NJA 2009 s. 308

Domskäl

Tingsrätten (nämndemännen Mona Dahlberg och Nikta Nabavi) anförde i dom den 19 januari 2007 i själva saken:

Domskäl

Skuld

Följande har till en början framkommit av utredningen. P.S. kom tillsammans med vänner till en perrong på T-centralens tunnelbanestation. På platsen befann sig ordningsvakter som vid tidpunkten biträdde ett antal flickor, varav en i behov av vård, med att bl.a. tillkalla ambulans. Konflikt uppstod mellan bland andra P.S. och flickorna.

Närmare hörd över åtalet har P.S. uppgett i huvudsak följande. Han och hans kamrater var på väg till ett uteställe. Han hade druckit tre till fyra öl och var på gott humör. Han noterade flickorna och ordningsvakterna men brydde sig inte om dem. En av flickorna kom fram till hans vän M. och knuffade honom. Vakterna tilltalade dem varpå P.S. förklarade händelsen. Efter en stund kom flickan tillbaka med en vakt som bad M. att lämna platsen. Vakten tillkallade kollegor som kom och grep tag i M. P.S. följde efter. Han tog upp en telefon för att anmäla händelsen till polis. En av vakterna slog till hans arm så att han tappade telefonen. Vakten sa att han skulle lämna platsen vilket han gjorde. Väl utanför fanns flera vakter och P.S. ville förklara för dem vad som hänt. En av vakterna var mycket aggressiv och ville gripa P.S., vilket skedde med hjälp av kollegor. P.S. gjorde inget motstånd utan följde med till ett rum. Den aggressive vakten tog P.S:s huvud och tryckte det mot backen. Han fick skador av behandlingen men han har inte uppsökt sjukhus eller dokumenterat skadorna. En större vakt, som P.S. uppfattade som chef, sa till den aggressive vakten att sluta, vilket denne inte gjorde. Chefen blev tvungen att handgripligen ta bort vakten från P.S., som låg kvar på golvet. Chefen sa att han var fri att gå. P.S. ville dock stanna för att anmäla händelsen till polisen. Efter att polis anlänt togs han med till polisstationen. P.S. anmälde det inträffade efterföljande dag.

Vittnet H.P. har berättat i huvudsak följande. Han arbetade som ordningsvakt och assisterade vid tillfället tillsammans med kollegor i en sjukdomssituation. Ett antal personer, däribland den tilltalade, var mycket närgångna och störde situationen. Efter att en av flickorna tilltalat dem bad H.P. dem att lämna platsen. Det är möjligt att ett missförstånd förelåg mellan flickorna och de andra personerna. Den tilltalade och hans vänner vägrade lämna platsen under upplysning att Sverige är ett fritt land. Situationen blev hetsig och han och hans kollegor beslutade att avvisa den tilltalade och en av dennes vänner. Avvisningen skedde med visst stretande. Även utanför stationen, på Vasagatan, vägrade den tilltalade att lämna platsen och ville gå tillbaka till perrongen. H.P. beslutade att omhänderta honom. När han grep tag i honom blir motvärnet ursinnigt, han sparkade och viftade med armar. Den tilltalade greps för våldsamt motstånd och togs med till ett avräkningsrum där polis inväntades. Den tilltalade fick sitta på golvet. Vid ett tillfälle lades han ner på golvet varpå hela hans kropp trycktes mot golvet. H.P. uppfattade inget övervåld från honom själv eller hans kollegor. Den tilltalade var påverkad men vid fullt medvetande.

Vittnet C.A. har berättat i huvudsak följande. Han hade lämnat perrongen och sjukdomsfallet när han hörde att radion klickade. Han uppfattade signalen som att hans kollega behövde hjälp. Tillbaka på perrongen uppfattade han att det var en avvisandesituation av två personer och han assisterade därför i denna. Hans kollega avvisade den tilltalade som uppfattades som motsträvig, bl.a. tog denne tag i en ledstång. Utanför stationen på Vasagatan uppfattade C.A. att den tilltalade ansåg sig blivit felbehandlad, att han ville förklara detta för kollegorna och inte avlägsna sig från platsen. Han greps, varpå han gjorde motstånd. C.A. minns att de lade ner honom på backen men inte om han belades med handfängslen. Efter en stund lugnade situationen ner sig. Den tilltalade togs in i ett avräkningsrum där han fick tala med gruppledaren.

Vittnet M.T.K. har berättat i huvudsak följande. Ingen i sällskapet var speciellt berusad, de hade druckit några öl var. Efter att de kommit till perrongen hörde han en flicka skrika något högt, han frågade P.S. vad som hände eftersom han inte förstår svenska. Därefter kom en vakt och sa till dem att lämna platsen. De gick en bit bort. Flickan ropade något igen och kom mot dem. Strax därefter kom en vakt och tog tag i honom och förde honom uppför en trappa. En annan vakt tog med P.S. De fick ingen förklaring till varför de skulle avvisas från perrongen. Eftersom P.S. gick bakom honom känner han inte till hur avvisningen av denne utfördes, annat än att det var en vakt som höll i honom. Han såg inget motstånd från P.S. Utanför stationen höll en av vakterna kvar P.S., ganska hårt, och förde sedan bort honom. Inte heller under denna situation såg han något motstånd från P.S. M.T.K. förstod att något var fel och lämnade platsen.

Tingsrättens bedömning

Vittnet H.P. har berättat att avvisningen av P.S. från perrongen skedde med visst stretande från dennes sida. Även vittnet C.A. har vittnat om att han uppfattade P.S. som motsträvig och att denne vid något tillfälle greppade tag i en ledstång. P.S. har å sin sida berättat att han följt med frivilligt, en berättelse som vinner visst stöd av vittnet M.T.K. Tingsrätten finner att det inte kan anses utrett att P.S. under det att han avvisades från perrongen agerat på ett sätt som konstituerar ett våldsamt motstånd.

Avseende omhändertagandet på Vasagatan gör tingsrätten följande överväganden. H.P. har berättat att P.S. efter att han blivit omhändertagen gjort ursinnigt motstånd genom att sparka och vifta med armar samt, efter att han gripits, i avräkningsrummet agerat på ett sätt att vakterna tvingats lägga ned honom på golvet och belägga honom med handfängslen. C.A. har berättat att P.S. gjort motstånd samt att vakterna lagt ned honom på golvet. P.S. har uppgett att han självmant stannat kvar på platsen för att komma i kontakt med polis och att vakterna tryckt honom, i synnerhet hans huvud, mot golvet utan att han dessförinnan gjort motstånd. M.T.K. har uppgett att han inte såg något motstånd från P.S:s sida. Tingsrätten finner med hänsyn till de skiftande uppgifterna i målet att det inte kan anses styrkt att P.S. har gjort sig skyldig till våldsamt motstånd. Åtalet skall därför ogillas.

- - -.

Domslut

Domslut

Åtalet ogillas.

Ordföranden, tingsnotarien Jacob Westling, och nämndemannen Thomas Linn var skiljaktiga i skuldfrågan och anförde följande.

De av åklagaren åberopade vittnenas berättelser är i huvudsak samstämmiga. Vittnet H.P:s berättelse är dock mer detaljrik och ger uttryck för ett mer aggressivt motvärn från P.S:s sida. Förekommande nyansskillnad i vittnenas berättelser är inte av en art som ger tingsrätten anledning att ifrågasätta dess trovärdighet. Genom vittnenas uppgifter finner tingsrätten, även mot P.S:s nekande samt förd bevisning, det styrkt att han efter omhändertagandet satt sig till motvärn i ordningsvakternas myndighetsutövning på ett sätt som utgör våldsamt motstånd. Åtalet är styrkt och skall bifallas.

Påföljden bör bestämmas till böter.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Hans Nyman och Camilla Olsson samt nämndemannen Lena Ohlsson) anförde i dom den 11 april 2008 i själva saken:

Utredningen i hovrätten

P.S. och H.P. har hörts på nytt i hovrätten. De har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i tingsrättens dom, med de tillägg och ändringar som framgår nedan. Förhören vid tingsrätten med C.A. och M.T.K. har spelats upp från band.

P.S. har tillagt bl.a. följande: Upprinnelsen till händelsen var att hans kompis M. skrattade åt en flicka på perrongen på grund av hennes egendomliga frisyr. Flickans kompis blev upprörd över detta och började skrika åt M. samt knuffade till denne. Ordningsvakten H.P. tillkallades. Denne framförde synpunkter på M:s agerande. M. svarade då att Sverige var ett fritt land. H.P. måste ha stört sig på M:s sätt att prata och han själv - P.S. - blev bara ett offer i det hela. Det var ordningsvakten C.A. som slog till hans arm så att han tappade telefonen. H.P. var den vakt som betedde sig mycket aggressivt och som skrek att han skulle gripas samt tryckte hans huvud mot backen. Han var inte berusad den aktuella dagen och det fanns därför inte skäl för det beslut om omhändertagande av honom enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m., LOB, som skedde när polis sedermera kom till platsen.

H.P. har tillagt bl.a. följande: Upprinnelsen till ingripandet mot P.S. var att P.S. och dennes kompis agerade ordningsstörande genom att cirkla runt och håna en flicka som låg sjuk på perrongen. Motståndet från P.S:s sida ägde rum på Vasagatan vid tunnelbanenedgången då P.S. försökte att ta sig ner i tunnelbanan igen. Det var inte aktuellt med något gripande av P.S:s kompis eftersom denne uppträdde lugnare.

Hovrättens domskäl

H.P. har berättat såväl i tingsrätten som i hovrätten om hur P.S. sedan han beslutat att omhänderta honom gjorde motstånd genom att ursinnigt sparka och vifta med armarna. P.S., som vid tillfället uppenbarligen var mer berusad än han velat tillstå och som sedermera omhändertogs enligt lagen om omhändertagande av berusade personer m.m., har inte vidgått att han gjorde något motstånd i samband med H.P:s gripande. Genom H.P:s uppgifter anser dock hovrätten det styrkt att P.S. gjort motstånd på sådant sätt att åtalet ska bifallas.

De vid tingsrätten hörda vittnena C.A. och M.T.K. har inte hörts på nytt i hovrätten. I frågan om detta på grund av bestämmelsen i 51 kap. 23 § RB utgör hinder för hovrätten att ändra tingsrättens dom i skuldfrågan gör hovrätten följande överväganden.

Av M.T.K:s egna vid tingsrätten lämnade uppgifter framgår att han inte hade P.S. under uppsikt hela tiden. Han har exempelvis uppgett att P.S. gick bakom honom vid avvisningen från perrongen och att han utanför stationen förstod att något var fel och lämnade platsen. M.T.K. har vidare vid tingsrätten uppgett att "om det var något motstånd, såg [han] inte det". Det finns enligt hovrättens mening ett inte obetydligt utrymme för att M.T.K. inte iakttagit eller uppfattat allt som hände mellan P.S. och den ingripande vakten. Det har således inte varit fråga om någon sådan tilltrossituation som avses i 51 kap. 23 § RB och hinder för hovrätten att ändra tingsrättens dom utan att M.T.K. hörs på nytt föreligger därför inte.

Inte heller den omständigheten att C.A. inte hörts på nytt i hovrätten utgör enligt hovrättens mening hinder mot att ändra tingsrättens dom, då hovrätten funnit åtalet styrkt redan genom H.P:s uppgifter.

P.S. ska således dömas för våldsamt motstånd. Påföljden kan stanna vid böter.

- - -.

Hovrättens domslut

- - -.

Tf. hovrättsassessorn Miriam Kantor, referent, var skiljaktig och anförde följande.

Vid huvudförhandlingen i tingsrätten hördes M.T.K. som vittne. Enligt vittnesmålet höll en av vakterna - utanför stationen - kvar P.S., ganska hårt, och förde sedan bort denne. M.T.K. såg därvid inte något motstånd från P.S:s sida. Tingsrätten har uppenbarligen fäst tilltro till M.T.K:s uppgifter. Avgörandet av målet beror även i hovrätten av tilltron till dessa uppgifter. M.T.K. har inte hörts inför hovrätten. Vid sådant förhållande får enligt 51 kap. 23 § RB tingsrättens dom ändras endast om det finns synnerliga skäl för att värdet av M.T.K:s vittnesmål är ett annat än tingsrätten antagit. Synnerliga skäl härför kan inte anses föreligga. På grund härav finner jag mig inte kunna komma till annat slut än tingsrätten gjort. Tingsrättens domslut i ansvarsdelen ska därför stå fast.

- - -.

Nämndemannen Jan Persson var skiljaktig och ville fastställa tingsrättens dom i ansvarsdelen.

Domskäl

HD (justitieråden Leif Thorsson, Torgny Håstad, Anna Skarhed, referent, Gudmund Toijer och Stefan Lindskog) meddelade den 9 juni 2009 följande dom:

Domskäl

Bakgrund

Åklagaren yrkade ansvar mot P.S. för våldsamt motstånd enligt följande gärningsbeskrivning. "P.S. har den 17 augusti 2006 på T-centralens tunnelbanestation i Stockholm, när han av väktarna H.P. och C.A. omhändertagits och senare gripits, satt sig till motvärn mot dessa i deras myndighetsutövning genom att kränga med kroppen och sprattla med armar och ben."

P.S., som i tingsrätten inte hade någon offentlig försvarare, förnekade brott.

Vid huvudförhandlingen i tingsrätten hördes på åklagarens begäran P.S. samt de två väktarna H.P. och C.A. P.S. åberopade vittnesförhör med M.T.K. som var tillsammans med honom vid händelsen.

Enligt vad som redovisats i tingsrättens dom berättade de hörda personerna vid tingsrätten sammanfattningsvis följande. P.S.: En vakt bad hans vän M. lämna perrongen. Vakten tillkallade kolleger som kom och grep tag i M. Han följde efter. Efter tillsägelse av en av vakterna lämnade han perrongen. Utanför försökte han förklara det inträffade för flera vakter. En av vakterna var mycket aggressiv och ville gripa honom, vilket skedde med hjälp av kolleger. Han gjorde inte något motstånd utan följde med till ett rum. Den aggressive vakten tog hans huvud och tryckte det mot backen. Den aggressive vaktens chef tog handgripligen bort vakten från honom. Han polisanmälde det inträffade efterföljande dag. H.P.: Han och hans kolleger beslutade att avvisa P.S. och en av hans vänner, M.T.K., från perrongen. Avvisningen skedde med visst stretande. Även utanför stationen, på Vasagatan, vägrade P.S. att lämna platsen. Han beslutade att omhänderta P.S. När han grep tag i denne blev motvärnet ursinnigt, P.S. sparkade och viftade med armarna. P.S. greps för våldsamt motstånd och togs med till ett avräkningsrum för att invänta polis. I rummet fick P.S. sitta på golvet. Vid ett tillfälle lades han ner på golvet. H.P. uppfattade inget övervåld. C.A.: Hans kollega H.P. avvisade P.S. från perrongen. P.S. uppfattades som motsträvig, bl.a. tog denne tag i en ledstång. Utanför stationen, på Vasagatan, uppfattade han att P.S. ansåg sig ha blivit felbehandlad, att han ville förklara detta för kollegerna och inte avlägsna sig från platsen. P.S. greps, varpå denne gjorde motstånd. De lade ner P.S. på backen. Efter en stund lugnade situationen ner sig och P.S. togs in i ett avräkningsrum där han fick tala med gruppledaren. M.T.K.: På perrongen hörde han en flicka skrika något högt. Han frågade P.S. vad som hände eftersom han inte förstår svenska. En vakt sade till dem att lämna platsen. De gick en bit bort. Strax därefter kom en vakt och tog tag i honom och förde honom uppför en trappa. En annan vakt tog med P.S. Eftersom P.S. gick bakom honom känner han inte till hur avvisningen av denne utfördes, annat än att det var en vakt som höll i honom. Han såg inget motstånd från P.S. Utanför stationen höll en av vakterna kvar P.S., ganska hårt, och förde sedan bort honom. Inte heller under denna situation såg han något motstånd från P.S. Han förstod att något var fel och lämnade platsen.

Tingsrätten ogillade åtalet. Den fann, såvitt gällde avvisningen av P.S. från perrongen, att det inte kunde anses utrett att P.S. under det att han avvisades från perrongen agerat på ett sätt som konstituerar våldsamt motstånd. Denna bedömning grundade tingsrätten på att H.P. hade berättat att avvisningen av P.S. från perrongen skedde med visst stretande från dennes sida samt att även C.A. hade vittnat om att han uppfattade P.S. som motsträvig och att denne vid något tillfälle greppade tag i en ledstång, men att P.S. å sin sida hade berättat att han följt med frivilligt, en berättelse som vann visst stöd av vittnet M.T.K. När det gällde omhändertagandet på Vasagatan fann tingsrätten med hänsyn till de skiftande uppgifterna i målet att det inte kunde anses styrkt att P.S. gjort sig skyldig till våldsamt motstånd. Denna bedömning grundades bl.a. på att M.T.K. uppgett att han inte såg något motstånd från P.S:s sida.

Åklagaren yrkade i hovrätten bifall till åtalet. Som bevisning åberopade åklagaren omförhör med H.P. och C.A.

P.S. åberopade inledningsvis omförhör med M.T.K. som kallades till huvudförhandlingen i hovrätten. Sedan M.T.K. uppgett att han inte kunde komma den aktuella dagen förklarade P.S:s, av hovrätten förordnade, offentliga försvarare att vittnesförhöret med M.T.K. kunde ske i form av banduppspelning av förhöret vid tingsrätten.

Enligt en anteckning på hovrättens dagboksblad meddelade hovrätten per telefon åklagaren att P.S. ändrat sin bevisuppgift och att hovrätten inte avsåg att kalla M.T.K. ex officio samt erinrade därvid om bestämmelsen i 51 kap. 23 § RB. Åklagaren åberopade inte omförhör med M.T.K.

Vid huvudförhandlingen i hovrätten hördes P.S. och H.P. på nytt. Förhören vid tingsrätten med C.A. och M.T.K. spelades upp från band.

Hovrätten konstaterade i sin dom att P.S. och H.P. där hade berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i tingsrättens dom, men att H.P. bl.a. tillagt att motståndet från P.S:s sida ägde rum på Vasagatan vid tunnelbanenedgången då P.S. försökte ta sig ner i tunnelbanan igen.

Hovrätten ansåg det genom H.P:s uppgifter, oavsett att P.S. inte vidgått att han gjorde något motstånd i samband med att han greps av H.P., styrkt att P.S. gjort motstånd på sådant sätt att åtalet skulle bifallas.

Hovrätten uttalade sig särskilt beträffande frågan om den omständigheten, att de vid tingsrätten hörda vittnena C.A. och M.T.K. inte hade hörts på nytt i hovrätten, på grund av bestämmelsen i 51 kap. 23 § RB utgjorde hinder för hovrätten att ändra tingsrättens dom i skuldfrågan. Hovrätten konstaterade därvid att det fanns ett inte obetydligt utrymme för att M.T.K. inte iakttagit eller uppfattat allt som hände mellan P.S. och den ingripande vakten. Enligt hovrätten hade det således inte varit fråga om någon sådan tilltrossituation som avses i 51 kap. 23 § RB och hinder för hovrätten att ändra tingsrättens dom utan att M.T.K. hördes på nytt förelåg därför inte.

Målet i HD

Tilltrosbestämmelsen i 51 kap. 23 § RB ändrades den 1 november 2008 med anledning av att förhör i tingsrätt skall dokumenteras med video (SFS 2005:683). Ändringen saknar emellertid betydelse när, som i detta mål, någon videodokumentation inte har skett. Såvitt nu är av intresse stadgas därför i bestämmelsen att om det vid huvudförhandling i tingsrätten hållits förhör inför rätten angående någon viss omständighet och avgörandet även i hovrätten beror av tilltron till den bevisningen, så får tingsrättens dom inte ändras i den delen utan att beviset har tagits upp på nytt vid huvudförhandling i hovrätten. En sådan ändring får dock göras om den är till förmån för den tilltalade eller om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit.

Riksåklagaren har i HD anfört bl.a. följande. Tingsrätten har vägt de olika vittnesmålen mot varandra och funnit att det inte är styrkt att P.S. har gjort sig skyldig till våldsamt motstånd. Tingsrättens avgörande har således varit beroende av tilltron till alla vittnesmålen. Såväl tingsrätten som hovrättens minoritet har gjort bedömningen att M.T.K:s uppgift - att han inte såg något motstånd - omfattar tiden från det att han och P.S. kom upp till Vasagatan och fram till dess P.S. fördes från platsen och att annat inte framkommit än att M.T.K. befann sig på platsen under hela denna tidsperiod. Hovrättens majoritet har redan genom H.P:s vittnesmål funnit det styrkt att P.S. gjort sig skyldig till våldsamt motstånd och uttalar att det finns ett inte obetydligt utrymme för att M.T.K. inte iakttagit eller uppfattat allt som hände mellan P.S. och den ingripande vakten. Hovrättens motivering torde förstås så att hovrättens slutsats av vad M.T.K. har uppgett i tingsrätten är att denne inte har iakttagit eller i vart fall inte uppfattat hela händelseförloppet på Vasagatan och att hans vittnesmål därför inte behöver stå i strid med vad H.P. har uppgett. Jag har tagit del av banduppspelningen av förhöret med M.T.K. och kan inte finna att denne har uppgett att han saknade uppsikt över P.S. eller att han lämnade platsen under den tid omhändertagandet pågick fram till dess att P.S. avlägsnades från platsen, dvs. under den tid det våldsamma motståndet påstås ha ägt rum. M.T.K:s uppgifter i detta avseende kan i och för sig anses vara oklara, men han har inte fått några konkreta frågor om han hade direkt uppsikt över P.S. under den relevanta tidsperioden. Inte heller har han tillfrågats om när han lämnade platsen. Däremot har han uppgett att han såg att en kille höll hårt i P.S., att de pratade, att de sedan tog med P.S. och att han inte såg något motstånd från P.S:s sida. Det får anses råda oklarhet om vad M.T.K. har menat med sin utsaga och om hans iakttagelse är riktig. Tingsrätten, som har tagit upp bevisningen, får emellertid anses ha uppfattat honom så att han var kvar på platsen under hela den tid omhändertagandet pågick, att han hade uppsikt över P.S. under denna tid och att han inte såg något motstånd. Med anledning härav kan någon annan slutsats inte dras än att hovrätten, trots att den inte hört M.T.K. och således inte haft tillfälle att genom frågor klargöra hans vid tingsrätten lämnade uppgifter, gjort en annan bedömning av hans iakttagelser under den i målet relevanta tiden än vad tingsrätten gjort. Även hovrättens dom är därför beroende av tilltron till M.T.K:s uppgifter och det är alltså inte endast fråga om att hovrätten har dragit en annan slutsats av dem. Eftersom hovrätten har ansett att det inte varit fråga om en tilltrossituation har den inte prövat om det föreligger synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än vad tingsrätten antagit.

Sammanfattningsvis anser riksåklagaren att hovrätten dömt P.S. i strid mot 51 kap. 23 § RB. Enligt riksåklagaren är rättegångsfelet av sådan art att hovrättens dom, med stöd av 55 kap. 15 § andra stycket jämfört med 51 kap. 28 § RB, i erforderliga delar bör undanröjas och målet visas åter till hovrätten för ny prövning.

HD instämmer i riksåklagarens bedömning att avgörandet av målet såväl vid tingsrätten som i hovrätten har varit beroende av tilltron till M.T.K:s uppgifter. Åklagaren har i hovrätten, trots att han av rätten uppmärksammats på tilltrosbestämmelsen i 51 kap. 23 § RB, inte åberopat förhör med M.T.K. Att hovrätten därvid inte självmant kallat vittnet till huvudförhandlingen utgör inte något rättegångsfel (NJA 2006 s. 457). Att hovrätten prövat målet utan att hålla omförhör med M.T.K. utgör alltså inte något rättegångsfel. Däremot innebär det ett rättegångsfel att hovrätten, fastän M.T.K. inte hörts på nytt i hovrätten, gjort en annan bevisvärdering än tingsrätten trots att det inte finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit. Felet har lett till en fällande dom i strid med bestämmelsen i 51 kap. 23 § RB.

Frågan är då om hovrättens dom i detta fall skall undanröjas och målet återförvisas till hovrätten, eller om åtalet skall prövas av HD.

Av 55 kap. 15 § andra stycket jämförd med 51 kap. 28 § RB följer att en förutsättning för undanröjande är att felet inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i HD (se NJA 2006 s. 457).

Om det vid huvudförhandling i lägre rätt har hållits förhör angående viss omständighet och avgörandet även i HD beror av tilltron till den bevisningen får hovrättens dom enligt 55 kap. 14 § RB ändras i den delen endast om hovrätten i samma del ändrat tingsrättens dom utan att ta upp beviset vid huvudförhandlingen. En sådan ändring får också göras om det är till förmån för den tilltalade.

I praxis har uttalats att enligt grunderna för 55 kap. 14 § RB även tingsrättens bevisvärdering omfattas av ett ändringsförbud i HD, motsvarande det i lagrummet angivna, för det fall att hovrätten - med hänsyn till den ståndpunkt den intagit till annat spörsmål - ej ingått i bedömande av den ifrågavarande bevisningens värde (NJA 1979 s. 773). I ett senare avgörande uttalas i anslutning till vad som nyss sagts att HD uppenbarligen inte bör tillerkännas större frihet i förhållande till tingsrättens bevisvärdering, om hovrätten - utan förnyad bevisupptagning och utan att finna synnerliga skäl till ändrad bevisvärdering - frångått tingsrättens bedömning i strid med 50 kap. 23 § eller 51 kap. 23 § RB (NJA 1981 s. 1052).

En prövning av målet i HD skall ske på samma underlag som i hovrätten. Det är därvid möjligt för HD att ändra hovrättens dom till förmån för den tilltalade. Felet kan därför utan väsentlig olägenhet avhjälpas i HD genom att åtalet prövas här.

HD skall, som framgått ovan, vid prövningen av det föreliggande åtalet utgå från tingsrättens värdering av tilltron till M.T.K:s vittnesmål. Åtalet skall därför ogillas.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom ogillar HD åtalet - - -.