stöds av övrig utredning i målet. Åtalet i denna del skall därför bifallas. Gärningen är att bedöma på det sätt som åklagaren påstått.

De av S.C. i målet lämnade uppgifterna angående omkörningen har ej vederlagts genom J:s vittnesmål. Åtalet i denna del skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. Åtalet för omkörning av fordon strax före obevakat övergångsställe ogillades.

TR:n dömde S.C. jämlikt 117 a § och 164 § 1 st 5vägtrafikkungörelsen för förseelse mot kungörelsen till böter 100 kr.

TR:ns ordf, tingsnotarien Jagander, var av skiljaktig mening och anförde: Genom det av åklagaren åberopade vittnesmålet, vilket för mig framstått såsom trovärdigt, anser jag det styrkt att S.C. vid det av åklagaren påstådda tillfället under färd med personbilen (REGISTRERINGSNUMMER BIL. UTESLUTET HÄR) på Sallerupsvägen vid korsningen med Zenithsgatan kört om ett annat fordon strax före obevakat övergångsställe. Gärningen är att bedöma på det sätt som åklagaren påstått. Åtalet skall därför i sin helhet bifallas.

Domskäl

Domskäl. I HovR:n är upplyst att Sallerupsvägens södra körbana är väster om det obevakade övergångsstället indelad i två körfält som är utmärkta med körfältsvägvisare.

Av utredningen framgår att S.C. under färd österut på Sallerupsvägen fört sin bil i den södra körbanans vänstra körfält och att han strax före eller på övergångsstället passerat en personbil som framförts i höger körfält. Eftersom bilarna sålunda förts i skilda körfält är enligt 53 § vägtrafikkungörelsen S.C:s passerande av det andra fordonet inte att anse som omkörning. Åtalet skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut såvitt nu är i fråga.

Domskäl

Domskäl. Såsom omkörning i strid mot 51 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) har lagts S.C. till last, att han i det vänstra av två körfält, vilka utmärkts med körfältsvägvisare, strax före ett obevakat övergångsställe med sin bil passerat ett annat fordon som framfördes i det högra körfältet.

Av 53 § vägtrafikkungörelsen, jämförd med 22 § 2 st samma författning, framgår att, om fordon inordnats i körfält på körbana som är indelad i sådana fält utmärkta med körfältsvägvisare, det ej skall anses som omkörning att fordon i ett körfält föres förbi fordon i annat körfält. Vad som lagts S.C. till last är således ej omkörning i den mening uttrycket har i vägtrafikkungörelsen.

Bestämmelsen i 51 § vägtrafikkungörelsen stadgar emellertid förbud mot icke blott omkörning utan även förbikörning av annat fordon strax före eller på obevakat övergångsställe. I enlighet med 30 kap 3 § andra meningen RB har rätten att, oberoende av den i åtalet använda rättsliga beteckningen omkörning, pröva även huruvida S.C. genom den åtalade gärningen gjort sig skyldig till en mot 51 § vägtrafikkungörelsen stridande förbikörning.

Uttrycket förbikörning har inte vare sig positivt eller negativt definierats i vägtrafikkungörelsen. I utredningar som föregått tillkomsten av denna författning har uttrycket kommit till användning för att beteckna passerande av stillastående fordon men i viss utsträckning också såsom beteckning för passerande av fordon i rörelse. Av vägtrafiklagstiftningens förarbeten framgår att lagstiftaren funnit det förhållandet, att ett fordon under filkörning strax före eller på obevakat övergångsställe passerar annat fordon i rörelse, vara lika farligt som en omkörning på sådan plats. Språkligt får uttrycket förbikörning anses otvunget inbegripa passerande av annat fordon i rörelse; härtill bör också uppmärksammas att vad som enligt 53 § vägtrafikkungörelsen inte anses utgöra omkörning är att fordon under angivna omständigheter "föres förbi" annat fordon. På grund av vad sålunda anförts måste det förfarande som lagts S.C. till last anses utgöra förbikörning i strid mot förbudet i 51 § vägtrafikkungörelsen.

Vad härefter angår bedömningen, huruvida S.C. begått den åtalade gärningen, uppkommer till en början spörsmålet, om HD är förhindrad att frångå TR:ns värdering av tilltron till J:s vittnesmål, såvida inte synnerliga skäl anses föreligga att vittnesmålets värde är ett annat än TR:n antagit. Ändringsförbudet i 55 kap 14 § RB är i målet inte direkt tillämpligt, eftersom detta förbud endast avser ändring i HovR:ns dom.

Såsom redan antagits i praxis (NJA 1979 s 773) bör jämlikt grunderna för 55 kap 14 § RB TR:ns bevisvärdering omfattas av ett ändringsförbud, motsvarande det i lagrummet angivna, för det fall att HovR:n - med hänsyn till den ståndpunkt den intagit till annat spörsmål - ej ingått i bedömande av den ifrågavarande bevisningens värde. Uppenbarligen bör HD inte tillerkännas större frihet i förhållande till TR:ns bevisvärdering, om HovR:n - utan förnyad bevisupptagning och utan att finna synnerliga skäl till ändrad bevisvärdering - frångått TR:ns bedömning i strid mot 50 kap 23 § eller 51 kap 23 § RB. Vad angår det fall, att HovR:n utan förnyad bevisupptagning frångått TR:ns bevisvärdering därför att HovR:n funnit synnerliga skäl härtill, saknas rimlig anledning till att också HD skulle kunna frångå TR:ns bevisvärdering, om HD för sin del inte finner synnerliga skäl att värdet av bevisningen är ett annat än TR:n antagit. För den händelse slutligen HovR:n skulle anse sig ha frihet att utan förnyad bevisupptagning omvärdera bevisningen därför att HovR:n av annan anledning likväl inte ändrar domslutet, synes det klart att HD i allt fall inte kan anses berättigad att utan synnerliga skäl ansluta sig till en sådan omvärdering, om denna för HD:s del skulle ingå i skäl som leder till ändring av domslutet.

I det föreliggande fallet kan vad HovR:n uttalat därom, att enligt utredningen S.C. med sin bil passerat en annan bil strax före eller på övergångsstället, bero antingen på att HovR:n ansett S.C:s egna uppgifter ge anledning till denna bedömning eller på att HovR:n - utan att ange detta - funnit synnerliga skäl att värdet av J:s vittnesmål är ett annat än TR:n antagit eller på att HovR:n förbisett ändringsförbudet i 51 kap 23 § RB eller på att HovR:n ansett förbudet sakna tillämpning när HovR:n likväl kom till samma slut som TR:n. I enlighet med vad som anförts i det föregående måste HD enligt samtliga fyra alternativ anses jämlikt grunderna för 55 kap 14 § RB förhindrad att meddela en fällande dom på grundval av tilltro till J:s vittnesmål, om inte synnerliga skäl föreligger att värdet av vittnesmålet är ett annat än TR:n antagit. Sådana skäl kan ej anses för handen. HD har följaktligen att utgå från att S.C:s vid TR:n lämnade uppgifter ej blivit vederlagda.

Vid huvudförhandlingen inför HD har S.C. berättat om förbikörningen i huvudsaklig överensstämmelse med de uppgifter han enligt TR:ns dom lämnat därom i TR:n. Vad särskilt gäller avståndet mellan bakhjulen på S.C:s bil och framhjulen på den andra bilen då S.C:s bil nådde övergångsstället, har S.C. i HD uppgivit detta avstånd till omkring 4 m. Det har inte gjorts gällande annat än att även denna uppgift - varom anteckning saknas i TR:ns dom - lämnats också i TR:n. Bedömningen av frågan, huruvida S.C:s förbikörning skett strax före övergångsstället, skall alltså grundas på att S.C:s bil, när den nådde övergångsstället, i sin helhet befann sig omkring 4 m framför det andra fordonet.

Med utgångspunkt i avståndet mellan bilarna vid den nyss angivna tidpunkten kan sträckan från S.C:s bil till övergångsstället inte ha varit mindre än 4 m när förbikörningen var slutförd i den meningen att fordonen inte till någon del täckte varandra i sidled. I själva verket bör sistnämnda sträcka ha varit ytterligare någon meter, alltså åtminstone 5 m. Med beaktande av att det passerade fordonet måste ha upphört att skymma sikten mellan övergångsstället med angränsande gångbana och S.C:s bil redan då denna befann sig avsevärt längre från övergångsstället finner HD, att S.C:s förbikörning inte har, i den mening som avses i 51 § vägtrafikkungörelsen, ägt rum strax före övergångsstället.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.