NJA 2020 s. 344

Skadestånd vid penningtvättsbrottslighet. Mottagandet av pengar på ett konto har inte ansetts grunda skadeståndsskyldighet. Även fråga om tillämpningen av tilltrosreglerna i HD.

Gävle tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Gävle tingsrätt åtal mot S.O. och S.L. för grovt penningtvättsbrott enligt följande gärningsbeskrivning.

S.O. har i Gävle vid nedan angivna tillfällen i avsikt att dölja att pengarna härrör från brott och/eller i avsikt att främja möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egendomen på ett Forexkonto, och ett Swedbankkonto, mottagit sammanlagt 1 004 000 kr med insikt att pengarna härrör från brott eller brottslig verksamhet. Pengarna härrör från bedrägerier begångna mot I.-L.C. i Långshyttan.

9 mars 2017: 100 000 kr. Forexkonto.

10 mars 2017: 110 000 kr. Forexkonto.

15 mars 2017: 100 000 kr. Forexkonto.

20 mars 2017: 110 000 kr. Forexkonto.

28 mars 2017: 50 000 kr. Swedbank.

28 mars 2017: 150 000 kr. Swedbank.

29 mars 2017: 34 000 kr. Swedbank.

5 april 2017: 190 000 kr. Swedbank.

6 april 2017: 160 000 kr. Swedbank.

S.L. har i Hofors den 13 april 2017 i avsikt att dölja att pengarna härrör från brott och/eller i avsikt att främja möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egendomen på ett Swedbankkonto, mottagit 100 000 kr med insikt om att pengarna härrör från brott eller brottslig verksamhet. Pengarna härrör från ett bedrägeri begånget mot I.-L.C. i Långshyttan.

Med hänsyn till beloppens storlek och förfarandet ingår i systematiska penningtvättsåtgärder är brottet att bedöma som grovt.

De tilltalade torde i vart fall haft skälig anledning att anta att ovan angivna pengar härrör från brott eller brottslig verksamhet.

Åklagaren yrkade också förpliktande för S.O. och S.L. att utge ersättning till I.-L-C., S.O. med 1 004 000 kr och S.L. med 100 000 kr, i båda fallen jämte ränta.

Åklagaren framställde yrkanden om ansvar och ersättningsskyldighet för liknande gärningar som gällde fyra andra målsägande mot S.O. och en annan målsägande mot S.L.

S.O. och S.L. förnekade gärningarna och bestred de enskilda anspråken.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Karl-Johan Cavallin) meddelade dom den 7 juni 2018.

DOMSKÄL

Inledningsvis redovisade tingsrätten bl.a. följande av de tilltalade lämnade uppgifter.

S.O. har berättat bl.a. följande: Det började i februari 2017 när han kontaktades per telefon av en person från Nigeria som heter Gica, som uppgav att han hade fått S.O:s telefonnummer från en vän. Gica ville att han skulle hjälpa honom med bilinköp till Nigeria. Han gav Gica sitt bankkonto och Gica skulle skicka pengar. Det kom pengar. Gica uppgav att pengarna kom från en kompis flickvän. När bankkontot spärrades ringde han banken och frågade om anledningen. Han f ick inte något svar. Gica f ick hans kontonummer på Forex och skickade pengar dit. Han gav sedan Gica pengarna som skulle själv köpa varor i Italien och Kina. Han f ick reda på att Gica skulle renovera ett hus i Nigeria. Han har inte fattat att det var något fel. Han g jorde vad Gica sa. När Forexkontot spärrades frågade han kundtjänsten. Han f ick inte något svar. Sedan informerade han Gica att hans bankkonton var spärrade. Gica sa åt honom att fråga sin syster om hon kunde hjälpa till. Han frågade henne och pengar gick till systerns konto. Hon kom med bankdosan till honom och han skickade pengarna till Gica. – – –.

Han f ick kontakt med Gica genom en kompis, Okana, som bor i Nigeria. Gica ringde och sa att han ville ha hjälp med att köpa bildelar i Sverige. Han har g jort det tidigare. Gica sa att Gicas flickvän i Sverige skulle skicka pengar till honom. Gica gav honom en lista på bildelar. Han f ick provanställning och f ick svårt att köpa bildelar. Sedan sa Gica att han hade hjälp i Italien och att S.O. skulle skicka pengarna till Italien, och att flickvännen inte kunde skicka pengarna ut ur Sverige. Han trodde I.-L.C. var Gicas flickvän. Om han hade tyckt det var skumt hade han inte g jort det själv. Forexkontot avslutade han i juni 2017. Han sa till I.-L.C. att han skickat pengar till Gica. Gica skickade honom kontonummer. S.L. visste inte att pengarna skulle sättas in. Han bad sin syster att ta emot pengar. Han berättade hela historien till henne att det var en kille som han skulle hjälpa köpa varor och att han skickade tillbaka pengarna. Han berättade varför han ville använda hennes konton och sina problem med Swedbank, där hans konto var spärrat. – – –.

S.L. har berättat bl.a. följande: I april 2017 ringde hennes bror S.O. henne och berättade att en kille ville köpa bildelar av honom och att han behövde låna hennes konto och sätta in pengar på det. Pengar kom och hon ringde sin bror. Hon åkte hem till S.O. och tog med sin bankdosa. S.O. skickade pengarna till killen som ville köpa bildelar. Hon har bott i Hofors i 18 år och träffar sin bror ibland. Hon visste att S.O. tidigare hade hållit på med bilaffärer. S.O. berättade om killens flickvän i Sverige, som skulle sätta in pengar. Vad gäller S.O:s spärrade konto sa S.O. att han väntade på besked från banken och att han inte hade fått något svar av Swedbank. Hon undrade inte varför. S.O. berättade att Swedbank hade spärrat kontot. Det kom pengar på hennes konto och hon hade inte någon aning om det. Hon ringde till sin bror. S.O. sa att det var flickvännen som satt in pengarna. Hon misstänkte inte att det var pengar från brott. – – –.

Tingsrätten antecknade att det var utrett att de tilltalade på sina bankkonton hade mottagit de belopp från målsägandena som åklagaren hade påstått.

Utredningen visade enligt tingsrätten att målsägandena hade vilseletts av korrespondens på internet, att de hade inrättat sig efter den information som hade lämnats och att denna hade föranlett dem att överföra pengar till bankkontona. Målsägandena hade härigenom orsakats ekonomisk skada. De hade utsatts för bedrägeribrott. Härefter anförde tingsrätten.

När det gäller bedömningen av åtalspunkterna är det alltså utrett att de belopp som satts in på kontona är pengar från bedrägeribrott.

Åklagaren har även påstått att de tilltalade g jort sig skyldiga till penningtvättsbrott vid respektive tillfälle genom att i avsikt att dölja att pengarna härrör från brott och/eller i avsikt att främja möjligheterna för

annan att tillgodogöra sig egendomen på ett bankkonto mottagit pengar med insikt att pengarna härrör från brott eller brottslig verksamhet. Åklagaren har i andra hand påstått att de tilltalade g jort sig skyldiga till penningtvättsförseelse genom att de tilltalade i vart fall haft skälig anledning att anta att pengarna härrör från brott eller brottslig verksamhet.

Frågan är alltså om de tilltalade har g jort sig skyldiga till penningtvättsbrott eller penningtvättsförseelse. Vid denna bedömning är en utgångspunkt de berättelser som lämnats av S.O. och S.L.

S.O:s förklaring till sitt handlande ska ses i ljuset av den övriga utredningen som presenterats. Mot bakgrund av utredningen och den berättelse som S.O. har lämnat kan S.O:s uppgifter inte anses vara osannolika och lämnas utan avseende. Utredningen ger därför inte tillräckligt stöd för slutsatsen att det är utom rimligt tvivel att S.O. agerat med sådant uppsåt och sådan insikt som åklagaren påstått i sina gärningsbeskrivningar. Däremot är omständigheterna sådana att S.O. haft skälig anledning anta att de belopp som han tagit emot på sina bankkonton härrörde från brott eller brottslig verksamhet (omständigheterna är bl.a. det stora antal överföringar av betydande belopp från en person som S.O. inte kände och som uppgav att en flickvän i Sverige inte kunde skicka pengar utomlands utan i stället skulle skicka pengar till S.O.). S.O. har därför g jort sig skyldig till 17 fall av penningtvättsförseelse.

– – –.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna och de berättelser som S.L. och S.O. har lämnat kan S.L:s uppgifter om sin okunnighet om bakomliggande förhållanden inte anses vara osannolika och lämnas utan avseende. Utredningen ger därför inte tillräckligt stöd för slutsatsen att det är utom rimligt tvivel att S.L. agerat med sådant uppsåt och sådan insikt som åklagaren påstått i sina gärningsbeskrivningar.

Däremot är omständigheterna sådana att S.L. haft skälig anledning anta att de belopp som hon tagit emot på sina bankkonton härrörde från brott eller brottslig verksamhet (omständigheterna är bl.a. att S.O. hade informerat henne om att hans bankkonto var spärrat, att det var fråga om pengar som S.O. skulle föra vidare, att det var betydande belopp samt att hon inte kontrollerade med S.O. hur mycket som skulle tas emot). S.L. har därför g jort sig skyldig till tre fall av penningtvättsförseelse.

Under rubriken Skadestånd anförde tingsrätten att målsägandena hade orsakats ekonomisk skada på grund av att de hade satt in pengar på S.O:s och S.L:s bankkonton. Vid angiven utgång i ansvarsdelen var S.O. och S.L. enligt tingsrätten skadeståndsskyldiga mot målsägandena med dessa belopp. Skadeståndsyrkandena skulle bifallas.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde S.O. för penningtvättsförseelse enligt 6 § andra stycket lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott (17 tillfällen) till fängelse 10 månader. S.O. ålades att utge skadestånd till I.-L.C. med 1 004 000 kr jämte ränta.

Tingsrätten dömde S.L. för penningtvättsförseelse enligt 6 § andra stycket lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott (3 tillfällen) till villkorlig dom och 50 dagsböter å 150 kr. S.L. ålades att utge skadestånd till I.-L.C. med 100 000 kr jämte ränta.

De tilltalade ålades dessutom att utge skadestånd, S.O. till ytterligare fyra målsägande och S.L. till ytterligare en målsägande.

Hovrätten för Nedre Norrland

Såväl åklagaren som S.O. och S.L. överklagade i Hovrätten för Nedre Norrland.

Åklagaren yrkade att S.O:s gärningar skulle bedömas som grovt penningtvättsbrott och att straffet skulle skärpas samt att S.L:s gärningar skulle bedömas som penningtvättsbrott och att straffet skulle skärpas.

S.O. yrkade att han skulle frikännas från åtalen och att målsägandenas skadeståndstalan inte skulle bifallas. Han yrkade vidare att under alla förhållanden påföljden inte skulle bli frihetsberövande och att I.-L.C:s skadestånd skulle jämkas till noll kronor.

S.L. yrkade att hon skulle frikännas från åtalen och att målsägandenas skadeståndstalan inte skulle bifallas.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

Åklagaren justerade åtalet genom att efter tredje stycket i gärningsbeskrivningen lägga till S.L. har härefter medverkat till att pengarna skickats vidare.

Hovrätten (hovrättsråden Marie Norberg, Per-Anders Svensson, referent, och Petra Sjölén Kruse samt två nämndemän) anförde i dom den 31 januari 2019 följande.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Ska de åtalade gärningarna betraktas som penningtvättsbrott?

I målet är det klarlagt att ett antal kvinnor (målsägandena 1–5) har blivit utsatta för bedrägerier genom att okända personer har förmått kvinnorna att sätta in pengar på S.O:s och S.L:s bankkonton. S.O. och S.L. har åtalats för penningtvättsbrott vid ett antal tillfällen med påstående om att de på sina bankkonton har mottagit de belopp som kvinnorna har satt in.

Det är tydligt att en åtgärd som innebär att någon ställer sitt bankkonto till förfogande i och för sig kan vara tillräcklig för att utgöra ett penningtvättsbrott (se prop. 2013/14:121 s. 110). En sådan åtgärd kan vidtas för att dölja att pengar som sätts in på kontot härrör från brott eller brottslig verksamhet. S.O. och S.L. har också ställt sina bankkonton till förfogande och därefter på kontona mottagit pengar från kvinnorna. Det som komplicerar situationen är att överföringarna av medlen från kvinnorna till S.O:s och S.L:s konton utgör ett led i bedrägeribrotten och dessa brott fullbordas först när pengarna förs över.

Genom att ställa sina konton till förfogande och motta pengarna har S.O. och S.L. bidragit till bedrägeribrotten i sådan mån att de skulle kunna betraktas som gärningsmän eller medhjälpare till dessa brott. De objektiva förutsättningarna för medverkan till bedrägeribrott är därmed uppfyllda. Det innebär dock inte att någon av dem har haft uppsåt till att lura eller vilseleda kvinnorna.

Den första fråga som hovrätten ska ta ställning till är om S.O:s och S.L:s handlande under dessa förutsättningar kan utgöra penningtvättsbrott. Det har nämligen förutsatts att penningtvättsbrott begås genom att åtgärder vidtas med egendom som har samband med brott som är fullbordade (se prop. 2013/14:121 s. 29). Man kan också uttrycka saken så att det har förutsatts att det ska f innas s.k. förbrott till ett penningtvättsbrott. Däremot krävs det inte att det framgår vilka dessa förbrott är, utan det är tillräckligt att det kan visas att egendomen härrör från en brottslig verksamhet. Om det däremot handlar om åtgärder med egendom innan förbrottet har fullbordats kan det i stället bli aktuellt att döma för straffbar medverkan till förbrottet (se bl.a. SOU 2012:12 s. 59 och prop. 2013/14:121 s 29).

Detta uttrycks i lagtexten så att åtgärder ska vidtas med egendomen som härrör från brott eller brottslig verksamhet. När S.O. mottog pengar på sitt konto härrörde dessa inte ännu från brott. Brottet kom i stället till i samma stund som mottagandet skedde. Om åtgärder därefter vidtas med pengarna skulle dessa åtgärder däremot kunna utgöra penningtvättsbrott. Motsvarande gäller delvis för S.L:s handlingar.

Lagtexten innehåller ett andra led som innebär att även åtgärder som syftar till att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde kriminaliseras. Även detta led tar sikte på egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet.

De pengar som S.O. har mottagit härrörde alltså inte från ett redan fullbordat brott eller brottslig verksamhet när han mottog dem. Han ska därför inte dömas för penningtvättsbrott eller för penningtvättsförseelse. Motsvarande gäller för S.L. när hon tog emot pengar på sitt konto.

Ska S.L. dömas för åtgärder efter bedrägeribrotten?

Åklagaren har för S.L:s del g jort gällande att hon medverkat till att pengarna skickats vidare.

S.L. har berättat att hon blev kontaktad av sin bror som bad henne att låna ut sitt konto för att en person skulle kunna sätta in pengar som brodern skulle använda till att köpa bildelar. Brodern hade tidigare handlat med bildelar och förklarade åtgärden med att han inte kunde använda sitt konto på grund av krångel med banken. Det kom sedan in pengar på kontot och hon åkte till sin bror och gav honom bankdosan.

Brodern skickade därefter pengarna vidare till personen som skulle köpa bildelar och förklarade också att han inte längre hade möjlighet att handla med bildelar när han nu fått arbete. I.-L.C. hade dessförinnan kontaktat henne via telefon och sagt att pengarna skulle föras vidare till hennes pojkvän. Efter en tid kom det två ytterligare insättningar på kontot. Hon kontaktade då sin bror som kom hem till henne och förde pengarna vidare.

Den information som S.L. enligt egen uppgift har fått kring överföringarna är knapp på detaljer. Detta är också naturligt eftersom det var hennes bror som bad henne om tjänsten. Rent allmänt är inte heller den förklaring som brodern lämnade särskilt anmärkningsvärd. Han har bekräftat att han tidigare handlat med bildelar som fraktats till Nigeria. Det fanns därför inte några betydande skäl för S.L. att ifrågasätta broderns uppgifter. De belopp som kom in på kontot var relativt höga. I och för sig kan det ha funnits anledning för henne att av det skälet ifrågasätta hanteringen. Samtidigt måste det beaktas att det endast rörde sig om sammanlagt tre insättningar, att det inte har kommit fram att brodern tidigare varit inblandad i olagliga affärer, att beloppen inte är anmärkningsvärda om de skulle användas för handel med bildelar och att I.-L.C., enligt S.L., sagt att pengarna skulle sändas vidare till hennes pojkvän. Hovrätten anser därför inte att omständigheterna är sådana att S.L. insett eller haft skälig anledning att anta att pengarna på hennes konto härrörde från brott eller brottslig verksamhet. S.L. ska därför frikännas även i den delen.

Skadestånd

Med hänsyn till utgången i skuldfrågorna ska målsägandenas respektive skadeståndstalan lämnas utan bifall.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten frikände S.O. och S.L. från åtalen och befriade dem från skyldigheten att betala skadestånd till målsägandena.

Högsta domstolen

I.-L.C. överklagade hovrättens dom. Hon yrkade att S.O. skulle dömas för grovt penningtvättsbrott enligt 3 och 5 §§ lagen om straff för penningtvättsbrott, i andra hand för penningtvättsförseelse enligt 6 § samma lag samt att S.L. skulle dömas för penningtvättsbrott enligt 3 § lagen om straff för penningtvättsbrott, i andra hand för penningtvättsförseelse enligt 6 § samma lag. Hon yrkade vidare att S.O. skulle betala skadestånd till henne med 1 004 000 kr jämte ränta och att S.L. skulle betala skadestånd till henne med 100 000 kr jämte ränta.

S.O. och S.L. bestred I.-L.C:s ändringsyrkanden. S.O. invände att det från honom yrkade skadeståndet under alla omständigheter skulle jämkas till noll.

Målet avg jordes efter huvudförhandling.

HD ( justitieråden Anders Eka, Agneta Bäcklund, Petter Asp och Cecilia

Renfors, referent) meddelade den 26 mars 2020 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1. I.-L.C. kom i kontakt med en man på sociala medier. Efter en tids bekantskap blev hon tillfrågad om att ta emot ett paket med mannens pensionsbesparingar. För att kunna lösa ut paketet ombads hon av bl.a. personer som utgav sig för att arbeta på ett fraktföretag att betala olika belopp. Hon vilseleddes därigenom att sätta in pengar på konton som tillhörde S.O. och S.L.

2. S.O. har berättat att han kontaktades av en bekant till en vän till honom som ville ha hjälp med köp av bildelar som skulle fraktas till Nigeria. För att f inansiera inköpen skulle mannens flickvän och även andra kvinnor sätta in pengar på hans bankkonton. S.O. hade emellertid inte tid att göra inköpen. Mannen sade då att en person i Italien skulle sköta detta. Pengarna skulle ändå sättas in på S.O:s konton och han skulle sköta överföringarna till utlandet. När S.O:s konto spärrades frågade han sin syster S.L. om pengarna kunde sättas in på hennes konto i stället och hon gick med på det.

3. I samband med att I.-L.C. haft kontakt med sin bank om en av överföringarna talade I.-L.C. med både S.O. och S.L. på telefon.

Prövningen i tingsrätt och hovrätt

4. S.O. och S.L. åtalades genom ett allmänt åtal för grovt penningtvättsbrott, alternativt penningtvättsförseelse, för att ha tagit emot pengar på sina respektive bankkonton. Enligt åtalet härrörde medlen från bedrägerier begångna mot bl.a. I.-L.C.

5. Tingsrätten dömde S.O. och S.L. för penningtvättsförseelse. Tingsrätten ansåg att de uppgifter som de tilltalade lämnat inte kunde anses osannolika och lämnas utan avseende. Utredningen gav därför inte tillräckligt stöd för slutsatsen att de hade agerat med det uppsåt och den insikt som åklagaren påstått. Däremot ansåg tingsrätten att omständigheterna var sådana att de hade haft skälig anledning att anta att de belopp som tagits emot på bankkontona härrörde från brott eller brottslig verksamhet. Påföljden för S.O. bestämdes till fängelse i tio månader och för S.L. till villkorlig dom och 50 dagsböter. De tilltalade skulle också betala begärda skadestånd.

6. Hovrätten har frikänt S.O. och S.L. och befriat dem från skyldigheten att betala skadestånd. Hovrätten har ansett att bedrägeribrottet fullbordats först vid mottagandet av pengarna på kontot. Med hänsyn till detta har enligt hovrätten mottagandet inte kunnat utgöra ett penningtvättsbrott eftersom pengarna vid den tidpunkten inte härrörde från brott. Beträffande S.L. justerades åtalet i hovrätten så att det också omfattade att hon hade medverkat till att pengarna skickades vidare. I den delen har hovrätten kommit fram till att det var fråga om en penningtvättsgärning men att S.L. inte varit ens oaktsam i relation till att pengarna härrörde från brott eller brottslig verksamhet.

Gärningspåståenden i HD

S.O.

7. I.-L.C. har i HD kompletterat gärningspåståendet avseende åtalet mot S.O. och tillagt att han medverkat till att de mottagna pengarna skickats vidare. HD har tillåtit kompletteringen såvitt avser förstahandsyrkandet, men har funnit att den på grund av reglerna om preskription inte kunde tillåtas avseende yrkandet i andra hand om ansvar för penningtvättsförseelse.

8. Det gärningspåstående som I.-L.C. i första hand gör gällande avseende S.O. har, efter nyss nämnda komplettering, följande lydelse.

S.O. har i Gävle vid nedan angivna tillfällen i avsikt att dölja att pengarna härrör från brott och/eller i avsikt att främja möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egendomen på ett Forexkonto, [---] och ett Swedbankkonto, [---], mottagit sammanlagt 1 004 000 kr med insikt att pengarna härrör från brott eller brottslig verksamhet. Pengarna härrör från bedrägerier begångna mot I.-L.C. i Långshyttan. S.O. har härefter medverkat till att pengarna skickats vidare.

9 mars 2017: 100 000 kr. Forexkonto.

10 mars 2017: 110 000 kr. Forexkonto.

15 mars 2017: 100 000 kr. Forexkonto.

20 mars 2017: 110 000 kr. Forexkonto.

28 mars 2017: 50 000 kr. Swedbank.

28 mars 2017: 150 000 kr. Swedbank.

29 mars 2017: 34 000 kr. Swedbank.

5 april 2017: 190 000 kr. Swedbank.

6 april 2017: 160 000 kr. Swedbank.

Med hänsyn till beloppens storlek och att förfarandet ingår i systematiska penningtvättsåtgärder är brottet att bedöma som grovt.

9. Beträffande andrahandsyrkandet – att S.O. ska dömas för penningtvättsförseelse – har I.-L.C. g jort gällande att han i vart fall har haft skälig anledning att anta att pengarna härrör från brott eller brottslig verksamhet. Gärningsbeskrivningen i denna del omfattar inte något påstående om att S.O. medverkat till att pengarna skickats vidare (se p. 7).

S.L.

10. Det gärningspåstående som I.-L.C. i första hand gör gällande avseende S.L. har följande lydelse.

S.L. har i Hofors den 13 april 2017 i avsikt att dölja att pengarna härrör från brott och/eller i avsikt att främja möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egendomen på ett Swedbankkonto, [---], mottagit 100 000 kr med insikt om att pengarna härrör från brott eller brottslig verksamhet. Pengarna härrör från ett bedrägeri begånget mot I.-L.C. i Långshyttan. S.L. har härefter medverkat till att pengarna skickats vidare.

11. Beträffande andrahandsyrkandet – att S.L. ska dömas för penningtvättsförseelse – har I.-L.C. g jort gällande att S.L. i vart fall har haft skälig anledning att anta att pengarna härrör från brott eller brottslig verksamhet.

Ramen för HD:s prövning

Reglerna om tilltrosbevisning

12. HD har begränsade möjligheter att ändra en hovrätts dom i den del avgörandet även i HD beror på tilltron till bevisning som i lägre rätt har upptagits genom förhör vid en huvudförhandling. En sådan ändring kan som huvudregel endast göras om hovrätten i samma del ändrat tingsrättens dom utan att ta upp beviset på nytt eller utan att ta del av en ljud- och bildupptagning av beviset. En ändring får ändå göras om den är till förmån för den tilltalade eller om det f inns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än hovrätten antagit. (Se 55 kap. 14 § RB.)

13. När tingsrätten har tagit upp bevisning genom förhör för bedömning av en viss fråga, och hovrätten inte vid sin prövning har bedömt tilltron till den bevisningen, har bestämmelsen på motsvarande sätt ansetts begränsa HD:s möjlighet att frångå tingsrättens värdering av förhöret (se NJA 1979 s. 773 och NJA 1981 s. 1052).

14. Det nu sagda innebär att HD inte kan frångå den tidigare värderingen av S.O:s och S.L:s uppgifter vid sin prövning av de omständigheter som uppgifterna hänför sig till, om inte något av undantagen är aktuella.

Prövningen av skadeståndsanspråket

15. En skadeståndstalan mot den som är åtalad för brott kan föras i brottmålsrättegången. Det uttrycks i 22 kap. 1 § RB på det sättet att en talan om ”enskilt anspråk i anledning av brott må föras” i samband med åtal för brottet. En talan om enskilt anspråk grundas i regel enbart på den brottsliga gärningen och den därigenom vållade skadan. Det är dock möjligt och ibland nödvändigt, att åberopa omständigheter utöver den brottsliga gärningen som grund för talan. (Se Per Olof Ekelöf m.fl. Rättegång II, 9 uppl. 2015, s. 212 f. och Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, suppl. 65, mars 2010, s. 22:5.)

16. I.-L.C. har inte angett någon annan grund för sina skadeståndsyrkanden än de brottsliga gärningarna. Det innebär att HD vid sin prövning av skadeståndsansvaret ska utgå från de gärningar som de tilltalade fälls för.

Penningtvättsbrott

17. Huvudbestämmelsen om penningtvättsbrott f inns i 3 § lagen om straff för penningtvättsbrott. För penningtvättsbrott döms, om åtgärden syftar till att dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet eller till att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde, den som överlåter, förvärvar, omsätter, förvarar eller vidtar annan sådan åtgärd med egendomen (första stycket 1) eller tillhandahåller, förvärvar eller upprättar en handling som kan ge en skenbar förklaring till innehavet av egendomen, deltar i transaktioner som utförs för skens skull, uppträder som bulvan eller vidtar annan sådan åtgärd (första stycket 2).

18. Straffet för penningtvättsbrott är fängelse i högst två år. Är brottet grovt, döms för grovt penningtvättsbrott till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Om brottet är ringa döms för penningtvättsförseelse till böter eller fängelse i högst sex månader. (3, 5 och 6 §§.)

19. För penningtvättsförseelse döms även den som inte insåg men hade skälig anledning att anta att egendomen härrörde från brott eller brottslig verksamhet (6 § andra stycket).

20. Ansvar för penningtvätt förutsätter ett fullbordat förbrott. Vid överföring av pengar genom betalningsuppdrag är ett bedrägeribrott fullbordat när betalaren har avhänt sig pengarna. Betalarens rådighet över pengarna upphör tidigare än när mottagarens konto krediteras eller senast samtidigt som detta sker. Pengarna härrör således senast vid mottagandet från ett då fullbordat bedrägeribrott. Om det inte blir fråga om ansvar för medverkan till bedrägeribrottet kan mottagandet således aktualisera ett ansvar för penningtvättsbrott. ( Jfr ”Tavelbedrägeriet” NJA 2019 s. 305 p. 13 och 14.)

21. Syftet med gärningen ska enligt bestämmelsen i 3 § vara att dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet, eller att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde. Syftet är knutet till gärningen och inte gärningsmannen. Det är tillräckligt att någon annan medverkande har det angivna syftet och att gärningsmannen har uppsåt i förhållande till detta (prop. 2013/14:121 s. 108 f.).

22. Uttrycket ”härrör från brott” innebär att det handlande som genererat en förmögenhetsökning måste uppfylla rekvisiten i en brottsbeskrivning. Vidare måste det allmänna kravet på uppsåt eller oaktsamhet vara uppfyllt. Däremot behöver de närmare omständigheterna kring brottet, såsom tid, plats, brottsutbyte eller förövare inte visas. Med brott avses alla typer av brott som kan ge utbyte, dvs. även sådana som inte innebär ett frånhändande eller ett förvärv, t.ex. ett skatte- eller tullbrott. Rekvisitet ”härrör från brottslig verksamhet” är uppfyllt även om det inte kan visas att några närmare angivna gärningar har ägt rum. Kravet på att verksamheten ska vara brottslig förutsätter inte kännedom om konkreta gärningar utan avser en viss typ av brottslighet som inte behöver vara närmare preciserad i fråga om omfattning eller detaljer. (Se a. prop. s. 109.)

Straffvärdebedömning vid penningtvätt

23. Penningtvättsbrott kan utföras på olika sätt och det kan förekomma förbrott av varierande slag. Frågan om vilka överväganden som gör sig gällande vid straffvärdebedömningen kan därför inte besvaras generellt. I viss utsträckning blir förbrottet styrande för synen på penningtvättsbrottet. Närmast är det fråga om att väga in förbrottets allmänna karaktär och svårhet i den utsträckning dessa förhållanden är kända. När förbrottet utgörs av förmögenhetsbrott är de hållpunkter som enligt tidigare praxis gäller vid häleribrott vägledande. Det ska dock göras en nyanserad bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet, varvid andra faktorer än det värde som penningtvättsbrottet avser ska beaktas. (Se bl.a. ”Penningtvättshjälpen I” NJA 2018 s. 1010 p. 25 och 29.)

24. Av särskild betydelse vid straffvärdebedömningen blir karaktären på penningtvättsåtgärderna och den roll som en person har intagit vid penningtvätten. I den mån som även förhållandena vid förbrottet är utredda och är subjektivt täckta hos den som misstänks för penningtvättsbrottet är det möjligt att ta hänsyn också till sådana förhållanden. Under de nämnda förutsättningarna kan det exempelvis beaktas att penningtvättsbrottet har ingått som ett led i en brottslighet som har utövats systematiskt eller i större omfattning. (Se bl.a. ”Penningtvättshjälpen I” p. 30 och 31.)

Skadeståndsskyldighet vid penningtvättsbrott

25. Den som vållar någon skada genom brott ska ersätta skadan, om kriminaliseringen syftar till att skydda den enskilde mot sådan skada. Den brottsliga gärningen utgör då en skadeståndsrättslig ansvarsgrund. Enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen gäller det även vid ren förmögenhetsskada ( jfr prop. 1972:5 s. 159 f.).

26. Vid penningtvätt som avser befattning med kontomedel som härrör från ett förbrott kan gärningen orsaka skada genom att göra det svårare för den brottsutsatte att få sin skada reparerad. Det gäller exempelvis när en gärningsman som tagit emot pengar på sitt konto därefter tar ut dem och därigenom orsakar att de inte längre kan följas. Det ligger i linje med kriminaliseringens skyddsändamål att den som påtagligt minskar möjligheterna för den brottsutsatte att få en uppkommen skada reparerad har att svara för de ekonomiska verkningarna av förbrottet (”Det utlånade kontot” NJA 2017 s. 1053 p. 25 och 26).

Bedömningen i detta fall

Är de objektiva förutsättningarna för ansvar enligt åtalen uppfyllda?

27. Genom utredningen är det visat att S.O. vid nio olika tillfällen tog emot sammanlagt 1 004 000 kr på konton hos Forex och Swedbank. Han medverkade därefter till att pengarna skickades vidare. Det är visat att pengarna härrörde från fullbordade bedrägerier begångna mot I.-L.C. ( jfr p. 20).

28. När det gäller S.L. är det visat att hon mottog 100 000 kr på sitt konto och att pengarna härrörde från ett fullbordat bedrägeri begånget mot I.-L.C. ( jfr p. 20). Det är också visat att S.L. medverkade till att pengarna skickades vidare.

29. Omständigheterna är sådana att det är klarlagt att avsikten med transaktionerna var att främja möjligheterna för någon, vars identitet inte är känd, att tillgodogöra sig medlen ( jfr p. 21).

30. S.O:s och S.L:s åtgärder är av det slag som avses i 3 § lagen om straff för penningtvättsbrott.

Vilken insikt kan de tilltalade anses ha haft?

31. I åtalet görs gällande att S.O. och S.L. har haft för avsikt att dölja att pengarna härrörde från brott eller att främja möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egendomen. Någon sådan avsikt hos en tilltalad behöver dock inte visas för att ansvar för penningtvättsbrott ska kunna komma i fråga (se p. 21).

32. Däremot krävs för sådant ansvar att den tilltalade har haft uppsåt i förhållande till de faktiska omständigheter som görs gällande i gärnings¬påståendet. I det här fallet har det i åtalet angetts att S.O. och S.L. hade insikt om att de pengar som sattes in härrörde från brott eller brottslig verksamhet.

33. Tingsrätten har beträffande S.O. kommit fram till att hans uppgifter inte kunde lämnas utan avseende och att utredningen därför inte gav tillräckligt stöd för att han handlat med sådant uppsåt och sådan insikt som påståtts i gärningsbeskrivningen. Däremot ansågs S.O. ha haft skälig anledning att anta att de belopp han tog emot härrörde från brott eller brottslig verksamhet.

34. HD är med hänsyn till bestämmelsen i 55 kap. 14 § RB som utgångspunkt bunden av den värdering av S.O:s uppgifter som tingsrätten har g jort (se p. 12–14). Tingsrättens tilltrosbedömning kan inte frångås till nackdel för S.O., om det inte f inns synnerliga skäl att göra en annan värdering av uppgifterna. Några sådana skäl f inns inte här.

35. Med den utgångspunkten är det inte visat att S.O. hade uppsåt till att de belopp som han tog emot härrörde från brott eller brottslig verksamhet. I likhet med tingsrätten anser emellertid HD att omständigheterna varit sådana att S.O. var oaktsam i detta avseende. Han ska därmed dömas för penningtvättsförseelse bestående i att han tog emot pengar på sina konton ( jfr p. 9).

36. När det gäller frågan om S.L:s insikt vid mottagandet av pengarna g jorde tingsrätten samma bedömning som beträffande S.O. Hovrätten hade som framgått ovan inte anledning att gå in på den bedömningen. Där hade emellertid åtalet justerats och ett tillägg g jorts av innebörd att S.L. efter mottagandet hade medverkat till att pengarna skickats vidare. Vid den prövningen fann hovrätten att omständigheterna inte var sådana att S.L. insett eller haft skälig anledning att anta att pengarna härrörde från brott eller brottslig verksamhet.

37. HD kan inte till nackdel för S.L. frångå den värdering av hennes uppgifter som tidigare har g jorts, om det inte f inns synnerliga skäl. Några sådana skäl f inns inte. HD har därför att utgå från S.L:s uppgifter om vad som hänt. Frågan blir då om omständigheterna varit sådana att hon med den utgångspunkten haft skälig anledning att anta – dvs. varit oaktsam i förhållande till – att pengarna härrörde från brott eller brottslig verksamhet.

38. Det kan med beaktande av intresset att förebygga penningtvätt ofta anses oaktsamt att ställa sitt konto till förfogande för andra personers transaktioner. I detta fall måste emellertid beaktas att S.L. f ick frågan om att ställa kontot till förfogande av sin bror. Syftet med transaktionerna har vidare uppgetts vara handel med bildelar, vilket brodern enligt S.L. tidigare hade ägnat sig åt. Innan medlen fördes vidare kontaktades hon av I.-L.C. som enligt S.L. sade att pengarna skulle föras vidare till hennes pojkvän. S.L. kan mot denna bakgrund inte anses ha varit oaktsam på det sätt som krävs för ansvar för penningtvättsförseelse. Det innebär att hovrättens domslut ska fastställas beträffande S.L.

Ska S.O. dömas för ett eller flera brott?

39. S.O. har under en period av en månad på konton som tillhörde honom tagit emot pengar från I.-L.C. De medel som har mottagits är en följd av en sammanhållen bedrägeribrottslighet som riktats mot I.-L.C. Vidare har mottagandet föregåtts av kontakter med en och samma person som gett direktiv rörande transaktionerna.

40. Det följer emellertid av den bedömning som tidigare har redovisats (se p. 33 och 34) att S.O. inte kan anses ha haft insikt om de bakomliggande förhållandena. Mot den bakgrunden, och med hänsyn till den restriktivitet som bör gälla i fråga om att se gärningar som är utspridda över tid som en brottsenhet, bör vart och ett av de tillfällen när S.O. mottog pengar bedömas som ett fall av penningtvättsförseelse.

Ska S.O. svara för I.-L.C:s skada?

41. S.O. har g jort sig skyldig till penningtvättsförseelse i nio fall genom att ta emot pengar som härrörde från bedrägeri riktat mot I.-L.C. Av utredningen framgår att I.-L.C. genom bedrägeribrottsligheten har orsakats en skada som uppgår till 1 004 000 kr. Frågan är om S.O. ska svara för skadan.

42. I.-L.C:s yrkande om skadestånd grundas på att S.O. har g jort sig skyldig till brott. Det är därmed den gärning han döms för som utgör grunden för prövningen av skadeståndsyrkandet (se p. 8, 9 och 16).

43. S.O. döms för att på sina konton ha mottagit pengar som härrört från bedrägeribrottsligheten men har inte ålagts ansvar för medverkan till bedrägeri.

44. Skadeståndsansvaret vid brott enligt lagen om straff för penningtvättsbrott av det nu aktuella slaget har knutits till att gärningsmannen genom sitt agerande påtagligt minskar möjligheterna för den brottsutsatte att få sin skada reparerad, t.ex. genom att överföra mottagna pengar till andra konton ( jfr dock även p. 22 och 27 i ”Det utlånade kontot”). Han eller hon svarar i sådana fall för de ekonomiska verkningarna av förbrottet.

45. För att S.O. ska vara skyldig att svara för I.-L.C:s skada krävs mot denna bakgrund att hans brottsliga gärning påtagligt har minskat möjligheterna för henne att återfå pengarna. I.-L.C. förlorade i och med betalningarna sin rådighet över pengarna. S.O. har emellertid inte åtalats för medhjälp till bedrägeribrottsligheten. Han döms heller inte för att efter sitt mottagande av pengarna ha överfört dem till andras konton. Möjligheterna att återfå pengarna har alltså inte försämrats genom det brott som S.O. nu fälls till ansvar för. Han ska därmed inte åläggas något skadeståndsansvar gentemot I.-L.C.

Påföljd

46. Påföljden vid penningtvättsförseelse kan normalt stanna vid dagsböter. Med hänsyn till att S.O. g jort sig skyldig till nio fall av penningtvättsförseelse som avser relativt betydande belopp kan ett bötesstraff inte anses tillräckligt. Påföljden bör bestämmas till villkorlig dom som förenas med böter.

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens dom endast på så sätt att S.O. döms för penningtvättsförseelse till villkorlig dom och 50 dagsböter på 200 kr. Det innebär beträffande S.L. att hovrättens domslut står fast.

Justitierådet Kerstin Calissendorff var skiljaktig i frågan om S.O:s skadeståndsskyldighet. Hon ansåg att skadestånd skulle utgå till I.-L.C. med yrkat belopp och anförde följande.

I.-L.C:s överklagande till HD avsåg både ansvars- och skadeståndsfrågan. När hon i HD åberopade att S.O. hade medverkat till att pengarna hade skickats vidare var det genom HD:s dom i ”Tavelbedrägeriet” redan klarlagt att ett sådant tillägg till gärningsbeskrivningen saknade relevans för den straffrättsliga bedömningen av överklagandet. Av den skrift där tillägget till gärningsbeskrivningen för penningtvättsbrotten begärs framgår att detta också stod klart för I.-L.C:s ombud. I.-L.C. får bl.a. mot denna bakgrund anses ha åberopat omständigheten som ett utöver gärningsbeskrivningen tillkommande moment till stöd för talan om skadeståndsansvar på grund av brott. I den mån det skulle råda tveksamhet i en sådan fråga bör det enligt min mening klarläggas genom materiell processledning.

I tingsrätten och i hovrätten företrädde åklagaren I.-L.C. vid utförandet av hennes talan om enskilt anspråk. När det gäller huruvida en målsägande ska anses ha haft giltig ursäkt för att först i högre rätt ha åberopat en ny omständighet till stöd för sitt skadeståndsanspråk har HD under sådana förhållanden varit generös i sin syn. I rättsfallet NJA 2004 s. 219 förs ett resonemang om att skäl av principiell och praktisk natur talar mot en tillämpning av grunderna för preklusionsregeln i 50 kap. 25 § RB i mål som handläggs enligt 51 kap. Emellertid konstaterades att HD i ett tidigare avgörande (NJA 1990 s. 361) hade haft uppfattningen att preklusionsregeln var tillämplig när en målsägande i brottmål för talan om enskilt anspråk. HD ansåg emellertid att såsom regeln hade tillämpats i 1990 års mål skulle det i flertalet fall bli samma resultat som om preklusionsregeln inte hade ansetts vara tillämplig.

En målsägande kan ha svårt att för sitt civilrättsliga anspråk bedöma betydelsen av åklagarens straffrättsliga bedömning så som den kommit till uttryck i gärningsbeskrivningen. Det står klart att så har varit fallet i detta mål. Konsekvensen för skadeståndstalan av att åklagarens gärningsbeskrivning inte omfattade påståendet att S.O. också hade medverkat till att överföra de pengar han hade mottagit från I.-L.C., kan inte sägas ha varit näraliggande. Detta visas även av att tingsrätten dömde ut det yrkade skadeståndet utan att det gärningsmomentet hade g jorts gällande.

Mot denna bakgrund och den syn på tillämpningen av preklusionsbestämmelsen som HD:s praxis har gett uttryck för i fall då målsägandens talan om enskilt anspråk har förts av åklagaren (se beträffande denna syn även NJA 2019 s. 600) anser jag att I.-L.C. har haft giltig ursäkt för att först i HD ha åberopat den omständigheten att S.O. skickade hennes pengar vidare som stöd för sitt skadeståndsanspråk.

Det är ostridigt att S.O. efter det att han mottagit I.-L.C:s insättningar förde pengarna vidare till olika konton i utlandet. Det har på ett påtagligt sätt försvårat hennes möjlighet att reparera sin skada. Det leder enligt min mening till att I.-L.C:s skadeståndstalan ska bifallas.

S.O. har g jort gällande att skadeståndet ska jämkas på grund av att I.-L.C. har varit medvållande till skadan. Vad han har anfört till stöd för detta utgör emellertid inte något skäl för jämkning.

Överröstad i frågan om S.O. ska utge skadestånd till I.-L.C. är jag ense med majoriteten i övriga frågor.