NJA 1981 s. 380

Nacka TR

Allmän åklagare yrkade vid Nacka TR ansvar å fotografen S.F. för olaga vapeninnehav enligt två olika stämningsansökningar. I den första (bil 1 till TR:ns dom), som delgavs S.F. d 30 juni 1976, gjordes, i den del åtalet fullföljdes, detta påstående: S.F. har i vart fall under tiden nov 1972-d 11 febr 1976 innehaft ett bockhagelgevär kaliber 12, och en inynningsladdare, ombyggd efter år 1860, utan att ha tillstånd härtill. - I den andra stämningsansökningen (bil 2 till TR:ns dom), som delgavs S.F. d 9 maj 1979, gjordes med i TR:n framförda preciseringar följande påstående: S.F. har bl a i sin bostad i Saltsjöbaden uppsåtligen innehaft följande skjutvapen och obrukbara vapen, som i brukbart skick skulle räknas som skjutvapen, utan att vara berättigad därtill: under tiden d 12 febr 1976-d 22 aug 1977 det bockhagelgevär och den mynningsladdare som åsyftades i den - första stämningsansökningen samt under de fem sist förflutna åren till d 22 aug 1977 ett obrukbart hagelgevär kaliber 12, ett obrukbart kulgevär kaliber 12,7, ett framladdningsgevär mod 1864, en framladdningsrevolver, en stiftantändningsrevolver, en obrukbar revolver av belgiskt fabrikat och ett framladdningsgevär "blunderbuss". Samtliga vapen är tillverkade 1860 eller senare.

Åklagaren yrkade vidare förverkande jämlikt 40 § vapenlagen (1973:1176) av de angivna vapnen.

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Edlund) anförde i dom d 29 juni 1979:

Domskäl. S.F. har erkänt vad som lagts honom till last. Dock har han gjort gällande dels att innehavet av bockhagelgeväret endast utgör ringa brott och dels att han inte känt till att licens erfordrats för övriga vapen varför han endast gjort sig skyldig till oaktsamhet beträffande dessa vapen.

S.F. har bestritt yrkandet om förverkande.

Han har bl a uppgett: Han är erfaren skytt och jägare. Han har bl a jagat tillsammans med en jaktpolis vid namn E i Sala. Han har haft licens bl a på ett jaktgevär av typ "drilling". I nov 1972 bytte han drillingen med E mot ett bockhagelgevär, ett remingtongevär och en mynningsladdare. Han kunde inte tänka sig att de båda sistnämnda vapnen krävde licens. E hade inte licens för dem. Remingtongeväret var närmast att betrakta som skrot och han gjorde sig snabbt av med det. Mynningsladdaren gick inte att använda som vapen. År 1974 sökte han licens för bockhagelgeväret men behandlingen av ärendet drog ut på tiden. Han sökte licens ytterligare två gånger utan att få något slutligt besked. Enligt polismyndigheten kunde han behålla vapnet tills vidare. De övriga vapnen som avses med åtalet - utom den obrukbara revolvern av belgiskt fabrikat som han förvärvade 1968 - fick han av sin morfar 1960 eller 1961. De låg kvar i en källare i Norrland fram till 1976 då han tog ned dem till sin bostad i stockholmstrakten. Han är inte någon egentlig samlare och expert på vapen men ville gärna behålla dem som ett slags troféer och hade dem hängande på väggen. Hagelgeväret och kulgeväret gjorde han obrukbara genom att svetsa igen dem. Även de övriga ärvda vapnen är oanvändbara på grund av defekter eller därför att det krävs särskild ammunition eller andra tillbehör som inte går eller är svåra att skaffa. I varje fall begriper han sig inte på hur de skall fås att fungera. E har sett alla de gamla vapnen och har aldrig ansett att de skulle kräva licens. S.F. värderar de aktuella vapnen utom bockhagelgeväret till sammanlagt 10-15 000 kr.

På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med polisinspektören I.E. vilken kommenterat vapnens egenskaper, praxis vid licensgivning m m.

Av utredningen framgår att S.F. varit medveten om att licens erfordrats för bockhagelgeväret. Han förvärvade vapnet i nov 1972 men ansökte om licens först 1974. Även om han i samband med ansökan möjligen skulle ha bibragts uppfattningen att han kunde ha vapnet i eget förvar tills ansökan prövats, har dock innehavet under omstämd tid varit olagligt och TR:n anser inte att brottet är att bedöma som ringa.

Vad gäller övriga vapen har även innehavet av dessa krävt licens. Även om S.F. inte skulle ha känt till att licens tvång förelåg, synes en sådan rättsvillfarelse inte kunna frita honom från ansvar för uppsåtligt brott särskilt med tanke på hans uppenbarligen betydande förtrogenhet med vapen av olika slag. Såvitt framgår har dock huvudparten av vapnen ärvts av S.F. när han var mycket ung. Det har rört sig om mycket gamla vapen, varav en del varit definitivt obrukbara och andra i praktiken föga användbara. Med hänsyn till dessa och övriga omständigheter synes innehavet av ifrågavarande vapen vara att anse som ringa brott.

Berörda förhållanden i förening med vad som framkommit om S.F:s personliga förhållanden talar enligt TR:n för att påföljden bör bli villkorlig dom jämte böter.

Vad beträffar yrkandet om förverkande finner TR:n att detta bör bifallas såvitt gäller bockhagelgeväret. Däremot synes det ej tillräckligt motiverat att förverka övriga vapen.

Domslut

Domslut. TR:n dömde S.F. jämlikt 5 § 1 st 1 och 37 § 1 st 1 och 2 stvapenlagen (1973:1176) samt 3 § och 36 § 1 mom 1 st vapenförordningen (1949:340) till villkorlig dom och 80 dagsböter å 10 kr.

Bockhagelgeväret förklarades förverkat enligt 40 § vapenlagen (1973:1176).

Svea HovR

Såväl åklagaren som S.F. fullföljde talan i Svea HovR.

Åklagaren yrkade, att samtliga med åtalet avsedda brott skulle bedömas vara icke ringa

samt att förverkandeyrkandet, sådant det framställts vid TR:n, helt skulle bifallas.

S.F. yrkade, att han ej måtte ådömas svårare påföljd än enbart böter

och att förverkandeyrkandet helt måtte ogillas.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

HovR:n (hovrättsråden Holmbergh, Palmgren, referent, och Matton samt nämndemännen Neckman och Ihrfors) anförde i dom d 27 nov 1979:

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har S.F. hörts ånyo, varjämte på hans begäran vittnesförhör ägt rum med kriminalinspektören L.A.. Vad sålunda och i övrigt förekommit föranleder varken i fråga om ansvar, påföljd eller förverkande annan bedömning än den TR:n gjort.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställde TR:ns domslut.

S.F. sökte revision och yrkade att påföljden måtte bestämmas till enbart böter

och att yrkandet om förverkande av bockhagelgeväret måtte ogillas. Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Hesseer Brundin, Ehrner och Rydin, referent,) meddelade följande dom:

Domskäl.

Vad angår innehavet av bockhagelgeväret har S.F. vid huvudförhandlingen i HD uppgivit: Han förvärvade bockhagelgeväret i nov 1972 genom byte mot drillinggeväret, för vilket han då hade licens. Omedelbart efter förvärvet ringde han till polisen för att höra hur han skulle göra för att få licensfrågan ordnad. Därvid fick han bl a beskedet att han kunde ha kvar bockhagelgeväret så länge. Han skickade genast därefter - såsom han också uppgav i HovR:n - in licens ansökan till polisen. Emellertid fick han ansökningen tillbaka på grund av att han hade bifogat fel licens från överlåtaren. Den rätta licensen för denne fick S.F. inte förrän efter något år. Den 23 nov 1973 sände han in en ny licensansökan. Polisen begärde i olika omgångar kompletteringar av ansökningen och S.F. gjorde vad han kunde för att rätta till bristerna. Han var dock svår att nå, eftersom han ofta flyttade; under långa perioder vistades han i München. Sammanlagt gjorde han beträffande bockhagelgeväret tre licensansökningar hos polisen i Nacka och två hos polisen i Stockholm. Dessutom hade han ett flertal telefonsamtal i saken med polisen. Han bad också att tills vidare få lämna in geväret hos polisen men fick då beskedet, att han kunde ha kvar vapnet i väntan på att hans ansökan prövades. Under hela tiden fram till d 22 aug 1977 innehade han själv geväret utan att använda det.

I skrivelse d 8 nov 1979 har vederbörande polismyndighet anfört att, när S.F:s ansökan avd 23 nov 1973 genom beslut d 13 juni 1974 avslogs, vissa av honom dessförinnan gjorda kompletteringar av ansökningen inte förelåg i beslutsunderlaget. Av skrivelsen framgår att om dessa kompletteringar funnits tillgängliga S.F. sannolikt skulle ha beviljats licens.

Av utredningen i övrigt framgår att S.F. utan tillstånd innehaft bockhagelgeväret från nov 1972 till d 22 aug 1977, då det togs i beslag. Såvitt i målet åberopade handlingar utvisar ansökte han inte förrän d 23 nov 1973 första gången om tillstånd att inneha geväret. Hans påstående, att han redan i samband med förvärvet av geväret gav in ansökan om tillstånd och att han i anslutning därtill fick beskedet att han kunde ha kvar vapnet så länge, kan emellertid - i belysning av den utredning som förebragts i målet - inte lämnas utan avseende och får alltså godtas. Detsamma gäller beträffande hans uppgifter i övrigt rörande åtgärder som han vidtagit och besked som han erhållit i tillståndsfrågan.

Vid angivna förhållanden och då S.F. redan hade tillstånd att inneha andra vapen har han haft anledning att utgå från att endast formella brister i hans ansökningshandlingar var orsaken till att han inte fick sitt tillstånd. Med hänsyn härtill får S.F. anses ha haft visst fog för att uppfatta de besked som han erhöll som uttryck för att han kunde behålla geväret i avvaktan på att han skulle få tillståndet.

Hans olaga innehav av bockhagelgeväret bör därför bedömas som ringa brott.

Som domstolarna funnit har S.F. i fråga om övriga med åtalet avsedda vapen gjort sig skyldig till olaga vapeninnehav, vilket är att anse som ringa brott.

På olaga vapeninnehav, som utgör ringa brott, kan inte följa svårare straff än fängelse 6 mån. Av 35 kap 1 § 1 st 1 BrB följer att i sådant fall påföljd ej får ådömas, om inte den misstänkte erhållit del av åtal för brottet inom 2 år. S.F. delgavs d 30 juni 1976 åtalet för vapeninnehavet enligt bil 1 till TR:ns dom och d 9 maj 1979 åtalet för vapeninnehavet enligt bil 2 till samma dom. Påföljd skall således ådömas, såvitt angår det i bil 1 avsedda innehavet av bockhagelgeväret och mynningsladdaren endast för tiden d 30 juni 1974-d 11 febr 1976 samt beträffande det i bil 2 avsedda vapeninnehavet endast för tiden d 9 maj 1977-d 22 aug samma år.

I målet har inte förebragts sådana omständigheter att det kan anses uppenbart obilligt att bockhagelgeväret förklaras förverkat.