NJA 1982 s. 520

(Jfr 1972 s 358)

Italiens ambassad i Stockholm hemställde i verbalnote d 2 april 1982 till utrikesdepartementet, under hänvisning till den europeiska utlämningskonventionen d 13 dec 1957, att italienske medborgaren M.L. måtte utlämnas till Italien.

Till stöd för framställningen åberopades två av undersökningsdomare i Milano d 27 aug 1981 och d 12 okt samma år utfärdade häktningsorder beträffande M.L. med anledning av att denne misstänktes för brottsligt förfarande i följande hänseenden:

- Från slutet av sommaren 1978 till någon dag i slutet av juni 1981 har M.L. - i avsikt att med våld omstörta den italienska statens ekonomiska och sociala system samt ta initiativet till väpnat uppror och inbördeskrig - deltagit som organisatör i en beväpnad liga som i Milano med omnejd, Varese, Turin och andra orter i Italien verkar för utbredning av väpnad kamp. Därvid har man använt sig av värvning av nya medlemmar, innehav av vapen, ammunition och sprängämnen nödvändiga för fullföljande av ligans syften, författande, utskrift och spridning av flygblad, i vilka den väpnade kampen förhärligas och man påtar sig ansvaret för attentat mot personer, skadegörelse och andra brott som ligan begått. Vidare har man verkat genom att köpa och hyra lägenheter att användas som baser för organisationen, förfalskning av identitetshandlingar, bilnummerskyltar och körkort samt anskaffande av pengar genom att föröva brott, bl a väpnat rån.

- Den 14 febr 1980 har M.L. - med uppsåt att åstadkomma skada på annans egendom - tillsammans med andra placerat en brandbomb invid stängslet kring Fiats billager hos en transportfirma i Carimate. Den tidsinställda tändningen hade inkopplats, innan M.L. och de andra avlägsnade sig från platsen. På grund av tändmekanismens bristande funktion kom gärningen ej att fullbordas. Försvårande omständigheter är att gärningen förövats i terroristiskt syfte och för att omstörta den demokratiska ordningen.

- Genom den under 2 angivna gärningen - som förövats i avsikt att omstörta statens ordning och att genom attentat utsätta samhällets säkerhet för fara - har M.L. även gjort sig skyldig till brott bestående i att han innehaft och olovligen placerat den tidsinställda brandbomben på allmän plats samt att han tillsammans med andra under tiden omedelbart före d 14 febr 1980 tillverkat laddningen i fråga. Försvårande omständighet är att tillverkningen och utplaceringen av bomben skett i terroristiskt syfte och för att omstörta den demokratiska ordningen.

- M.L. har slutligen i febr 1980 i Como och Saronno tillsammans med andra ligamedlemmar offentligen uppmanat andra att begå sådana brott, som kännetecknar den väpnade ligans omstörtande verksamhet, nämligen uppror mot staten och inbördeskrig. Han har därvid likaledes offentligen förespråkat sådana brott och bedrivit propaganda för omstörtande med våld av statens ekonomiska och sociala system. Propagandan har bedrivits genom att ligans medlemmar författat, utskrivit och spritt stencilerade flygblad samt gjort telefonpåringningar till tidningar, därvid ligan påtagit sig ansvaret för attentatsförsöket mot Fiats billager jämte andra attentat.

Sedan ärendet överlämnats till riksåklagaren och denne verkställt föreskriven utredning, överlämnade riksåklagaren d 6 maj 1982 jämlikt 17 § lagen (1957:668) om utlämning för brott jämte eget yttrande ärendet till HD.

M.L. bestred bifall till framställningen om utlämning.

Mölndals TR förklarade d 23 april 1982 M.L. häktad i utlämningsärendet.

I sitt yttrande d 5 maj 1982 anförde riksåklagaren bl a:

Gärningarna under 1. och 3. torde motsvara någon form av högmålsbrott enligt svensk lag. Eftersom M.L. påstås ha fungerat inte bara som medlem utan som organisatör i sammanslutningen torde utöver olovlig kårverksamhet såväl uppror som väpnat hot mot laglig ordning kunna komma i fråga. För ansvar för fullbordat uppror krävs att en handling företagits som innebär verklig fara för att brottsplanen skall komma att realiseras. Något sådant har inte påståtts utan vad som lagts M.L. till last är åtgärder av förberedelse- och stämplingsnatur. Med hänsyn till vad som blivit upplyst om organisationens verksamhet och omfattning kan hävdas att det förelegat icke ringa fara för att fullbordat uppror skulle komma till stånd. Under denna förutsättning torde gärningarna enligt svensk lag motsvara förberedelse eller stämpling till uppror i förening med väpnat hot mot laglig ordning eller medhjälp därtill. I vart fall torde gärningarna kunna bedömas som olovlig kårverksamhet. Gärningarna under 2. och 4. får enligt svensk lag anses motsvara försök till mordbrand respektive uppvigling. Hinder för utlämning torde således inte möta enligt 4 § utlämningslagen. - Som hinder för utlämning har M.L. i första hand åberopat att han inte begått de ifrågavarande gärningarna. Enligt 9 § 3 st utlämningslagen sammanställt med europeiska utlämningskonventionen skall emellertid häktningsbeslut som meddelats av domare i Italien godtagas som grund för utlämning, om det ej framgår att häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. Någon omständighet som utvisar att ifrågavarande häktningsbeslut skulle vara oriktiga har inte framkommit. På grund härav innefattar 9 § ej hinder mot utlämning. - Som hinder mot utlämning har M.L. i andra hand åberopat, att gärningarna är att anse som politiska brott. Enligt 6 § 1 st utlämningslagen må utlämning ej beviljas för politiskt brott. Innefattar gärningen tillika brott av icke politisk beskaffenhet må enligt andra stycket samma paragraf utlämning beviljas för det brottet, såframt gärningen i det särskilda fallet prövas övervägande ha karaktär av ett icke politiskt brott. - Begreppet politiskt brott har inte närmare definierats, vare sig i lagtext eller på annat sätt. Enligt vedertagen internationell uppfattning avses därmed i vart fall brott som riktar sig mot statens säkerhet eller samhällsordningen, s k absolut-politiska brott. Som exempel på sådana brott kan nämnas uppror, väpnat hot mot laglig ordning, högförräderi och spioneri. I vad mån begreppet politiskt brott innefattar också brott av allmän karaktär, såsom mord, dråp, mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, i vilka ingår ett politiskt moment, s k relativt-politiska brott, är mera oklart. Av förarbetena till utlämningslagen (NJA II 1913 s 336 ff och 1958 s 19 ff) torde dock kunna utläsas att politiska motiv i sig inte är tillräckligt för att göra en gärning till politiskt brott i vart fall såvitt avser de allmänt sett grövsta brotten. När det gäller brott av denna kategori anses brottet såsom politiskt endast om det förövats i samband med och i avsikt att främja ett absolut-politiskt brott. Ett brott som begåtts utan samband med något verkligt försök att omstörta den bestående samhällsordningen anses således inte böra medföra frihet från utlämning. (Se NJA 1972 s 358 och där gjorda hänvisningar.) - Om gärningarna under 1. och 3. bedöms som förberedelse/stämpling till uppror och/eller medhjälp till väpnat hot mot laglig ordning föreligger beträffande dessa gärningar otvivelaktigt sådant absolut-politiskt brott som enligt 6 § 1 st utgör hinder för utlämning. Såväl försök till mordbrand som uppvigling är att anse som relativt-politiska brott. De har båda förövats i avsikt att främja nyssnämnda absolut-politiska brott. Eftersom uppviglingen gått ut på att uppmana eller söka förleda till bl a uppror torde sambandet med det absolut-politiska brottet vara så uttalat, att även denna gärning bör bedömas som politiskt brott. Även mordbrandsbrottet har onekligen samband med det absolut-politiska brottet. Sistnämnda brott har emellertid i allt väsentligt stannat på förberedelseplanet. Med hänsyn härtill och då mordbrandsobjektet uteslutande avsett egendom tillhörande civil näringsverksamhet anser jag mig böra inta den ståndpunkten, att mordbrandsbrottet övervägande har karaktär av ett icke politiskt brott. - Om gärningarna under 1. och 3. i stället anses motsvara olovlig kårverksamhet blir bedömningen mera vansklig. Gärningsbeskrivningen i nämnda brott skiljer sig ganska markant från vad som vanligen brukar betecknas som högmålsbrott, nämligen direkta angrepp på statens bestånd eller på statsöverhuvudet. Sålunda krävs inte någon utredning om att den olagliga sammanslutningen skall användas i något brottsligt syfte. Det förtjänar vidare påpekas att detta brott före 1948 års lagstiftning om brott mot staten och allmänheten var straffbelagt inte i strafflagen utan i en särskild lag om förbud mot vissa sammanslutningar. På grund av dessa omständigheter gör jag gällande att olovlig kårverksamhet inte bör betraktas annat än som ett relativt-politiskt brott. Om denna bedömning är riktig har såväl detta brott som mordbrands- och uppviglingsbrottet förövats utan samband med ett absolut-politiskt brott. I enlighet med vad som tidigare anförts får vid denna prövning samtliga gärningar anses övervägande ha karaktären av icke politiska brott. - Mot utlämning har M.L. vidare invänt att det på grund av hans personliga förhållanden, huvudsakligen avseende hans sammanboende med en svensk kvinna, skulle vara uppenbart oförenligt med humanitetens krav att utlämna honom. Vad M.L. i detta hänseende åberopat kan inte anses utgöra hinder mot utlämning. Hinder för den begärda utlämningen torde inte heller i övrigt föreligga.

Efter föredragning av ärendet hölls på begäran av M.L. förhandling inför HD.

HD (JustR:n Westerlind, Ulveson, Erik N, Vängby och Ehrner, referent) beslöt avge följande yttrande: M.L. har bestritt att han begått någon av de påtalade gärningarna och hävdat att hinder mot utlämning föreligger enligt 6, 7, 8 och 9 §§ utlämningslagen.

Vad först gäller invändningen om hinder enligt 6 § utlämningslagen har M.L. hävdat att samtliga gärningar under punkterna 1-4 är att bedöma som politiska brott. Vad som läggs M.L. till last enligt punkterna 1 och 4 anger den italienska staten såsom det yttersta angreppsobjektet och uppror och inbördeskrig som åsyftade medel för sådant angrepp. Gärningsbeskrivningarna passar väl in på någon eller olika former av högmålsbrott enligt svensk lag. Med denna karaktär får brotten bedömas som politiska. Hinder mot utlämning av M.L. för dessa gärningar föreligger alltså enligt 6 § 1 st utlämningslagen.

De i punkterna 2 och 3 beskrivna gärningarna skulle enligt svensk lag bedömas som ett brott. Med hänsyn till att brottets fullbordan enligt vad utredningen får anses ge vid handen skulle ha inneburit fara för omfattande förstörelse av annans egendom är brottet att anse som försök till mordbrand. I gärningsbeskrivningen har under punkterna 2 och 3 som försvårande omständighet angivits att gärningen förövats i terroristiskt syfte och för att omstörta den demokratiska ordningen. Att en gärning har politiskt motiv är, när såsom här gärningen innefattar ett allmänt brott, ej tillräckligt för att den skall bedömas som politiskt brott i den mening som avses i 6 § 1 st utlämningslagen. Det är här fråga om ett s k relativt-politiskt brott. Vid bedömande huruvida gärningen övervägande äger karaktären av ett icke politiskt brott bör såsom framgår av förarbetena till 1913 och 1957 års utlämningslagar (se NJA 111 913 s 339 och 1958 s 19 ff) de objektiva omständigheterna vid brottets förövande tillmätas tillbörlig betydelse. Föremål för mordbrandsförsöket var det billager som fanns på platsen. Detta lager tillhörde inte staten utan Fiat-koncernen. Gärningen skulle sålunda i första hand komma att tillfoga enskilda intressen ekonomisk skada som kunde befaras få stor omfattning. Mordbrandsförsöket hade inte samband med några pågående politiska oroligheter av typen inbördeskrig eller väpnat uppror. Den organisation som påtog sig ansvaret för angreppet på Fiat-lagret och som M.L. uppgivits tillhöra synes ha haft verksamheten begränsad till vissa områden i norra Italien. Fråga är inte om någon separatiströrelse. Med hänsyn till det nu sagda framstår mordbrandsförsöket från politisk synpunkt mer som en destruktiv skrämselaktion i missnöje över det bestående systemet än som ett i nämnvärd mån verksamt led i fullföljandet av syftet att omstörta den politiska ordningen i Italien. Vid en samlad bedömning får av nu angivna skäl mordbrandsförsöket eller således gärningarna under punkterna 2 och 3 anses övervägande äga karaktären av ett icke politiskt brott. Hinder mot utlämning för dessa gärningar föreligger alltså inte enligt 6 § utlämningslagen; här bör dock erinras om att regeringen för det fall att utlämning beviljas för dessa gärningar skall enligt 12 § 2 st utlämningslagen särskilt ange att M.L. inte må straffas såsom för politiskt brott.

Beträffande gärningarna under punkterna 2 och 3 behandlas härefter först M.L:s invändning att hinder mot utlämning föreligger enligt 9 § utlämningslagen. Såväl Sverige som Italien har ratificerat 1957 års europeiska utlämningskonvention. Konventionen är i förevarande fall tillämplig eftersom gärningarna under punkterna 2 och 3 såväl enligt svensk lag som enligt italiensk lag - även med uteslutande av de åberopade försvårande omständigheterna - kan leda till så högt straff som enligt artikel 2 förutsättes. Konventionen innebär bl a att i avtalsslutande stat avkunnat häktningsbeslut skall god tagas av annan avtalsslutande stat. Sverige har vid depositionen av ratifikationsinstrumentet gjort det förbehållet att Sverige skall ha rätt att vägra utlämning, om i det särskilda fallet framgår att häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt (se prop 1978/79:80 s 12). Konventionen utgör sådan överenskommelse som åsyftas i 9 § 3 st utlämningslagen, vilket stycke således äger tillämpning i förevarande fall. Häktningsbesluten är utfärdade av domare. Någon omständighet som utvisar att de är uppenbart oriktiga har inte framkommit. Hinder mot utlämning för gärningarna under punkterna 2 och 3 föreligger av nu angivna skäl inte heller enligt 9 § utlämningslagen.

Vid åberopande av hinder mot utlämning enligt 7 § utlämningslagen har M.L. särskilt framhållit att han genom utlämning till italienska myndigheter skulle komma att utsättas för politisk förföljelse i den meningen att han riskerar långvarigt frihetsberövande före en slutlig domstolsprövning. Varken vad M.L. sålunda åberopat eller vad i övrigt framkommit kan anses utgöra hinder enligt 7 § utlämningslagen mot utlämning av M.L. till Italien för gärningarna under punkterna 2 och 3.

Vad slutligen angår invändningen om hinder mot utlämning enligt 8 § utlämningslagen har M.L. åberopat att det på grund av hans bindningar till Sverige och till hans svenska fästmö skulle vara uppenbart oförenligt med humanitetens krav att han utlämnades till Italien. Vad M.L. sålunda åberopat är ej tillräckligt skäl för att hinder mot utlämning enligt 8 § utlämningslagen skall föreligga.

Ej heller i övrigt föreligger hinder enligt 1-10 §§ utlämningslagen mot utlämning av M.L. till Italien för gärningarna under punkterna 2 och 3 med förut angivet förbehåll enligt 12 § 2 st utlämningslagen. Som nämnts föreligger däremot enligt 6 § 1 st samma lag hinder mot utlämning för gärningarna under punkterna 1 och 4.

Litteratur: Se hänvisningarna i NJA 1972 s 358.