NJA 1981 s. 776

(Jfr NJA 1976 C 455)

Byggnadsnämnden i Landskrona kommun yrkade i febr 1979 vid LSt:n i Malmöhus län att W.N. måtte föreläggas att borttaga byggnad på (Fastighetsadresser, uteslutet här), vilken uppförts utan byggnadslov. Byggnadsnämnden hade d 16 sept 1965 under åberopande av 70 § byggnadsstadgan förelagt W.N. vid vite av 1 000 kr att senast d 1 jan 1966 ha borttagit byggnaden. LSt:n lämnade d 17 febr 1967 W.N:s besvär utan bifall, och KM lämnade d 31 okt 1968 av W.N. förd talan mot LSt:ns beslut utan bifall. Byggnadsnämnden meddelade i beslut d 1 febr 1969 att byggnaden fick kvarstå högst intill den tidpunkt då generalplan över Ven färdigställts.

LSt:n (länsassessorn Brumark) yttrade i beslut d 5 dec 1979: LSt:n finner lagen d 12 aug 1976 om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m m tillämplig i förevarande fall. Preskriptionsbestämmelserna i 26 § 2 st lagen är ej tillämpliga enligt 3 punkten i övergångsbestämmelserna, eftersom byggnadsnämnden d 16 sept 1965 beslutat om föreläggande enligt 70 § byggnadsstadgan.

Av handlingarna i målet framgår att byggnaden på fastigheterna (Fastighetsadresser, uteslutet här)och (Fastighetsadresser, uteslutet här) uppförts utan erforderligt byggnadslov. Byggnadsnämndens beslut d 11 febr 1969 att byggnaden får kvarstå högst intill den tidpunkt då generalplan för Ven färdigställts kan ej anses innebära ett undanröjande av det tidigare föreläggandet utan är närmast att betrakta som ett anstånd med borttagandet till en ospecificerad tidpunkt.

LSt:n ålägger med stöd av 13 § i lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m m W.N. att omedelbart borttaga ifrågavarande byggnad på fastigheterna (Fastighetsadresser, uteslutet här).

Om W.N. inte rättar sig efter detta åläggande äger byggnadsnämnden erhålla handräckning av vederbörande utmätningsman för byggnadens borttagande.

W.N. anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade, att byggnadsnämndens ansökan om handräckning måtte lämnas utan bifall.

Byggnadsnämnden vidhöll sin ansökan.

W.N. yrkade ersättning för kostnader å målet i HovR:n.

Den 4 jan 1980 förordnade HovR:n, att intill dess annorlunda beslutades åtgärder för verkställighet av LSt:ns beslut ej fick äga rum.

HovR:n (hovrättsrådet Pering, referent, samt adj led Orton och Waldermarson) lämnade i utslag d 19 juni 1980 besvären utan bifall.

Hovrättsrådet Lundstedt var skiljaktig och anförde: Enligt 26 § 2 st lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m m får byggnadsnämnd inte ansöka om handräckning sedan 10 år förflutit från det en olovlig åtgärd vidtagits. Stadgandet är dock enligt 3 p övergångsbestämmelserna till lagen inte tillämpligt - utom i fall varom nu ej är fråga - i ärende, i vilket byggnadsnämnd beslutat om föreläggandet enligt 70 § byggnadsstadgan (1959:612). Som grund för denna övergångsbestämmelse, som tillkom under riksdagsbehandlingen, anfördes att 26 § 2 st inte borde utgöra hinder mot en prövning i sak av ärenden om föreläggande eller handräckning vilka inte var slutligt avgjorda vid lagens ikraftträdande. (Se civilutskottets betänkande 1975/76:29 s 8).

Den med byggnadsnämndens ansökan om handräckning avsedda byggnaden är uppförd för avsevärt mer än 10 år sedan. Med åberopande av 70 § byggnadsstadgan förelade byggnadsnämnden d 16 sept 1965 W.N. vid vite av 1 000 kr att senast d 1 jan 1966 ha borttagit byggnaden. Av W.N. anförda besvär blev slutligen genom beslut av KM d 31 okt 1968 lämnade utan bifall, dock att den tid, före vars utgång föreläggandet vid stadgat vite skulle vara fullgjort, bestämdes till 3 månader räknat från KM:s beslut.

Såvitt framgår av handlingarna har byggnadsnämnden före ikraftträdandet d 1 jan 1977 av lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m m inte påkallat utdömande av det förelagda vitet, meddelat nytt föreläggande eller vidtagit annan åtgärd för byggnadens borttagande. Ej heller eljest har något framkommit som ger stöd åt att byggnadsnämnden vid denna tidpunkt avsett att fullfölja det med föreläggandet d 16 sept 1965 inledda förfarandet. Det förhållandet att byggnadsnämnden d 11 febr 1969 på ansökan medgivit att byggnaden skulle få kvarstå högst intill den tidpunkt då generalplan för Ven färdigställts föranleder inte till annan bedömning. Under dessa omständigheter finner jag att sådant ärende som avses med 3 p övergångsbestämmelserna inte var under prövning vid lagens ikraftträdande och att till följd härav byggnadsnämnden enligt 26 § 2 st inte ägt ansöka om handräckning.

W.N. anförde besvär och yrkade, att HD måtte lämna byggnadsnämndens ansökan utan bifall och tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnader i HovR:n.

Riksåklagaren medgav bifall till besvären.

W.N. yrkade ersättning för rättegångskostnader i HD.

HD förordnade d 20 aug 1980, att till dess målet slutligen avgjordes eller annorledes förordnades vidare åtgärd för verkställighet av HovR:ns utslag ej fick äga rum.

Riksåklagaren anförde bl a: Byggnadslagens (1947:385) och byggnadsstadgans (1959:612) bestämmelser om sanktioner mot olovligt byggande ersattes, medverkan fr o m d 1 jan 1977, av regler i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m m (LPI). Bestämmelserna i denna lag äger tillämpning även på överträdelser som begåtts före lagens ikraftträdande (prop 1975/76 s 294f och RÅ 1977 refnr 5). Preskriptionsregeln i 26 § 2 st LPI kan därför i och för sig vara tillämplig. Enligt punkt 3 i övergångsbestämmelserna till LPI äger regeln dock ej tillämpning i ärende i vilket byggnadsnämnden har ansökt om handräckning enligt 148 § 1 st byggnadslagen (1947:385) eller i vilket byggnadsnämnden har beslutat om föreläggande enligt 70 § byggnadsstadgan (1959:612). Civilutskottet, som tog initiativ till att denna punkt infördes, uttalade följande (CU 1975/76:29 s 8): "Den föreslagna övergångsregleringen torde kunna leda till att preskriptionsbestämmelsen i 26 § 2 st blir tillämplig i vissa vid lagens ikraftträdande inte slutligt avgjorda ärenden om föreläggande eller handräckning. Enligt utskottets mening bör bestämmelsen inte få utgöra hinder mot en prövning i sak av dessa ärenden. Regler härom bör tas in som en punkt 3 i övergångsbestämmelserna - "

Ingripanden enligt LPI kan innefatta långtgående och betungande åtgärder mot enskilda. Det är sålunda ofta fråga om administrativa sanktioner som till sina verkningar står straffrättsliga åtgärder tämligen nära. Preskriptionsregeln i 26 § 2 st LPI kan ses som uttryck för detta. Rättssäkerhetsskäl gör det därför nödvändigt att tolka bestämmelserna strikt. Detta gäller enligt min mening i inte mindre mån den övergångsbestämmelse som begränsar preskriptionen av gamla ärenden.

Enligt 26 § 2 st LPI får inte byggnadsnämnden sedan 10 år förflutit från - som i förevarande fall - det olovliga byggandet skett ansöka om handräckning eller besluta om föreläggande. I punkt 3 övergångsbestämmelserna görs dock det avsteget från preskriptionsregeln att den inte skall gälla i ärende där nämnden begärt handräckning eller beslutat om föreläggande enligt de numera upphävda bestämmelserna i 148 § 1 st byggnadslagen (1947:385) respektive 70 § byggnadsstadgan (1959:612). Med uttrycket ärende synes här ej böra anses annat än just ärende om handräckning eller föreläggande och alltså ej den vidare frågan om en olovligt uppförd byggnad skall borttagas eller ej. Hade detta senare varit avsikten, borde det ha kunnat komma till klart uttryck i lagtexten. Stöd för den av mig förordade tolkningen av bestämmelsen kan hämtas i det nyss återgivna uttalandet av civilutskottet, där det talas om ärenden om föreläggande eller handräckning". Vidare förtjänar framhållas att det synes svårt att finna klara och generella kriterier för avgörandet av frågan när ett "ärende" om en byggnads borttagande skall anses avslutat.

I förevarande fall hade föreläggande meddelats och ärende därom hade avslutats i allt fall senast med beslutet av KM d 31 okt 1968. Handräckningsärendet bör i enlighet med det nyss sagda ses som nytt ärende och inte som en fortsättning på ärendet om föreläggande. Vid sådant förhållande saknas förutsättning att tillämpa 3 p övergångsbestämmelsen till LPI. Huset är ostridigt uppfört sedan så lång tid tillbaka att preskription enligt 26 § 2 st LPI inträtt.

Betänkande

HD (JustR:n Hult, Knutsson, Palm, referent, Rydin och Heuman) beslöt följande utslag: I anledning av riksåklagarens medgivande prövar HD lagligt att, med upphävande av HovR:ns och LSt:ns utslag, lämna ansökningen om handräckning utan bifall.

W.N. tillerkänns ersättning av allmänna medel för kostnader å målet i HovR:n med 250 kr och i HD med likaledes 250 kr, allt avseende ombudsarvode.

Samtidigt med det refererade målet och på motsvarande sätt avgjordes fyra likartade mål mellan A.T., K.W., E.W. och L.H. såsom klagande och riksåklagaren, förklarande (nr SO 1704, 1705, 1706 och 1707).