NJA 1981 s. 507

Staten anförde besvär och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan. Banken bestred bifall till besvären.

Banken åberopade bl a uttalanden i Westerlind, Kommentar till Jordabalken 6 kap, s 234, 236-238, Hessler, Allmän sakrätt, 1973, s 391, Olivecrona, Inteckning och panträtt, 1972, s 81 samt Corell, Hillert, Stark, Jordabalken. Handledning i fastighetsköp, fastighetspanträtt, inskrivningsregler, 1972, s 16.

Sedan prövningstillstånd meddelats förordnade HD d 8 jan 1980 att tillfälle skulle beredas Sveriges Föreningsbankers förbund, Svenska Bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution, Sveriges allmänna hypoteksbank samt Konungariket Sveriges stadshypotekskassa att avge yttrande i målet.

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution anförde i yttrande d 15 febr 1980 bl a: Av handlingarna i målet framgår att en fastighetsägare genom Svenska Handelsbanken har ingivit en ansökan om inteckning till inskrivningsmyndigheten. På ansökningshandlingen har han särskilt anmärkt att blivande pantbrev har pantförskrivits till banken. Genom denna underrättelse riktad till inskrivningsmyndigheten, fick enligt föreningens mening Handelsbanken panträtt i fastigheten kl 12 på inskrivningsdagen i och med att inteckningen beviljades - givetvis under förutsättning att det blivande pantbrevet då verkligen hade pantförskrivits till banken som säkerhet för en fordran. Om pantbrev kan beläggas med kvarstad kan ett kvarstadsbeslut i sådant fall inte innebära förbud för inskrivningsmyndigheten att utlämna pantbrevét till Handelsbanken. Myndigheten innehade det ju endast för bankens räkning.

Vad som synes mer tveksamt är om pantbrev alls kan beläggas med kvarstad. Enligt JB:s panträttskonstruktion är pantbrevet endast ett bevis om inskrivningsmyndighetens beslut att bevilja inteckning i fastigheten. Pantbrevet är inte bärare av någon betalningsrätt och är enligt prop nr 20 år 1970 del B 1, s 299 inte något värdepapper eller förmögenhetsobjekt. Objektet för en pantsättning är enligt konstruktionen inte pantbrevet utan fastigheten. Vid en fastighetsförsäljning övergår rätten att genom pantsättning förfoga över fastigheten till förvärvaren oavsett om pantbreven överlämnas till honom eller ej. Om pantbrevet likväl kan betecknas som en förmögenhetsrättslig tillgång kan det ifrågasättas om det inte bör vara att betrakta som ett accessonum till fastigheten och ej som lös egendom. I så fall kan kvarstad ej komma i fråga utan särskilda bestämmelser därom. Däremot skulle ett beslut om skingrings förbud avseende fastigheten innebära förbud för fastighetsägaren att upplåta panträtt i denna.

Sveriges allmänna hypoteksbank sade sig i yttrande d 26 febr 1980 dela de synpunkter som framförts av Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution.

Svenska Bankföreningen anförde i yttrande d 18 mars 1980: Frågan i målet gäller huruvida Svenska Handelsbanken - genom att till inskrivningsdomaren inge en av fastighetsägaren undertecknad ansökan enligt domstolsverkets formulär om inteckning i fastighet med Handelsbanken som angiven ingivare och med påtecknad förklaring att blivande bevis har pantförskrivits till Handelsbanken - erhållit en sakrättsligt skyddad panträtt när inteckning beviljats.

Det förfarande som tillämpats i det fall som målet avser är synnerligen vanligt i kreditlivet. Förfarandet har av departementschefen i förarbetena till 6 kap 2 § JB (NJA 111 972, s 145-146) beskrivits på följande sätt: "Ingenting hindrar i och för sig att pantförskrivningen föregår intecknandet. I själva verket torde man ha att räkna med en sådan ordning som den vanligaste åtminstone vid långivning genom kreditinstitut. De för fastighetskrediten behövliga handlingarna - inteckningsansökan, pantförskrivning och omslagsrevers - iordningställs i ett sammanhang, och långivaren ombesörjer att pantbrev tas ut. I ett sådant fall måste pantförskrivningen innehålla nödvändiga uppgifter för identifiering av det pantbrev, som inskrivningsmyndigheten sedermera kommer att utfärda. Identifikationen kan exempelvis ske genom angivande av fastighetsbeteckning, belopp och förmånsläge. Det bör också vara möjligt att i pantförskrivningen hänvisa till inteckningsansökan."

Det är inom kreditlivet en allmän och stadgad uppfattning att panträtt i den ovan beskrivna - i målet förekommande - situationen uppkommer, när ansökningen beviljas på inskrivningsdagen, således oberoende av när fysiskt pantbrev utfärdas och expedieras till ingivaren. Bankföreningen vill som stöd härför åberopa vad Svenska Handelsbanken redan anfört i sina inlagor i målet.

Bankföreningen vill som ytterligare stöd för sin uppfattning hänvisa till förarbetena till 1973 års sjölagsändringar gällande bl a skeppshypotek. Ett system för pantsättning av skepp baserat på reglerna om pantsättning av fast egendom infördes därvid. Enligt 262 § 1 st sjölagen stiftas panträtt i skepp genom att skeppets ägare, efter att ha sökt inteckning för sitt förvärv, överlämnar pantbrevet som pant för fordringen. I prop 1973:42, s 278, till denna sjölagsändring uttalade departementschefen följande: "Jag vill tillfoga, att ehuru pantsättningen antas ske genom ägarens tradition av pantbrevet förfarandet i praktiken troligen ofta kommer att bli det att borgenären med stöd av en redan företagen pantförskrivning och med fullmakt av skeppets eller byggets ägare söker inteckning på dennes vägnar och mottar pantbrevet direkt av registermyndigheten. Är ägaren då redan inskriven i registret, får den avgörande tidpunkten för panträttsupplåtelsen antas bli den då inteckningsansökningen görs. Om i stället både inskrivningsansökan och inteckningsansökan görs samtidigt, blir den avgörande tidpunkten tydligen den då inskrivningsansökningen beviljas."

Vad som här uttalats beträffande avgörande tidpunkt för panträttsupplåtelse bör ha motsvarande tillämpning beträffande fastighetspant.

Kredit baserad på pantbrev, som ligger hos inskrivningsdomare för kreditgivarens räkning för att färdigställas efter inskrivningsdagen, lyder mycket ofta på stora belopp t ex i samband med överlåtelse av industrifastigheter eller fartyg. En förutsättning för att en fastighetsaffär skall kunna genomföras är ofta att kredit på ytterligare belopp beviljas köparen utöver den kredit som han kan överta. Säljaren vill inte överlåta fastigheten definitivt, förrän han får betalt, och kreditgivaren vill inte tillhandahålla lånevalutan, förrän han vet att han har säkerhet i form av en beviljad inteckning. Detsamma gäller fartygsköp, varvid - om det sker från utlandet - antingen inga inteckningar finns eller befintliga utländska inteckningar först måste dödas innan förvärvet kan registreras och svenska inteckningar fastställas. En fördröjning av utbetalning av kredit som bleve en följd av att panträttsupplåtelsen ej kunde knytas till inskrivningstillfället skulle i många fall omöjliggöra sådana affärer.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa anförde i yttrande d 24 mars 1980: Den i målet avgörande frågan gäller såvitt kassan förstår, huruvida pantförskrivning av blivande pantbrev kan göras gällande sakrättsligt innan pantbrevet kommit i panthavarens besittning.

Vad gäller frågans praktiska betydelse vill kassan först konstatera att det för ett väl fungerande kreditväsende är väsentligt att krediter kan lämnas snabbt och utan onödigt dröjsmål. Kreditinstituten utformar av denna anledning sina rutiner så att de formella aspekterna skall tynga hanteringen så litet som möjligt. För den händelse erforderligt pantbrev inte finns uttaget lämnar kreditinstitut i praxis ut lån under förutsättning att inteckningsansökan ingivits med upplysning om att blivande bevis har pantförskrivits till kreditinstitutet och att ansökan tagits upp till behandling på förutsatt sätt. Inskrivningsmyndigheten ansvarar i så fall för att pantbrevet tillställs kreditinstitutet.

Den sålunda beskrivna ordningen har stor praktisk betydelse. I synnerhet för de institut som verkar på den långfristiga fastighetskreditmarknaden gäller att lånemedel som anskaffas, utan fördröjning måste lämnas ut till fastighetsägare och tomträttshavare som fått lån beviljade. Den omständigheten att pantbrev inte har hunnit uttas klaras i sådana fall ut på sätt som beskrivits.

Att kreditinstituten anser sig kunna tillämpa denna praxis hänger självfallet samman med de uttalanden i motiv och doktrin som Svenska Handelsbanken hänvisar till i sin inlaga till HD d 28 sept 1979. Härtill kommer att den hittillsvarande utformningen av formuläret till inteckningsansökan i ifrågavarande avseende skulle vara skäligen missledande om inte pantförskrivning med sakrättslig verkan kan ske av blivande bevis.

Av skäl som här anförts skulle ett bifall till riksskatteverkets yrkande få negativa konsekvenser för kreditväsendet i allmänhet och för fastighetskreditgivarna i synnerhet. I praktiken skulle ett sådant bifall få till följd att varierande expeditionstider hos olika inskrivningsmyndigheter skulle få betydelse i fråga om panträttens tillkomst. Det skulle även vara tveksamt om det för kreditväsendet så betydelsefulla institutet sanering skulle kunna användas i fortsättningen, eftersom detta bygger på utfärdande av ett eller flera nya pantbrev.

Svenska sparbanksföreningen anförde i yttrande d 22 april 1980: Frågan i målet gäller om 6 kap 2 § 1 st JB bör tolkas så att sakrättsligt skydd kan uppstå redan genom inskrivningen, dvs kl 12 inskrivningsdagen.

Det förfarande som tillämpats i det fall målet avser är synnerligen vanligt inom kreditväsendet, m a o även hos sparbankerna. Härvid bör påpekas att vad Nordling i SvJT 1979 s 144 st 1 sista meningen anför inte kan vara avsett som ett påstående om en principiell skillnad mellan sparbanks- och affärsbanksvärlden.

Svenska sparbanksföreningen ansluter sig till vad bl a Svenska Bankföreningen och Konungariket Sveriges stadshypotekskassa anfört i sina remissyttranden till HD. Den i målet tillämpliga regeln måste, då sådant tolkningsutrymme föreligger, tillämpas så att Handelsbankens uppfattning accepteras. Eljest skulle med hänsyn till bankernas och kundernas krav uppstå så stora problem att en lagändring vore av nöden påkallad. Svenska sparbanksföreningen finner således att den i målet aktuella regeln bör ges ett sådant innehåll att HovR:ns slutsats godtas.

Sveriges Föreningsbankers Förbund anförde i yttrande d 28 okt 1980 bl a: Frågan i målet är om banken - genom att till inskrivningsdomaren inge en av fastighetsägaren undertecknad ansökan om inteckning i fastighet med banken som angiven ingivare och med påtecknad förklaring att blivande pantbrev har pantförskrivits till banken - erhållit en sakrättsligt skyddad panträtt när inteckning beviljats.

Förbundet har samma uppfattning som Svenska Handelsbanken om innebörden av gällande rätt i detta avseende, dvs att panträtt - i det fall som avses i målet - uppkommer när inteckning beviljats. En annan uppfattning skulle innebära att belåning överhuvud taget inte skulle kunna förekomma innan kreditgivaren har panten i handen. Detta skulle i många fall kunna försvåra, för att inte säga omöjliggöra, fastighetsförsäljningar.

Betänkande

HD (JustR:n Brundin, Erik Nyman, Palm, referent, Ehrner och Rydin) beslöt följande utslag: