lagen.nu

NJA 1982 s. 784

Fråga om åkare som utfört transporter åt ett skogsföretag varit att betrakta som arbetstagare i förmånsrättslagens mening.

Skåneskog ekonomisk förening försattes d 28 nov 1978 i konkurs vid Kristianstads TR. I en gemensam bevakning bevakade G.A. och 11 andra personer fordringar i konkursen med angivna belopp och yrkade förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen.

Förvaltaren godkände de yrkade beloppen såsom oprioriterade fordringar men bestred yrkandena om förmånsrätt och gjorde gällande att bevakandena inte var att anse som arbetstagare i förhållande till föreningen.

Sedan förlikning ej kunnat träffas vid förlikningssammanträde inför rättens ombudsman hänsköts tvistefrågan till rättens prövning.

Bevakandena anförde vid TR:n: De har transporterat virke åt Skåneskog. Rättsförhållandet mellan parterna har varit varaktigt. Många av bevakandena har utfört skogskörslor i mer än 10 år åt föreningen. Bevakandenas åtaganden har inneburit att de ställt sin arbetskraft till föreningens förfogande. De har haft att personligen utföra arbetet. Deras arbetsuppgifter har bestämts av föreningen. Hos denna anställda arbetsledare har varje vecka tillställt resp bevakande ett körschema. Bevakandena har beträffande arbetets utförande varit helt underkastade bestämda direktiv eller närmare kontroll från föreningen. Direktiv om var olika laster skulle lastas eller lossas har kommit direkt från föreningens transportledning. Bevakandena har inte haft någon annan sysselsättning utan enbart utfört körslor åt Skåneskog. De har varit förhindrade att utföra liknande arbete åt annan. Bevakandena har varje vecka tillställt Skåneskog tidrapporter, från vilka föreningen har räknat ut den ersättning som tillkommit resp bevakande. Härefter har bevakandena erhållit betalning direkt av föreningen. De har varit underkastade skyldighet att å sina fordon föra reklamskyltar för Skåneskog. Föreningen har bestämt att kommunikationsradio med direkt förbindelse med föreningens transportledning skulle finnas i varje lastbil. Bevakandena har själva ägt de fordon med vilka transporterna utförts. De har emellertid varit förhindrade att överlåta fordonen utan föreningens medgivande. Bevakandena har varit i såväl socialt som ekonomiskt hänseende att betrakta som arbetstagare. Enligt praxis torde s k skogskörare, till vilken yrkesgrupp bevakandena är att hänföra, regelmässigt vara att betrakta såsom arbetstagare även om de tillhandahåller maskiner till betydande värden. Bevakandenas lastbilar är speciellt anpassade för att utföra timmertransporter. Föreningen har utfört arbetsvårdande uppgifter. Problem på arbetsplatserna - såsom röjning i skog och flyttning av brevlådor - har av föreningen påtalats för skogsägarna.

Förvaltaren anförde: Förutsättningen för att bevakandenas fordran skall utgå med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen är att de haft ställning som arbetstagare i förhållande till föreningen. Så har ej varit fallet. Varje bevakande har drivit egen åkerirörelse och haft egen lastbil, med vilken han utfört timmer- och massavedstransporter. Föreningen har inte haft något direktavtal med den enskilde åkaren. Bevakandena har emellertid varit anslutna till en lastbilscentral, AB Skogsbilfrakt. Flertalet åkare är aktieägare i bolaget eller har annat andelsintresse i det. Tidigare har bolaget varit en ekonomisk förening, i vilken åkarna varit medlemmar. Eftersom ett visst intresse förelåg bland åkarna att transporterna skulle ombesörjas av bolaget slöts ett avtal d 23 febr 1972 mellan Skåneskog och bolaget. I avtalet fick bolaget i uppdrag att utföra transporter åt föreningen. Avtalet har varit gällande mellan parterna. Bevakandena har själva utfört transporterna med egna lastbilar. De har emellertid haft möjlighet att sätta annan i sitt ställe och att utföra transporter åt annan befraktare. Avtal mellan föreningen och de enskilda åkarna har ej funnits. Betalningarna till bevakandena har skett utan särskild fakturering genom ett system med transportsedlar, som har avlämnats i samband med virkesleveranserna. Ersättningens storlek samt grunden för utbetalning har bestämts genom avtal mellan föreningen och bolaget. Åkarna har själva betalat såväl preliminär skatt som sociala avgifter. Bolaget har i enlighet med de allmänna bestämmelserna till transportavtalet mellan föreningen och bolaget, vilka är gällande fr o m d 1 jan 1977, svarat för att endast fordon med gällande trafiktillstånd har använts. Det är riktigt att åkarna varit skyldiga att föra Skåneskogs skyltar, men detta förfarande är brukligt i hela landet. Vidare föreligger det enligt de allmänna bestämmelserna en viss valfrihet för åkarna att välja vilken väg som skall användas vid transporten. De är dock skyldiga att underrätta befraktaren om detta val. I vissa fall övergår ansvaret på befraktaren. Det är bolaget och icke föreningen som har bestämt vem som skulle utföra transporterna.

Bevakandena anförde vidare: Endast 7 av dem är aktieägare i bolaget. Alla är emellertid anslutna till det. Bolaget är ej att betrakta som någon form av lastbilscentral med uppgift att förmedla körslor och uppbära likvid för dessa. Det har aldrig förmedlat några körningar mellan föreningen och bevakandena. Före bolagets bildande fördes separata förhandlingar mellan föreningen och de enskilda åkarna. För att förenkla rutinerna bildades bolaget på tillskyndan av föreningen. Bolaget fungerar som någon form av fackförening eller intresseorganisation, som tillvaratager bevakandenas intressen i arbetsvårdande m fl frågor. Det har inte förmedlat någon verksamhet för bevakandena. Den ersättning som tillkommer bolaget har erlagts av föreningen utöver den ersättning resp bevakande utfått och har ej påverkat bevakandenas ersättning. Avtalet d 23 febr 1972 har ej fullföljts vare sig av föreningen eller bevakandena i annan mån än att förhandlingar om ersättning m m reglerats mellan föreningen och bolaget. Detta har 36 aktieägare. Det är riktigt att bevakandena själva betalar sin preliminärskatt och sina sociala avgifter.

TR:n (tingsdomaren Möller, rådmannen Odencrants och t f rådmannen Jansler) anförde i beslut d 27 maj 1980:

Skäl.

På begäran av bevakandena har disponenten N.L. hörts såsom vittne och därvid uppgivit: Bolaget bildades år 1966. Tidigare hade verksamheten drivits i föreningsform men medlemmarna fann skäl att om bilda föreningen till ett aktiebolag. L. har varit anställd av organisationen sedan år 1966. Anledningen till att organisationen bildades var att åkarnas befraktare ville ha en sammanslutning som de kunde förhandla med om taxor o dyl. Skåneskog hade tidigare förhandlat med varje enskild åkare för sig. Bolaget och föreningen träffade år 1972 en överenskommelse, som år 1977 kompletterades med allmänna bestämmelser. Avtalen skulle reglera samarbetet mellan bolaget (åkarna) och föreningen men har, utom såvitt avser förhandlingar, inte följts av parterna. - Det var föreningen som organiserade arbetet. Åkarnas fordon utrustades på begäran från föreningen med dess skylt och med en kommunikationsradio. Åkarna hade var sin brevlåda på Broby Industrier. Föreningens transportledare lade transportmeddelanden och mätbesked i brevlådorna. Av mätbeskeden framgick åkarnas närmaste uppgifter. Transportmeddelandena var av allmän karaktär rörande transporter under exempelvis kommande vecka. Åkarna var direkt underkastade de direktiv som transportledaren gav dem. Denne visste vem som var chaufför i varje fordon. Chauffören var på förhand namngiven. Vid vissa tillfällen hade föreningen ont om virke vilket kunde medföra att åkarna för en kortare tid blev utan uppdrag. Föreningen ville då att bolaget skulle försöka ordna andra uppdrag åt åkarna, vilket i regel inte var möjligt. Om en åkare blev sjuk eller av annan anledning inte kunde utföra sina uppdrag, skulle han kontakta transportledaren. Några av åkarna hade mer än ett fordon. Två av dem hade vardera ett reservfordon och en hade två ordinarie fordon och ett reservfordon. En annan hade två fordon. Vid behov beordrade transportledaren att reservfordonen skulle användas. Transportledaren avgjorde också vem som skulle köra extrafordonet. Den ersättning åkaren skulle ha för sitt extrafordons uppdrag utbetalades direkt till åkaren av föreningen. Några av åkarna hade anställda chaufförer och i några fall hjälpte åkarnas söner till att köra extrafordonet. Bevakandena har nästan uteslutande utfört uppdrag åt föreningen. L. vet ej om åkarna hade registrerade firmor. Bolaget förhandlade om taxor, skyddsfrågor och om vissa frågor beträffande förhållandena vid upplagen och vägarna till upplagen. Det gav inte några direktiv till åkarna om uppdragens utförande. L. deltog inte i de dagliga arbetsrutinerna. Vid vissa tillfällen körde han och Skåneskogs transportchef H.B. ut till upplagen och förhandlade eller löste på annat sätt problem som uppstått. Detta förekom ungefär en gång i kvartalet. Bolagets uppgift var huvudsakligen att ge service åt åkarna. Mellan bolaget och åkarna fanns även ett transportavtal. Av de bevakande var 7 aktieägare i bolaget. Taxeförhandlingarna avsåg ersättning för körning med en treaxlad lastbil med släpvagn. Som underlag för förhandlingarna användes en kalkylblankett från Åkeriförbundet. I kalkylen ingick dels anskaffningskostnaden för fordonet dels dess löpande kostnader, kilometerskatt, chaufförslön och ett administrationsbidrag. Anskaffningskostnaden för ett fordon med släp och kran uppgår idag till omkring 600 000 kr. Efter slutfört uppdrag gav åkaren mätbeskedet till transportledaren, som attesterade detta. Föreningen räknade sedan ut den ersättning som åkaren skulle ha och skickade denna i form av en check tillsammans med ett ersättningsbesked direkt till åkaren. Varje åkare betalade månatligen 150 kr till bolaget. Detta belopp drog föreningen av från deras ersättning och skickade den kvartalsvis direkt till bolaget. De sista åren utgjorde bolagets ersättning viss procent av vad varje åkare uppburit. Ersättningen betalades av föreningen direkt till bolaget. L. vet inte om åkarna förhandlat med föreningen angående sin årliga semester men transportledaren bestämde att åkarna inte skulle ha semester samtidigt. Åkaren kunde inte utan föreningens och bolagets medgivande överlåta sitt fordon och sin transporträtt. Det förekom någon enstaka överlåtelse. De avtal som upprättades mellan föreningen och bolaget har endast uppfyllts såvitt avser förhandlingsfrågor.

På förvaltarens begäran har skogsmästaren H.B. hörts såsom vittne och därvid uppgivit: Han var föreningens transportchef de sista 4-5 åren. Dessförinnan var han biträdande transportchef. Föreningen uppfattade bolaget som en intresseorganisation för åkarna. Ramavtalet 1972 innebar att föreningen reserverade alla sina transportuppdrag åt bolaget mot att bolaget ställde erforderlig transportkapacitet till föreningens förfogande. - Transportledaren var underställd B. och placerad vid Broby Industrier. Han skötte kontakten med åkarna och redovisade de utförda transporterna för B., varefter föreningen betalade ut åkarnas ersättning direkt till dem. B. och L. träffades endast vid årliga förhandlingar och vid vissa tillfällen när det av någon anledning blev problem med någon transport. Föreningen hade en fältorganisation som köpte upp virke. För virket upprättades ett mätbesked i tre exemplar, varav åkaren behöll ett, transportledaren ett och föreningen ett som arkivexemplar. Samarbetet mellan åkarna och föreningen skedde direkt och utan mellanhand. Genom mätbeskedet erhöll åkaren sitt uppdrag. Han fick anvisning på ett antal partier så att han hade arbete ungefär en vecka och han utförde det när det passade honom. Transportledaren gjorde upp kartor som åkarna kunde köra efter, men de kunde också med sin lokalkännedom välja egen väg. I ramavatalet 1972 angavs 11 åkare, som alltid skulle ha sysselsättning hos föreningen. Därjämte fanns 3 extrafordon, som hade uppdrag dels hos föreningen dels vid andra industrier och sågverk. På höstarna sjönk transportbehovet på grund av virkesbrist. Vid dessa tillfällen försökte föreningen ordna andra uppdrag åt åkarna för att inte behöva permittera dem. Föreningen kände ett arbetsgivaransvar för åkarna. Det låg i föreningens intresse att åkarna klarade sin ekonomi på de uppdrag de erhöll av föreningen. När någon åkare blev sjuk eller av annan anledning inte kunde köra skulle han själv ordna en ersättare. Körningarna fungerade bäst när de ordinarie åkarna körde fordonen. Åkarna hade ett samarbetsavtal mellan sig. B. vet inte om åkarna hade inregistrerade firmor. Transportledaren bestämde i samråd med varje enskild åkare dennes semester. - En gång årligen fördes taxeförhandlingar och de sista fem åren var det B. som förhandlade tillsammans med L. och en åkare. Svenska Åkeriförbundets kalkylmodell användes ganska sällan, enär den var för komplicerad. I stället gjorde man upp transporttaxor, varav framgick de olika ersättningsgrunderna för åkarna, och sedan förhandlade man om ersättningarnas storlek. I södra Sverige fanns inom samma bransch större befraktare än föreningen. Därför inväntades ofta resultaten från de större befraktarnas förhandlingar med sina åkare. Förhandlingarna var rena affärsuppgörelser. I åkarnas ersättning ingick ersättning för chaufförslön. De sista åren erhöll bolaget en ersättning utgörande 1 % av varje enskild åkares ersättning. Bolagets ersättning togs inte med i åkarnas taxor "för att inte sticka åkarna i ögonen." Åkarna betalade månatligen 150 kr i ersättning åt bolaget. Föreningen administrerade denna ersättning. Åkarna utförde i regel transporter endast åt föreningen. Några åkare utförde dock smärre uppdrag åt andra, men de flesta levde helt på föreningen. Åkarna kunde ej överlåta sitt fordon utan att transporträtten medföljde. En överlåtelse förutsatte därför föreningens medgivande.

Vid bedömandet av den ställning bevakandena intagit i förhållande till föreningen är till en början av intresse huruvida något avtal, som kan bli föremål för tolkning, upprättats mellan parterna. Härom finner TR:n följande framgå. Ursprungligen reglerades förhållandet mellan bevakandena och föreningen genom direkta överenskommelser i varje enskilt fall. Tillkomsten av bolaget synes ej ha inneburit annan ändring av vad som överenskommits än att bevakandenas ersättning kom att gemensamt bestämmas genom årliga förhandlingar mellan bolaget och föreningen. Utredning saknas om vad som avtalats i varje särskilt fall. Avgörande för bedömningen om bevakandena skall anses ha varit arbetstagare måste därför bli vad som i målet framkommit om hur förhållandet mellan bevakandena och föreningen rent faktiskt gestaltat sig.

Åtskilliga omständigheter talar mot att bevakandena varit att anse som arbetstagare hos föreningen. Sålunda har bevakandena i arbetet använt egna bilar och redskap, vilkas värde uppgått till betydande belopp. I några fall har åkare tillhandahållit extrabil, som förts av en hos åkaren anställd chaufför. Bevakandena har ej uppburit särskild ersättning för sina direkta utlägg. Ersättning för löpande kostnader har emellertid varit inkalkylerad i den taxa som tillämpats. Någon garanterad lön har ej förekommit. Bevakandena har själva svarat för inbetalning av preliminärskatt och sociala avgifter. De har för sin verksamhet haft egna tillstånd till yrkesmässig bil trafik.

I målet har emellertid framkommit följande omständigheter, som enligt TR:ns mening kan anföras till stöd för att bevakandena är att anse som arbetstagare. För föreningen har det varit ett starkt intresse att vederbörande åkare själv utfört transporterna och att han ej utan föreningens godkännande kunnat sätta annan i sitt ställe. Arbetet har också faktiskt utförts helt eller så gott som helt av åkarna själva eller av chaufförer som föreningen godtagit. Mellan föreningen och bevakandena får anses vara förutsatt att ifrågavarande virkestransporter i princip skulle utgöra en heltidssysselsättning. Bevakandenas åtaganden har således inneburit att de ställt sin arbetskraft till förfogande till efter hand uppkommande arbetsuppgifter. På grund av arbetets omfattning har de, även om något förbud ej förelegat, varit i det närmaste helt förhindrade att utföra arbete för annan befraktares räkning. Bevakandena har utfört körningar åt föreningen under ett flertal år och förhållandet dem emellan har alltså varit av varaktig karaktär. Slutligen får bevakandena för fullgörande av vissa av sina arbetsuppgifter anses ha varit underkastade bestämda direktiv från föreningens transportledare.

Vid ett samlat bedömande av vad sålunda och i övrigt förekommit i målet finner TR:n övervägande skäl tala för att bevakandena i förhållande till föreningen varit att anse som arbetstagare i förmånsrättslagens mening. De är därför berättigade till förmånsrätt för fordringarna.

TR:ns avgörande. TR:n förklarade bevakandena berättigade till utdelning i konkursen för bevakade belopp med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen.

Konkursboet anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade förklaring att bevakandena inte ägde förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen.

Bevakandena bestred ändring. De nedsatte i HovR:n sina fordringar med belopp motsvarande däri ingående mervärdeskatt.

HovR:n (hovrättslagmannen Cosmo, hovrättsråden Sjövall och Lundstedt, referent, samt hovrättsassessorn Staafgård) anförde i beslut d 15 maj 1981:

Skäl.

HovR:n har hållit förhandling och därvid ånyo hört vittnena L. och B., vilka lämnat väsentligen samma uppgifter som antecknats i TR:ns beslut med följande tillägg.

L.: I anslutning till avtalet 1972 bestämde Skåneskog att de åkare som dittills utfört transporter för föreningen skulle fortsätta därmed, varjämte någon ny åkare kom till. Bevakandena körde i princip bara för Skåneskog. Om de inte fick full sysselsättning hos Skåneskog, kunde de få körslor för någon annan kund hos Skogsbilfrakt. Vid sjukdomsfall bland åkarna bad Skåneskogs transportledare ofta den sjuke att skaffa en chaufför så att det blev "samma bil och system". Skogsbilfrakt hade inget att göra direkt med transportledningen, utan bolagets uppgift var att för åkarnas räkning förhandla om transporttaxor och skyddsåtgärder samt att förmedla cirkulär. I de till grund för taxorna liggande kalkylerna ingick fordonets inköpsvärde, löpande kostnader för fordonet, chaufförslön och många andra faktorer, däribland en vinst- och riskmarginal på - såvitt L. minns - 5 eller 10 %. Taxorna gällde för samtliga fordon, oavsett dessas ålder och storlek. Den ersättning som Skåneskog betalade till Skogsbilfrakt - sista åren 1 % på likviderna till åkarna - låg utanför taxan. L. försökte vid taxeförhandlingarna få Skåneskog att i likhet med en annan kund garantera åkarna en minimiinkomst, men det lyckades aldrig.

B.: Skåneskog hade inget avtal med någon av de bevakande åkarna. Vid tillkomsten av ramavtalet 1972 med Skogsbilfrakt var många av åkarna tveksamma till avtalet. Det skrevs därför in en bestämmelse att de åkare som tidigare kört i huvudsak åt Skåneskog skulle ha företrädesrätt till transporter för föreningen. Skåneskog ville också tillgodose dessa åkares sysselsättning, och det var därför B. - som personligen ansåg åkarna vara egna företagare - vid TR:n uppgav att föreningen kände ett arbetsgivaransvar för åkarna. Några av bevakandena hade två eller tre fordon som användes vid transporter för Skåneskog. Transportuppdragen lämnades av praktiska skäl inte till Skogsbilfrakt utan direkt till varje åkare. Uppdragen gällde som regel transporter under en vecka men någon gång två veckor, beroende på lagerstorlek och fabrikens behov av virke. Vid överkapacitet skulle Skogsbilfrakt - enligt vad som låg i ramavtalet - om möjligt sysselsätta åkarna på annat håll. Skåneskog ville dock gärna att åkarna hade fullt upp att göra och hjälpte därför till i den mån föreningen hade något annat uppdrag att erbjuda. Stilleståndsersättning betalades inte ut av Skåneskog. Om en åkare blev sjuk ordnades ersättare genom överenskommelse mellan Skåneskogs transportledare och Skogsbilfrakt. I fall då en åkare ville avyttra sitt fordon skedde alltid kontakt mellan de båda företagen. B. känner inte till om det fanns något avtal om sådan kontakt. Det förekom inga kontroverser i samband med avyttringarna. Skåneskog hade inget att göra med åkarnas inköp av nya bilar. Transporttaxorna baserades på alla de kostnader som uppkom genom verksamheten, såsom lön till föraren av fordonet, utgifter för drivmedel och däck, amorteringar och räntor på lån för fordonsinköp, sociala avgifter m m. Vid taxeförhandlingarna resonerade man inte om vinst eller överskott på driften, men man sneglade lite på en av åkeriförbundet uppgjord kalkylmodell, vari fanns en liten riskmarginal inbyggd. Ersättningen till åkarna för utförda transporter räknades ut månadsvis på Skåneskogs huvudkontor, och utbetalningarna skedde till åkarna en gång i månaden. Utöver taxan betalade Skåneskog de sista åren till Skogsbilfrakt såsom administrationsersättning ett belopp motsvarande 1 % på likviderna till åkarna.

De bevakade fordringarna avser ersättning för transporter av rundvirke från olika upplagsplatser till Skåneskogs fabriker. Tvisten mellan parterna gäller om fordringarna utgjort arbetstagares lön eller annan ersättning varmed följer förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979). Frågan härom är enligt rättspraxis att avgöra på grundval av en helhetsbedömning av samtliga föreliggande omständigheter.

I likhet med TR:n finner HovR:n att bevakandena, som i många år utfört virkeskörslor åt Skåneskog, åtagit sig att stå till förfogande för efter hand uppkommande transportuppgifter för föreningens räkning. Det har också ålegat bevakandena att följa direktiv som lämnats angående transportväg. Ehuru bevakandena ägt att ersätta varandra och att anlita medhjälpare, synes transporterna haft sådan omfattning att de i huvudsak utgjort heltidssysselsättning. Genom att transporterna i allmänhet delats upp i veckokvoter har bevakandena dock haft en ganska stor frihet att bestämma sin arbetstid.

Emellertid har bevakandena, som själva haft tillstånd till yrkesmässig lastbilstrafik, utfört transporterna med egna fordon. Några har dessutom använt två eller tre bilar i verksamheten och haft anställda chaufförer. Vidare har fordonsinköpen, som krävt en mycket betydande kapitalinsats, finansierats utan medverkan från Skåneskog. Av särskild betydelse är att ersättningen för transporterna beräknats på ett sätt som inte kan anses förenligt med ett anställningsförhållande. Till grund för beräkningen har sålunda legat en av Skåneskog och Skogsbilfrakt uppgjord taxa, som bl a baserats på kapitalkostnader, viss vinst- och riskmarginal, sociala avgifter och mervärdeskatt. Bevakandena, som betraktat sig som egna företagare, har också själva redovisat sin och - i förekommande fall - anställdas preliminärskatt liksom sociala avgifter, och de har varit registrerade som redovisningsskyldiga för mervärdeskatt.

Vid ett samlat bedömande av vad ovan anförts och i övrigt förekommit i målet finner HovR:n att bevakandena i förhållande till Skåneskog inte varit att anse som arbetstagare i förmånsrättslagens mening. De är följaktligen inte berättigade till yrkad förmånsrätt för sina fordringar.

Slut. Med ändring av TR:ns beslut förklarar HovR:n, att bevakandena inte äger att för sina fordringar åtnjuta förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen.

Bevakandena anförde besvär och yrkade bifall till sin talan om förmånsrätt.

Konkursboet bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Östling, hemställde om följande beslut: HD fastställer HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Gyllensvärd, Mannerfelt, Erik Nyman, Knutsson och Vängby, referent) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. När det i målet gäller att bedöma om G.A. och medparter, i det följande kallade åkarna, har haft ställning av arbetstagare i förhållande till Skåneskog, skall ledning hämtas i det s k civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Avgörande är därvid vad som kan anses vara avtalat mellan parterna. Hänsyn skall emellertid tas inte endast till uttryckliga avtalsvillkor som berör frågan, utan en samlad bedömning måste ske av samtliga omständigheter som kan vara ägnade att belysa hur parternas inbördes förhållanden och därmed avtalet är att uppfatta. Även om det alltid förhåller sig så att varje enskilt fall måste bedömas för sig, kan i fråga om olika avtalstyper ledning sökas i vad som allmänt anses gälla om avtalstypen i fråga. (Jfr t ex NJA 1949 s 768 och arbetsdomstolens dom nr 121/1981.)

Det är önskvärt att bedömningen av frågan huruvida någon är arbetstagare i förhållande till annan utfaller lika, oavsett vilken domstol eller annan myndighet som gör bedömningen och oavsett vilken lag som tillämpas. Det kan dock vara svårt att helt bortse från syftet med den rättsregel som det är fråga om i det särskilda fallet, i förevarande mål 12 § förmånsrättslagen.

Åtskilliga omständigheter i målet talar för att åkarna hade ställning av arbetstagare i förhållande till Skåneskog. Även om den utredning som förebragts i målet i många hänseenden är ofullständig, får följande anses framgå. Avtal om transporter har uppkommit direkt mellan åkarna och Skåneskog; de uppgifter som Skogsbilfrakt fullgjort är inte av sådan art att bolaget kan anses som mellanman. Åkarna har, även om några av dem haft en eller annan anställd chaufför, i huvudsak personligen utfört körningarna för Skåneskog och detta har uppenbarligen också varit förutsatt mellan parterna. Åkarnas åtaganden gentemot Skåneskog har innefattat att de ställt sin arbetskraft till förfogande till efter hand uppkommande transportuppgifter. Körningarna har haft sådan omfattning att åkarna har haft svårt att hinna med transporter för andra uppdragsgivare. Så gott som samtliga åkare har kört för Skåneskog under många år och förhållandet mellan parterna har på så sätt antagit en varaktig karaktär. Åkarna har beträffande transportuppdragen varit underkastade direktiv från Skåneskogs sida som sträckt sig så långt att de i viss utsträckning omfattat även vägval.

De hittills antydda omständigheterna ger vid handen att det mellan åkarna och Skåneskog förelegat långtgående bindningar som med styrka talar för att det har varit fråga om arbetstagarförhållanden.

Åkarna har emellertid utfört transporterna med egna fordon och har själva innehaft trafiktillstånd. Anskaffningskostnaderna för fordonen med tillhörande utrustning har varit mycket betydande. Åkarna hade att med de ersättningar som skulle utgå för transporterna täcka alla kostnader för fordonen och körningarna, såsom kapitalkostnader, kilometerskatt, drivmedel däck egenavgifter, lön och sociala avgifter för anställda chaufförer. Åkarna var inte garanterade någon lön och betalade själva in sin preliminärskatt. De fordringar som åkarna bevakat i Skåneskogs konkurs innefattar sålunda betydligt mer än ersättningen för personligen utfört arbete.

Främst med hänsyn till vad som sist anförts kan, såsom HovR:n funnit, åkarna ej i förhållande till Skåneskog anses ha haft ställning som arbetstagare i förmånsrättslagens mening. De är därför inte berättigade till yrkad förmånsrätt för sina fordringar.

Slut. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1982-12-03
Målnummer
Ö763-81
Lagrum
12 § förmånsrättslagen (1970:979)
Rättsfall
NJA 1949 s. 768
Litteratur
Sökord
Arbetstagare
Åkare
Förmånsrätt
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (4)

NJA 1992 s. 631: Fråga om skådespelare som under en dag utfört arbete åt ett filmbolag varit att betrakta som arbetstagare vid tillämpning av lönegarantilagen.
NJA 1996 s. 311: Den statliga lönegarantin har ansetts kunna omfatta en fordran oavsett att den arbetspresterande var komplementär i ett kommanditbolag som slutit avtalet om arbetsprestation med konkarsgäldenären,...
RH 1998:73: En styrelseledamot i ett bolag har enligt skriftligt avtal anställts i detta. Staten har i mål om lönegaranti bestritt att mannen var att anse som löntagare. Vid en samlad bedömning av förhållandena...
RH 2010:5: Förhållandet mellan en journalist/jurist och ett mediabolag har reglerats genom ett avtal som betecknats Uppdragsavtal. Journalisten/juristen har inte ansetts som arbetstagare i den mening som avses...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation