lagen.nu

NJA 1982 s. 143

Försök till olaga tvång som är grovt? 4 kap 4 och 10 §§ BrB. - Tillika fråga om tillämpning av 33 kap 9 § BrB.

Allmän åklagare yrkade vid Handens TR ansvar å polisassistenterna G.C. och L.T. jämlikt 4 kap 4 § 2 st och 10 §, 20 kap 1 § 1 st och 23 kap 1 § BrB för försök till olaga tvång som är grovt och myndighetsmissbruk enligt följande gärningsbeskrivning:

Vid ordningspolisavdelningen i Handens polisdistrikt tjänstgörande polismännen G.C. och L.T. har d 23 aug 1979 kl 21.50 gripit målsägaren P.E.J. i dennes bostad i Handen såsom misstänkt för stöld genom inbrott i G.C:s bostad under tiden d 29 juni-d 2 juli 1979. - Polismännen, som befunnit sig i myndighetsutövning, har i sällskap och samråd sökt tvinga P.E.J. till bekännelse eller uttalanden i viss riktning genom misshandel, våld, hot därom och andra otillbörliga åtgärder. - Polismännen har sålunda, bl a i samband med gripandet, hotat P.E.J. med stryk, om han ej uttalade sig i viss riktning, och efter det att P.E.J. insatts i arrest på polisstationen i Handen nämnda dag kl 22.25 och fram till påföljande dags eftermiddag utsatt P.E.J. för misshandel, våld och hot därom samt därigenom även åsidosatt vad som gäller för myndighetsutövningen. Åsidosättandet har därutöver bestått i att polismännen dels utan vederbörligt tillstånd berett sig tillträde till P.E.J:s cell vid åtminstone två tillfällen, nämligen på morgonen och eftermiddagen dels vid nämnda tillfällen samt föregående kväll kastat ut i cellen befintlig erforderlig sängutrustning och vid något tillfälle även tidningar samt påbörjat förhör med ovan angivet syfte utan att åt dem uppdragits att hålla förhör. - Våldet har bestått däri, att man dragit P.E.J. i håret, knuffat och slitit i honom, misshandeln däri, att P.E.J. tillfogats kroppsskada och smärta genom slag, sparkar, stötar med knä och dunkningar av hans huvud i ett i cellen befintligt bord. - Fara för försöksbrottets fullbordan har förelegat. - Åtgärderna har för P.E.J. medfört förfång som ej är ringa.

Åklagaren förklarade vid huvudförhandlingen i TR:n, att han inte förde talan om försök till olaga tvång från G.C:s och L.T:s sida i samband med gripandet av P.E.J..

TR:n (ordf lagmannen Sterner) anförde i dom d 5 maj 1980: G.C. och L.T. har förnekat vad åklagaren lagt vardera av dem till last. De har genom sina försvarare närmare angett sin inställning till åtalet enligt följande: Under kvällen d 23 aug 1979 var de - förutom vid införandet av P.E.J. - överhuvudtaget inte i hans cell. På morgonen d 24 aug 1979 besökte de P.E.J:s cell, men våld och misshandel eller hot därom förekom ej från deras sida. På eftermiddagen d 24 aug 1979 besökte de P.E.J:s cell. För att avvärja angrepp och provokationer från P.E.J:s sida och för att freda sig själva använde G.C. och L.T. visst våld. Detta var emellertid försvarligt och nödvändigt. I allt fall måste de anses ha handlat i nödvärn. Såvitt gäller åtalet för myndighetsmissbruk är det riktigt, att de vid två tillfällen - morgonen och eftermiddagen d 24 aug 1979 - utan vederbörligt tillstånd berett sig tillträde till P.E.J:s cell. Vid båda tillfällena tog endera av dem ut P.E.J:s sängutrustning ur cellen. De förnekar att de kastat ut tidningar ur cellen. Deras förehavanden i dessa hänseenden har inte skett i uppsåt att medföra något förfång för P.E.J., och under alla omständigheter är förfånget ringa.

Domskäl. På åklagarens begäran har målsägandeförhör hållits med P.E.J., som därvid i huvudsak uppgett följande:

Kvällen d 23 aug 1979 befann han sig hos sin fästmö i hennes lägenhet på Skorpionens gata i Handen när G.C., L.T. och kriminalinspektör J.M. anlände. De trängde in i lägenheten utan att tala om vad de hade för ärende och började plocka fram saker ur lådor m m. På deras uppmaning följde P.E.J. med till källarkontoret i fastigheten, där G.C. och L.T. knuffade honom och utdelade ett par lindriga slag mot honom. När han en stund senare skulle följa med till polisstationen för förhör, kopplade L.T. vid porten till huset ett s k polisgrepp på honom. Greppet hölls hela vägen fram till polisbilen, som stod parkerad vid en vändzon i närheten av huset. Framme vid polisbilen tryckte G.C. och L.T. upp honom med ryggen mot bilen. L.T. stod till vänster om honom och G.C. stod till höger. De höll i hans jacka och tryckte honom hårt upp mot bilen. L.T. började därefter att dels slå honom med batong i ansiktet och på lårbenen, dels "knäa" honom mot underkroppen. Sammanlagt fick han minst 3 batongslag på vänster kind och tinning, ca 5-10 batongslag på lårbenen och ca 2-3 knäsparkar på underkroppen. Slagen och sparkarna var av medelmåttig styrka men han kände en viss smärta. G.C. och L.T. sade att "du tar hellre stryk än du talar om var du gjort av grejerna". Han upplevde stämningen vid polisbilen som mycket hotfull och han försökte inte värja sig utan skrek hela tiden för att väcka uppmärksamhet. Händelsen pågick i ungefär 5 minuter. Magnusson var inte närvarande under händelsen vid polisbilen utan hade återvänt till lägenheten. P.E.J. fick så småningom kliva in i polisbilen, och när Magnusson återkom åkte han med de tre polismännen till polisstationen i Handen. Han hade innan polismännen anlände till bostaden druckit ca 6-12 cl whisky och några timmar dessförinnan rökt marihuana. Han kände sig inte påverkad och han företedde inga skador på kroppen när han greps. Han fick vid gripandet endast reda på att han var misstänkt för ett inbrott i en lägenhet men inte att det var fråga om G.C:s lägenhet. På polisstationen avvisiterades han av G.C. och L.T.. Det förekom ingen kontroll av eventuella skador på kroppen. Därefter infördes han av G.C. och L.T. i arrestcell nr 5. Under den tid han var inhyst i cellen - från kvällen d 23 till eftermiddagen d 24 aug 1979 - beredde sig G.C. och L.T. tillträde till cellen vid tre tillfällen varvid misshandel, våld och hot om våld förekom. På kvällen d 23 aug 1979 en kort tid efter införandet återvände G.C. och L.T. till cellen. P.E.J. låg och vilade på sängen men uppmanades att resa sig upp. Någon av G.C. eller L.T. - troligen L.T. - kastade därefter ut sängutrustningen ur cellen. L.T. ställde sig därpå i sängen, tog tag i P.E.J:s hår och började misshandla honom med knytnävsslag, knäsparkar och fotsparkar. G.C. och L.T. sade att "du tar hellre stryk än talar om var grejerna finns". P.E.J. satt i sängen och höll sig fast i ett väggfast bord. G.C. stod framför honom. En del av slagen gjorde ont och han kände sig nästan yr i huvudet. Han fick mottaga ca 5 hårda fotsparkar som träffade honom i höger sida av bröstkorgen samt ca 5-10 knytnävsslag och ca 5 knäsparkar, som träffade honom på ansiktets högra sida. Han förhöll sig hela tiden passiv och efter en stund avlägsnade sig poliserna. Båda dörrarna till cellen - en gallerdörr och en trädörr - var halvöppna under de ca 10-12 minuter som polismännen var inne i cellen. Han kände blodsmak i munnen. Efter att ha ringt på larmklockan i cellen kom en man - antagligen en polisman som tjänstgjorde som arrestvakt - till cellingången, och P.E.J. fick därefter hämta in sin madrass och övrig sängutrustning. Han fick även möjlighet att på grund av blodet i munnen skölja denna med vatten. Nästa dags morgon återvände G.C. och L.T. till cellen. P.E.J. kan inte säga den närmare tidpunkten, men han minns att han låg på sängen och läste en tidning. Han blev på ett bryskt sätt ombedd att resa sig upp från sängen, och det gjorde han. L.T. slet därefter ut hans sängutrustning ur cellen. Någon av polismännen - troligen G.C. - sade att "det är dags för en omgång". L.T. ställde sig återigen i sängen och utdelade knytnävsslag, fotsparkar och knäsparkar till ett ungefär lika stort antal som under gårdagskvällen. P.E.J. satt i sängen och höll sig fast med båda händerna i sidan av det väggfasta bordet för att inte "åka omkring" i cellen. Han försökte inte att värja sig mot slagen. L.T. höll och slet samtidigt i hans hår, bl a för att med knytnävsslag kunna komma åt hans ansikte. Slagen och sparkarna träffade samma ställen på hans kropp som de hade gjort under gårdagskvällen, dvs i högra sidan av bröstet och ansiktet. G.C. stod framför honom men eftersom han själv satt framåtböjd kunde han inte se om denne också slog honom. G.C. och L.T. var upphetsade och skrek. De ville veta var han gjort av "grejerna" Han frågade dem vilka grejer som avsågs, eftersom han ännu inte fått reda på att han var misstänkt för ett inbrott i G.C:s lägenhet. P.E.J. fick dock inget svar på detta. Han sade till polismännen, att de skulle sluta med misshandeln för "det blir värst för Er själva". Han skrek av smärta efter slagen. Han började också denna gång blöda i högra sidan av munnen. Efter ca 10 minuter avlägsnade sig G.C. och L.T. från cellen. Han fick hämta madrass och övrig sängutrustning efter att ha ringt på arrestvakten. Han fick även skölja munnen med vatten. På eftermiddagen d 24 aug 1979 kom G.C. och L.T. åter in i cellen. De yttrade då: "Dags för en ny omgång". Exakt samma händelseförlopp utspelades som vid de två tidigare tillfällena. Han låg på sängen och läste en tidning. Efter tillsägelse reste han sig upp eller blev möjligen uppsliten. Möjligen låg madrassen en liten bit utanför sängkanten. Sängutrustningen kastades ut med motiveringen att han ej behövde denna. L.T. hoppade igen upp i sängen och tog ett grepp i bakre delen av hans hår samt utdelade samma typ och antal slag och sparkar som vid de föregående tillfällena. L.T. slet sedan hans huvud fram mot väggbordet och dunkade det tre gånger kraftigt mot bordskanten och bordsskivan med samma kraft vid varje tillfälle. Vid den tredje dunkningen mot bordskanten sprack huden i pannan på P.E.J. och han började blöda ymnigt från såret. Blodet rann ner på bordet och golvet. Han satt hela tiden på sängen och höll tag i det väggfasta bordet. G.C. stod framför honom. Han är säker på att G.C. utdelade ett slag mot honom vid detta tillfälle. Slaget träffade hans nacke och utdelades antingen med knytnäven eller med kanten av handflatan. Att P.E.J. minns detta beror på att L.T. höll honom i håret med båda händerna samtidigt som han kände ett slag i nacken. Detta slag var det enda som han är säker på att G.C. utdelat. Slaget var inte särskilt hårt och ingen smärta uppstod. Han kan ej minnas om han den här gången fick slag direkt mot kinden. När han började blöda från pannan sade G.C. att "nu räcker det", varefter G.C. och L.T. gick ut ur cellen. P.E.J. skrek flera gånger av smärta under den tid han blev misshandlad. Polismännen var inne i cellen i ungefär 10 minuter. P.E.J. ringde efter en stund på arrestvakten och fick därefter torka upp blodet på bord och golv. Efter ytterligare en stund blev han omplåstrad av bl a G.C. som hade återkommit till cellen. Han hade före den sista misshandeln i cellen varit hos förhörsledaren, kriminalinspektören Barbro Hammarbäck, och blivit underrättad om att han var misstänkt för en inbrottsstöld i G.C:s lägenhet. Vid samtliga tre tillfällen bar G.C. och L.T. uniform och - som han tror - även batong. De tidningar P.E.J. fått ta med sig in i cellen kastades ut vid minst ett av de tillfällen då G.C. och L.T. besökte cellen, men han minns inte vid vilket tillfälle. Han tror att madrass och övrig sängutrustning kastades ut ur cellen för att L.T. skulle kunna få bättre balans när han stod i sängen. - P.E.J. försökte aldrig värja sig mot polismännens attacker. Han rörde inte vid något tillfälle G.C. eller L.T. och han har ej heller tagit tag i L.T:s koppel. Han förstod att om han satte sig till motvärn skulle han "åka dit för polismisshandel". Han fick inget slag riktat direkt mot ögat. Båda polismännen slet i hans hår, men oftast var det L.T. som slet. P.E.J. har inte heller kastat madrassen eller annan sängutrustning mot G.C. och L.T., utan de slet ut sängutrustningen varje gång de kom in i cellen med motiveringen att han inte behövde någon sådan utrustning. Han stod upp i cellen endast när G.C. och L.T. slängde ut madrassen. I övrigt satt han på sängen och höll tag i det väggfasta bordet. Den enda reaktion han visade över polismännens förfarande var att han skrek av smärta och av rädsla, men han ropade också till dem att de skulle försvinna ur cellen och att de ej hade i cellen att göra, eftersom de inte var kriminalpoliser, och att de inte skulle slå honom mera. - Han kände ömhet i kroppen i nästan två månader efter händelserna. Bl a hade han svårt att sova på nätterna under den första tiden. Polismännen hade också slitit av en hel del av hans hår.

G.C. och L.T. har samstämmigt uppgett:

De befann sig d 23 aug 1979 i tjänsten som ordningspoliser i polisbil i Brandbergens centrum, när en man gav dem upplysningar om ett inbrott förövat hos en polisman. Mannen beskrev också ett antal saker som hade blivit stulna vid detta inbrott, bl a en myntsamling. G.C., som hade haft inbrott hos sig en tid innan, förstod att det var fråga om saker stulna hos honom. Mannen uppgav namn och adress till den person som han hade sett sakerna hos. G.C. och L.T. fick sedan tillstånd till husrannsakan på den aktuella adressen, Skorpionens Gata 531, av kriminalinspektör Magnusson som följde med till platsen. I lägenheten fanns P.E.J., dennes sammanboende och ytterligare en person. P.E.J. var narkotika- och spritpåverkad. Magnusson talade om för P.E.J. och de två andra personerna att saken gällde ett inbrott i Brandbergen. Polismännen letade igenom lägenheten och hittade ett par mynt som G.C. trodde var hans. De grep därefter P.E.J. som misstänkt för stöld, alternativt häleri. Polismännen tog med P.E.J. till fastighetens källarkontor utan att där hitta något att sätta i samband med det aktuella inbrottet. Magnusson gick därefter tillbaka till lägenheten, medan G.C. och L.T. förde P.E.J. mellan sig ut till polisbilen. När L.T. öppnade bildörren, sparkade P.E.J. igen denna. G.C. och L.T.. bröt därefter upp P.E.J. mot bilens vänstra bakdörr. P.E.J. hade under tiden yttrat bl a att "detta har jag ej att göra med" och "det skall Ni få för". Han var hysterisk och skrek rätt ut i luften. Samtidigt gjorde han passivt motstånd och var "stel som en pinne". G.C. och L.T. fick därför använda visst våld för att få in P.E.J. i bilen. L.T. använde batongen för att kunna trycka in honom i bilen. Batongen trycktes mot P.E.J:s mage. Ordväxling förekom vid införandet av P.E.J. i bilen. Polismännen talade om för P.E.J. att han var gripen och skulle höras på polisstationen angående ett inbrott. Inga slag utdelades mot P.E.J., och det våld som användes var försvarligt med hänsyn till hans motstånd. På polisstationen avvisiterades han av G.C. och Lennart T, som därefter förde in honom i arrestcell nr 5. P.E.J. hade inga synliga skador vid avvisiteringen. G.C. och L.T. gick aldrig in i cellen utan stannade utanför tills P.E.J. kommit in i cellen. De var överhuvudtaget inte inne i cellen på kvällen d 23 aug 1979. De åkte därefter omedelbart hem och återkom nästa morgon kl 07.00. De gick då in i cellen för att höra om P.E.J. ville erkänna inbrottet hos G.C. och tala om var han gjort av det stulna. P.E.J. var upprörd och kallade G.C. och L.T. för allehanda saker som "nazister, grisar, svin m m". Han rev upp sängkläderna och kastade madrassen mot dem samtidigt som han skrek: "försvinn härifrån" och "Ni har inte här att göra". G.C. och L.T. gick omedelbart ut ur cellen och tog sängutrustningen med sig ut. Misshandel eller våld eller hot mot P.E.J. förekom inte, och L.T. gick aldrig upp på sängen. G.C. och L.T. var inne i cellen i ungefär en minut. Under dagen tog G.C. och L.T. med den man som lämnat upplysningarna om inbrottet till polisstationen för att han skulle höras, men han fick inte träffa förhörsledaren. Han vidhöll dock sina tidigare lämnade uppgifter till G.C. och L.T.. De ville arbeta vidare med fallet och eftersom de tyckte att kriminalavdelningen inte arbetade snabbt nog gick de ånyo in till P.E.J. för att höra om han hade ändrat sig och ville tala om var han gjort av stöldgodset. P.E.J. satt i sängen och madrassen låg till hälften på golvet. Antingen G.C. eller L.T. tog därför ut sängutrustningen ur cellen för att inte P.E.J. skulle kasta den på dem. G.C. och L.T. pratade med P.E.J. i ganska hårda ordalag för att få honom att tala om var han gömt stöldgodset P.E.J. skrek åt dem "Ni har ej här att göra, kalla på förhörsledaren" och "far åt helvete". Han var alldeles hysterisk och flög plötsligt upp från sängen, slog ett slag mot dem och tog tag i L.T:s koppel. Polismännen fick använda ett visst våld för att kunna lösgöra L.T. från P.E.J:s grepp. Bl a fick G.C. ta ett rejält grepp i P.E.J., medan L.T. med en reflexrörelse - för att komma loss från P.E.J:s grepp - råkade träffa denne. Under det tumult som uppstod träffades P.E.J. också i ansiktet av G.C:s högra armbåge. Det oavsiktliga "slag" som P.E.J. sålunda fick var av medelmåttig styrka. Efter att ha fått loss L.T. från P.E.J:s grepp vände polismännen på P.E.J. och sköt honom från sig, varefter de lämnade honom. Det sista de såg var att P.E.J. ramlade framåt mot bordet eller väggen. Det våld som användes i cellen var försvarligt på grund av P.E.J:s angrepp. Efter denna händelse gick G.C. och L.T. in till förhörsledaren Barbro Hammarbäck. En stund senare kom arrestchefen B.H. och talade om att P.E.J. var skadad i arresten. De gick då med tillbaka till arresten, och G.C. hjälpte till med att plåstra om P.E.J.. G.C. och L.T. såg inte om P.E.J. skadade sig eller blödde, när de lämnade arresten. Han var oskadad vid införandet i cellen d 23 aug 1979; skadorna måste alltså ha uppstått i cellen. Antagligen skadades P.E.J. i samband med tumultet på eftermiddagen, när han möjligen slog huvudet i väggen eller bordet. G.C. och L.T. har aldrigt yttrat "du tar hellre stryk än du talar om var grejorna finns". De har inte vid något tillfälle tagit ut några tidningar ur cellen. G.C. och L.T. tror att P.E.J:s påstående om misshandel beror på att han vill "sätta dit" dem. G.C. och L.T. tänkte inte på att de inte hade rätt att vara i arrestavdelningen. De gick in dit för att det var en angelägen sak för dem och speciellt för G.C:s vidkommande att få reda ut inbrottet hos honom och eventuellt få reda på var den stulna egendomen skulle kunna finnas. De kände till att det är förhörsledaren som bestämmer vem som skall få träffa en arrestant, men de tyckte att de i det bär fallet hade skäl att gå in till P.E.J.. När de var hos Barbro Hammarbäck efter det sista besöket i cellen och Hedström frågade vad som hänt, sade de att "inget har hänt". P.E.J. hade ju angripit dem och de skulle bli tvungna att anmäla honom för våld mot tjänsteman ifall de talade om vad som hade hänt i cellen. Eftersom de ansåg att händelserna i cellen kanske delvis var deras eget fel då de egentligen inte hade rätt att gå dit, ville de inte att detta skulle ytterligare drabba P.E.J..

G.C. har därutöver uppgivit, att han vid besöket under eftermiddagen hörde P.E.J. skrika "inte mer". Han tolkade detta som att P.E.J. inte hade mera att säga till G.C. och L.T..

L.T. har därutöver uppgivit: Anledningen till besöken hos P.E.J. i cellen var att denne skulle erkänna inbrottet och tala om var stöldgodset fanns. Vid besöket under eftermiddagen tog L.T. tag i P.E.J:s arm för att få denne att resa sig upp. P.E.J. följde med och reste sig upp. P.E.J. ville inte tala med dem utan ville att de omedelbart skulle avlägsna sig. Plötsligt tog P.E.J. tag i L.T:s koppel. Han skrek bl a "snutjävlar". Han hängde kvar i kopplet och drog mot utgången. G.C. och L.T. fick använda det våld som var erforderligt för att P.E.J. skulle släppa greppet. P.E.J. hade innan han tog tag i kopplet utdelat ett slag mot L.T., som träffade honom i axeln. L.T. hade därför rent reflexmässigt slagit tillbaka och därvid möjligen träffat P.E.J. med utsidan av näven. Slaget var av medelmåttig styrka. P.E.J. var vid denna tidpunkt helt oregerlig. G.C. fick loss P.E.J:s grepp och de "fick runt honom". P.E.J. ramlade därefter in mot väggen. L.T. såg att P.E.J. föll framåt och inåt i cellen men såg inte att han slog i huvudet. L.T. har aldrig stått i sängen i cellen och inte heller vare sig slagit eller sparkat P.E.J.. G.C. och L.T. var inne i cellen i någon eller några minuter.

I domen redovisades härefter vittnesutsagor av lokalvårdaren E.H., väktaren J.P., polisinspektören B.H., assistenten M.L. och receptionisten U.R.. Vidare återgavs ett av leg läkaren A.L. avgivet rättsintyg samt ett av rättsläkaren R.G. upprättat protokoll över rättsmedicinsk besiktning av P.E.J. d 28 aug 1979 jämte utlåtande över besiktningen. Protokollet och utlåtandet innehöll bl a följande:

Vid förrättningen kunde följande iakttagas och noteras:

6. Inom huden över pannan föreligger med centrum omkring 6 cm ovan ögonbrynsbågen och omkring 1 cm till vänster om medellinjen en snett nedåt höger ställd linjär sårskada, som är sårskorpebelagd men stadd i läkning samt sammansydd av två nylonstygn och bildande med sin längsaxel en vinkel med kroppens längsaxel av omkring 60°

7. Inom huden över det högra undre ögonlocket ses följande den undre ögonhåleranden en väsentligen tvärställd, omkring 3,5 cm bred och omkring 1 cm hög, vid den inre ögonvinkeln avbruten, något svagt brunaktigt mörkblåviolett hudmissfärgning med relativt skarpa ränder samt omgiven, särskilt inom de vänstra delarna av den högra ögonhåleregionen samt angränsande delar av det högra undre ögonlocket liksom den högra tinningen inom ett omkring 4 x 3 cm stort, tvärtställt område, av ljust gulbrun, oskarpt avgränsad, diffus hudmissfärgning.

14. Inom den högra delen av överläppens insida ses motsvarande den högra hörntanden en längsställd, omkring 0,6 cm hög och omkring 0,3 cm bred, mörkt blåviolett, något oskarpt avgränsad missfärgning av slemhinnan.

15. Inom slemhinnan över den högra delen av underläppens insida ses motsvarande den högra ögontanden en längsställd, omkring 0,9 cm hög och omkring 0,3 cm bred, mörkt blåviolett missfärgning inom slemhinnan.

- - -

Med stöd av uppgifterna i species facti samt fynden vid rättsmedicinska besiktningen får jag avgiva följande utlåtande:

att det vid undersökningen påvisats skador i form av dels en sammansydd sårskada inom pannan (6), dels hudmissfärgningar inom ansiktet och bröstet (7, 18, 19, 20, 21 och 22), dels ytliga blodutådringar inom slemhinnan över underläppen och överläppens insidor (14, 15);

att samtliga skador vid undersökningen ej varit helt färska och väl kunnat uppkomma inom de närmaste 3-8 dygnen föregående undersökningen; men

att skadorna inom bröstet uppkommit till följd av trubbigt yttre våld, men att deras utseende vid undersökningen och inbördes arrangemang varit alltför okarakteristisk för att medge närmare uttalande om uppkomstmekanismen (18, 19, 20, 21 och 22);

att skadorna inom ansiktet och läpparna (7, 14, 15) uppkommit till följd av trubbigt yttre våld samt att detta våld varit riktat mot den högra kindens övre och nedre del;

att detta trubbiga våld kan ha bestått i slag med knuten hand eller möjligen spark men att något bestämt uttalande om våldets närmare karaktär på grundval av den relativt långa tid efter skadetillfället företagna undersökningen, ej kan göras;

att skadan i pannan (6) med hänsyn till beskrivningen i föreliggande intyg utfärdat d 25 aug 1979 av leg läk A.L., synes ha haft karaktär av spricksår uppkommet till följd av trubbigt yttre våld; samt

att utseendet vid av mig företagen undersökning d 28 aug 1979, ej motsäger en sådan uppkomstmekanism;

att samtliga påvisade skador varit relativt ytliga; samt

att risk för framtida fysiska men avseende de beskrivna skadorna ej torde kunna föreligga.

Grundin hördes såsom sakkunnig och uppgav: På grundval av föreliggande beskrivningar av P.E.J:s skador samt syn av lokalförhållandena i cellen och demonstration av kontrahenternas inbördes positioner enligt de olika versionerna av händelseförloppet kan det inte uteslutas, att skadan på P.E.J:s panna uppkommit på sätt som denne uppgett. Det kan inte heller uteslutas, att denna skada uppkommit på sätt som G.C. och L.T. uppgett. På grundval av föreliggande beskrivningar av P.E.J:s skador kan ej heller någon av de två angivna uppkomstmekanismerna, P.E.J:s version respektive G.C:s och L.T:s version, anses vara mer sannolik än den andra.

TR:n anförde i sina domskäl vidare:

TR:n gör följande bedömning.

G.C. och L.T. å ena sidan och P.E.J. å den andra har lämnat olika versioner av vad som förekommit i arrestlokalen, och detta medför svårigheter vid bedömningen av vad som kan ha tilldragit sig där. Till en början finner TR:n emellertid, att ingenting stöder P.E.J:s uppgift om att G.C. och L.T. på kvällen d 23 aug 1979 varit inne i cellen och där övat våld mot P.E.J. eller hotat honom; det är för övrigt i denna del inte uteslutet, att P.E.J. kan ha sammanblandat händelserna de båda dagarna. Såvitt avser tillfället på kvällen d 23 aug 1979 kan alltså åtalet inte vinna bifall.

I vad härefter angår de två tillfällena d 24 aug 1979 är det klarlagt, att G.C. och L.T. varit inne i cellen hos P.E.J. samt att P.E.J. - som vid införandet i cellen kvällen innan inte haft några kroppsskador - efter G.C:s och L.T:s sista besök under eftermiddagen d 24 aug 1979 varit skadad bl a i pannan. Vid en sammanvägning av de för rätten tillgängliga omständigheterna, sådana de presenterats ovan i domen, finner TR:n att det, särskilt med hänsyn till E.H.s och P:s vittnesutsagor, måste anses framgå att P.E.J. såväl på morgonen som på eftermiddagen d 24 aug 1979 utsatts för våld från G.C:s och L.T:s sida och därvid skadats. Även om det finns all anledning att i målet utgå ifrån att G.C:s och L.T:s besök hos P.E.J. i cellen varit föranledda av G.C:s önskan att bl a få reda på var det från G.C. tillgripna godset fanns, kan det - bl a i brist på en säker bild av hela händelseförloppet i cellen vid de båda tillfällena - inte med visshet anses framgå, att det utövade våldet skett för att tvinga P.E.J. till bekännelse eller uttalanden i viss riktning såsom åklagaren påstått. Av motsvarande skäl är det ej heller utrett, att G.C. och L.T. hotat P.E.J. med våld eller eljest genom otillbörliga åtgärder försökt att tvinga denne till bekännelse eller andra uttalanden rörande det tillgripna godset. Åklagarens talan mot G.C. och L.T. för försök till olaga tvång kan följaktligen inte bifallas.

Såsom TR:n redan angivit måste det anses utrett, att G.C. och L.T. övat våld mot P.E.J. på morgonen och på eftermiddagen d 24 aug 1979. Åklagarens beskrivning av de gärningar, som läggs de tilltalade till last, innehåller otvetydigt påståenden om misshandel, och TR:n har därför nu att pröva om G.C. och L.T. gjort sig skyldiga till och kan fällas till ansvar för sådant brott. Ingen säker bild av hela händelseförloppet i cellen vid de båda tillfällena föreligger. Det oaktat finner TR:n - särskilt mot bakgrund av de tilltalades ärende utom tjänsten vid tillfällena i fråga - att det måste uteslutas, att de båda polismännen inne i cellen hos P.E.J. haft något godtagbart skäl att gripa till våld som skulle kunna betraktas som försvarligt i någon rimlig mening. Att G.C. och L.T. skulle ha använt våld för att freda sig mot P.E.J., dvs för att söka avvärja ett påbörjat eller överhängande angrepp på dem i cellen, är en så främmande tanke, att de tilltalades invändning om nödvärn inte förtjänar något TR:ns vidare avseende. Våldet måste betecknas som uppenbart oförsvarligt och det är med hänsyn bl a till utredningen om skadorna på P.E.J. att bedöma som misshandel. Denna har tvivelsutan förövats uppsåtligen och är inte ringa. G.C. och L.T. har på grund av sin förenade aktion gentemot P.E.J. enligt TR:ns mening att ta lika del i ansvaret för denna gärning. Var och en av de tilltalade skall därför dömas för misshandel.

Av utredningen i målet framgår, att G.C. och L.T. åsidosatt vad som gäller för myndighetsutövning genom att på sätt som åklagaren påstått utan tillstånd ha berett sig tillträde till cellen vid två tillfällen d 24 aug 1979 och kastat ut sängutrustning ur cellen. Däremot är det inte styrkt, att de tilltalade kastat ut tidningar ur cellen eller "påbörjat förhör" med P.E.J.. Det är uppenbart, att vad G.C. och L.T. låtit komma sig till last i det nu ifrågakomna hänseendet har medfört förfång för P.E.J. som vistades som arrestant i cellen, och detta förfång är inte ringa. Invändning från de tilltalades sida om att uppsåt här inte skulle föreligga kan lämnas helt utan avseende. G.C. och L.T. skall följaktligen också fällas till ansvar för myndighetsmissbruk.

Annan påföljd än fängelse kan inte komma i fråga.

Domslut. TR:n dömde envar av G.C. och L.T. jämlikt 3 kap 5 § och 20 kap 1 § 1 st BrB för misshandel och myndighetsmissbruk till fängelse 2 mån.

Vid Handens TR väcktes vidare åtal mot L.T. enligt följande:

1. Olaga tvång innefattande misshandel, alternativt ofredande. G.C. och L.T. har natten till d 29 juni 1980 under tjänstgöring som polismän vid ordningspolisavdelningen i Handens polisdistrikt företagit ett ingripande mot Jan P såsom misstänkt för inbrottsstöld tillsammans med en kamrat i en kiosk i Tyresö. Sedan Jan P gripits av de två polismännen och tillfrågats vem hans medbrottsling var har L.T. tilldelat honom ett knytnävsslag i ansiktet och därigenom tvingat honom att yppa kamratens namn. Knytnävsslaget har medfört smärta för Jan P.

2. Misshandel, alternativt ofredande. Kort därefter har Jan P placerats i en polisbil nära kiosken. L.T. har där tilldelat Jan P en örfil, som har medfört smärta för Jan P.

Ansvar yrkades även å G.C. och L.T. för myndighetsmissbruk.

TR:n (rådmannen Dahnell) fann i dom d 2 dec 1980 L.T. skyldig till olaga tvång och misshandel, vilket brott var att anse som ringa, och dömde honom jämlikt 4 kap 4 § 1 st och 3 kap 5 § BrB till 60 dagsböter å 40 kr.

Åtalet mot G.C. och L.T. för myndigbetsmissbruk ogillades.

Mot TR:ns domar fullföljdes talan i Svea HovR.

Åklagaren yrkade att G.C. och L.T. fälldes till ansvar enligt åtalet såvitt avsåg gärningarna d 24 aug 1979 och att straffet i vart fall skärptes. I fråga om domen d 2 dec 1980 fullföljde åklagaren talan endast beträffande påföljden för L.T. och yrkade straffskärpning.

G.C. och L.T. yrkade frikännande.

HovR:n (hovrättsrådet Å Holmberg, adj led Mörner, referent, och nämndemannen Palme) anförde i dom d 19 maj 1981:

Domskäl. 1. Åtalet mot G.C. och L.T. för försök till olaga tvång, som är grovt, och myndighetsmissbruk (TR:ns dom d 5 maj 1980).

I denna del skall till en början anmärkas att åtalet mot P.E.J. för inbrottsstöld i G.C:s bostad genom laga kraft vunnen dom ogillats av TR:n.

I HovR:n har förnyat förhör hållits med P.E.J., som i allt väsentligt vidhållit den berättelse han lämnat i TR:n, dock att han uppgivit sig numera vara osäker på om G.C. utdelat något slag.

G.C. och L.T. har i HovR:n förklarat att de, efter en gemensam överenskommelse, lämnat osanna uppgifter under förundersökningen och vid TR:n om vad som förekommit vid besöken i P.E.J:s cell men att de beslutat sig för att tala sanning i HovR:n. Deras till större delen sammanfallande berättelse inför HovR:n innehåller följande avvikelser från den som upptagits i TR:ns dom.

Anledningen till båda besöken i P.E.J:s cell var att få reda på var P.E.J. hade gjort av det gods som tillgripits vid inbrottet hos G.C.. Eftersom både G.C. och L.T. var övertygade om att det var P.E.J. som hade gjort inbrottet var de inte särskilt intresserade av att få honom att erkänna, utan ville bara veta var "grejerna" fanns. Det förekom att de besökte intagna i cellerna för att fråga om olika saker. P.E.J. var emellertid inte det minsta intresserad av att tala med dem utan skrek och levde mest hela tiden. Innan det andra besöket hade G.C. och L.T., på Hammarbäcks begäran, hämtat den man som kvällen innan berättat om inbrottet hos G.C.. Mannen hade därvid bekräftat sina uppgifter men hade även förklarat att han icke ville vittna eftersom han kände sig hotad av P.E.J.. Vidare hade G.C. och L.T., efter tips, gjort husrannsakan i en annan lägenhet och där hittat massor med stulet gods, som P.E.J. skulle ha lämnat som ersättning för narkotika. Detta gjorde att de kände sig än mer övertygade om att P.E.J. verkligen begått inbrottet hos G.C.. De gjorde därför ett nytt besök hos P.E.J. - trots att det första varit helt resultatlöst - och hoppades att han skulle bli lite mer medgörlig om han fick reda på vad de visste. Vid båda besöken tog G.C. ut sängkläderna strax efter det att de kommit in i cellen. Detta görs då och då om den intagne är bråkig och besvärlig. Vid det första besöket fick P.E.J. ett slag i ansiktet av L.T.. Vid det andra kom P.E.J:s huvud att slå emot bordet vid två tillfällen. När G.C. och L.T. kom in i cellen på eftermiddagen halvlåg P.E.J. med ryggen mot väggen vid sängens bortre kortända. Så fort de kom in satte P.E.J. händerna för öronen, böjde sig framåt och ville inte svara på polismännens frågor. För att de skulle kunna komma tilltals med P.E.J. försökte L.T. ta bort P.E.J:s händer och få honom att sitta upp genom att dra honom snett framåt mot den öppna delen av cellen. P.E.J. spjärnade emot och då L.T. släppte taget kom P.E.J:s huvud att två gånger dunka mot bordet. Den första dunken var helt lätt. Den andra däremot blev kanske kraftig och det måste ha varit denna som orsakat skadan i pannan. När L.T. drog P.E.J. framåt första gången hade han satt upp en fot på britsen. När L.T. drog P.E.J. framåt en andra gång hade L.T. redan flyttat P.E.J. en bit fram och dessutom vridit honom ut mot cellen, så att L.T. kunde ställa sig med bägge fötterna på britsen snett bakom P.E.J..

Utöver vad som sålunda angivits har G.C. berättat: Han kände till att P.E.J. var anhållen och att kriminalassistent B.H. var förundersökningsledare. Vid "utsättningen" på morgonen d 24 aug tilldelades G.C. och L.T. uppgifter utanför polisstationen. De begav sig i stället till P.E.J:s cell. Stämningen där blev upphetsad, P.E.J. skrek och "levde" och ville ej såsom polismännen önskade sätta sig upp. I och med att G.C. tog ut madrassen ur cellen vid besöket på morgonen reste sig P.E.J. upp och G.C. såg då att L.T. slog till P.E.J. med ett slag i ansiktet. Detta inträffade då dessa stod nära varann. Vid besöket i cellen på eftermiddagen ville de likaledes, att P.E.J., som vid deras ankomst dragit sig tillbaka mot väggen vid sängens huvudände, skulle sitta upp vid sidan av bordet. Han ville inte alls medverka till att tala med dem. De kom att "använda hårda ord" mot P.E.J., som möjligen hade sagt till polismännen att de inte hade med saken att göra. L.T. tog tag i P.E.J. någonstans i nacken. Eventuellt var det i håret i nacken, som G.C. tog. L.T. drog därefter P.E.J. framåt. Det kan sägas ha varit ett handgemäng där i cellen. Den första dunken uppfattade G.C. som oavsiktlig. Det är också möjligt att den andra var avsiktlig. Det är också möjligt att P.E.J. vid slutet av besöket ropat: "Inte mer." G.C. tänkte att om det här fortsätter blir det "katastrof' och han sade därför till L.T. att "nu går vi". G.C. vet ej säkert vem som kom med förslaget att de skulle lämna oriktiga uppgifter, men det var L.T. som hade utövat mest våld och hade mest intresse därav. G.C. har varit med om att L.T. använt större våld än nöden kräver vid tidigare tillfällen, men det har aldrig varit något allvarligt. G.C. blev därför överraskad av L.T:s agerande.

L.T. har på frågor uppgivit: Vid besöket i cellen på morgonen var P.E.J. oerhört provocerande - använde uttryck som snutdjävlar, grisar, fascister och andra okvädingsord. Det kan "mycket väl stämma" att L.T. i den upprörda stämningen genom en avvärjande rörelse råkade slå P.E.J. i ansiktet, men det kan ej ha varit med knuten näve.

Den i denna del av målet vid TR:n åberopade vittnesbevisningen har ånyo förebragts; E.H. och P. har hörts på nytt varemot de övriga vittnenas utsagor framlagts ur handlingarna. Vidare har förnyat sakkunnigförhör hållits med Grundin. Dessutom har förhör hållits med U.J. och A.L.. Jansson har hörts angående ett gripande av P.E.J. i febr 1980, och L. har hörts om arbetsförhållandena vid Handens polisstation.

Utredningen i målet kan enligt HovR:ns mening ej anses utvisa, att de skador på bålen som P.E.J. företett vid de rättsmedicinska undersökningarna åsamkats honom av G.C. och L.T. under besöken i cellen d 24 aug. Skadorna på huvudet måste däremot ha tillkommit efter P.E.J:s införande i cellen och det saknas anledning räkna med annat än att de uppkommit i samband med G.C:s och L.T:s båda besök.

De skador varom nu är fråga utgöres - såsom den rättsmedicinska utredningen utvisar - av dels en något till vänster om medellinjen i pannan belägen linjär sårskada, ca 3 cm lång och relativt djup, dels en nedom och intill höger öga till följd av trubbigt våld uppkommen skada med ett 3 x 4 cm stort, blårött missfärgat, kraftigt svullet ömmande område, dels en av trubbigt våld föranledd skada, som förorsakat blödning och svullnad vid höger mungipa, dels - likaledes på grund av trubbigt våld - på insidan av envar underläpp och överläpp på höger sida skador som föranlett blödning och missfärgning av slemhinnan.

Beträffande uppkomsten av nu ifrågavarande skador och händelseförloppet i övrigt finner HovR:n följande vara utrett. Vid två tillfällen d 24 aug har G.C. och L.T. utan vederbörligt tillstånd berett sig tillträde till P.E.J:s cell och påbörjat förhör med P.E.J. utan att ha erhållit uppdrag härtill. Vid det första tillfället har G.C. kastat ut sängutrustningen samt L.T. tilldelat P.E.J. ett slag på munnen. Av slaget har P.E.J. erhållit skadorna vid höger mungipa och på insidan av höger över- och underläpp. Vid det andra tillfället har G.C. åter kastat ut sängutrustningen samt L.T. slitit i P.E.J. och åstadkommit att dennes huvud två gånger dunkat mot bordet. Såret i P.E.J:s panna har uppstått vid den sista dunken. Hur skadan vid höger öga uppstått är oklart men det kan inte uteslutas att den varit en följdskada till såret i pannan. HovR:n finner icke styrkt att G.C. utövat något våld mot P.E.J., att L.T. utövat annat våld mot denne än ovan angivits eller att polismännen hotat P.E.J. med misshandel.

Vad som enligt det anförda befunnits ligga G.C. och L.T. till last föranleder till följande straffrättsliga bedömning.

G.C. och L.T. får anses ha haft sannolika skäl för sina misstankar att P.E.J. kunde lämna upplysningar om inbrottet i G.C:s bostad. De har själva deltagit såväl i gripandet av P.E.J. som vid husrannsakan i dennes bostad. Med hänsyn härtill och till vad L. i sitt vittnesmål uppgivit om rutinerna vid polisstationen kan G.C:s och L.T:s invändning att de trott sig ha rätt att besöka P.E.J. i cellen och ställa frågor om inbrottet ej lämnas utan avseende och då misstaget får anses ursäktligt skall åtalet lämnas utan bifall i denna del. Någon rimlig förklaring till G.C:s förfarande att kasta ut sängutrustningen har ej lämnats. G.C. kan inte ha varit okunnig om att förfarandet varit otillåtet. Då det medfört förfång för P.E.J. som ej är ringa skall G.C. härvidlag fällas till ansvar för myndighetsmissbruk vid två tillfällen. Någon omständighet som skulle kunna fritaga L.T. från ansvar för det slag som P.E.J. erhöll vid det första besöket har ej framkommit. Vid bedömningen av om P.E.J:s skador vid det andra tillfället åsamkats genom uppsåtlig misshandel av L.T., beaktar HovR:n att P.E.J:s berättelse i denna del framstår som mer trovärdig än L.T:s med hänsyn framför allt till att denne tillsammans med G.C. tidigare lämnat medvetet oriktiga uppgifter. HovR:n finner därför styrkt, att L.T. uppsåtligen orsakat att P.E.J:s huvud dunkat i bordet och att L.T:s uppsåt även omfattat att P.E.J. härav skulle åsamkas skada eller smärta. - På grund av vad som blivit känt om P.E.J:s person kan HovR:n ej bortse ifrån att denne vid de båda besöken i cellen kan ha uppträtt i hög grad provocerande och att detta utlöst det våld L.T. utövat. Det kan därför ej anses styrkt att våldet föregåtts av samråd med G.C. eller att det eljest skett med dennes gillande. Ej heller är det styrkt att våldet använts för att tvinga P.E.J. till bekännelse eller till uttalanden i viss riktning. Åtalet mot G.C. i denna del skall därför lämnas utan bifall medan L.T. skall fällas till ansvar för misshandel.

2. Åtalet mot L.T. för olaga tvång och misshandel (TR:ns dom d 2 dec 1980).

HovR:n finner L.T. skyldig till de gärningar som TR:n i överklagade domen lagt honom till last.

Med anledning av innehållet i 33 kap 9 § BrB har HovR:n inhämtat yttrande från LSt:n i Stockholms län i fråga om G.C. och L.T. kommer att avskedas från sina tjänster på grund av de gärningar de av TR:n funnits övertygade om.

HovR:n, som gjort en i väsentliga delar annan bedömning än TR:n, har vid straffmätningen icke beaktat möjligheten av ett eventuellt avskedande av G.C. och L.T..

G.C. bör ådömas böter.

Enligt 1 kap 6 § BrB skall L.T. för gärningarna dömas till en gemensam påföljd. Annan påföljd än fängelse kan inte komma i fråga.

Domslut. Med undanröjande av TR:ns dom i vad G.C. fällts till ansvar för misshandel, dömer HovR:n G.C. för myndighetsmissbruk till 40 dagsböter å 50 kr.

HovR:n ändrar TR:ns domar beträffande L.T. på det sättet att HovR:n, med undanröjande av straffbestämningarna i domarna, dömer L.T. för misshandel och olaga tvång jämlikt 3 kap 5 § och 4 kap 4 § BrB till fängelse 2 mån såsom gemensam påföljd.

Hovrättslagmannen Tillinger, med vilken nämndemannen Olovsson instämde, var skiljaktig och anförde: Såvitt nu gäller åtalet mot G.C. och L.T. för händelserna i P.E.J:s cell d 24 aug instämmer jag i de av majoriteten upptagna domskälen fram till det stycke i domen som börjar med ordet "Utredningen". Fortsättningsvis vill jag anföra följande.

Utredningen i målet kan enligt min mening ej med säkerhet anses utvisa att de skador i form av rivmärken och blånader på bålen, som P.E.J. företett vid de rättsmedicinska undersökningarna, åsamkats denne i arrestlokalerna på Handens polisstation d 24 aug 1979. Det saknas dock anledning antaga att P.E.J. själv vållat sig dessa skador; möjligen kan de ha uppkommit vid gripandet föregående dag. De skador P.E.J. haft på huvudet har däremot tillkommit efter P.E.J:s införande i cellen och det saknas anledning räkna med annat än att de uppkommit i samband med G.C:s och L.T:s båda besök i cellen d 24 aug. De skador varom nu är fråga utgöres - såsom den rättsmedicinska utredningen utvisar - av dels en något till vänster om medellinjen i pannan belägen linjär sårskada, ca 3 cm lång och relativt djup, dels en nedom och intill höger öga till följd av trubbigt våld uppkommen skada med ett 3 x 4 cm stort, blårött missfärgat, kraftigt svullet ömmande område dels en av trubbigt våld föranledd skada, som förorsakat blödning och svullnad vid höger mungipa dels - likaledes på grund av trubbigt våld - på insidan av envar av underläpp och överläpp på höger sida skador som föranlett blödning och missfärgning av slemhinnan. Beträffande nu nämnda skador på huvudet bör anmärkas att skadorna vid mungipan och läpparna kan ha uppstått på grund av ett våld. Att hematomet invid och nedom höger öga skulle ha uppkommit som en följdskada till det till vänster om medellinjen belägna såret i pannan - utan missfärgning även invid vänster öga - anser jag med hänsyn till omständigheterna så föga sannolikt att möjligheten därav kan uteslutas.

De uppgifter G.C. och L.T. lämnat angående de upplysningar de erhållit d 23 aug 1979 av en person vid namn V. angående inbrottet hos G.C. har ej vederlagts. Med anledning härav bör konstateras att G.C. och L.T. haft starka skäl för sina misstankar att P.E.J. haft med inbrottet eller det därvid tillgripna godset att skaffa.

Klart är att G.C. och L.T. då de vid två tillfällen d 24 aug uppsökte P.E.J. i cell nr 5 hade för avsikt att söka förmå honom att tala om var det vid inbrottet hos G.C. tillgripna godset fanns. Det är givet att P.E.J. inte kunde meddela detta utan att samtidigt röja sin befattning med stöldgodset. Vad G.C. och L.T. ville åvägabringa var alltså i realiteten ett erkännande av stölden eller olaglig befattning med stöldgodset.

Den i denna del av målet vid TR:n åberopade vittnesbevisningen har ånyo förebragts; E.H. och P. har hörts ånyo varemot de övriga vittnenas utsagor framlagts ur handlingarna. E.H. och P. har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom med följande tillägg eller förtydliganden.

- - -

Genom de tilltalades, målsägandens och ovannämnda vittnens uppgifter är utrett följande: Vid ettvart av de båda besök, som G.C. och L.T. gjorde i P.E.J:s cell har rått en upphetsad stämning. Klart är vidare att vid båda tillfällena uppstått bråk varvid handgripligheter och våld förekommit. Det har ej framkommit något som tyder på att våld eller bot om våld förekommit från P.E.J:s sida. Utredningen ger ej besked om hur länge polismännens besök varat men P.E.J:s berättelse och vittnesmålen - liksom i viss mån även G.C:s och L.T:s uppgifter - visar att besöken pågått någon tid, i vart fall ca fem minuter.

Vad först angår tillfället på morgonen framgår att P.E.J. erhållit i vart fall ett slag av L.T. mot huvudet. Med hänsyn till att P.E.J. inte varit våldsam och till omständigheterna i övrigt kan L.T:s invändning att det varit fråga om ett avvärjande eller reflexmässigt slag lämnas utan avseende.

Det är vidare klarlagt att P.E.J. vid polismännens besök hos honom på eftermiddagen fått sårskadan i pannan. L.T. har - såsom framgått - uppgivit att P.E.J. erhållit denna skada genom att denne själv råkat stöta huvudet i cellbordet två gånger. Detta skulle ha inträffat i samband med att L.T. sökt flytta P.E.J. från sängens övre kortända till dess mitt för att komma tilltals med denne samt att L.T. därvid också sökt ta ned P.E.J:s händer, som denne höll för öronen. Om dessa G.C:s och L.T:s uppgifter må först sägas, att - även om de felaktigt trott att de haft rätt hålla förhör med P.E.J. - det i allt fall måste ha stått klart för dem att de ej ägt utöva något som helst våld eller tvång för att genomföra förhöret. Utredningen visar att P.E.J. också invänt mot deras rätt att förhöra honom. Det är därför svårt att förstå varför de ej avbrutit detta "förhör" - liksom för övrigt också förhöret på morgonen - i ett tidigt skede. Vad så särskilt angår frågan huruvida skadan i pannan uppkommit till följd av uppsåtligt våld eller ej, så är det i och för sig osannolikt att de två polismännen ej skulle kunna förflytta P.E.J. ett kort stycke i cellen eller ta ned dennes händer från öronen utan att P.E.J:s huvud två gånger skulle slå i bordet. P.E.J. har från utredningens början påstått att hans huvud avsiktligt dunkats i bordet. Även om hans berättelse om händelserna i cellen ifrågavarande dag i åtskilliga hänseenden må vara överdriven eller i viss mån oriktig så måste den i detta avseende tillmätas betydelse, särskilt som han redan till P. omnämnt att polismännen slagit hans huvud i bordet. I detta sammanhang må än vidare anmärkas att G.C. och L.T. icke gjort anmälan om de skador P.E. ådragit sig, något som hade varit naturligt om dessa vållats genom olyckshändelse. Jag finner alltså utrett att P.E.J. blivit utsatt för uppsåtlig misshandel vid ifrågavarande tillfälle. L.T:s och P.E.J:s uppgifter ger vid handen att misshandeln mot pannan förövats av L.T..

Endast endera av P.E.J:s skador vid höger öga och skadorna vid höger sida av munnen kan ha uppkommit vid det slag mot huvudet som L.T. enligt det föregående utdelat på förmiddagen den 24. Utöver vad ovan upptagits måste alltså konstateras, att ytterligare slag utdelats mot P.E.J.. Det har ej kunnat klarläggas vilkendera av G.C. och L.T. som utfört denna misshandel.

Det har alltså befunnits att L.T. misshandlat P.E.J.. I fråga om G.C:s ställning i förhållande till denna misshandel skall anmärkas, att han kan antagas ha varit den drivande kraften bakom besöken i cellen, eftersom det var hos honom P.E.J. antogs ha förövat inbrott, att han på grund av längre tjänstetid varit L.T:s förman då de tjänstgjort tillsammans, att han enligt egen uppgift känt till att L.T. haft häftigt humör och för övrigt fått denna kunskap bekräftad vid det första besöket, att han hela tiden varit närvarande i det mycket trånga utrymme som cellen utgjort, att det varit G.C. som vid båda tillfällena kastat ut sängkläderna ur cellen, samt att han vid det andra besöket känt till att L.T. på förmiddagen slagit P.E.J..

Det skall i anslutning till det nyss sagda anmärkas att G.C. flera gånger särskilt tillfrågats om anledningen till att han vid båda tillfällena strax efter ankomsten till cellen kastat ut sängutrustningen. G.C. har ej kunnat lämna någon rimlig förklaring härtill. Enligt min mening kan syftet ej ha varit berättigat i den situation som förelåg. Man kan räkna med att cellens mjuka föremål avlägsnades för att sätta press på P.E.J., för att denne ej skulle kunna skydda sig med den, för att spår efter misshandel ej skulle avsättas därå eller för att uppnå något jämförbart syfte.

Såsom tidigare framhållits har G.C. och L.T. med hänsyn till de upplysningar de erhållit av V. haft starka skäl för misstanke att P.E.J. haft med inbrottsstölden hos G.C. att skaffa. Det är också ställt utom tvivel att avsikten med G.C:s och L.T:s båda besök i cellen varit att förmå P.E.J. att göra medgivanden om de tillgripna föremålen dvs om sin roll vid inbrottet eller vid hanteringen av det tillgripna. Vad som förekom i cellen - den omvittnade högljudda ordväxlingen och tumultet, utkastandet av sängkläderna samt våldet mot P.E.J. - måste i sin helhet ses som ett led i denna avsikt. P.E.J. har alltså utsatts för ett försök till olaga tvång. Tvånget riktades mot en person som var intagen i en trång cell, där han ej hade några möjligheter att dra sig undan och var praktiskt taget försvarslös mot de båda polismännen. Ett framtvingande av bekännelsen måste under dessa och övriga i målet framkomna omständigheter ses som ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten. Det olaga tvånget hade därför, om det fullbordats, varit att anse som grovt.

L.T:s deltagande i försöket till olaga tvång är med hänsyn till att han, enligt vad tidigare konstaterats, misshandlat P.E.J. otvivelaktigt att bedöma som gärningsmannaskap.

Tidigare har konstaterats att G.C:s och L.T:s besök i P.E.J:s cell ej varit helt kortvariga utan pågått någon tid, troligen omkring fem minuter. G.C. hade ostridigt på grund av innehållet i 6 § polisinstruktionen att i förhållande till L.T. utöva befälet. G.C. hade följaktligen kunnat avbryta besöken i cellen, när dessa efter hand allt mer utvecklades till något annat än vad som skulle kunna karakteriseras som i och för sig tillbörliga förhör. G.C. har emellertid icke inskridit på detta sätt utan har i stället vid båda tillfällena i ett inledande skede av besöken avlägsnat sängutrustningen ur cellen, en åtgärd, om vars innebörd jag nyss uttalat min mening och som inte kan tolkas annat än som ett bot att det fortsatta "förhöret" skulle kunna ta en för P.E.J. obehaglig vändning. Även om det ej bevisats att G.C. själv använt fysiskt våld mot P.E.J. måste han likväl på grund av det anförda och genom sin närvaro under besöken även han anses ha gjort sig skyldig till försök till olaga tvång som är grovt.

I fråga om påföljden för G.C. och om ansvar för L.T. för olaga tvång och misshandel d 29 juni 1980 var Tillinger och Olovsson ense med övriga ledamöter.

Beträffande påföljden för G.T. anförde Tillinger, med instämmande av Olovsson, följande:

Vid bestämmande av påföljd för G.T. har jag att utgå från majoritetens bedömning av åtalen mot denne. Även med denna utgångspunkt ser jag allvarligare än majoriteten på vad G.T. låtit komma sig till last. Särskilt måste framhållas, att han enligt HovR:ns bedömning vid fyra särskilda tillfällen under tjänsteutövning burit band på personer, som omhändertagits. Domstolarna ingriper oftast med kraft till skyddande av poliskåren då polismän utsätts för våld. Grunden härför är, som bekant, att polismän icke skall behöva utstå övergrepp när de fullgör sin tjänsteplikt. Det är då - å andra sidan - av vikt att enskilda polismän ej gör sig skyldiga till övergrepp mot allmänheten. När så sker måste likaledes den straffrättsliga reaktionen bli kraftfull.

Jag bestämmer påföljden för G.T. till fängelse 3 mån.

Riksåklagaren sökte revision. Han yrkade, att G.C. måtte fällas till ansvar, i första hand, för försök till olaga tvång som är grovt och, i andra hand, för misshandel eller medhjälp till misshandel samt, i sista hand, för myndighetsmissbruk. Vidare yrkades att påföljden för G.C:s brottslighet, vid bifall till vad som yrkats i första eller andra hand, bestämdes till fängelse.

Riksåklagaren yrkade att L.T. måtte fällas till ansvar - förutom för misshandel och olaga tvång d 29 juni 1980 - för försök till olaga tvång som är grovt eller, i andra hand, misshandel samt att påföljden för L.T:s brottslighet i vart fall bestämdes till ett längre fängelsestraff än det HovR:n utmätt.

G.C. och L.T. bestred, var för sin del, ändringsyrkandena.

Även G.C. och L.T. sökte revision, men HD fann ej skäl meddela prövningstillstånd i anledning av deras revisionstalan.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Brundin, Welamson, Hessler, Nordenson och Jermsten, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. I fråga om händelserna d 24 aug 1979 har riksåklagaren förklarat sig inte göra gällande att de tilltalade under de två besöken i P.E.J:s cell utövat annat våld än HovR:n funnit styrkt i målet. Såvitt avser yrkandet om ansvar å G.C. för myndighetsmissbruk har riksåklagaren vidare förklarat att han inte lägger G.C. annat till last än att denne vid båda besöken kastat ut sängutrustningen ur cellen.

I HD har P.E.J. hörts på nytt. Han har därvid lämnat en berättelse som i stora drag överensstämmer med vad som antecknats i TR:ns dom. I fråga om vissa detaljer i händelseförloppet är följande ändrade uppgifter och tillägg att notera. Det kan vara möjligt att tidigare berättelser om det våld som förekom i samband med att P.E.J. d 23 aug 1979 infördes till polisstationen varit något "överdrivna". Det är vidare tänkbart att P.E.J. misstagit sig beträffande det påstådda besöket av G.C. och L.T. i hans cell samma dags kväll. Vid de två besöken d 24 aug, vilka båda pågick 3-6 minuter, var det G.C. som kastade ut sängutrustningen ur cellen. Även av andra skäl uppfattade P.E.J. G.C. som "den drivande". Det var således G.C. som ställde alla frågor till P.E.J., samtidigt som L.T. i huvudsak svarade för handgripligheterna.

Vad G.C. och L.T. i denna del av målet har berättat inför HD överensstämmer i huvudsak med vad som antecknats i HovR:ns dom. Särskilt i G.C:s redogörelse har dock lämnats vissa uppgifter som framstår som beaktansvärda avvikelser. G.C. har sålunda uppgivit följande. Vid besöket i cellen på morgonen fattade G.C. "rent reflexmässigt" tag i sängkläderna, som hasat ned från britsen, och lyfte ut dem ur cellen. Detta skedde först mot slutet av besöket. När han därefter återkom in i cellen, såg han hur P.E.J., som då stod rätt nära L.T., fick ett slag i ansiktet, troligen utdelat med utsidan av en öppen hand. En mycket kort stund därefter lämnade såväl han själv som L.T. cellen, eftersom P.E.J. på grund av slaget blivit ännu mera hysterisk än tidigare och det därför blev helt meningslöst att försöka komma tilltals med honom. Även på eftermiddagen togs sängutrustningen ut ur cellen alldeles mot slutet av G.C:s och L.T:s vistelse där. I samband med att P.E.J:s huvud första gången kom i kontakt med bordet i cellen - när L.T. försökte få bort P.E.J:s händer från dennes huvud - hade sängkläderna åkt ner på golvet "där de låg i vägen". Det andra tillfället då P.E.J:s huvud slog i bordet inträffade nästan omedelbart efter det att G.C. återvänt in i cellen.

Av utredningen framgår till en början att L.T. under de båda polismännens första besök i cellen d 24 aug tilldelade P.E.J. ett slag på munnen, vilket förorsakade en del skador på munnens högra sida (punkterna 14 och 15 i protokollet från G:s rättsmedicinska besiktning av P.E.J. d 28 aug 1979) och ledde till visst blodflöde. Det är vidare utrett att P.E.J. under G.C:s och L.T:s besök på eftermiddagen d 24 aug åsamkades ett blödande sår i pannan (punkt 6 i protokollet) samt en skada vid högra ögat (punkt 7 i protokollet). Även dessa skador har uppkommit i samband med att L.T. varit i kroppskontakt med P.E.J..

Utredningen ger vidare vid handen att de båda besöken i P.E.J:s cell varade åtminstone några minuter. Av samstämmiga uppgifter framgår även att det var högljutt och bråkigt i cellen; vittnena E.H. och J.P. hade intrycket att någon "fick stryk".

L.T. har påstått att slaget mot P.E.J:s ansikte under besöket på morgonen, vilket slag utdelades med baksidan av L.T:s öppna hand, visserligen var avsiktligt men uteslutande betingades av att han uppfattade sig vara i en nödvärnssituation. Utredningen angående de omständigheter under vilka slaget utdelades visar emellertid att det inte kan ha funnits något fog för ens ett antagande om att det i sammanhanget förelåg någon fara för ett förestående angrepp från P.E.J:s sida.

Beträffande händelserna på eftermiddagen har L.T. gjort gällande, att de aktuella skadorna i P.E.J:s ansikte uppkom av våda i samband med att L.T. försökte få bort P.E.J:s händer från huvudet och få P.E.J. att "sitta upp ordentligt"; L.T. sökte därvid dra fram P.E.J. från britsens huvudända - bredvid det väggfasta bordet - mot britsens mitt och cellens mera öppna utrymmen. G.C. har i denna del berättat, att han fick det intrycket att den första huvuddunkningen mot bordet mycket väl kan ha skett oavsiktligt; när han sedan såg att P.E.J:s huvud åter åkte ner i bordet, förstod han emellertid att det då kanske inte var fråga om en olyckshändelse.

P.E.J:s berättelse i målet har präglats av häftiga aggressioner mot polismän i allmänhet och de båda tilltalade i synnerhet. Hans under förundersökningen och i domstolarna lämnade redogörelser för olika händelseförlopp har också på åtskilliga punkter visat sig vara direkt felaktiga eller starkt överdrivna. Mot bakgrund av dessa omständigheter måste tillförlitligheten av hans övriga uppgifter bedömas med stor försiktighet. Annan utredning i målet bestyrker dock bl a hans påstående att de huvuddunkningar som han blev utsatt för under eftermiddagen inte skedde av våda utan framkallades avsiktligt.

Genom utredningen i målet är sålunda styrkt att L.T. utövat misshandel och annat våld mot P.E.J. i den utsträckning som HovR:n funnit.

Av G.C:s och L.T:s egna uppgifter framgår ytterligare följande. Redan i samband med att P.E.J. greps var de övertygade om att denne hade utfört inbrottet i G.C:s lägenhet. Oaktat de enligt ordergivningen vid början av deras tjänstgöringspass på morgonen d 24 aug fått till uppgift att ombesörja områdesbevakning i Brandbergen och Handen, använde de passet huvudsakligen till att med stor energi och på delvis egna initiativ söka lösa frågorna kring det aktuella inbrottet. Resultatet av dessa aktiviteter gjorde dem ännu mera övertygade om P.E.J:s gärningsmannaskap. Vid tiden för det sista besöket i P.E.J:s cell kände de irritation över de negativa resultaten av B.H.s förundersökning. De var besvikna över att den person som föregående kväll spontant lämnat dem upplysningen om P.E.J:s anknytning till inbrottet och som de tidigare under dagen hade tagit med in till polisstationen inte hade blivit hörd. Syftet med deras besök i P.E.J:s cell var att få reda på var stöldgodset fanns. Vid det första besöket frågade de P.E.J. upprepade gånger "var grejorna fanns", och även vid det andra besöket hade de hela tiden denna fråga i tankarna.

Mot bakgrund av vad sålunda upptagits angående G.C:s och L.T:s engagemang i saken måste det hållas för visst, att den våldsutövning som förekommit under de båda besöken i cellen - och i vilken förfarandet med sängkläderna måste anses ha ingått som ett led - skett i samförstånd mellan G.C. och L.T.. De är därför båda att anse som gärningsmän med avseende på våldsutövningen. Det måste också anses styrkt att de handlat i syfte att förmå P.E.J. att erkänna att han tagit brottslig befattning med den egendom som tillgripits hos G.C..

Det ter sig naturligt att P.E.J., när han gripits såsom misstänkt för brott, uppfattat sin situation som pressande. Under sådana förhållanden måste det för P.E.J. ha framstått som ett svårt övergrepp, när polismännen i det trånga cellutrymmet utsatte honom för den form av våldsamt "förhör" som det här var fråga om. Den omständigheten att ingen på polisstationen närvarande befattningshavare brydde sig om att kontrollera vad som försiggick i cellen - trots att P.E.J. enligt samstämmiga uppgifter var ytterst högljudd - måste ha förstärkt P.E.J:s känsla av att han befann sig i ett utsatt läge. G.C. och L.T. måste ha varit medvetna om samtliga nu nämnda förhållanden. De har sålunda hänsynslöst utnyttjat sin tjänsteställning. Härtill kommer att den upprepade misshandeln av P.E.J. redan i sig var av förhållandevis allvarlig karaktär.

För den händelse G.C:s och L.T:s gärningar hade lett till åsyftat resultat, skulle med hänsyn till nu anförda förhållanden envar av dem ha gjort sig skyldig till olaga tvång som är grovt. G.C. och L.T. skall därför fällas till ansvar för försök till sådant brott.

Såsom TR:n och HovR:n funnit, har L.T. d 29 juni 1980 gjort sig skyldig till olaga tvång och misshandel.

Annan påföljd för G.C. och L.T. än fängelse kan inte komma i fråga.

LSt:n i Stockholms län har i yttrande d 18 dec 1980 till HovR:n anfört bl a, att - om TR:ns dom står fast eller åklagarens yrkande vinner bifall - LSt:n med hänsyn till då kända förhållanden, och om speciella omständigheter inte skulle framkomma vid det administrativa förfarandet i detta hänseende, kommer att avskeda G.C. och L.T..

Mot bakgrund av innehållet i LSt:ns yttrande och under beaktande av det betydande men som ett avsked skulle innebära för G.C. och L.T. bör påföljden för envar av dem, med tillämpning av bestämmelsen i 33 kap 9 § BrB, nedsättas väsentligt under vad som eljest bort följa på deras brott.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom beträffande G.C. dömer HD G.C., enligt 4 kap 4 § 2 st och 23 kap 1 § BrB samt med tillämpning av 33 kap 9 § samma balk, för försök till olaga tvång som är grovt till fängelse 3 mån.

Med ändring av HovR:ns dom beträffande L.T. dömer HD L.T., enligt 3 kap 5 §, 4 kap 4 § 1 och 2 st och 23 kap 1 § BrB samt med tillämpning av 33 kap 9 § samma balk, för misshandel, olaga tvång och försök till olaga tvång som är grovt till fängelse 4 mån.

Metadata

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2005 s. 661: Ett avskedande från en anställning skall beaktas vid straffmätningen även när brottet begåtts i anställningen.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation