lagen.nu

NJA 1982 s. 102

Inbrottsstöld i bostad har i visst fall med hänsyn till omständigheterna ej bedömts som grov stöld.

(Jfr 1976 s 414)

Allmän åklagare yrkade vid Uppsala TR ansvar å K.A., född 1952, för grov stöld enligt följande: K.A. har d 6 april 1981 på eftermiddagen medelst inbrott berett sig tillträde till en lägenhet på Bandstolsvägen 34 i Uppsala och stulit en flaska punsch.

TR:n (ordf rådmannen Malmberg) anförde i dom d 18 maj 1981: K.A. har erkänt vad åklagaren lagt henne till last. Hon har dock gjort gällande, att gärningen bör bedömas som stöld av icke grov beskaffenhet.

Domskäl. K.A. har uppgivit bl a: Hon var berusad vid tillfället. Hon hade ingen anknytning till ifrågavarande lägenhet och vet ej varför hon tog sig in där. Inbrottet - krossandet av en fönsterruta - har hon inget minne av, men sedan hon kommit in vaknade hon liksom till besinning och insåg vad hon givit sig in på. Då lämnade hon platsen men tog med sig punschbuteljen.

Det har upplysts att bostadslägenhetens innehavare var bortrest på semester.

Åtalet är styrkt. Gärningen är att bedöma som grov stöld.

K.A. är antecknad under sju avsnitt i kriminalregistret. Hon dömdes d 17 april 1978 för stöld till skyddstillsyn (avsnitt 6) och d 17 jan 1979 för snatteri och trafikbrott till fängelse 1 mån (avsnitt 7). Genom nåd ändrades sistnämnda påföljd till s k fortsatt skyddstillsyn därvid prövotiden förlängdes ett år. Till följd av det sistnämnda har K.A. aldrig haft att avjäna frihetsstraff (bortsett från behandling i skyddstillsynsanstalt en månad år 1975).

Skyddskonsulenten har yttrat sig i målet. Från yttrandet inhämtas: K.A. har ett mångårigt missbruk av såväl alkohol som narkotika bakom sig. Hon har, i den mån hon vill bearbeta sin missbruksproblematik, ett gott stöd från Ulleråkers sjukhus, narkomanvårdskollektivet Trollängen, socialförvaltningen i Uppsala och skyddskonsulenten. F n hyser hon störst förtroende för narkotikadispensären på Ulleråkers sjukhus.

Enligt TR:ns mening är det icke möjligt att nu avstå från frihetsberövande påföljd. Valet står mellan särskilt ådömt fängelse, minst 6 mån, och s k fortsatt skyddstillsyn jämte fängelse. Frihetsberövandet kan bli jämförelsevis kortvarigt, främst därför att K.A. avstod från att tillgripa annat än alkohol. TR:n stannar för det senare av de båda alternativen. - Om verkställighet sker på lokalanstalt, torde rehabiliteringsarbetet via narkotikadispensären kunna fortgå obehindrat.

Domslut. TR:n dömde K.A. jämlikt 8 kap 4 § BrB för grov stöld och förordnade att den henne genom Malmö TR:s dom d 17 april 1978 ådömda skyddstillsynen skulle avse även det nya brottet. Dessutom dömde TR:n henne till fängelse 3 mån.

K.A. fullföjde talan i Svea HovR och yrkade att tillgreppet måtte bedömas som stöld och att HovR:n i vart fall måtte förordna om fortsatt skyddstillsyn utan att även döma till fängelse. För den händelse ett frihetsberövande skulle ske yrkade hon kortare fängelsestraff.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Marcus, hovrättsrådet Hedström och nämndemannen Bengtsson) fastställde i dom d 15 okt 1981 - med tillämpning av 34 kap 1 § 1 st 1 och 6 § 1 st samt 28 kap 3 § BrB - TR:ns dom.

Referenten, adj led Heckscher, och nämndemannen Övelius var av skiljaktig mening och anförde: År 1975 beslutade riksdagen att ändra BrB:s stadgande om grov stöld. Bakgrunden var bl a uppfattningen att domstolarna alltför schablonmässigt rubricerade en stöld som grov, om den hade förövats medelst inbrott. Enligt propositionen var syftet med reformen "att beteckningen grov stöld endast skall tillgripas i fall som efter en allsidig bedömning av samtliga föreliggande omständigheter framstår som särskilt kvalificerade" (NJA II 1975 s 721). Under riksdagsbehandlingen diskuterades utförligt vilken betydelse det skulle tillmätas att brottet hade förövats genom inbrott i bostad. En minoritet i riksdagen ställde sig bakom ett uttalande att sådana tillgrepp borde "regelmässigt bedömas som grov stöld" (a a s 724). Riksdagens majoritet anslöt sig emellertid till den lösning som hade föreslagits i propositionen och beslutade i enlighet med en annan och mindre kategorisk skrivning där det sades att det vid inbrott i hem ofta torde kunna bli aktuellt att rubricera brottet som grovt men att rättstillämpningen "i varje enskilt fall bör grundas på en allsidig bedömning av samtliga föreliggande omständigheter" (a a s 725).

Av förarbetena framgår alltså visserligen att den omständigheten att ett inbrott förövats i en bostad skall betraktas som försvårande, men att det inte var meningen att den tidigare schablonen skulle ersättas av en ny innebärande att sådant inbrott alltid skall bedömas som grov stöld.

Från rättspraxis kan anmärkas att HD år 1976 med tre röster mot två bedömde ett bostadsinbrott som grov stöld. Majoriteten uttalade bl a - efter att ha konstaterat att det rört sig om inbrott i bostad och att någon som bodde där när som helst hade kunnat komma hem - att inbrottet hade föregåtts av viss planering, att gärningsmannen visat förslagenhet samt att värdet av det tillgripna ej var obetydligt.

I detta fall har K.A. visserligen slagit sönder ett fönster och därefter tagit sig in i en bebodd lägenhet. Hon har dock såvitt visats ej utfört annan skadegörelse, ej sökt igenom lägenheten, ej stulit annat än en flaska punsch samt enligt sina ej vederlagda uppgifter omedelbart avlägsnat sig då hon blev klar över vad hon höll på med. En allsidig bedömning av samtliga föreliggande omständigheter leder till slutsatsen att brottet skall bedömas som normalgraden av stöld.

Vad härefter gäller påföljden är det visserligen riktigt att K.A. har dömts åtskilliga gånger förut. Det bör dock anmärkas att de senaste brotten före det som nu är aktuellt ligger mer än 3 år tillbaka i tiden och 2 ½ år före stölden av punschflaskan. Enligt utdrag ur kriminalregistret rörande K.A. är detta den utan jämförelse längsta tid som hon avhållit sig från brott sedan hon dömdes för första gången år 1973. I målet är upplyst att hon håller kontakt med psykiater och med skyddskonsulent och att hon har varit i arbete regelbundet under mer än två månader. Med hänsyn härtill och till att det aktuella brottet -även om det skulle rubriceras enligt majoritetens uppfattning - inte är av särskilt allvarlig beskaffenhet, bör K.A. undgå frihetsberövande.

Vi dömer K.A. enligt 8 kap 1 § BrB för stöld och ändrar på så sätt TR:ns påföljdsbestämning att vi undanröjer fängelsestraffet.

K.A. sökte revision och yrkade att gärningen bedömdes som stöld samt att påföljden i vart fall bestämdes till i första hand ny skyddstillsyn och i andra hand fortsatt skyddstillsyn, enligt båda alternativen utan förening med fängelse. I sista hand yrkade hon nedsättning av fängelsestraffet.

Riksåklagaren medgav att gärningen bedömdes som stöld och att påföljden bestämdes till ny skyddstillsyn utan förening med fängelse.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Ulveson, Mannerfelt, Sven Nyman, Knutsson, referent, och Rydin) beslöt följande dom:

Domskäl. En inbrottsstöld i en bebodd lägenhet måste i allmänhet betraktas som ett allvarligt brott med hänsyn till den kränkning av de boendes integritet som gärningen innebär. Härav följer emellertid inte att varje sådan gärning skall bedömas som grov stöld, utan vid rubriceringen måste hänsyn tas även till övriga omständigheter. I detta fall ger utredningen inte stöd för annat antagande än att det var fråga om en ren impulshandling. Inga tecken tyder på att K.A. sökt igenom lägenheten eller över huvud taget uppehållit sig där mer än en kort stund. Bortsett från den sönderslagna fönsterrutan har hon inte förövat någon skadegörelse, och hon har inte tillgripit annat än en flaska punsch. En samlad bedömning av vad som sålunda förekommit leder till att gärningen bör betecknas som stöld.

Vad beträffar valet av påföljd är följande att beakta.

K.A., som nu är 29 år gammal, har vuxit upp under svåra förhållanden. Vid 12 års ålder omhändertogs hon för samhällsvård och var därefter under en följd av år placerad i olika fosterhem och institutioner. Hon började tidigt missbruka narkotika och har under senare år utvecklat ett allvarligt alkoholmissbruk. Hon har endast under mycket korta perioder haft förvärvsarbete. Vid flera tillfällen har hon lagförts för brott.

Rörande K.A:s nuvarande förhållanden har följande upplysts i HD. Hon står f n under övervakning enligt en dom på skyddstillsyn. Prövotiden går ut d 17 april 1982, och övervakningen skall enligt beslut av övervakningsnämnden fortgå till denna tidpunkt. Under det gångna året har hon arbetat endast sporadiskt och haft flera perioder av alkoholmissbruk. Hon har i olika omgångar varit intagen på Ulleråkers sjukhus för avgiftning. I slutet av nov 1981 bestämde hon sig för att begära att bli intagen på behandlingshemmet Trollängen i Almunge, där hon hade vistats vid ett par tillfällen tidigare. Innan hon kunde tas emot där krävdes en avgiftningsperiod på sjukhus. Hon påbörjade en sådan men avvek därifrån. Med anledning härav beslöt övervakningsnämnden att hon skulle omhändertas. Omhändertagandet bestod under tiden d 30 nov-d 7 dec. Nämnden föreskrev därefter att K.A. skulle bo på Trollängen under återstoden av prövotiden, och hon har sedan dess varit bosatt där. Trollängen drivs av en stiftelse, vars verksamhet till huvudsaklig del finansieras genom statsbidrag, och står under tillsyn av socialstyrelsen. Vid hemmet ges psykoterapeutisk behandling. K.A:s psykoterapeut, A.R., har hörts vid huvudförhandlingen i HD. Hon har förklarat att man för en person med så svåra störningar som K.A. har måste räkna med en behandling som tar flera år och därefter följs upp genom en långvarig eftervård. För att inte K.A. skall ge sig av från hemmet och undandra sig fortsatt behandling har man enligt A.R. åtminstone f n behov av den press på henne som övervakningsnämndens föreskrift och det latenta hotet om ett nytt omhändertagande innebär.

För K.A:s rehabilitering är det uppenbarligen av stor vikt att hon under ytterligare ganska lång tid kan stå under övervakning. Detta kan tillgodoses genom att hon nu ånyo döms till skyddstillsyn, vilket framstår som den från individualpreventiv synpunkt klart lämpligaste påföljden. Varken brottets art eller den omständigheten att det rör sig om ett återfall utgör hinder mot ett sådant påföljdsval. Det finns inte anledning att förena skyddstillsynen med ett fängelsestraff.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom dömer HD K.A. jämlikt 8 kap 1 § BrB för stöld och bestämmer - med tillämpning av 34 kap 1 § 1 st 2 BrB - påföljden till skyddstillsyn.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1982-02-15
Målnummer
B1041-81
Lagrum
8 kap. 1 § brottsbalken (1962:700)
34 kap. 1 § 1 st. 2 brottsbalken (1962:700)
Rättsfall
NJA 1976 s. 414
Litteratur
Sökord
Inbrott
Stöld
Bostad
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (2)

NJA 2003 s. 121: Stöld som begåtts efter intrång i bostad har med hänsyn till omständigheterna inte bedömts som grov stöld.
RH 1998:30: Inbrottsstöld i bostad har i visst fall med hänsyn till omständigheterna ej bedömts som grov stöld.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation