NJA 1983 s. 671

(Jfr 1981 s 507)

H.Ö. och hans hustru S.Ö. förvärvade genom köpebrev d 13 sept 1978 fastigheten Hassle 4:6 i Stehags socken, Eslövs kommun. Lagfart meddelades d 29 nov 1978 för makarna O. på hälften vardera av fastigheten.

Eslöv-Onsjö sparbank ingav till inskrivningsmyndigheten i Eslövs domsaga en av makarna Ö undertecknad ansökan om inteckning i fastigheten på 125 000 kr. Samtidigt begärdes att sparbanken skulle antecknas som innehavare av pantbrevet. Inskrivningsmyndigheten biföll ansökningen på inskrivningsdagen d 29 nov 1978 och verkställde begärd anteckning om innehav.

Den 2 jan 1979 utmätte kronofogdemyndigheten i Eslövs distrikt på yrkande av G.C. H.Ö:s andel i pantbrevet till verkställighet av Eslövs TR:s utslag i lagsökningsmål d 12 dec 1978. Pantbrevet fanns då ännu kvar på TR:ns kansli och omhändertogs där av kronofogdemyndigheten.

I skrivelse till G.C. meddelade kronofogdemyndigheten att sparbanken hos myndigheten hade gjort gällande bästa rätt till pantbrevet, varför myndigheten förelade G.C. att väcka talan mot H.Ö. och sparbanken jämlikt 91 a § UL.

Efter stämning på sparbanken och H.Ö. yrkade G.C. vid Eslövs TR att TR:n skulle fastställa att G.C. ägde bättre rätt än sparbanken till Henning ö:s andel av pantbrevet.

Sparbanken bestred käromålet. Sparbanken gjorde gällande att den redan i och med pantbrevets utfärdande var att anse som besittare - med TR:n som besittningsbiträde - och att detta genom sparbankens ställning som in givare och genom innehavsanteckningen hade stått klart även för tredje man, varför utmätningen saknade verkan mot sparbanken.

H.Ö. förklarade sig biträda sparbankens ståndpunkt.

G.C. fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

Sparbanken och H.Ö. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Elliot, hovrättsrådet Göransson samt adj led Gerleman och Hed, referent) anförde i dom d 28 dec 1981:

G.C. sökte revision och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom skulle fastställa att han på grund av utmätningen ägde bättre rätt än sparbanken till H.Ö:s andel av pantbrevet.

Sparbanken och H.Ö. bestred ändring.

HD inhämtade yttranden i målet från Svenska Bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges Föreningsbankers Förbund, Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution, Sveriges allmänna hypoteksbank och Konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

Svenska Bankföreningen anförde bl a: Målet har stora likheter med rättsfallet NJA 1981 s 507. Detta mål gällde frågan när panträtt i fast egendom skulle anses uppkomma i det fall pantförskrivningen föregått inskrivningsmyndighetens beslut om inteckning. Situationen är densamma i det nu aktuella målet. Den väsentliga skillnaden mellan målen är att i det redan avgjorda målet det av inteckningsansökningen uttryckligen framgick att blivande bevis pantförskrivits till ingivande bank, medan i det nu aktuella fallet endast begärts innehavsanteckning för ingivande bank. Frågan är om denna skillnad kan förändra rättsläget.

Panträtt i fast egendom uppkommer enligt 6 kap 2 § JB genom att fastighetens ägare överlämnar pantbrev som pant för en fordran. En giltig pantsättning förutsätter således en viljeförklaring - pantförskrivningen - varigenom framgår att pantbrevet utfästs som pant för en fordran samt tradition av pantbrevet. Enligt uttalande av departementschefen i förarbetena till bestämmelsen (NJA II 1972 s 145-146) finns inget som hindrar att pantförskrivningen, såsom i målet, föregår intecknandet. Traditionen får i sådant fall ske i ett andra steg när inteckningen beviljats. Genom rättsfallet NJA 1981 s 507 har klargjorts att traditionskravet under vissa förhållanden skall anses uppfyllt redan per inskrivningsdagen, dvs panträtten skall anses med sakrättslig verkan upplåten kl 12.00 på inskrivningsdagen. Vid denna tidpunkt har kreditgivaren ännu inte pantbrevet om hand i fysisk bemärkelse. Det har ofta inte ens upprättats vid den tidpunkten. Slutsatsen av rättsfallet får därför anses vara den att inskrivningsmyndigheten är förhindrad att utlämna pantbrevet till annan än den till vilken det pantförskrivits och att myndigheten således får anses till dess det expedieras inneha det för dennes räkning.

För att inskrivningsmyndigheten skall lämna ut det färdigställda pantbrevet endast till den till vilken det i förväg pantförskrivits måste krävas att myndigheten fått sådana otvetydiga upplysningar att ett utlämnande till annan inte kan komma i fråga. Det aktuella målet gäller således främst frågan om vilka krav som måste ställas på underrättelsen till inskrivningsmyndigheten om att pantförskrivning skett.

Hessler synes i sin nyligen publicerade rättsfallsöversikt vid genomgång av rättsfallet NJA 1981 s 507 inte ha lagt avgörande vikt vid upplysningen i ansökningen om att blivande pantbrev pantförskrivits till viss person (SvJT 1983 s 212), även om detta förhållande har angetts i rubriken i rättsfallsreferatet. Fråga om pantsättning av likartat slag diskuterades vid tillkomsten av 1973 års ändringar i sjölagen, genom vilka en med fastighetspanträtten likartad ordning infördes i fråga om pantsättning av skepp. Departementschefen uttalade därvid att den avgörande tidpunkten för panträttsupplåtelsen fick antas bli den då inteckningsansökningen gjordes, om pantförskrivningen företagits redan dessförinnan (prop 1973:42 s 278). Han synes inte ha lagt någon vikt vid underrättelsen till inskrivningsmyndigheten.

En upplysning i ansökningshandlingen om att blivande bevis pantförskrivits till ingivaren eller annan viss angiven person har självfallet den innebörden att inskrivningsmyndigheten inte kan lämna ut pantbrevet till annan än pantborgenären. Frånvaron av en sådan uttrycklig upplysning kan emellertid enligt bankföreningens uppfattning inte utan vidare föranleda slutsatsen att någon pantsättning per inskrivningsdagen kl 12.00 inte kommit till stånd. En underrättelse till inskrivningsmyndigheten i nu avsedd form kan nämligen inte vara det enda sättet att åvägabringa en pantsättning vid nämnd tidpunkt. Avgörande är således enligt bankföreningens mening inte underrättelsens form, utan den sakliga innebörden av lämnade upplysningar.

Den praktiska omständigheten bör framhållas att, när en ansökan till inskrivningsmyndigheten görs på blankett med förtryckt text angående pantförskrivning, denna text till undvikande av missförstånd bör utnyttjas. Emellertid måste också som nämnts andra otvetydiga sätt för underrättelse till inskrivningsmyndigheten godtas.

Inom bankföreningens juristkommitté, som berett ärendet, har olika uppfattningar angående målet framkommit. Vissa ledamöter har ansett att det förhållandet att ansökningshandlingen varit försedd med en förtryckt uppgift om att pantförskrivning redan ägt rum och att denna uppgift inte utnyttjats innebär - även med beaktande av övriga i målet föreliggande omständigheter - att panträtt inte kan anses ha uppkommit per inskrivningsdagen kl 12.00. Andra ledamöter har ansett den gjorda begäran om innehavsanteckning i kombination med att banken stått som ingivare av ansökningen såsom tillräcklig dokumentation om pantförskrivning, varför enligt dessa ledamöter omständigheterna i målet är sådana att panträtt torde ha uppkommit per inskrivningsdagen kl 12.00.

Dessa skilda uppfattningar kan bl a förklaras av att den situation som uppkommit i målet inte torde förekomma inom affärsbankskretsen. Det formulär för ansökan i inskrivningsärende, som bankföreningen utformat och rekommenderat sina medlemsbanker att använda, innehåller nämligen en förtryckt text med upplysning förutom om att blivande pantbrev pantförskrivits också om till vem detta skett. I resp medlemsbanks formulär har den aktuella bankens namn satts in vid underrättelsen. Denna förtryckta text kan naturligtvis strykas, men det kan antas ske först efter övervägande i det enskilda fallet. Domstolsverket har nyligen med samtliga banker tagit upp en diskussion om ett för bankerna samordnat formulär för ansökan i inskrivningsärende, varför situationen framdeles kan antas bli densamma också för sparbanker och föreningsbanker.

Svenska sparbanksföreningen anförde - efter att ha erinrat om uttalanden i förarbetena till JB och om rättsfallet NJA 1981 s 507 - bl a: Enligt sparbanksföreningens mening bör det i ett fall som det förevarande ha betydelse huruvida det råder någon tvekan om till vem det blivande pantbrevet pantförskrivits och till vem inskrivningsmyndigheten således skall utlämna pantbrevet. Om det föreligger klarhet på denna punkt bör en sakrättsligt skyddad panträtt kunna anses ha uppkommit på inskrivningsdagen kl 12.00.

Den omständigheten att inskrivningsmyndigheten får uttryckligt besked om att det blivande pantbrevet pantförskrivits till viss borgenär är givetvis ägnad att undanröja varje tvivel om till vem i egenskap av panthavare pantbrevet skall utlämnas. En begäran om att ett kreditinstitut skall av inskrivningsmyndigheten antecknas som innehavare av det blivande pantbrevet torde enligt sparbanksföreningens mening kunna fylla samma funktion. Det kan visserligen förekomma att annan än den till vilken en panträttsupplåtelse skett begär att bli antecknad som pantbrevsinnehavare. I praktiken bör dock inskrivningsmyndigheten i regel kunna utgå ifrån att den som skall antecknas som innehavare också fått det blivande pantbrevet pantförskrivet till sig. I vart fall i det nu aktuella målet står detta fullt klart.

Sparbanksföreningen anser således att den ståndpunkt som såväl TR:n som HovR:n intagit i målet bör godtas.

Sveriges Föreningsbankers Förbund anförde bl a: Den egentliga rättsfrågan torde vara om pantsättningen blivit fullbordad genom pantbrevets utlämnande till sparbanken. Revisionskäranden har i detta sammanhang hänvisat till NJA 1981 s 507 och därvid gjort gällande att det faktum att inteckningsansökan inte försetts med notering om att blivande pantbrev pantförskrivits till banken som långivare, innebär att inskrivningsmyndigheten inte erhållit sådan underrättelse som fordras enligt lagen (1936:88) om pantsättning av lös egendom, som innehaves av tredje man. Enligt förbundets mening är det väsentliga här icke om en sådan notering gjorts utan om fastighetsägaren haft rätt att få pantbrevet utlämnat till sig.

I frågan om vem inskrivningsmyndigheten har skyldighet att utlämna pantbrev till, har Blomqvist i Panträtten enligt JB (s 33) angivit, att fastighetsägare kan begära att få ut pantbrev, trots att ansökan ingivits av annan. Blomqvist menar dock att inskrivningsmyndigheten i sådant fall icke skall lämna ut pantbrevet till fastighetsägaren utan att först meddela ingivaren. Om ingivaren då gör anspråk på pantbrevet skall inskrivningsmyndigheten inte lämna ut det till någon av parterna utan behålla pantbrevet till dess full klarhet föreligger om vem som har bättre rätt till det. Har fastighetsägaren i sin ansökan underrättat inskrivningsmyndigheten om att det tillämnade pantbrevet är pantförskrivet till en kreditgivare, torde dock inskrivningsmyndigheten vara skyldig att utlämna pantbrevet till denne. Om allt går i sin ordning anses pantbrevet ha överlämnats till kreditgivaren den inskrivningsdag då pantbrevet utfärdas.

Av B:s uttalanden, som för övrigt återges av W. i Kommentar till JB 6 kap (s 237), framgår helt klart att fastighetsägare, som låtit annan inge ansökan om inteckning, endast har en begränsad rätt att få pantbrevet utlämnat till sig. Så snart ingivaren kan förete bevis om att pantbrev pantförskrivits till honom, torde han äga företräde före fastighetsägaren. Här bör också observeras att enligt fast praxis pantbrev automatiskt sänds till ingivaren samt att, om ingivare begär att utfå pantbrev, något meddelande icke anses behöva sändas till fastighetsägaren.

Enligt förbundets mening innebär ovan återgivna uttalanden om vem inskrivningsmyndigheten skall utlämna pantbrev till, att inskrivningsmyndigheten skall presumeras inneha pantbrev för ingivarens räkning. Har pantbrevet i fråga också pantförskrivits till ingivaren före inskrivningsdagen, blir följden att panträtt skall anses ha uppstått för ingivaren på inskrivningsdagen kl 12.00.

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution, till vars yttrande Sveriges allmänna hypoteksbank anslöt sig, anförde bl a: HD har d 26 mars 1981 meddelat dom i ett snarlikt mål. Ingivaren av inteckningsansökan har emellertid i nu aktuellt mål inte i inteckningsansökan angivit, att blivande pantbrev pantförskrivits. Föreningen kan inte finna att denna omständighet skall ha någon betydelse i målet. Avgörande måste i stället vara att det blivande pantbrevet faktiskt är pantförskrivet, vilket rent generellt bör kunna presumeras när, såsom i fallet, innehavsanteckning begärts för ingivaren/ panthavaren. Inskrivningsmyndigheten kan inte betraktas som "tredje man" enligt 1936 års lag om pantsättning av lös egendom. Inskrivningsmyndigheten bör inte anses inneha pantbrevet annat än för ingivarens räkning. I annat fall skulle hanteringen vid inteckningssaneringar m m avsevärt försvåras.

Föreningen ansluter sig till TR:ns överväganden och biträder den mening som kommit till uttryck i den överklagade domen.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa anförde bl a: Enligt kassans mening är det väsentligt att i fall som det förevarande reglerna om pant är så enkla och klara som möjligt. Den rättsregel som HD klarlagt genom 1981 års rättsfall svarar väl mot de praktiska krav som en kreditgivare önskar i fråga om förutsättningarna för förtida pantförskrivning av blivande pantbrev.

En annan sak är att en samlad bedömning av omständigheterna i målet kan ge vid handen att fullbordad panträtt uppkommit.

Betänkande

HD (JustR:n Westerlind, Mannerfelt, referent, Knutsson och Palm) beslöt dom i enlighet med betänkandet.

JustR Broomé var av skiljaktig mening och fastställde HovR:ns dom.