NJA 2013 s. 467
Preskription av olovlig kraftavledning.
Västmanlands tingsrätt
Allmän åklagare väckte åtal vid Västmanlands tingsrätt mot L.B. för olovlig kraftavledning, grovt brott, enligt 8 kap. 10 § andra stycket BrB med följande gärningsbeskrivning.
L.B. har inom fastigheten Norberg Rosendal 2:18 i Norbergs kommun, i vart fall under tiden 1 januari 1997 till och med 30 mars 2009, olovligen avlett elektrisk kraft som levererats till fastigheten av Vattenfall Eldistribution AB. Avledningen har skett genom att L.B. obehörigen avgrenat den serviceledning som matar fram elektrisk kraft till fastighetens elmätare. L.B. har härigenom debiterats för låga el- och nätkostnader.
Brottet är grovt genom att L.B. dels visat förslagenhet, dels att kraftavledningen skett systematiskt under en lång tidsperiod, dels avsett betydande belopp.
L.B. erkände gärningen och underkastade sig ansvar för olovlig kraftavledning, ej grovt brott. Han hävdade dock att han inte skulle dömas för brott i de delar som hade preskriberats.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande rådmannen Thomas Wibergh) anförde följande i dom den 21 juni 2011.
Yrkanden m.m.
- - -
Ostridig bakgrund
Av utredningen har framkommit att L.B. köpte fastigheten Norberg-Rosendal 2:18 år 1985. Det fanns ett antal hus på tomten, ett boningshus, en mindre gäststuga, ett garage där L.B. bland annat kom att ha en vattentank för fiskar samt ett oisolerat garage. Omkring år 1987 var husen färdigrenoverade. L.B., som är kunnig vad gäller elinstallationer och själv hade dragit all el i fastigheten, har då gjort en särskild förbikoppling som innebar att nästan all elektricitet togs från ledningsnätet utan att passera elmätaren, och vad som egentligen enbart var boningshusets hushållsel mättes.
Detta förhållande varade till vintern/våren 2009 då ett anonymt tips kom in till det lokala elbolaget om att L.B. hade gjort egna elkopplingar på fastigheten. Den 25 mars 2009 lät därför Vattenfall Eldistribution AB utföra strömmätning avseende den el som förbrukades på aktuell fastighet. Man uppmätte då under en 10-minutersperiod en strömförbrukning om ca 48 ampere när man mätte på den ledningsstolpe varifrån strömmen togs från det allmänna nätet in till L.B:s fastighet, medan registrerad förbrukning på fastighetens elmätare under samma tid var under 1 ampere. Mätresultatet tydde på att fastigheten använde ström som inte mättes, varför bolaget via polishandräckning beredde sig tillträde till fastigheten den 2 april 2009 och den olovliga förbikopplingen upptäcktes.
Strömförbrukningen
Hur mycket ström har då avletts under åtalad tid? Detta får betydelse såväl för straffvärde som rubricering (jfr åtalets skrivning om ”betydande belopp”). Åklagaren och försvaret har där presenterat två mycket olika sätt att beräkna detta. Åklagaren har, i vart fall inledningsvis, hävdat att det torde ligga på drygt 700 000 kWh (kilowattimmar). Som stöd för detta har åberopats en uträkning gjord av T.M., som var konsult åt Vattenfall och som ansvarade för bolagets egen utredning. Hans beräkning är i korthet som följer:
Strömförbrukningsmätningen den 25 mars visade att ledningen då belastades med 48 ampere under mätt tid (ungefär 10 minuter, se nedan).
Förbrukningen under det dygnet kan då beräknas genom att antalet volt (230) multipliceras med antalet ampere (48) och antalet timmar (24), varvid man får en dygnsförbrukning på 264 960 Wh eller 265 kWh.
Mars månad har 31 dagar, så månadsförbrukningen för mars 2009 blir 31 gånger 265 kWh eller 8 215 kWh.
Det finns generella tabeller som visar hur stor andel av årsförbrukningen som belöper på varje månad. För mars är det således 11,5 % av årsförbrukningen. 8 215 kWh är 11,5 % av en årsförbrukning på 71 435 kWh.
Eftersom åtalstiden avser 11 år blir den beräknade totala förbrukningen 11 gånger 71 435 kWh motsvarande 785 585 kWh (T.M:s beräkning utgår från en något annorlunda period än åtalet).
L.B. har dock betalat för drygt 54 000 kWh, vilket skall dras ifrån det totala antalet kWh. Detta leder till en beräknad obetald konsumtion om cirka 730 000 kWh.
Därefter har T.M. satt in år 2010 gällande pris utanför avtal, elnätpris och vilken meravgift L.B. borde ha betalat för högre säkring, och kommit fram till att L.B. bort betala ytterligare cirka 1 060 000 kr för sin el.
L.B. har å sin sida åberopat en uträkning som gjorts med hjälp av en beräkningsfunktion på Vattenfalls hemsida. I denna matar man in bostadens storlek, läge, alternativa uppvärmningssätt mm, och denna har då visat på en beräknad årsförbrukning om ca 21 000 kWh. Med avdrag för den el som faktiskt har betalats (ca 5 500 kWh per år), skulle den obetalda förbrukningen uppgå till mellan 15 000 och 16 000 kWh per år, vilket skulle ge en helt annorlunda slutsumma obetalt belopp, speciellt med tanke på att elpriset tidigare varit betydligt lägre än det som T.M. utgått ifrån.
Förhörsuppgifter
- - -
Tingsrättens bedömning
Det kan först konstateras att det är ostridigt att L.B. olovligen har avlett el under den period som åtalet avser. Den första tvistefrågan gäller då hur mycket el det kan röra sig om. Det kan därvid konstateras att den uträkning som gjorts av T.M. och använts av åklagaren har så många felkällor att den i praktiken inte kan användas som underlag för en brottmålsbedömning. Den avser en 11-årsperiod och grundas på uppmätt förbrukning under cirka 10 minuters tid. Det går därvid inte att avgöra om den korta perioden var typisk för hela dagen eller om den dagen var typisk för mars månad 2009. Det kan vidare väl vara så att man generellt kan säga att vissa månader normalt står för en bestämd andel av årsförbrukningen, men för att överföra det på en viss fastighet behövs utredning. Sådan saknas i målet. När det gäller beräkningen av undanhållet belopp kan naturligtvis heller inte dettas storlek grundas på priset det sista året av en 11-årsperiod. Den av försvaret åberopade beräkningen ger andra och mycket lägre siffror, och det går på föreliggande utredning inte att avgöra vem som har rätt. Det kan därvid tilläggas att det saknas bevisning om i vilken utsträckning som L.B. haft övriga hus på fastigheten uppvärmda. Slutsatsen blir att tingsrätten härvid får godta de uppgifter som L.B. själv har presenterat, vilket skulle ge en total energianvändning på fastigheten om 20 000-22 000 kWh per år, varav omkring 5 500 kWh har debiterats.
Nästa tvistefråga är vilken tid som L.B. kan dömas för. Olovlig kraftavledning som ej är grov har en preskriptionstid om 2 år och är brottet grovt är den tiden 10 år. L.B. delgavs åtal i målet den 18 juli 2010.
Åklagaren har hävdat att brottet är perdurerande, det vill säga skall räknas som en enda gärning. Det skulle innebära att preskriptionstiden skulle räknas från det brottet fullbordades eller annars upphört att begås (om det fortgår efter det att en första effekt har inträffat), vilket bör betyda den 2 april 2009 då förbikopplingen togs bort. Med det resonemanget är ingen del av åtalet preskriberat.
Försvaret har motsatsvis hävdat att brottet inte är perdurerande och att preskription således har inträtt för delar begångna före den 18 juli 2008 om brottet inte är grovt, eller före den 18 juli 2000 om brottet bedöms som grovt.
Frågan om just brottet olovlig kraftavledning är perdurerande eller ej har inte satt några större avtryck i vare sig praxis eller doktrin. Viss ledning kan hämtas ur Brottbalkskommentaren (Holmqvist m.fl.) till 35 kap. 4 §. I föreliggande fall avser kriminaliseringen i sig inte själva förbikopplingen utan att den elektriska kraften har avletts. Detta att kopplingen är konstruerad så att ett avledande kontinuerligt sker kan likställas med vidmakthållande av ett visst tillstånd, detta så länge konstruktionen finns och är inkopplad till elnätet. Tingsrätten menar därför att brottet är att betrakta som perdurerande. Preskription har därför inte inträtt till någon del.
Således skall L.B. dömas för att under åtalad tid ha avlett drygt 15 000 kWh el per år. Åklagaren har hävdat att brottet är att anse som grovt, och angivit några omständigheter till stöd härför. Det första är att L.B. visat förslagenhet. Det är förvisso så att L.B:s ”anläggning” synes ha hållit hög klass och ha varit svår att upptäcka. Tingsrätten menar dock att förfarandet i grund och botten inte varit särskilt förslaget - man har helt enkelt kopplat anslutningskablar på ledningen före elmätaren, något som torde vara en vanlig metod vid sådana brott. En annan grund skulle vara att brottet avsett betydande belopp. Det har inte (i vart fall vad gäller kilowattimpriset) förebringats någon bevisning om det faktiska belopp brottet avsett - uträkningarna synes ha skett med användande av 2010 års priser. Mot den bakgrunden kan det inte sägas vara visat att brottet avsett betydande belopp. Slutligen gäller det uttrycken ”systematiskt” och ”lång tidsperiod”. Det är onekligen så att L.B:s verksamhet varit systematisk och har skett under en längre tidsperiod. Som framgår av förarbetena till lagstiftningen så är det dock så att lagstiftaren avsett att bestämmelsen om grovt brott endast skulle användas för de mycket kvalificerade fallen. Bland annat med hänsyn till brottets omfattning finner tingsrätten att det här fallet inte ryms under den beskrivningen. Omfattningen medför dock att brottet ligger på så kallad fängelsenivå.
Påföljd
L.B. förekommer inte i belastningsregistret. Kriminalvården har i yttrande anfört att det inte finns något övervakningsbehov. Tingsrätten, som menar att brottet saknar egentligt artvärde, finner att L.B. kan dömas till villkorlig dom i förening med ett måttligt bötesstraff.
Domslut
Domslut
Tingsrätten dömde L.B. för olovlig kraftavledning enligt 8 kap. 10 § första stycket BrB till villkorlig dom och 50 dagsböter å 125 kr.
Svea hovrätt
L.B. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att åtalet som avsåg tiden före den 18 juli 2008 skulle ogillas och att påföljden skulle ändras till enbart ett lägre bötesstraff.
Åklagaren bestred ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmännen Magnus Göransson och Cecilia Bergman, tf. hovrättsassessorn David Harrby, referent, och två nämndemän) anförde följande i dom den 8 mars 2012.
Hovrättens domskäl
De uppgifter om elförbrukning som framgår av tingsrättens dom under rubriken tingsrättens bedömning har godtagits av parterna. Någon bevisning har därför inte åberopats i hovrätten. Utredningen föranleder inte hovrätten att göra någon annan bedömning än den som tingsrätten har gjort. Tingsrättens dom ska därför stå fast.
I frågan om preskription gör hovrätten följande tillägg. Olovlig kraftavledning är ett brott som, efter det att anläggningen har manipulerats, konstant pågår så länge el förbrukas genom att el avleds utan att registreras i abonnentens elmätare. Det är således fråga om ett aktivt vidmakthållande av ett tillstånd snarare än enbart ett passivt upprätthållande av tillståndet vilket exempelvis är fallet vid ett olaga vapeninnehav. Olovlig kraftavledning är således att bedöma som perdurerande i den meningen att brottet inte anses begånget förrän avledandet avslutats. Preskriptionstiden ska därmed inte beräknas successivt så som L.B. gjort gällande.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställde tingsrättens dom.
Högsta domstolen
L.B. överklagade och yrkade att han skulle frikännas från ansvar för olovlig kraftavledning såvitt avsåg tiden före den 18 juli 2008 och att påföljden skulle bestämmas enbart till ett lägre bötesstraff.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
HD meddelade prövningstillstånd beträffande frågan huruvida påföljd för det brott som hovrätten funnit L.B. skyldig till hade bortfallit i någon del. Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Magnus Wulkan, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Domskäl
Bakgrund
Enligt hovrättens dom har L.B. gjort sig skyldig till olovlig kraftavledning, bestående i att han i vart fall under tiden 1 januari 1997-30 mars 2009 olovligen har avlett elektrisk kraft som levererats till hans fastighet.
Avledandet skedde genom att L.B. hade gjort en särskild förbikoppling som innebar att elektricitet togs från ledningsnätet utan att passera elmätaren. Den olovliga förbikopplingen upptäcktes den 2 april 2009.
Straffskalan för brottet olovlig kraftavledning är, om brottet inte bedöms som grovt, böter eller fängelse i högst ett år (8 kap. 10 § första stycket BrB). För ett brott för vilket svårare straff än fängelse ett år inte kan följa, får inte dömas till påföljd om inte den misstänkte har häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom två år (35 kap. 1 § första stycket 1 BrB). L.B. delgavs ansökan om stämning den 18 juli 2010.
Frågan i HD är om det, för det brott hovrätten har funnit L.B. skyldig till, i någon del inte får dömas till påföljd.
Närmare om brottet olovlig kraftavledning
Med avledande förstås att låta elektrisk ström passera genom en ledning utan att registreras av elmätare. Brottet kan förövas genom att anslutning sker på en punkt där mätning av strömmen sker bara delvis eller inte alls, genom manipulationer med mätare eller genom att efter hopkoppling utnyttja avstängd anläggning (se Nils-Olof Berggren m.fl., Brottsbalken. En kommentar, suppl. 1, juli 2012, BrB 8:10 s. 1, och Nils Jareborg och Sandra Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 163).
Om åtalspreskription
Bestämmelser om inom vilken tid en misstänkt ska ha häktats eller åtalats för att han eller hon ska få dömas till påföljd, s.k. åtalspreskription, finns i 35 kap. 1 § BrB. Motiven för bestämmelserna är främst rättspolitiska, humanitära och praktiska. Det anses inte vara lika angeläget att gamla brott blir bestraffade som att så sker med brott som ännu är aktuella i människors medvetande och statens straffanspråk bör inte heller upprätthållas under obegränsad tid. Det brukar vidare anses rimligt att den som efter ett brott har varit laglydig under en längre tid ska kunna känna sig trygg och inte behöva riskera att den existens han eller hon har byggt upp åt sig går till spillo på grund av brottet. Ytterligare ett motiv bakom reglerna är att det kan vara förenat med svårigheter att utreda och föra bevisning om ett brott som har begåtts för lång tid sedan (se t.ex. prop. 2009/10:50 s.13 f.).
Enligt huvudregeln i 35 kap. 4 § första stycket BrB ska de i 1 § bestämda tiderna räknas från den dag brottet begicks. Preskriptionstid börjar aldrig löpa förrän brottet har blivit fullbordat och ska i många fall börja löpa först efter det att brottet har blivit fullbordat. Detta beror på att ett brott kan fortsätta att begås även i tiden efter det att brottet är fullbordat. I sådana fall kan beivrande av brottet ske inom en tid som räknas först från det att brottet inte längre begås.
Simultan eller successiv preskription
Preskription kan ske simultant eller successivt. Att preskriptionen är simultan innebär att hela brottet är antingen preskriberat eller inte. Om någon del av brottet ligger inom preskriptionstiden döms alltså för hela brottstiden, medan en successiv preskription medför att det bara döms till påföljd för den del av brottet som ligger inom preskriptionstiden.
Som exempel på ett brott där gärningsmannen ska dömas för hela brottstiden även om delar av den ligger utanför preskriptionstiden har i doktrinen angetts brottet olaga frihetsberövande. Detta motiveras med att domstolen inte kan låta bli att lägga den tilltalade till last att han har spärrat in målsäganden eftersom detta är ett brottsrekvisit. Vidare har hävdats att det endast under vissa omständigheter kan komma i fråga att tillämpa successiv preskription och att så har skett beträffande brott som består i vidmakthållande av ett tillstånd, utan att till brottsrekvisiten hör något krav på att tillståndet ska ha uppkommit på visst sätt (se Nils-Olof Berggren m.fl., a.a., BrB 35:4 s. 5 f.).
Den sistnämnda typen av brott kännetecknas också av att om det brottsliga beteendet styckas i delar av godtycklig tidslängd kommer varje del att motsvara alla brottsrekvisiten och förete bilden av ett självständigt brott (se Tore Strömberg, Åtalspreskription, 1956, s. 162).
HD har i avgörandet NJA 1981 s. 380, utan närmare motivering, tillämpat successiv preskription på vapenbrott (olaga vapeninnehav enligt då gällande vapenlag).
Bedömningen i detta fall
Det får anses uppenbart att preskriptionstiden för brottet olovlig kraftavledning inte kan börja löpa förrän avledandet har avslutats och att brottet alltså måste anses fortsätta att begås fram till dess att avledandet upphör.
Vad gäller frågan om brottet ska preskriberas simultant eller successivt kan till att börja med konstateras att den straffbara handlingen är att olovligen avleda elektrisk kraft. Det är däremot inte en förutsättning för brott att gärningsmannen själv har vidtagit någon särskild åtgärd för att få till stånd avledandet. Själva förbikopplingen eller manipulerandet med elmätaren är således inte en del av brottsbeskrivningen. När brottet väl har börjat begås, fortsätter det att begås utan att gärningsmannen behöver vidta någon aktiv åtgärd. Det är snarare fråga om vidmakthållande av ett tillstånd och normalt sett krävs i stället en aktiv åtgärd från gärningsmannen eller någon annan för att brottet inte längre ska begås.
Detta, liksom rättviseskäl (se Tore Strömberg, a.a. s. 171 f.), talar för att frågan om åtalspreskription ska behandlas på samma sätt som för t.ex. vapenbrott, dvs. att preskriptionen är successiv. Slutligen kan inte heller de skäl som bär upp preskriptionsinstitutet sägas motivera en annan bedömning.
För brottet olovlig kraftavledning, som inte har bedömts som grovt, ska därmed inte dömas till påföljd för den del av brottet som ligger längre bak i tiden än två år från det att den misstänkte häktades eller fick del av åtalet. Eftersom L.B. delgavs ansökan om stämning den 18 juli 2010 ska han inte dömas till påföljd såvitt avser tiden 1 januari 1997-18 juli 2008.
HD:s ställningstagande i denna fråga medför att det finns anledning att meddela prövningstillstånd i målet även i de delar rörande vilka frågan om prövningstillstånd har förklarats vilande. Det bör ankomma på hovrätten att pröva dessa frågor. Hovrättens dom ska därför undanröjas, utom såvitt avser ersättning till den offentlige försvararen, och målet återförvisas till hovrätten.
Domslut
Domslut
HD förklarar att för det brott som hovrätten har funnit L.B. skyldig till får det inte dömas till påföljd såvitt avser tiden 1 januari 1997-18 juli 2008.
HD meddelar prövningstillstånd i målet i de delar rörande vilka frågan om prövningstillstånd har förklarats vilande, undanröjer hovrättens dom i dessa delar utom såvitt gäller ersättningen till den offentlige försvararen, och återförvisar målet till hovrätten för den förnyade prövning som föranleds av HD:s dom.
Domskäl
HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Kerstin Calissendorff, Lena Moore, referent, Martin Borgeke och Dag Mattsson) meddelade den 5 juni 2013 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
Enligt 8 kap. 10 § första stycket BrB döms den som olovligen avleder elektrisk kraft för olovlig kraftavledning till böter eller fängelse i högst ett år. Är brottet grovt, döms enligt paragrafens andra stycke till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Av betydelse för bedömningen av om brottet är grovt är om det har skett systematiskt eller avsett betydande värde eller om gärningsmannen har visat mycket stor förslagenhet (jfr prop. 1992/93:141 s. 36).
Tingsrätten dömde L.B. för olovlig kraftavledning av normalgraden. Enligt domen har L.B. gjort sig skyldig till olovlig kraftavledning bestående i att han i vart fall under tiden den 1 januari 1997-30 mars 2009 olovligen har avlett elektrisk kraft som levererats till hans fastighet; avledningen skedde genom att han med en särskild förbikoppling hade avgrenat den serviceledning som matar fram elektrisk kraft till fastighetens elmätare. Härigenom debiterades L.B. för låga el- och nätkostnader. Förbikopplingen upptäcktes den 2 april 2009. Tingsrätten, som alltså inte bedömde brottet som grovt, bestämde påföljden till villkorlig dom och dagsböter. Hovrätten har fastställt tingsrättens dom.
För ett brott för vilket det inte kan följa ett svårare straff än fängelse ett år får enligt 35 kap. 1 § första stycket 1 och 4 § första stycket BrB inte dömas till påföljd om inte den misstänkte har häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom två år från den dag brottet begicks. L.B. delgavs ansökan om stämning den 18 juli 2010.
Frågan i HD
Frågan i HD är om det brott som hovrätten har funnit L.B. skyldig till är preskriberat i någon del.
Brottet olovlig kraftavledning
För olovlig kraftavledning döms den som olovligen ”avleder” elektrisk kraft. Med avledande förstås att låta ström passera genom ledningen utan att registreras av elmätare. Brottet går tillbaka på bestämmelser i 1864 års strafflag (jfr NJA II 1904 nr 6 s. 61 och NJA II 1942 s. 375 f.). Hur olovligt avledande av elektrisk kraft skulle bedömas hade varit oklart. Genom lagstiftning den 27 juni 1902 slogs det fast att bortledande av elektrisk ström från en elektrisk anläggning skulle anses som tjuvnad om gärningsmannen handlade i uppsåt att tillägna sig eller annan strömmen (20 kap. 3 § 6 strafflagen) men annars som skadegörelse (19 kap. 20 § i samma lag). År 1942 sammanfördes de två bestämmelserna om olovligt avledande av elektrisk kraft till en gemensam bestämmelse om olovlig kraftavledning, omfattande såväl brott av rent skadegörande karaktär som brott vilka innebär förmögenhetsöverföring (20 kap. 9 § strafflagen). Vid tillkomsten av brottsbalken togs en motsvarande bestämmelse in i 8 kap. 10 §.
Av det anförda framgår att brottet olovlig kraftavledning innefattar förfaranden av olika slag. Bestämmelsen torde i första hand ta sikte på det fallet att den tilltalade själv har manipulerat den elektriska anläggningen och själv tillgodogjort sig den elektriska ström som har avletts. Som brottet är utformat är det dock inte någon förutsättning för ansvar att en åtgärd av ett skadegörande slag vidtas, utan det är tillräckligt att elektrisk ström olovligen avleds. Ansvar för olovlig kraftavledning torde således kunna komma i fråga för den som utnyttjar en förbikoppling som någon annan tidigare har gjort och som på detta sätt uppsåtligen olovligen avleder ström till sin bostad, t.ex. när han slår på en strömbrytare där. Ifall en elektrisk anläggning skadas genom ett ingrepp, och ström därigenom olovligen avleds, kan också detta föranleda ansvar för olovlig kraftavledning, även om ingen skulle tillägna sig den avledda strömmen. Som Lagrådet uttalade vid sin granskning av 20 kap. 9 § strafflagen är brottets beskaffenhet säregen (se NJA II 1942 s. 376). I praxis har bestämmelsen om olovlig kraftavledning tillämpats även på en handling som uppfyllde bedrägerirekvisiten (se NJA 1984 s. 512).
Preskription av olovlig kraftavledning
Enligt huvudregeln i 35 kap. 4 § första stycket BrB ska preskriptionstiden räknas från den dag då brottet begicks. I fråga om brott som fortsätter att begås efter det att de har fullbordats räknas preskriptionstiden från det att brottet har upphört att begås. I den juridiska litteraturen talas om att preskription av sådana brott kan ske simultant eller successivt (se t.ex. Nils-Olof Berggren m.fl., Brottsbalken. En kommentar. Suppl. 1, juli 2012, BrB 35:4, Tore Strömberg, Åtalspreskription, 1956 och Ivar Strahl, Svensk rättspraxis. Straffrätt 1959-1962, SvJT 1964 s. 79 ff.). Med att preskriptionen är simultan avses att ”hela brottet” är antingen preskriberat eller inte, medan en successiv preskription innebär att det döms till påföljd bara för den del av brottet som ligger inom den tillämpliga preskriptionstiden.
Det finns endast ett fåtal refererade avgöranden från HD i frågan. I rättsfallet NJA 1938 s. 69 preskriberades brottet obehörigt utövande av läkarkonsten successivt (i referatrubriken angavs bl.a. ”Fråga om preskription vid fortsatt brott”). Detsamma gällde brottet olaga vapeninnehav (numera vapenbrott) i rättsfallet NJA 1981 s. 380. Ett motsatt synsätt kom till uttryck i rättsfallet NJA 1953 s. 630; brottsligheten bestod i förvaring av spritdrycker under cirka tio års tid.
Avgörande för brottet olovlig kraftavledning är att strömmen får passera genom ledningen utan att registreras av en elmätare. Brottet är fullbordat i samma stund som ström avleds och begås så länge en avledning pågår. Däremot hör det inte till brottsbeskrivningen att avledningen ska ha uppkommit på visst sätt.
När gärningsmannen själv har manipulerat den elektriska anläggningen och själv tillgodogjort sig den ström som har avletts skulle det, även om manipulationen som sådan inte utgör ett brottsrekvisit, i och för sig vara naturligt att behandla brottsligheten på samma sätt som t.ex. olaga frihetsberövande (se härom bl.a. Nils-Olof Berggren m.fl., a.a. s. 3 f.). Med hänsyn främst till brottets speciella karaktär och till att brottet innefattar förfaranden av olika slag framstår det emellertid som mest förenligt med preskriptionsreglernas syften att olovlig kraftavledning preskriberas så att det döms till påföljd bara för den del av brottet som ligger inom den tillämpliga preskriptionstiden. För en sådan olovlig kraftavledning som inte ska bedömas som grov ska alltså inte dömas till påföljd för den del av brottet som ligger längre bort i tiden än två år från det att den misstänkte fick del av åtalet (35 kap. 1 § första stycket 1 BrB). Ifall den olovliga kraftavledningen är att bedöma som grovt brott, gäller i stället en tid på tio år (1 § första stycket 3).
Bedömningen i detta fall
Hovrätten har funnit L.B. skyldig till olovlig kraftavledning som inte är att anse som grovt brott. Eftersom L.B. delgavs ansökan om stämning den 18 juli 2010, ska han därmed inte dömas till påföljd såvitt avser tiden den 1 januari 1997-18 juli 2008. Den dispenserade frågan ska besvaras i enlighet med detta.
HD:s ställningstagande i denna fråga medför att det finns anledning att meddela prövningstillstånd i målet även i de delar där frågan om prövningstillstånd har förklarats vilande. Det bör ankomma på hovrätten att pröva dessa frågor. Hovrättens dom ska därför undanröjas, utom såvitt avser ersättning till den offentlige försvararen, och målet återförvisas till hovrätten för fortsatt behandling.
Domslut
Domslut
HD förklarar att L.B. inte får dömas till påföljd för olovlig kraftavledning under tiden den 1 januari 1997-18 juli 2008.
HD meddelar prövningstillstånd i målet i de delar rörande vilka frågan om prövningstillstånd har förklarats vilande, undanröjer hovrättens dom, utom såvitt avser ersättningen till den offentlige försvararen, och återförvisar målet till hovrätten för den förnyade prövning som föranleds av HD:s dom.
HD:s dom meddelad: den 5 juni 2013.
Mål nr: B 1612-12.
Lagrum: 8 kap. 10 § samt 35 kap. 1 och 4 §§ BrB.
Rättsfall: NJA 1938 s. 69, NJA 1953 s. 630 och NJA 1981 s. 380.