NJA 2003 s. 121

Båda parter överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge.

Åklagaren yrkade skärpning av fängelsestraffet.

B.P. yrkade att HovR:n skulle bedöma gärningen i stämningsansökningen d. 18 okt. 2002 som stöld av normalgraden enligt 8 kap. 1 § BrB samt i vart fall sätta ned fängelsestraffet.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

HovR:n (hovrättsrådet Nordenson, referent, samt nämndemännen Sundkvist och Hall) fastställde i dom d. 20 jan. 2003 TR:ns dom.

Adj. led. f.d. hovrättsrådet Lindell, med vilken hovrättslagmannen Borgeke förenade sig, var skiljaktig i frågan hur brottet i stämningsansökningen d. 18 okt. 2002 borde bedömas och anförde: Utredningen visar att B.P. gått in i villafastigheten genom en ytterdörr, som stått öppen, att han inne i hallen tillgripit en axelremsväska och att han efter endast några sekunder lämnat villan genom samma dörr. Åklagaren har inte angett något värde på väskan, som av vittnet R.K. betecknats som en cykelväska. Enligt HovR:ns uppfattning måste värdet på väskan bedömas som begränsat och den innehöll i huvudsak endast en cykelnyckel och en burk med tuggummi. Av utredningen framgår även att personer som kan antas ha varit boende i villan uppehållit sig i trädgården och att detta stått klart för B.P.

Tillgreppet har således skett efter intrång i annans bostad och B.P. har haft anledning att befara att någon av de boende kunde uppehålla sig där. Dessa förhållanden ger stöd för uppfattningen att brottet bör bedömas som grovt. Som framgår av vad som redovisats ovan finns det emellertid även en rad omständigheter som talar i annan riktning. Det har således varit fråga om en oplanerad impulshandling. B.P. har inte brutit sig in i villan utan han har gått in genom en ytterdörr som stått öppen. Han har uppehållit sig inne i bostaden under en mycket kort tidsperiod och värdet av det tillgripna har varit begränsat. En allsidig bedömning av samtliga omständigheter leder enligt min uppfattning till slutsatsen att brottet bör bedömas enbart som stöld.

Mot bakgrund av denna bedömning anser jag även att straffet bör sättas ned och bestämmas till fängelse i sex månader. I övrigt är jag ense med majoriteten.

B.P. överklagade och yrkade att HD skulle bedöma gärningen i stämningsansökningen d. 18 okt. 2002 som stöld och i följd därav nedsätta fängelsestraffet.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl HD (JustR:n Lars K. Beckman, Munck, referent, Regner, Lundius och Calissendorff) beslöt följande dom: Domskäl. B.P. har med tillägnelseuppsåt tillgripit en väska, vilken funnits i hallen till en villafastighet vars ytterdörr varit öppen. Han har således gjort sig skyldig till stöldbrott. Fråga i målet är om brottet skall betraktas som grov stöld eller som stöld. Efter en lagändring år 1988 gäller enligt 8 kap. 4 § BrB att det vid denna bedömning särskilt skall beaktas bl.a. om stölden har begåtts efter intrång i bostad.

Domstolarna får anses ha funnit det styrkt i målet att B.P. för att tillgripa väskan var inne i huset en helt kort stund. I HD har B.P. liksom vid TR:n hävdat att han endast böjt sig in genom den öppna dörren. Han har emellertid inte överklagat HovR:ns dom såvitt avser det åtalade händelseförloppet utan endast med avseende på den rättsliga bedömningen av brottsrubriceringsfrågan. Eftersom det inte föreligger något sådant genombrottsrekvisit som avses i 51 kap. 23 a § 1 st. RB har HD att utgå från de omständigheter som domstolarna har funnit utredda (jfr NJA 1995 s. 226).

Vid BrB:s tillkomst föreskrevs i 8 kap. 4 § att det vid bedömningen av om ett stöldbrott var grovt särskilt skulle beaktas bl.a. om det förövats genom inbrott. Genom en lagändring som trädde i kraft år 1976 utgick inbrott bland de i paragrafen uppräknade försvårande omständigheterna och ersattes med en alltjämt gällande föreskrift om att hänsyn skall tas till om gärningen varit av särskilt hänsynslös art. Huvudsyftet med 1976 års lagändring var att åstadkomma en mera nyanserad bedömning i fråga om inbrottsstölder med hänsyn till att sådana stölder dessförinnan inte sällan slentrianmässigt bedömdes som grova, även om de begåtts i mindre integritetskänsliga utrymmen och även om det tillgripna hade ett obetydligt värde.

Bakgrunden till den ändring av paragrafen som gjordes år 1988 var bl.a. att det i de lagförarbeten som bildade underlag för 1976 års ändring fanns uttalanden vars hållbarhet ansågs kunna diskuteras. Sålunda skulle domstolen vid bedömningen av om grovt brott föreligger fästa särskild vikt vid om gärningsmannen hade anledning att befara att någon skulle uppehålla sig i bostaden eller komma hem medan stölden pågick. Enligt motiven till den nu gällande lydelsen av lagrummet skall däremot sådana omständigheter som gärningsmannens förmodanden om bostadsinnehavarens eventuella närvaro eller snara återkomst sakna generell betydelse för graderingen av den brottsliga gärningen. Mot den bakgrunden och för att understryka att samhället generellt sett klassificerar tillgrepp efter intrång i bostad som ett allvarligt brott ansågs det särskilt böra anges som ett exempel på en försvårande omständighet att en stöld begåtts efter intrång i bostad. Detta ansågs motiverat även med tanke på fallets centrala betydelse för rättstillämpningen. I lagmotiven underströks emellertid att uppräkningen av försvårande omständigheter i 8 kap. 4 § BrB endast anger exempel på omständigheter som kan motivera att ett stöldbrott bedöms som grovt och att exemplifieringen inte är avsedd att vara vare sig bindande eller uttömmande. (NJA II 1988 s. 9 f.)

Av det anförda framgår att avsikten har varit att ställningstagandet till frågan om ett stöldbrott skall rubriceras som grovt skall göras på grundval av en helhetsbedömning, varvid en sådan omständighet som att brottet har begåtts efter intrång i bostad är av särskild betydelse men inte behöver vara utslagsgivande (jfr såvitt avser tidigare praxis NJA 1982 s. 102). I förevarande fall måste beaktas att brottet av allt att döma var en ren impulshandling, att intrånget som sådant var av föga allvarlig beskaffenhet och att det inte framgår annat än att stölden avsåg egendom av ringa värde. Brottet är därför att hänföra till normalgraden av stöld.

Vid denna bedömning bör fängelsestraffet förkortas.