NJA 2009 s. 557

Allmänna överåklagarmyndigheten i Izmir i Republiken Turkiet begärde att M.D. skulle lämnas ut till Turkiet för fortsatt straffverkställighet.

Till stöd för framställningen åberopades en dom meddelad av den statliga säkerhetsdomstolen i Izmir den 10 december 1996. Genom domen dömdes M.D. och tre andra personer enligt § 146/1 i den turkiska strafflagen för att ha begått brottsliga handlingar i syfte att med vapenmakt ändra den grundlagsenliga ordningen och i dess ställe införa en regim på marxist- leninistiska grundvalar. Domstolen fann att de skulle bestraffas med dödsstraff men omvandlade straffet till strängt fängelse på livstid.

Av handlingar som åberopades till stöd för framställningen framgick följande. Sedan en ny strafflag trätt i kraft den 1 juli 2005 och säkerhetsdomstolarna avvecklats, omprövades domen av Åttonde distriktsdomstolen för grova brottmål i Izmir genom en dom den 7 juli 2006. Domstolen gjorde endast den ändringen att strängt fängelsestraff ändrades till fängelsestraff. Denna dom fastställdes av Turkiets högsta domstol, nionde roteln för brottmål, den 27 december 2006. Genom ett beslut den 24 juli 2002 beviljades M.D. av hälsoskäl sex månaders uppskov med verkställigheten av livstidsstraffet. Av straffet hade han då avtjänat 3 439 dagar, dvs. närmare nio och ett halvt år. Enligt beslutet skulle M.D. inställa sig för fortsatt straffverkställighet den 20 januari 2003, men han inställde sig inte. Med anledning härav utfärdade åklagare vid Allmänna åklagarmyndigheten i Büyükcekmece den 14 mars 2003 en order om att M.D. skulle gripas och han efterlystes internationellt.

Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till riksåklagaren och utredning verkställts, överlämnade riksåklagaren enligt 17 § samma lag ärendet till HD tillsammans med eget yttrande.

M.D. motsatte sig utlämning.

HD höll förhandling i ärendet.

HD (justitieråden Johan Munck, Leif Thorsson, Severin Blomstrand, referent, Gudmund Toijer och Stefan Lindskog) meddelade den 29 september 2009 beslut med följande

Yttrande

M.D. har gjort gällande att det föreligger hinder mot utlämning bl.a. enligt 6 § utlämningslagen därför att han har dömts för politiska brott.

De turkiska domstolarna har fällt M.D. till ansvar enligt § 146/1 i den turkiska strafflagen. Enligt en engelsk översättning som är tillgänglig i ärendet hade den angivna bestämmelsen följande lydelse: ”Whoever attempts by force, to alter, modify, or abolish, in whole or in part, the Constitution of the Turkish Republic or to overthrow the Grand National Assembly organized by the said law or to prevent the Grand National Assembly from accomplishing its mission, shall be sentenced to death.”

Enligt den svenska översättningen av domen den 10 december 1996 av säkerhetsdomstolen i Izmir dömdes M.D. och hans medtilltalade för att de, i syfte att med vapenmakt ändra den grundlagsenliga ordningen och i dess ställe införa en regim som vilade på marxist-leninistiska grundvalar, hade genomfört för ändamålet gynnsamma aktioner för att nå önskat resultat. I domen kan utläsas att dessa aktioner innefattade följande. De tilltalade var medlemmar i en illegal marxist-leninistisk organisation vid namn TKP-ML/TIKKO, som sedan år 1972 varit verksam överallt i Turkiet för att genom folkkrig förverkliga proletariatets diktatur. Organisationens verksamhet hade bestått bl.a. i att dela ut flygblad, sätta upp affischer, engagera sig i väpnade strider med säkerhetsstyrkorna samt genomföra rån, sabotage och liknande aktioner. De tilltalade hade kastat in eldfarligt ämne hos Direktoratet för naturvetenskapliga ärenden, försökt anlägga brand i Post- och televerkets skrotlager, beskjutit ett fordon tillhörande ett gruvbolag, satt eld på ett fordon tillhörande en skolrektor för det att denne trakasserade vänstersinnade elever och ett fordon tillhörande en kommun, under hotfullt uppträdande med vapen förmått en restaurangägare att betala pengar till organisationen, skaffat vapen i syfte att genom rån få pengar till organisationen och därefter genomfört ett bankrån. I samband med rånet hade de tagit en taxibil, bundit taxichauffören och lagt honom i bilens bagageutrymme. Vidare hade de skadat en banktjänsteman och en gendarmerisoldat samt efter händelsen engagerat sig i en väpnad konfrontation med säkerhetsstyrkor.

Den domstol som först dömde M.D. tillhörde ett slag av specialdomstolar som hade till uppgift att handlägga mål angående brott mot statens säkerhet och den demokratiska ordningen. När dessa domstolar hade avskaffats, omprövades domen mot M.D. men det ledde inte till någon ändring i fråga om brottsrubriceringen.

Vid tillämpningen av 6 § utlämningslagen brukar skillnad göras mellan absolut-politiska brott och relativ-politiska brott (jfr NJA 1972 s. 358, NJA 1982 s. 520 och NJA 2008 s. 680 samt Påle, Villkor för utlämning, 2003, s. 186 ff.). Till den förstnämnda kategorin hör brott som riktar sig mot statens säkerhet eller den rådande samhällsordningen. För sådana brott kan utlämning inte ske. Andra brott anses som politiska endast om de förövas i samband med och för att främja ett absolut- politiskt brott. Ett brott som begås utan samband med något verkligt försök att omstörta den bestående samhällsordningen anses normalt inte medföra frihet från utlämning enligt 6 §.

Som M.D:s brott beskrivs i de turkiska domarna skulle det från svensk synpunkt ha legat nära till hands att beteckna dem som relativ-politiska brott, eftersom de inte förefaller ha haft samband med något verkligt angrepp mot samhällsordningen. Emellertid står det klart att de turkiska domstolarna har behandlat brotten som politiska och att M.D. har dömts enligt en straffbestämmelse som avsett politiska brott och som nära överensstämmer med den svenska straffbestämmelsen mot uppror i BrB:s kapitel om högmålsbrott (18 kap. 1 § BrB). Med hänsyn härtill bör brotten i utlämningshänseende betraktas som politiska (jfr NJA 1982 s. 520). Till följd härav föreligger hinder mot utlämning enligt 6 § utlämningslagen.

HD:s beslut meddelat: den 29 september 2009.

Mål nr: Ö 3277-09.

Lagrum: 6 § lagen (1957:668) om utlämning för brott.

Rättsfall: NJA 1972 s. 358, NJA 1982 s. 520 och NJA 2008 s. 680.