lagen.nu

NJA 1981 s. 1083

Sedan en för grovt valutabrott misstänkt person avlidit, har med stöd av valutalagstiftningen talan om förverkande av visst belopp väckts mot den avlidnes dödsbo och mot dödsboets konkursbo. Dödsboets invändning om rättegångshinder på den grund att sedan dödsboet försatts i konkurs dödsboet inte kunde vara part i rättegången har ogillats. Invändningar om att värdeförverkande inte lagligen kunde ske hos dödsbo eller dödsbos konkursbo och att förverkandefordringen uppkommit först efter konkursutbrottet och därför ej kunde göras gällande i konkursen har ansetts röra själva saken och följaktligen inte kunna föranleda talans avvisande på grund av rättegångshinder. Offentlig försvarare har ansetts kunna förordnas för dödsboet.

Under pågående förundersökning mot bl a direktören B.I., som misstänktes för grova valutabrott, avled B.I. d 19 okt 1977. Han efterlämnade såsom dödsbodelägare änka och 3 barn. Egendomen i dödsboet avträddes d 31 okt 1977 till förvaltning av boutredningsman. Den 8 mars 1978 försattes dödsboet i konkurs.

Allmän åklagare väckte genom stämningsansökan d 13 mars 1978 vid Vänersborgs TR under åberopande av 17 § RB:s promulgationslag och 36 kap 4 § 1 st d) BrB talan mot dödsboet efter B.I. och mot dödsboets konkursbo med yrkande att dödsboet och dess konkursbo solidariskt med samtidigt åtalade disponenten K.A.Z. enligt 11 § valutalagen (1939:350) genom förverkande måtte förpliktas att till statsverket utge värde motsvarande 2 825 718 kr 24 öre. Som grund åberopade åklagaren att B.I. tillsammans med K.A.Z. under åren 1973-1976 medverkat till grova valutabrott, Varigenom de från Sverige till personer i andra länder utfört valuta med motvärde i svensk valuta å sammanlagt nyssnämnda belopp.

Dödsboet och dess konkursbo yrkade att åklagarens mot dem väckta talan måtte avvisas. De hävdade därvid bl a att åklagarens talan avsåg värdeförverkande och att sådan talan inte fick riktas mot den som efter brottet förvärvat egendomen på grund av t ex arv. Dödsboet påstod vidare att talan inte kunde föras mot dödsboet, sedan det försatts i konkurs. Från konkursboets sida anfördes bl a att statens i målet påstådda fordran uppkommit först efter konkursbeslutet och att förverkandeyrkandet därför inte fick göras gällande i konkursen.

TR:n (lagmannen Börjeson) anförde i beslut d 26 maj 1978 bl a: TR:n har i tidigare beslut, med anledning av yrkande om kvarstad å i dödsboet ingående egendom till säkerställande av förverkandebeslut, funnit yrkande om värdeförverkande kunna riktas också mot dödsboet efter den som påståtts ha begått det brott som grundar förverkandeyrkandet. TR:n saknar anledning att nu frångå den uppfattningen.

Hinder kan inte anses föreligga att i förevarande fall föra talan mot såväl gäldenären-dödsboet som dettas konkursbo. Den fordran som staten hävdar måste anses ha uppkommit före konkursbeslutet. Inte heller i övrigt har dödsboet eller konkursboet anfört någon omständighet av beskaffenhet att böra föranleda avvisning av åklagarens förverkandetalan.

TR:n ogillar därför dödsboets och konkursboets yrkanden att åklagarens mot dem riktade talan avvisas.

Dödsboet, genom advokaten Tryggve W. såsom ombud och av TR:n förordnad offentlig försvarare, och dess konkursbo anförde besvär i HovR:n för Västra Sverige med yrkande om bifall till sina i TR:n framställda yrkanden om avvisning av åklagarens talan.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Öhrbom, hovrättsrådet Gislev, assessorn Norr, referent, och adj led Persson) lämnade i slutligt beslut d 15 maj 1979 besvären utan bifall och tillerkände W. ersättning av allmänna medel.

Dödsboet och dess konkursbo anförde besvär med yrkande att HD måtte avvisa åklagarens mot dem förda talan.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Beling, hemställde i betänkande att HD måtte meddela slutligt beslut enligt följande: Skäl. Av det åtal åklagaren d 13 mars 1978 anhängiggjorde mot K.A.Z. avsåg 9 punkter grova valutabrott m m som denne påstods ha förövat tillsammans med B.I.. De yrkanden åklagaren samtidigt framställde mot dödsboet och konkursboet att solidariskt med K.A.Z. utge värdet av förverkade betalningsmedel uppgående till 2 825 718 kr 24 öre avsåg dessa åtalspunkter. Dödsboet och konkursboet yrkade emellertid att den mot dem förda förverkandetalan måtte avvisas på processuella grunder. På grund härav avskilde TR:n åklagarens talan mot dödsboet och konkursboet till särskild handläggning. Dom mot K.A.Z. meddelades d 12 maj 1978. I domskälen yttrade TR:n beträffande förverkandet att frågan huruvida K.A.Z:s betalningsskyldighet i denna del skulle vara solidarisk med dödsboet och konkursboet ej kunnat prövas i domen, enär gemensam handläggning av hithörande frågor ej skett. I domslutet förpliktades K.A.Z. i förverkandedelen att utge 1 600 000 kr varav ett mindre belopp solidariskt med annan person. Genom särskilt beslut d 26 maj 1978 ogillade TR:n därefter dödsboets och konkursboets ovan berörda avvisningsyrkanden, vilket beslut fastställts genom HovR:ns nu överklagade avgörande.

Som grund för sin talan i HD har dödsboet anfört i huvudsak följande: Ett dödsbo kan endast inom ramen för boutredningens syfte förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. Dess funktion som juridisk person är begränsad härtill. Då ett dödsbo försättes i konkurs går emellertid dess förmögenhetsmassa över till konkursboet och förvaltningen av denna sker därefter i annan form. Av det som för dödsboets del konstituerade begreppet juridisk person blir i sådant fall ingenting kvar och någon självständig juridiskperson vid sidan av konkursboet finns inte. Bestämmelsen i 19 kap 7 § AB synes bekräfta detta förhållande. En talan riktad mot boets förmögenhetsmassa skall därför efter konkursen riktas mot konkursboet där denna finns. - Det förverkande enligt valutalagen varom talan föres avser vidare värdeförverkande och icke sakförverkande. Värdeförverkande faller utanför 36 kap 4 § d) BrB; där talas om "egendom" i bestämd form, vilket måste avse endast sakförverkande.

Konkursboet har till stöd för sin besvärstalan anfört: Enligt 100 § konkurslagen får fordran som uppkommit efter konkursbeslutets meddelande ej göras gällande i konkursen. Fordran med anledning av förverkandekrav uppkommer först när dom därom föreligger eller i vart fall inte före det att gäldenären delgivits stämningsansökningen. Det aktuella förverkandekravet har framställts först efter konkursutbrottet. Det kan således inte göras gällande i konkursen. Förverkandetalan bör därför ej få föras mot konkursboet. - Skulle en av åklagaren mot konkursboet förd förverkandetalan bifallas innebär detta att en massafordran uppstår, vilket strider mot grunderna för såväl 100 § konkurslagen som den då gällande 19 § förmånsrättslagen. Sistnämnda lagrum innebär att en fordran på grund av förverkande skall erhålla utdelning först efter oprioriterade fordringar. En massafordran erhåller däremot betalning före såväl prioriterade som oprioriterade fordringar. Ett bifall till åklagarens talan skulle därför innebära ett åsidosättande av förmånsrättslagens bestämmelser. - Värdeförverkande kan ej riktas mot dödsbo och ej heller mot dödsB.I. konkurs.

Riksåklagaren har till bemötande härav anfört bl a: De av klagandena åberopade grunderna berör såväl processförutsättningar som materiella rättsfakta. - Det förhållandet att gärningsmannens dödsbo eller döds B.I. konkurs ej nämns särskilt i 36 kap 4 § 1 st BrB kan inte tas till intäkt för att förverkande ej skulle kunna ske därifrån med stöd av lagrummets andra stycke, vilket torde avse onerösa fång (Beckman m fl, Brottsbalken III, 2 uppl, s 394). Förhållandet är ju det att en avlidens egendom och skulder såsom en särskild förmögenhetsmassa står under dödsboets förvaltning och att delägarna i boet har andelar i detta som en helhet. AB betraktar också dödsboet som ett särskilt rättssubjekt, vilket ses som gäldenär i den dödes ställe beträffande skulderna efter denne. - Åtgärden att försätta dödsboet i konkurs medför inte att dödsboet upphör att existera. Konkursbeslutet medför endast att den civilrättsliga förfoganderätten över dödsboets egendom övergår till konkursförvaltningen. Något hinder kan således icke rimligen föreligga beträffande möjligheten att rikta ett förverkandeyrkande mot ett dödsbo. Hade yrkandet framställts före konkursbeslutet hade dödsboet naturligen varit åklagarens enda motpart. Den omständigheten att en konkurs inträffar leder följdriktigt till att konkursboet succederar gäldenären. Men därav följer givetvis inte att förverkandetalan mot en gäldenär på grund av brott bör avvisas på den grunden att gäldenären gått i konkurs. Oavsett syftet med åtgärden i det konkreta fallet ter det sig egenartat att inte också kunna rikta ett yrkande om förverkande på grund av brott mot ett döds B.I. konkurs när yrkandet kunnat riktas mot dödsboet, eller med andra ord att dödsboets exempelvis genom brott uppkomna tillgångar skulle bli oangripbara för en genom rättsliga medel företagen åtgärd, som syftar till tillgångarnas återställning. - En inte oväsentlig del av konkursboets argumentering berör tillämpningen av 100 § konkurslagen. Problemet vilken fordran som får göras gällande i konkurs saknar emellertid enligt mitt synsätt betydelse vid prövning av om åklagarens talan skall avvisas.

Frågan huruvida förverkande lagligen kan ske hos dödsbo föranleder följande bedömande. I 36 kap 4 § 1 st BrB stadgas att förverkande kan ske hos dem som efter brottet förvärvat egendom på grund av giftorätt, arv eller testamente. Dödsbos förvärv av egendom efter den avlidne nämns däremot ej uttryckligen i lagtexten. Vid genomförandet av 1968 års revision av BrB:s förverkandebestämmelser förutsattes emellertid att den tidigare gällande principen att förvärv genom dödsfall ej utgör hinder för förverkande skulle bibehållas, varvid dödsbos förvärv av brottslig vinning särskilt nämndes (NJA II 1968 s 737). Dödsbodelägarna ansluter sig ju också naturligt till den personkrets som anges i 1 st av 36 kap 4 §. Hinder torde därför ej föreligga att rikta en talan om förverkande på grund av brott mot dödsbo.

Dödsboet har som en grund för avvisning av yrkandet om förverkande gjort gällande, att dödsboet ej skulle kunna uppträda som part jämte konkursboet. Något formellt hinder för gäldenär att jämte sitt konkursbo vara part i rättegång föreligger emellertid inte. Detta förhållande ändras icke av att gäldenären såsom i förevarande fall är ett dödsbo; dess egenskap att utgöra en juridisk person återupplivas ju så snart ny tillgång eller gäld yppas och påverkas därför i princip inte av att förmögenhetsmassa i boet saknas.

Dödsboet har vidare åberopat att värdeförverkande ej kan ske hos dödsbo. Denna invändning är emellertid ej att betrakta som en processuell invändning utan som en rättsinvändning avseende själva saken, dvs frågan om riksåklagarens talan om förverkande skall bifallas eller ej. Enär denna invändning således är att betrakta som en materiell invändning från dödsboets sida kan densamma ej föranleda avvisning av yrkandet om förverkande.

Konkursboet har som grund för sitt yrkande om avvisning av förverkandeyrkandet gjort gällande att detsamma uppkommit först efter konkursbeslutet och att det därför inte kan göras gällande i konkursen utan fastmer är att betrakta som en massafordran; ett upptagande av förverkandeyrkandet i denna form skulle strida mot förmånsrättslagens ovannämnda bestämmelse. Det synes emellertid till en början tveksamt huruvida förverkandeyrkandet är att betrakta som en massafordran i egentlig mening; kravet riktar sig ju inte mot konkursboet såsom sådant utan mot konkursgäldenären. Oavsett hur därmed förhåller sig utgör konkursboets invändning emellertid ej något processuellt hinder mot att förverkandekravet prövas i vanlig rättegång mot konkursboet. Detsamma gäller - på ovan angivna skäl - konkursboets invändning att värdeförverkande ej kan ske hos dödsB.I. konkurs.

Advokaten W., som av TR:n förordnats till offentlig försvarare för dödsboet, har i HD yrkat ersättning av allmänna medel.

Frågan huruvida offentlig försvarare kan förordnas för dödsbo eller annan juridisk person har ej berörts i förarbetena till RB eller rättshjälpslagen. Föreskrifterna i 21 kap RB utgår uppenbarligen från förutsättningen att offentlig försvarare endast kan förordnas för fysisk person. Enligt 17 § RB:s promulgationslag gäller emellertid beträffande sådan förverkandetalan som här förs vad i RB är föreskrivet angående åtal för brott varå icke kan följa svårare straff än böter. Med hänsyn härtill och till övriga omständigheter bör offentlig försvarare för dödsboet få förordnas.

Advokaten W. skall vid denna prövning tillerkännas ersättning.

Slut. HD lämnar besvären utan bifall.

Advokaten W. tillerkännes för biträde åt dödsboet i HD ersättning av allmänna medel - - -.

HD (JustR:n Gyllensvärd, Höglund, Mannerfelt, referent, Nordenson och Ehrner) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Dödsboets avvisningsyrkande grundar sig i första hand på tanken, att när dödsbo försätts i konkurs dess förmögenhetsmassa går över till konkursboet och att någon självständig juridisk person vid sidan av konkursboet därefter inte finns. Vidare har från dödsboets sida gjorts gällande, att värdeförverkande inte kan ske hos dödsbo.

Konkursboet har som grund för sitt avvisningsyrkande anfört i huvudsak, att förverkandekravet framställts först efter konkursutbrottet och därför inte kan göras gällande i konkursen. Ett bifall till åklagarens förverkandetalan mot konkursboet skulle, menar konkursboet, innebära att förverkandekravet fick karaktär av massafordran, något som skulle stå i strid bl a med den vid tiden för konkursutbrottet gällande bestämmelsen i 19 § förmånsrättslagen, att fordran på grund av förverkande vid konkurs går efter andra fordringar. Konkursboet har också gjort gällande, att yrkande om värdeförverkande inte får riktas mot dödsbo och inte heller mot dödsB.I. konkurs.

Vad först angår dödsboets talan innebär den omständigheten att dödsbo försätts i konkurs - såvitt nu är av intresse - ej annat än att en särskild förvaltning av dödsboet skapas i syfte att få till stånd en gäldsavveckling i de former konkursen erbjuder. Dödsboet upphör alltså inte som självständigt rättssubjekt med förmåga bl a att uppträda som part i rättegång. Åklagarens förverkandetalan mot dödsboet kan följaktligen inte avvisas på den grund att dödsboet skulle ha upphört som juridisk person.

Dödsboets invändning, att värdeförverkande inte kan ske hos dödsbo, avser själva saken och är ej en fråga om rättegångshinder. Den kan således inte heller föranleda avvisning av åklagarens talan.

Vad därefter angår det avvisningsyrkande som i det föregående angivits som konkursboets grundar sig detta främst på den mot åklagarens ståndpunkt stridande uppfattningen att fordringen uppkommit först efter konkursbeslutet. Prövningen av tidpunkten för fordringens uppkomst och betydelsen härav hör till prövningen av själva saken. Invändningen kan alltså inte föranleda avvisning av åklagarens talan.

Konkursboets invändning, att värdeförverkande inte kan ske hos dödsbo eller hos dödsB.I. konkurs, kan lika litet som dödsboets motsvarande invändning föranleda avvisning av åklagarens talan.

Slut. HD lämnar besvären utan bifall.

W. tillerkännes för biträde åt dödsboet i HD ersättning av allmänna medel - -.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1981-10-20
Målnummer
Ö615-79
Litteratur
Sökord
Misstänkt
Avliden
Dödsbo
Konkursbo
Rättegångshinder
Förverkande
Offentlig försvarare
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation