NJA 1982 s. 754
Aktiebolag, som avförts ur aktiebolagsregistret enligt 4 punkten I st övergångsbestämmelserna till lagen (1973:303) om ändring i lagen (1973:705) om aktiebolag och därmed blivit upplöst, kan ej försättas i konkurs.
HD
I en ansökan till konkursdomaren vid Malmö TR ansökte staten genom kronofogdemyndigheten i Malmö att Östeuropeiska Kompaniet AB måtte försättas i konkurs.
Konkursdomaren (rådmannen Ström) meddelade d 29 jan 1982 följande slutliga beslut: Förevarande konkursansökan avser ett aktiebolag som efter vad som blivit upplyst har ett aktiekapital om 5 000 kr.
Enligt 4 § 4 punkten lagen (1975:1386) om införande av aktiebolagslagen skall aktiebolag, vars aktiekapital ej uppgår till 50 000 kr vid utgången av år 1981 - om bolaget ej trätt i likvidation eller försatts i konkurs - avföras ur aktiebolagsregistret och är därmed upplöst.
Konkursansökan inkom till konkursdomaren d 6 nov 1981. Ansökan har emellertid ej delgivits och konkursbeslutet ej kunnat meddelas före utgången av år 1981.
Med hänsyn till det anförda finner konkursdomaren att konkursansökan ej kan föranleda prövning, varför ansökan avvisas.
Staten anförde genom riksskatteverket besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n måtte återförvisa målet till konkursdomaren för fortsatt handläggning.
HovR:n (hovrättslagmannen Hellners, hovrättsrådet Nelanaer, referent, samt adj led Lundström och Eriksson) anförde i slutligt beslut d 15 april 1982:
Skäl. I målet är upplyst att bolaget d 4 jan 1982 enligt 4 punkten 1 st övergångsbestämmelserna till lagen (1973:303) om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag avförts ur aktiebolagsregistret. Bolaget är därmed upplöst.
Staten har gjort gällande att den möjlighet till likvidation som enligt 4 punkten 5 st nyss nämnda lagrum står till buds, om behov av likvidationsåtgärd uppkommer sedan ett aktiebolag avförts ur registret, bör innefatta också att ett avfört bolag direkt skall kunna försättas i konkurs på ansökan av borgenär utan att omvägen över likvidation skall behöva tillgripas. Staten har härvid pekat på att konkurs är nödvändig för att frågan om återvinning och gäldenärsbrott i det avförda bolaget skall kunna utredas och prövas samt för att ersättning enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs skall kunna utgå till eventuella arbetstagare.
Frågan om ett upplöst bolag kan försättas i konkurs utan föregående likvidationsåtgärd är att bedöma med hänsyn till innehållet i de regler om överflyttning av ansvaret för bolagets gäld som tillkommit vid den nu berörda reformen. Enligt 4 punkten 3 st i övergångsbestämmelserna svarar aktieägarna - bortsett från visst fall som nu saknar betydelse - samt styrelseledamöter och verkställande direktör solidariskt för bolagets förbindelser, när bolaget avförts ur registret. Aktieägarna inträder vidare i bolagets ställe som part i de avtal bolaget slutit med tredje man. Av förarbetena framgår att man sett saken så, att bolagets borgenärer tvingas godta utbyte av gäldenär vid avregistreringen av bolaget och att ett slags universalsuccession med andra ord äger rum (prop 1973:168 s 13 ff). Med denna uttryckliga reglering av hur ansvaret för det upplösta bolagets skulder skall övergå på aktieägare m fl är inte förenligt att en borgenär efter avregistreringen söker utkräva fordringen hos bolaget som sådant. Eftersom detta således inte längre kan göras ansvarigt för de skulder som fram till upplösningen åvilat bolaget saknas förutsättningar för en sådan insolvensprövning som enligt 1 § konkurslagen (1921:225) måste föregå ett beslut om konkurs.
Den omständigheten att t ex en borgenär med stöd av 4 punkten 5 st i övergångsbestämmelserna hos rätten kan begära utseende av en likvidator för att vidta en likvidationsåtgärd rörande det upplösta bolaget innebär inte något undantag från den nu angivna regeln om överflyttning av gäldsansvaret. Någon återgång av det personliga ansvar för bolagets skulder som för aktieägare m fl inträtt i och med bolagets upplösning blir sålunda inte aktuell. En annan sak är, att bolaget, i den mån det återuppstår till följd av ett beslut om viss likvidationsåtgärd, kan tänkas ådra sig ansvar för gäld föranledd av denna åtgärd. Frågan huruvida det upplösta bolaget i så fall i händelse av insolvens kan försättas i konkurs blir att besvara med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Det bör anmärkas att staten i förevarande mål inte ens påstått att det skulle föreligga behov av någon likvidationsåtgärd beträffande det ur registret avförda bolaget.
På grund av det anförda kan statens konkursansökan inte tas upp till prövning.
Det förhållandet att konkursansökningen kommit in till konkursdomaren före d 1 jan 1982 är inte av beskaffenhet att föranleda något annat ställningstagande.
Slut. HovR:n lämnar besvären utan bifall.
Staten anförde genom riksskatteverket besvär och yrkade att HD, med undanröjande av HovR:ns beslut, måtte återförvisa målet till konkursdomaren för fortsatt handläggning.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Dufwa, hemställde att HD måtte meddela slutligt beslut enligt följande: Skäl. Ett av aktiebolagets grunddrag är, att aktieägarna inte personligen svarar för bolagets skulder. Med detta grunddrag stämmer överens, att aktiebolaget upplöses genom ett förfarande, vid vilket enbart bolagets tillgångar används till att betala dess skulder och ingen tillgång skiftas bland aktieägarna, förrän alla bolagets skulder blivit täckta. Detta kan ske genom likvidation, konkurs eller en kombination av båda dessa förfaranden. Bolaget skall anses upplöst, när likvidatorerna framlagt slutredovisning (13 kap 15 § 1 st aktiebolagslagen /1975:1385/), eller om bolaget försatts i konkurs som avslutas utan överskott, då denna avslutats (13 kap 19 § 1 st aktiebolagslagen). Skulle det därefter visa sig, att bolaget har tillgång eller skuld som inte beaktats, stämmer det emellertid med förut nämnda grunddrag att anse att bolaget inte blivit upplöst utan fortfarande äger bestånd. Sålunda föreskriver 13 kap 16 § aktiebolagslagen att, om tillgång yppas för bolaget efter dess upplösning enligt 15 § eller om talan väcks mot bolaget eller eljest behov uppkommer av likvidationsåtgärd, likvidationen skall fortsättas. I motiven till detta stadgande förklaras, att bolaget i sådant fall inte längre är att anse som upplöst (prop 1975:103 s 515). Det ligger även i borgenärernas intresse, att de tillgångar ur vilka de kan få betalt hålls samman.
Vad nu sagts gäller upplösning enligt aktiebolagslagen. I de övergångsbestämmelser (1981:460), som skall tillämpas i detta mål, har lagstiftarna övergivit grundsatsen att hålla aktiebolagets tillgångar och skulder skilda från aktieägarnas. Enligt 4 punkten 1, 3 och 4 st i dessa bestämmelser skall efter den upplösning av bolaget, som sker genom att bolaget avförs ur registret, aktieägare, styrelseledamöter och verkställande direktör svara för bolagets förpliktelser och aktieägarna inträda i bolagets ställe som part i de avtal bolaget slutit med tredje man. Detta får förstås så, att bolagets skulder övergår på nämnda personer och dess tillgångar på aktieägarna Ufr prop 1973:168 s 16 f).
Att man anser bolaget äga bestånd efter avregistreringen, kan inte befria aktieägarna från personligt ansvar för bolagets skulder eller underlätta för borgenärerna att få betalt ur bolagets tillgångar, med mindre man också anser bolagets tillgångar och skulder återförda till bolaget. Att en sådan återföring skulle kunna anses möjlig går ej att utläsa av övergångs bestämmelserna eller förarbetena. Visserligen skall enligt 4 punkten 5 st övergångsbestämmelserna jämfört med 3 § lagen (1975:1386) om införande av aktiebolagslagen och 13 kap 18 § sistnämnda lag rätten förordna en eller flera likvidatorer, om behov av likvidationsåtgärd uppkommer och den vars rätt därav berörs ansöker därom. Motiven säger dock, att denna bestämmelse med hänsyn till bl a inträdandet av personligt ansvar torde få mycket begränsad användning, och nämner som exempel på en situation, då en sådan likvidation kan tänkas vara påkallad, det fallet att svårigheter uppstår att utreda vilka personer som är personligt ansvariga för bolagets förbindelser (prop 1973:168 s 14 f). Dessa motivuttalanden tyder inte på att lagstiftarna ansett en likvidation kunna innebära, att bolagets förutvarande tillgångar och skulder återförs till bolaget, utan talar snarare för motsatsen. Upplösning enligt 4 punkten 1 st övergångsbestämmelserna får alltså anses innebära, att bolagets tillgångar och skulder slutgiltigt överförs, tillgångarna på aktieägare och skulderna på aktieägare, styrelseledamöter och verkställande direktör. Följaktligen kan bolaget därefter inte göras ansvarigt för skuld som åvilade bolaget före upplösningen.
På grund av det anförda och då den omständigheten, att statens konkursansökan inkom till konkursdomaren före d 1 jan 1982, inte föranleder till annat bedömande kan konkursansökningen inte upptagas till prövning.
Slut. HD lämnar besvären utan bifall.
HD (JustR:n Hult, Sven Nyman, Ehrner, Heuman, referent, och Gregow) fattade följande slutliga beslut: HD fastställer HovR:ns beslut.