Efter gemensam ansökan av B.L. och hans hustru U.L. om äktenskapsskillnad m m meddelade Sollentuna TR dom d 6 okt 1980. I domen - som vann laga kraft - förpliktades B.L. att utge ersättning till statsverket med 1 360 kr, avseende hälften av kostnaderna för allmän rättshjälp som U.L. hade åtnjutit i målet.

I ansökan som inkom till HD d 5 jan 1981 anhöll B.L. om återställande av försutten tid för fullföljd av talan mot TR:ns beslut om ersättningsskyldighet mot statsverket. Han fick därjämte anses ha anhållit om resning beträffande ersättningsskyldigheten. Som grund för resning åberopade B.L., att han ej bort åläggas ersättningsskyldighet eftersom han haft kostnader för eget ombud i målet.

Domstolsverket tillstyrkte i förklaring bifall till ansökningen om resning.

Domstolsverket anförde bl a: Frågan om återbetalningsskyldighet till staten för dess kostnader i anledning av part meddelad rättshjälp i mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan regleras i 31 § 2 st rättshjälpslagen. Bestämmelsen stadgar som huvudregel att make som ej åtnjutit rättshjälp skall svara för hälften av kostnaderna för den rättshjälp andra maken åtnjutit. Återbetalningsskyldigheten kan dock bortfalla bl a om tillämpning av huvudregeln framstår som obillig. Om part haft egna kostnader, t ex för eget ombud, har denne i praxis med stöd av billighetsregeln undsluppit att betala tillbaka någon del av den andra partens rättshjälpskostnader.

- - -

Har i mål av ifrågavarande slag blivit upplyst att den part som inte har allmän rättshjälp har haft eget ombud eller biträde bör domstolen i regel kunna utgå från att kostnaderna för detta uppgår till ungefär samma belopp som rättshjälpskostnaderna. Någon återbetalningsskyldighet bör då som sagts tidigare inte komma i fråga. Känner rätten däremot till att ombudskostnaden endast uppgår till ett ringa belopp bör detta förhållande givetvis beaktas vid bedömandet av frågan om återbetalningsskyldighet skall åläggas. I praxis har den som haft ombudskostnader uppgående endast till avgiften för rådgivning enligt rättshjälpslagen inte befriats från återbetalningsskyldighet (NJA 1979 s 101).

Av handlingarna i målet framgår att B.L. i ärende angående äktenskapsskillnad haft biträde av jurist vid Allmänna advokatbyrån i Solna under tiden d 20 maj-d 17 okt 1980 och att kostnaderna härför uppgått till 695 kr. Ersättning för arbete enligt den av domstolsverket fastställda taxan för gemensam ansökan om äktenskapsskillnad uppgick för år 1980 till 1 300 kr i mål där denna föregåtts av beslut om betänketid. Kostnaderna för makan U.L:s rättshjälp uppgick i målet till 2 720 kr, därav 2 600 kr för arbete. Såvitt handlingarna utvisar beror de höga kostnaderna för U.L:s rättshjälp inte på B.L.. Det synes i stället vara hennes personliga förhållanden som föranlett det ursprungliga biträdet att sätta annan advokat i sitt ställe. Det kan för övrigt ifrågasättas om inte reglerna i 21 § 2 st rättshjälpslagen om byte av biträde skulle ha tillämpats.

Med hänsyn till storleken av de kostnader B.L. haft för eget biträde och omfattningen av detta bistånd anser domstolsverket att återbetalningsskyldighet inte borde ha ålagts honom.

- - -

För att resning skall kunna beviljas på grund av ny omständighet eller ny bevisning (58 kap 1 § 1 st 3 RB) förutsätts att sökanden gör sannolikt att han inte vid den mätt som meddelat domen eller genom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller att han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det. Partens underlåtenhet att i rättegången åberopa omständighet eller bevis, varom han redan då haft kännedom, medför alltså i regel förlust av resningsrätten (NJA II 1940 s 165).

Vid tillämpning av 31 § 2 st rättshjälpslagen torde det åligga den make som ej har allmän rättshjälp att förebringa utredning om sin ekonomi och andra omständigheter som kan ha betydelse vid bedömning av återbetalningsskyldigheten (jfr prop 1978/79:90 s 183). Mot bakgrund härav anser domstolsverket att ifrågavarande resningsgrund inte kan bli aktuell i förevarande mål.

- - -

Såsom ovan framhållits har en relativt fast praxis utbildats vid tillämpning av 31 § 2 st rättshjälpslagen och lagrummet torde allmänt ha tillämpats på så sätt att om det av handlingarna framgått att make som ej har allmän rättshjälp haft eget ombud, har han befriats från betalningsskyldighet.

I förevarande mål kan det förefalla tveksamt huruvida det är fråga om oriktig rättstillämpning eller förbiseende av ett faktiskt förhållande. Resning har emellertid beviljats även om oklarhet förelegat i angivet hänseende. (Se Welamson, Rättegång VI, 2 uppl s 223).

Vad sedan gäller frågan om rättstillämpningen uppenbart strider mot lag är att notera att i förarbetena till ändring i rättshjälpslagen (prop 1978/79:90 s 111 och 183) har kostnad för eget ombud uttryckligen angivits som exempel pa omständighet då åläggande av återbetalningsskyldighet bör anses obilligt.

Ärendet avgjordes av HD efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Östling, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela beslut enligt följande:

B.L. har som grund för sin ansökan om återställande av försutten tid åberopat att han först när tiden för överklagande hade gått ut fått veta att dom meddelats och att han därför inte kunnat fullfölja talan i rätt tid.

Ansökan om återställande av försutten tid skall enligt 58 kap 12 § RB göras inom tre veckor från det förfallet upphörde.

B.L:s ansökan inkom till HD d 5 jan 1981. Enligt B.L:s egna uppgifter och de av honom i ärendet åberopade handlingarna fick han vetskap om TR:ns dom i vart fall senast d 22 okt 1980. Ansökningen har således inte gjorts inom i lag föreskriven tid såvitt den avser återställande av försutten tid. Den upptages därför ej i angivet avseende till HD:s prövning.

Av en utav U.L:s rättshjälpsbiträde ingiven kostnadsräkning framgick för TR:n att B.L. i målet hade biträtts av advokat såsom ombud. Enligt en i HD åberopad kostnadsräkning uppgick B.L:s kostnad för ombudet till 695 kr.

Domstolsverket har anfört att en relativt fast praxis utbildats beträffande tillämpningen av 31 § 2 st rättshjälpslagen (1972:429) och att lagrummet i allmänhet torde ha tillämpats på så sätt att om det av handlingarna framgått att make som ej har allmän rättshjälp haft eget ombud, har han befriats från betalningsskyldighet.

Under angivna omständigheter och med hänsyn till vad domstolsverket uttalat måste den rättstillämpning, som ligger till grund för beslutet att förplikta B.L. att till statsverket betala hälften av kostnaderna för U.L:s rättshjälp, anses uppenbart strida mot 31 § 2 st rättshjälpslagen såsom detta tolkas i fast praxis. Resning skall därför beviljas.

Det kan med hänsyn till omständigheterna dock inte anses uppenbart huruvida B.L. skall helt befrias från betalningsansvar eller förpliktas utge något belopp understigande hälften av rättshjälpskostnaderna. I följd härav skall frågan prövas ånyo vid TR:n.

HD beviljar med stöd av 58 kap 1 § 1 st 4 RB den sökta resningen och förordnar att målet, såvitt avser frågan om skyldighet för B.L. att utge ersättning till statsverket för kostnader i anledning av U.L:s rättshjälp, skall ånyo upptagas av Sollentuna TR.

Tillika förordnar HD att, till dess annorlunda föreskrivs, vidare verkställighet av TR:ns ersättningsbeslut ej får äga rum.

HD (JustR:n Gyllensvärd, Brundin, referent, Welamson, Persson och Jermsten) fattade följande slutliga beslut:

B.L. har ej visat laga förfall för sin underlåtenhet att i rätt tid anmäla vad. HD lämnar därför B.L:s ansökan om återställande av försutten tid utan bifall.

Som grund för resningsansökningen har B.L. anfört att han haft kostnader för eget ombud i målet och att han därför ej bort åläggas någon betalningsskyldighet avseende kostnaderna för U.L:s rättshjälp.

Rättshjälpslagen (1972:429) innehåller i 31 § 2 st vissa bestämmelser avseende betalningsskyldighet för rättshjälpskostnader i fall då makar efter gemensam ansökan hos rätten vinner äktenskapsskillnad. Lagrummets nuvarande lydelse tillkom genom en lagändring år 1979. Före lagändringen upptog lagrummet - vilket ej hade undergått någon ändring sedan lagens tillkomst - endast en bestämmelse som föreskrev att rätten, om den ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skulle ålägga andra maken att betala statsverket hälften av kostnaderna för rättshjälpen, om det ej med hänsyn till omständigheterna var obilligt. Regeln av innebörd att andra maken har att svara för hälften av rättshjälpskostnaderna har behållits som huvudregel i den nuvarande lydelsen. Dock skall ersättningsskyldigheten för honom, enligt en anslutande föreskrift, begränsas till vad som motsvarar maximibeloppet rör hans rättshjälpsavgift, om detta skulle ha varit lägre än som motsvarar hälften av rättshjälpskostnaderna. Enligt vad slutligen föreskrivs skall ersättningsskyldighet ej åläggas, om särskilda skäl att nedsätta maximibeloppet skulle föreligga och ej heller om det med hänsyn till omständigheterna annars är obilligt.

Stadgandet i 31 § 2 st rättshjälpslagen, i dess lydelse före nämnda lagändring, motsvarade till sitt innehåll en bestämmelse i 8 § lagen om fri rättegång (1919: 367). Motivet till att make, som ej åtnjutit fri rättegång, enligt denna bestämmelse skulle åläggas betalningsskyldighet avseende kostnaderna för den fria rättegången var, såsom framgår av förarbetena till bestämmelsen, att han i annat fall kunde komma i åtnjutande av medsökandens förmåner och besparas alla utgifter, även när han var i stånd att bära dem (NJA II 1944 s 595). Samma motiv gäller för åläggande av betalningsskyldighet enligt nu förevarande stadgande. Syftet med den nämnda lagändringen var emellertid att betalningsskyldigheten för den make som ej åtnjutit allmän rättshjälp i fortsättningen skulle bättre anpassas efter hans betalningsförmåga. En tillämpning av de därvid införda reglerna, enligt vilka rätten i detta syfte kan begränsa betalningsskyldigheten eller helt befria från sådan skyldighet, förutsätts skola ske på grundval av en prövning av makens ekonomiska förhållanden. För att sådan prövning skall kunna företas krävs att utredning om dessa förhållanden föreligger i målet. När lagändringen genomfördes, uttalades i lagstiftningsärendet att det inte kunde åläggas domstolarna att svara för att sådan utredning införskaffas; det måste i princip ankomma på part att förebringa utredning om att hans ekonomi är sådan att han helt eller delvis bör befrias från betalningsskyldighet. (Prop 1978/79:90 s 182 f.)

I samband med lagändringen år 1979 konstaterades att det i då rådande praxis ej torde förekomma att någon betalningsskyldighet enligt 31 § 2 st rättshjälpslagen ålades make som ej åtnjutit allmän rättshjälp, om maken i målet haft kostnader för eget ombud eller biträde (prop 1978/79:90 s 111 och 182). Sannolikt hade domstolarna kommit att anpassa tillämpningen till en tidigare motsvarande tillämpning av nämnda bestämmelse i 8 § lagen om fri rättegång; det torde ha förekommit att kostnader därvid förutsattes föreligga, när det blivit för rätten känt att maken haft eget ombud eller biträde (jfr JO 1964 s 189). Möjlighet att befria make från skyldighet att betala rättshjälpskostnader under hänsynstagande till att han haft egna kostnader i målet föreligger även enligt den nuvarande lydelsen av förevarande lagrum i rättshjälpslagen. Den anförda principen, som nu ligger till grund för lagrummets bestämmelser och enligt vilken betalningsskyldigheten efter omständigheterna kan bestämmas till belopp understigande hälften av rättshjälpskostnaderna, leder emellertid till att skyldigheten bör prövas på grundval av förhållandena i varje särskilt fall. Detta kräver att rätten för att den skall kunna ta hänsyn till förevarande parts kostnader har, när målet avgörs, kännedom inte bara om att parten haft egna kostnader för ombud eller biträde utan även om åtminstone den ungefärliga storleken av dessa kostnader. I frågan hur rätten skall erhålla denna kännedom måste samma ordning gälla som enligt det anförda antagits beträffande utredningen om partens ekonomi. Detta innebär att det ankommer på parten själv att hos rätten uppge sina kostnader för ombud eller biträde.

När det mål som förevarande resningsansökan avser avgjordes, innehöll handlingarna en uppgift, av vilken kunde slutas att B.L. i målet hade biträtts av en advokat. Någon upplysning om B.L:s advokatkostnader var emellertid ej tillgänglig för TR:n. Vid detta förhållande kan den rättstillämpning som ligger till grund för åläggandet i TR:ns dom för B.L. att ersätta statsverket rättshjälpskostnad - mot bakgrund av vad här tidigare anförts - inte anses stridande mot lag. Grund för resning med stöd av 58 kap 1 § 1 st 4 RB har således ej visats föreligga. Ej heller har skäl förebragts för resning på någon annan i nämnda paragraf upptagen grund.

På grund av det anförda lämnar HD resningsansökningen utan bifall.

Efter gemensam ansökan av I.E. och hans hustru E.E. om äktenskapsskillnad m m meddelade Stockholms TR dom d 16 juli 1980. I domen - som vann laga kraft - förpliktades I.E. att utge ersättning till statsverket med 1 582 kr, avseende hälften av kostnaderna för allmän rättshjälp som E.E. hade åtnjutit i målet.

I.E. sökte i ansökan som inkom till HD d 2 sept 1980 resning och hemställde att han måtte befrias från ersättningsskyldigheten mot statsverket.

Domstolsverket tillstyrkte i förklaring bifall till ansökningen. Verket uttalade, att av handlingarna framgick att I.E. företrätts av eget ombud vid åtminstone två sammanträden där vårdnadsfrågor diskuterats, att det måste antas att hans kostnader för ombudet inte varit ringa, att TR:n inte borde ha ålagt honom återbetalningsskyldighet samt att TR:ns avgörande avvek från en relativt fast praxis.

TR:n anförde i ett av HD infordrat yttrande, att i enlighet med den praxis som tillämpades vid TR:n I.E. ej borde ha ålagts skyldighet att betala hälften av rättshjälpskostnaderna. TR:n tillstyrkte bifall till ansökningen.

Föredraganden, RevSekr Östling, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela beslut enligt följande:

Av för TR:n tillgängliga handlingar framgick att I.E. biträddes av ombud samt att ombudet närvarit vid två sammanträden med parterna och ombuden för att uppnå samstämmighet i fråga angående vårdnad. Såsom domstolsverket anfört måste antas att I.E:s kostnader för ombudet ej varit ringa. TR:n har i yttrande uttalat att I.E. i enlighet med den praxis som tillämpas vid TR:n ej borde ha ålagts skyldighet att betala hälften av rättshjälpskostnaderna. Under angivna omständigheter och med hänsyn till vad TR:n uttalat måste den rättstillämpning, som ligger till grund för beslutet att förplikta I.E. att till statsverket betala hälften av kostnaderna för E.E:s rättshjälp, anses uppenbart strida mot 31 § 2 st rättshjälpslagen (1972:429) såsom detta tolkas i fast praxis.

HD beviljar med stöd av 58 kap 1 § 1 st 4 RB den sökta resningen samt undanröjer TR:ns beslut om skyldighet för I.E. att till statsverket betala ersättning för E.E:s rättshjälpskostnader.

HD (JustR:n Gyllensvärd, Brundin, Welamson, Persson och Jermsten, referent) fattade följande slutliga beslut: Som grund för resningsansökningen har I.E. anfört att han själv haft ombud i målet - vilket framgått av handlingarna i TR:n - samt att han av ombudet debiterats arvode av ungefär samma storlek som motpartens rättshjälpskostnader.

Rättshjälpslagen (1972:429) innehåller - - - se HD:s beslut i det under I refererade målet - - - ombud eller biträde.

När det mål som förevarande resningsansökan avser avgjordes, innehöll handlingarna uppgifter av vilka framgick att I.E. i målet hade biträtts av en advokat. Någon upplysning om I.E:s advokatkostnader var emellertid ej tillgänglig för TR:n. Vid detta förhållande kan den rättstillämpning som ligger till grund för åläggandet i TR:ns dom för I.E. att ersätta statsverket rättshjälpskostnad - mot bakgrund av vad här tidigare anförts - inte anses stridande mot lag. Grund för resning med stöd av 58 kap 1 § 1 st 4 RB har således ej visats föreligga. Ej heller har skäl förebragts för resning på någon annan i nämnda paragraf upptagen grund.

På grund av det anförda lämnar HD resningsansökningen utan bifall.