NJA 1981 s. 1091

Domskäl

TR:n (lagmannen Zethraeus, rådmannen Åström och tingsfiskalen Gustafsson) anförde i dom d 20 dec 1977 bl a: Yrkanden m m. - - - - R.K. har till utveckling av sin talan anfört: Av naturvårdslagens förarbeten samt av uttalanden i den rättsvetenskapliga litteraturen framgick klart - redan då J.N. för R.K:s räkning vid fastighetsdomstolen ansökte om stämning å staten - att ersättning enligt dåvarande 28 § naturvårdslagen, vilken låg till grund för R.K:s talan, skulle omfatta kompensation för penningvärdets fall ända fram till det slutliga avgörandet i ersättningsfrågan. Genom att i stämningsansökningen yrka ersättning för penningvärdets fall endast fram till dagen för delgivning av stämning i målet och genom att ej heller senare justera yrkandet till att avse ersättning för penningvärdets fall fram till beräknad dag för huvudförhandling i målet har J.N. gjort sig skyldig till skadeståndsgrundande försummelse. Även om rättsläget hade varit oklart beträffande slutpunkten för indexuppräkning, hade det såsom fördelaktigast för R.K. ålegat J.N. att yrka ersättning för penningvärdets fall ända fram till dagen för huvudförhandlingen. Vidare skulle J.N. under alla förhållanden ha överklagat fastighetsdomstolens dom. Detta hade varit nödvändigt för att undvika den förlust, som skulle kunna uppstå till följd av penningvärdesförsämring om motparten överklagade domen samt därefter återkallade vadetalan. I ett sådant fall skulle nämligen indexuppräkningen avbrytas vid tiden för TR:ns dom trots att målet slutligen avgjordes först mycket lång tid därefter. Om J.N. utformat sitt yrkande om kompensation för penningvärdets fall på rätt sätt hade det varit självklart för R.K. att överklaga fastighetsdomstolens dom. Den skada, som uppstått genom att fastighetsdomstolens dom ej överklagats på annat sätt än genom anslutningsvad, är sålunda en direkt följd av att yrkandet om indexuppräkning utformats felaktigt. R.K:s underlåtenhet att begära ett överklagande av domen berodde på bristfällig insikt om rättsläget, sådant det angivits av J.N.. - LEAB, som ingår i Lantbrukarnas Riksförbund, driver juridisk verksamhet på olika orter i landet. LEAB uppger sig, bl a på sitt brevpapper, vara specialist på expropriations- och naturvårdsärenden. Det var på grund av LEAB:s uppgivna sakkunskap på ifrågavarande rättsområde som R.K. vände sig till bolaget för att erhålla juridisk hjälp med sin talan mot staten. Då LEAB uppger sig vara specialist inom det aktuella rättsområdet, måste stora krav kunna ställas på dess juristers kunnande.

LEAB har andragit: Vid tiden för J.N:s sysslande med R.K:s ärende var rättsläget oklart beträffande hur indexuppräkning skulle ske. Naturvårdslagen innehöll inga regler härom. I den juridiska litteraturen var frågan knapphändigt behandlad. Södra Roslags domsagas expropriationsdomstol hade emellertid i ett flertal avgöranden uppräknat ersättning av ifrågavarande slag endast till dagen för delgivning av stämning. LEAB utformade därför genomgående markägares talan i enlighet med denna expropriationsdomstols avgöranden. J.N. yrkade således jämväl i detta fall på det sätt Södra Roslags domsagas expropriationsdomstol uttalat vara riktigt. Det är först genom avgöranden under år 1975 av HD som frågan om indexuppräkning blivit klarlagd. - Anledningen till att fastighetsdomstolens dom inte självständigt överklagades var att R.K. förklarade sig tillfredsställd med tillerkänd ersättning. - - -

Domskäl. Den rättsfråga, som R.K. påstår att J.N. felbedömt, är frågan till vilken tidpunkt ersättningsbelopp som följd av strandskyddsförordnande, vilket bestämts med hänsyn till prisnivån vid viss förfluten tidpunkt, skall räknas upp med hänsyn till penningvärdets fall. J.N. har som slutdag angivit tiden för talans anhängiggörande. R.K. anser att slutdagen skall vara dagen för huvudförhandling i den domstol som slutligt avgjorde ersättningsfrågan.

Talan i det mål, i vilket frågan var aktuell, väcktes d 14 dec 1971 vid Sollentuna och Färentuna domsagas expropriationsdomstol, och malet avgjordes av Södertörns TR, fastighetsdomstolen, genom dom d 7 juni 1974. Sedan parterna fullföljt talan mot domen - R.K. genom anslutningsvad - avskrevs målet av HovR:n, efter återkallelse från R.K:s motparts sida, genom slutligt beslut d 19 febr 1976.

Ersättningsanspråket grundade sig på 28 § naturvårdslagen (1964:822) i lagrummets lydelse före d 1 jan 1973.

Naturvårdslagen meddelade inte några uttryckliga bestämmelser i ämnet. I förarbetena till naturvårdslagen uttalades emellertid av departementschefen, att penningvärdeförändringar beaktas ända fram till tiden för ersättningsberäkningen (NJA II 1965 s 247) och 3 lagutskottet gjorde ett uttalande av samma innebörd (a a s 253). Lagrådet anförde att då de allmänna grunderna för ersättningsreglerna (bortsett från viss, särskilt behandlad fråga, här ej aktuell) finge anses överensstämma med vad som för motsvarande fall gällde enligt byggnadslagen, saknades enligt lagrådets mening anledning att i förevarande sammanhang närmare ingå på deras innebörd utan borde dessa frågor hänvisas att avgöras i rättstillämpningen (a a s 249).

Frågan om uppräkning av ersättningsbelopp med hänsyn till penningvärdeförsämring aktualiseras även i andra sammanhang än som följd av ett strandskyddsförordnande. Ett därmed sammanhängande spörsmål är hur ränteberäkning skall ske om uppräkning ifrågakommer. I nu gällande expropriationslag (1972:719), som trädde i kraft d 1 jan 1973, har dessa frågor reglerats närmare i 4 kap 4 § 2 st och 6 kap 16 § 1 st. I förarbetena till lagen har angivits att enligt fast praxis värderingen skall hänföras till förhållandena vid den tidpunkt då expropriationsmålet slutligen avgörs. Det anförs vidare att om den exproprierande tagit fastigheten i besittning före denna tidpunkt fick dock enligt 33 § i 1917 års expropriationslag (1917:189) hänsyn inte tas till sådana ändringar som uppkommit efter tillträdet; ersättningen skulle emellertid enligt §:n jämkas med hänsyn till eventuell höjning i det allmänna prisläget efter tillträdet. - Den här omnämnda bestämmelsen i 33 § i 1917 års expropriationslag tillkom genom lagändring som trädde i kraft d 1 jan 1972. Lagändringen grundade sig på expropriationsutredningens år 1969 avgivna betänkande Expropriationsändamål och expropriationsersättning m m (SOU 1969:50-51). Huvudinnehållet återges i prop 1971:122. Beträffande realvärdefrågan föreslog utredningen att värderingstidpunkten borde bestämmas så att värderingen anknöt till tidpunkten för ingivande av stämningsansökan till expropriationsdomstolen (i de fall då tillstånd av KM inte behövdes) samt att om mera betydande ändringar i allmänna prisläget inträffat efter värderingstidpunkten, ersättningen skulle jämkas med hänsyn härtill om det fanns påkallat (prop s 70-73). Föredragande statsrådet följde dock inte utredningens förslag utan stannade för att föreslå att värderingen, i överensstämmelse med vad dittills gällt, borde hänföras till förhållandena vid den tidpunkt då expropriationsmålet slutligt avgjordes, dock att vid förtida tillträde hänsyn inte skulle tas till sådana ändringar som ägt rum efter tillträdet. I den speciella situationen att förtida tillträde skett och värderingen alltså skulle hänföra sig till en tid som kanske låg långt före domen borde enligt föredraganden ersättningen jämkas om det efter tillträdesdagen inträffat ändring i det allmänna prisläget, och det borde därvid inte krävas att det var fråga om någon mera betydande ändring (prop s 174-176).

I den rättsvetenskapliga litteraturen förekommer vissa uttalanden om den tidpunkt till vilken penningvärdeförsämringen bör räknas fram. I en uppsats av Sten Hillert betitlad Ersättningsreglerna i naturvårdslagen (intagen i boken Expropriationsteknik, utgiven 1968) anges att i den mån de värden eller ersättningsbelopp man räknar fram hänför sig till annan tidpunkt än den dag då ersättningen fastställs genom domen, man skall genom lämplig indexomräkning "översätta" summorna till domsdagens penningvärde (s 169). I en kommentar till naturvårdslagen, utgiven 1969 av Jonzon och Delin, redovisas vad som förekommit under lagens förarbeten (s 143 ff) och uttalas att hänsyn skall tas till penningvärdeförsämring under tiden mellan förbudsläggningen och det slutliga avgörandet av ersättningsfrågan; framräkningen av ett värde vid förfluten tidpunkt till dagens penningvärde kunde lämpligen ske med ledning av konsumentprisindex (s 149).

LEAB har åberopat att vid Södra Roslags domsagas expropriationsdomstol vid ifrågavarande tid tillämpades en praxis som överensstämde med den J.N. följt i det mål som här är i fråga. LEAB har åberopat en av nämnda domstol d 15 sept 1970 meddelad dom DE 4, i vilken domstolen funnit det tomtvärde som i målet skulle ersättas böra uppräknas enligt konsumentprisindex till ett avrundat, högre belopp, avseende tiden för målets anhängiggörande samt att härå borde utgå ränta efter 5 procent från stämningsdagen. I nämnda mål var direktören S.A., som nu för LEAB:s talan, ombud för sakägarna.

Det är ostridigt att sistnämnda domstol även i andra mål av denna beskaffenhet tillämpade samma princip. Detta framgår av domstolens avgörande i ett mål som refererats i NJA 1975 s 79. I detta mål angav domstolen såsom domskäl för att penningvärdeuppräkningen skulle stanna vid tiden för målets anhängiggörande, att sedan ersättningskravet genom yrkandet i stämningen tagit formen av en penningfordran, ytterligare uppräkning med hänsyn till penningvärdet ej borde ske.

Upplyst är att andra expropriationsdomstolar såg frågan på annat sätt. Sålunda tillämpade Södertörns domsagas expropriationsdomstol i ett genom dom d 15 dec 1969 avgjort mål principen att ersättningsbeloppen skulle framräknas efter konsumentprisindex till tiden för ersättningsberäkningen genom domen (NJA 1975 s 366).

Vad gäller hovrättspraxis innebar hovrättsdomarna i de år 1975 refererade målen att ersättningarna skulle framräknas efter index till dagen för resp hovrättsdom. Rätten till ränta å framräknat belopp bedömdes däremot olika. Enligt upplysning, lämnad av R.K:s ombud, har åtminstone i något annat hovrättsavgörande intagits en i viss mån annan ståndpunkt tillfrågan om penningvärdeförsämringen.

Här må anmärkas att den person som i det aktuella målet var ordförande i Södra Roslags domsagas expropriationsdomstol tillika under en följd av år var ordförande i 3 lagutskottet och tjänstgjorde i sådan egenskap i 1965 års lagstiftningsärende berörande naturvårdslagen.

Något vägledande avgörande i högsta instans kom inte förrän genom HD:s domar i de refererade målen, meddelade d 26 febr 1975 resp d 6 maj 1975. Avgörandena innebar att kompensation för penningvärdeförsämring skulle utgå till tiden för ersättningsfrågans slutliga avgörande; tillika skulle ränta utgå å det högre beloppet redan från stämningsdagen. Rättsfallen är behandlade i en rättsfallsöversikt i SvJT 1977 s 361 f.

Denna genomgång ger vid handen att rättsläget ännu vid tiden för fastighetsdomstolens avgörande av målet i fråga inte var klart. Visserligen kunde den mening R.K. nu hävdar stödas på uttalanden av föredragande statsråd och vederbörande riksdagsutskott vid lagstiftningsärendets behandling samt på uttalanden i den rättsvetenskapliga litteraturen. Å andra sidan saknades uttryckligt lagstöd, och frågan ingick i det frågekomplex som enligt vad lagrådet angav fick anses överlämnad till rättstillämpningen. När J.N. avfattade R.K:s yrkande förfor han i enlighet med den praxis som tillämpades vid en underrätt med erfarenhet av dylika måls behandling (jfr även NJA 1975 not A 4-7) och inom vilken djupgående insikter i och erfarenheter av lagstiftningsarbetet fanns företrädda; för denna praxis kunde också sakskäl av betydande tyngd åberopas.

På grund av det anförda anser TR:n att det inte med fog kan göras gällande att J.N:s yrkande, varigenom kompensationen för penningvärdeförsämring begränsats till tiden för talans anhängiggörande, varit felaktigt.

Från R.K:s sida har hävdats att det under alla förhållanden ålegat J.N. - för tillvaratagande av R.K:s intressen på bästa sätt - att i ett ovisst rättsläge framställa det för klienten förmånligaste yrkandet.

LEAB har till bemötande härav - utöver vad som tidigare angivits - huvudsakligen åberopat att LEAB alltid lagt tyngdpunkten på den tekniska utredningen i ersättningsmål av denna typ och ansett frågorna om penningvärdekompensation, ränta m m mera som bifrågor, att LEAB i första hand eftersträvat en förhandlingsöverenskommelse vilket dittills ofta också brukat leda till resultat, att därvid betydelsen av yrkandena blir mindre framträdande samt att det resultat vartill fastighetsdomstolen kommit i huvudfrågorna var förmånligare än vad LEAB ansett att man kunde räkna med och att även R.K. vid den tiden var nöjd med totalresultatet och inte själv ville överklaga domen.

TR:n anser visserligen att goda skäl talar för den princip R.K. i detta mål hävdat, betraktad som huvudregel. Därmed är dock inte sagt att ett ombud ådrar sig skadeståndsskyldighet i varje särskilt fall när han framställer yrkanden som i någon mån underskrider vad som är tekniskt eller juridiskt möjligt att yrka. En sådan ståndpunkt skulle leda till orimliga resultat i praktiken och skulle otvivelaktigt föranleda överdrivna yrkanden i många civilmål. Om ombudet kan åberopa rimliga sakskäl till stöd för sin begränsning av ett yrkande, bör han inte åläggas skadeståndsskyldighet gentemot huvudmannen. TR:n anser att de rättsliga avgöranden, som LEAB grundat sig på, och de skäl som från LEAB:s sida i övrigt åberopats är tillräckliga.

Av dessa skäl finner TR:n att J.N. icke genom det sätt på vilket han utformat R.K:s yrkanden i målet gjort sig skyldig till vårdslöshet eller försummelse av beskaffenhet att ådraga LEAB skadeståndsskyldighet gentemot R.K.. R.K:s talan skall därför ogillas.

LEAB:s talan har medgivits av R.K. och skall därför bifallas.

Domslut. 1. R.K. skall till LEAB betala 11 206 kr jämte ränta å beloppet enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med tillägg av 4 procentenheter från d 20 maj 1976 tills betalning sker.

Domskäl

Domskäl. HovR:n har inhämtat yttrande från Sveriges advokatsamfund.

Den grundläggande frågan i målet är om J.N. som ombud för R.K. gjort sig skyldig till skadeståndsgrundande fel genom att yrka uppräkning av markvärdet endast till dagen för delgivning av stämningen.

Genom domar av HD d 26 febr och d 6 maj 1975 (NJA 1975 s 79 och 366) är fastslaget att markägare för skada av strandskyddsförordnande har rätt till ersättning för försämring av penningvärdet fram till dagen för dom i målet. Vid tiden för väckande av R.K:s talan och för målets handläggning vid fastighetsdomstolen förelåg inte något avgörande i saken av högsta instans. Som framgår av TR:ns dom förekom emellertid i förarbetena till lagstiftningen och den juridiska litteraturen entydiga uttalanden för att indexuppräkning skulle ske för tiden fram till dess målet avgjordes. Dessa uttalanden borde föranleda ett juridiskt biträde att framställa yrkande om sådan uppräkning såsom förmånligast för huvudmannen. Detta gäller så mycket mera som ett dylikt yrkande jämfört med ett yrkande om uppräkning bara till delgivning av stämningen inte skulle förorsaka högre rättegångskostnader eller andra processuella olägenheter.

J.N. var förbundsjurist hos LEAB, som sysslade med ersättningsfrågor av hithörande slag. Det kunde därför krävas att han hade särskild sakkunskap inom det aktuella rättsområdet.

Mot bakgrund av det anförda finner HovR:n att J.N. genom att begränsa yrkandet på sätt som skett vid fullgörandet av sitt uppdrag som rättegångsombud visat sådan försummelse att R.K. bör tillerkännas ersättning för den skada han lidit. Denna skada kan ej anses uppgå till högre belopp än vad en indexuppräkning till dagen för fastighetsdomstolens dom leder till. Mellan parterna är ostridigt att detta belopp är 52 778 kr. LEAB skall således förpliktas att till R.K. utge nämnda belopp.

Med hänsyn till bestämmelsen i 4 § 2 st räntelagen bör i enlighet med R.K:s yrkande ränta utgå från d 8 nov 1976.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom i huvudsaken förpliktar HovR:n LEAB att till R.K. betala 52 778 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 8 nov 1976 till dess betalning sker.

Domskäl

Domskäl. Verksamheten på LEAB:s juridiska byrå, där J.N. tjänstgjorde som jurist, var till väsentlig del inriktad på service, rådgivning och juridiskt biträde i fastighetsrättsliga ämnen, däribland frågor om tillämpningen av naturvårdslagens bestämmelser. J.N. får därför antagas ha varit väl förtrogen med bl a sistnämnda rättsområde, och R.K. har haft befogade anspråk på att kunna betrakta J.N. som specialist på detta område.

Under dessa förhållanden får det förutsättas att J.N. var väl insatt också i den nu aktuella frågan om indexuppräkning och att han således hade kännedom om de vid denna tid tillgängliga och i målet åberopade rättskällor som var av betydelse för en bedömning av indexfrågan, dvs främst uttalandena under förarbetena till naturvårdslagen och de uttalanden som gjorts i standardlitteraturen på området. LEAB har också i målet lämnat uppgifter av innebörd att J.N. kände till dessa uttalanden.

Vid den aktuella tiden förelåg tydligtvis också ett antal underrättsavgöranden i indexfrågan, vilka delvis var sinsemellan motstridiga. J.N. hade av allt att döma kännedom om Södra Roslags domsagas expropriationsdomstols praxis, som innebar att indexuppräkning medgavs endast för tiden fram till dagen för stämningens delgivning. Han har haft anledning att överväga hållbarheten i denna praxis, eftersom den inte hade stöd i motiven till naturvårdslagen utan snarare stod i strid med dem. Huruvida J.N. kände till de avgöranden av andra underrätter där indexuppräkning medgetts till dagen för domstolens dom i målet är ovisst; någon skyldighet att skaffa sig fullständig kunskap om underrättspraxis kan emellertid J.N. inte anses ha haft.

Även om J.N., trots uttalanden i lagmotiv och doktrin, för egen del gjorde den bedömningen av rättsläget att indexuppräkning kunde medges endast intill dagen för stämningens delgivning, måste det ha stått klart för honom att frågan var tveksam och att starka skäl talade för den ståndpunkt som innebar att indexuppräkning kunde ske för tiden fram till ersättningsfrågans avgörande. Mot den bakgrunden har J.N. såsom R.K:s ombud haft att överväga huruvida han, för att så långt möjligt tillvarataga R.K:s intressen, skulle trots sin personliga uppfattning om rättsläget framställa ett yrkande om indexuppräkning i enlighet med den nyss angivna, för R.K. förmånligare ståndpunkten i rättsfrågan. Utgångspunkten för dessa överväganden har bort vara att R.K. borde avstå från att framställa ett sådant yrkande endast om detta kunde inverka menligt på hans ställning i övrigt i rättegången, exempelvis i rättegångskostnadshänseende, eller om det av andra vägande skäl måste anses oförenligt med R.K:s intressen att ett yrkande av denna innebörd framställdes. LEAB har emellertid inte i målet anfört några omständigheter som kan anses ha innefattat godtagbara skäl för J.N. att inte framställa ett sådant mera långtgående yrkande.

På grund av vad sålunda anförts finner HD i likhet med HovR:n att J.N. vid fullgörandet av sitt uppdrag som rättegångsombud visat sådan försummelse att R.K. är berättigad till ersättning för den skada han lidit till följd av J.N:s försummelse.

Det är ostridigt i målet att R.K. tillskyndats skada uppgående till i vart fall 52 778 kr, motsvarande det belopp varmed ytterligare indexuppräkning skulle ha skett i fastighetsdomstolen, därest yrkandet om indexuppräkning avsett tiden fram till dagen för huvudförhandlingen i fastighetsdomstolen (eller dagen för fastighetsdomstolens dom) i stället för dagen för stämningens delgivning. R.K. har emellertid gjort gällande att han därutöver tillfogats skada uppgående till 70 375 kr, motsvarande det belopp varmed ytterligare indexuppräkning skulle ha skett för tiden fram till den tidpunkt då huvudförhandling i HovR:n kunde beräknas äga rum. R.K. har härvid hävdat, att J.N:s försummelse utgjort den direkta orsaken till att R.K. inte självständigt - dvs genom ordinärt vad - fullföljde talan mot fastighetsdomstolens dom.

Om det ursprungliga yrkandet om indexuppräkning hade avsett tiden fram till huvudförhandlingen i fastighetsdomstolen och detta yrkande - såsom parterna i förevarande mål har förutsatt - bifallits av domstolen, skulle R.K. visserligen inte på sätt som han gjort gällande ha kunnat självständigt överklaga fastighetsdomstolens dom med yrkande endast att ytterligare indexuppräkning skulle ske. En vadetalan med sådant innehåll skulle inte ha innefattat något yrkande om ändring i fastighetsdomstolens dom och skulle därför ha avvisats. Hinder skulle däremot inte ha förelegat för R.K. - som ju i endast begränsad omfattning hade fått bifall till sina ersättningsyrkanden - att i samband med att han förde talan mot fastighetsdomstolens dom i själva ersättningsfrågan också framställa yrkande om indexuppräkning av ersättningsbeloppet fram till tiden för huvudförhandlingen i HovR:n. Ett sådant yrkande får antagas ha vunnit bifall, oavsett utgången i målet i övrigt.

R.K. förde inte någon självständig talan mot fastighetsdomstolens dom utan inskränkte sig till att med anledning av statens överklagande anslutningsvis vädja mot domen. Frågan är då, om orsaken härtill uteslutande varit att R.K. räknat med att han, med den utformning indexyrkandet fått, under alla förhållanden skulle vid överklagande lida ytterligare inflationsförlust och om det kan hållas för visst att R.K. skulle ha självständigt överklagat domen, om indexyrkandet varit korrekt utformat och han följaktligen kunnat påräkna att få kompensation för penningvärdesförsämring under tiden efter fastighetsdomstolens dom.

Givetvis har utsikterna att lida ytterligare inflationsförlust i händelse av ett överklagande kunnat inverka på R.K:s ställningstagande i fullföljdsfrågan. Allmänt sett måste det dock antas att det i ett sådant fall som det här föreliggande i första hand är en bedömning av utsikterna att vinna framgång med en talan i själva ersättningsfrågan som är bestämmande för en part, som står inför valet att överklaga självständigt eller ta risken av att underinstansens avgörande vinner laga kraft. Omständigheterna i detta mål är inte sådana att det finns grund för att beträffande bevekelsegrunderna för R.K:s ställningstagande i fråga om överklagandet av fastighetsdomstolens dom göra något annat antagande.

Det kan således inte mot LEAB:s bestridande anses ådagalagt att det råder ett adekvat orsakssamband mellan J.N:s försummelse och den inflationsförlust R.K. anser sig ha lidit under tiden efter fastighetsdomstolens dom. R.K:s yrkande om ersättning för denna förlust kan följaktligen inte vinna bifall.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.